Mats Fält: Kamrat Oppenheimer

Christopher Nolans storfilm ”Oppenheimer” är mycket sevärd. Oppenheimers roll i Manhattanprojektet och de ideologiska konflikter som han blev inblandad i, skildras på ett sätt som både informerar och engagerar. Filmen är spännande – längden på hela tre timmar är knappast något problem. Andra biobesökare har klagat på just detta. Nolan är ett erkänt proffs i sin genre – det märks.

Det jag reagerade på var oviljan att ens försöka gå på djupet med det som var anledningen till de ideologiska konflikterna med försvaret och säkerhetstjänsten. Oppenheimers nära band till både enskilda personer och organisationer som i grunden var mer lojala med Stalins Sovjetunionen än med de demokratiska staterna i väst. Så vitt jag förstår var Robert Oppenheimer själv aldrig medlem i kommunistpartiet men enligt egen utsago var han medlem i, eller aktiv inom, de flesta av de många kommunistallierade frontorganisationer som florerade i USA under 1930-talet.

I filmen framställer Nolan anklagelserna om kommunistsympatier och oron för spioneri mest som illvilja med svag förankring i verkligheten. Samtidigt framgår det tydligt att kommunistpartiet hade en förbluffande stark ställning i de intellektuella och konstnärliga kretsar där Oppenheimer rörde sig. Alla visste vad som avsågs om någon pratade om ”partiet”. Många hade problem med myndigheterna på grund av kopplingar till partiet eller därtill knutna opinionsgrupper, fackföreningar eller lösare nätverk. Det var en normal del av livet i 1930-talets USA.

När man diskuterar perioden måste man komma ihåg att det var Stalins Sovjetunionen som alla dessa ofta både begåvade och intelligenta människor vurmade för. Hjalmar Branting och Arvid Lindman visste inte hur den nya staten skulle utvecklas när de hjälpte Lenin på genomresa, med mat och kläder i Stockholm 1917. På 1930-talet var det uppenbart för alla som ville se att Sovjetunionen var en diktaturstat som använde terror mot sina egna medborgare. Varken inbördeskriget i Spanien eller den ryska kulturen var någon rimlig ursäkt för att solidarisera sig med en sådan regim.

Christopher Nolans intresse för detta bekymmersamma ämne är dock mycket begränsat, bortsett från de personliga problem det amerikanska samhällets försök att försvara sig mot det kommunistiska hotet riskerade att skapa. Man kan fråga sig om han hade prioriterat annorlunda om Oppenheimers trevliga och smarta vänner varit nazister eller extrema islamister. Troligen. Det är skillnad på tyrannier och tyrannier.

Bakgrundsmusiken påminner förstås om det som kom att kallas kommunistjakten under senator Joseph McCarthys ledning. Den bör man i respektabelt sällskap alltid avfärda som överdriven, på gränsen till komisk. Det viktigaste i sammanhanget är dock inte McCarthys brist på diplomati, problem med spriten och ibland överdrivna och svagt underbyggda anklagelser. Det intressanta är hur många lojala sympatisörer Stalin faktiskt hade inom alla sektorer av det amerikanska samhället, inklusive försvaret, utrikesdepartementet och andra delar av statsledningen. USA läckte som ett såll. Storbritannien var ett ännu mer pinsamt exempel på misskötsel av den nationella säkerheten men det handlar bara om en gradskillnad, inte om i grunden väsensskilda problem.

Liksom i fallet Rosenberg visade det sig inte sällan att även många av de som länge av vänsterallierade utmålades som oskyldiga, i allra högsta grad gått Stalins ärenden. Eisenhower var förvisso inte kommunist men alltför många inom både hans och Trumans administrationer var faktiskt landsförrädare. Inte minst Truman höll många skyldiga om ryggen för att de tillhörde maktens inre kretsar eller för att skandalen skulle bli alltför pinsam om sanningen redovisats öppet.

Det är inte konstigt att USAs myndigheter var oroliga för konsekvenserna av en omfattande kommunistisk infiltration. Det var inte bara av ren illvilja som bland annat Robert Oppenheimers lojalitet med USA och det demokratiska systemet ifrågasattes. Allt annat hade varit ansvarslöst. Problemet var att alltför många av de som satte Stalins intresse främst fick behålla sina positioner eller tilläts att diskret dra sig tillbaka och få mindre känsliga arbetsuppgifter. Kommunisternas seger i Kina var troligen till stor del resultatet av intern undergrävande verksamhet, inom State Department i Washington DC. Den utvecklingen komplicerades förvisso av att även den regim som kommunisterna ersatte var ovanligt grym och korrupt.

Den som vill fylla i de betydande luckor i berättelsen som lämnas av Christopher Nolans version av historien, kan till exempel konsultera M. Stanton Evans bok ”Blacklisted by History – The Untold Story of Senator Joe McCarthy and his Fight against America’s Enemies” (Crown Forum, 2007). Veteranjournalisten Stanton Evans ger här den breda bakgrund som behövs för att förstå vad oron för kommunismen faktiskt handlade om. Varken spionerna eller deras många medhjälpare var påhittade – och de var många fler än de flesta tror. Samtidigt dokumenterar författaren McCarthys tragiska personliga historia och hur hans slarv och överdrifter bidrog både till hans eget fall och till att många skyldiga aldrig behövde stå till svars för sina handlingar. Till slut blev nidbilden av McCarthys kamp för friheten en ursäkt för att inte ta hotet på allvar. Priset för det misstaget betalar vi fortfarande.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun