Mats Fält: Fortsatt oro i Virserum

Den uppmärksamme har noterat att allmogen i Virserum med omnejd åter igen har orsakat problem för rikets överhet. I förra veckan sa ett enhälligt kommunfullmäktige i Hultsfreds kommun nej till en vindkraftspark, trots tidigare positiva signaler och en ordförande i kommunstyrelsen från C, Lars Rosander. Det lokala motståndet mot de 270 meter höga tornen blev för stort.

För den som värnar den lokala demokratin, är det i grunden positivt att invånarna får göra sin röst hörd och ibland även får med sig sina valda politiker, vilket inte alls är självklart – allra minst i miljöfrågor. Det är också positivt att man vågar fatta beslut som krockar med rikets planer i just Virserum. Det var nämligen här som den småländska drömmen om frihet slutgiltigt krossades 1543, på slagfältet nära eller på isen på sjön Hjorten. Striderna upphörde inte omedelbart men Dacke och hans män utgjorde inte längre ett verkligt hot mot Gustaf Wasas hänsynslösa styre.

Wilhelm Moberg är en av de som tagit upprorsmannen till sitt hjärta. För Moberg var kungen en skurk och Dacke en hjälte. Efter att kungens mycket effektiva propaganda både vunnit kriget och präglat den dödade motståndarens eftermäle, bidrog Moberg till att skapa en mer balanserad bild. Som nästan alltid var konflikten inte bara en strid mellan ont och gott, men att upproret kunde ha fått positiva effekter är uppenbart. I någon mån kanske det trots misslyckandet bromsade kungens hänsynslöshet, efter att de upproriskas ledare avrättats och stora delar av Småland skövlats.

Varför gjorde då Småland uppror och hur kunde Dacke få så starkt stöd så snabbt? Skälen var flera och presenteras pedagogiskt i Tomas Bloms bok ”Dackefejden – Det stora upproret” (Historiska Media, 2019). Författaren låter läsaren följa både Dackes och upprorets historia från början till slut. Det är en omtumlande resa från lokala bråk till nästan fullständig framgång och ned i avgrunden igen.

Dacke själv kom i konflikt med och gjorde sig skyldig till angrepp mot kungens allt som oftast impopulära fogdar. Efter ett antal mord i Voxtorp 1542 gick utvecklingen mycket snabbt. Allt fler missnöjda anslöt sig till upproret mot fogdarna, de allt högre skatterna och den nya religion som höll på att ersätta den katolska kyrkan. Plötsligt blev Dacke ledare för ett uppror med tusentals anhängare och kunde inta både mindre samhällen och herrgårdar. Väl befästa städer som Kalmar förblev dock i kungens hand. Dackes upprorshär tågade även in i Östergötland men slogs tillbaka trots ett betydande lokalt stöd. Kungens regemente hade inte gjort honom särskilt populär i någon del av landet. Motattackerna byggde på betalda tyska landsknektar i samarbete med bondeuppbåd som matats med propaganda som påminde inte så lite om de proklamationer som brukar komma från Nordkorea. Sans och balans var inte Gustafs bästa bransch. Däremot hade han nog läst sin Machiavelli.

Kungen betonade alltid att upproret handlade om att giriga smålänningar ville handla med Danmark – gränsen mot Blekinge och Skåne var inte skarp och gränshandeln var en gammal uppskattad tradition. Enligt kungen försvann boskap som kunnat bli mat i svenska grytor. Gränshandeln var troligen inte ett av de tyngre argumenten för bönderna. Däremot är det för oss i vår tid ännu ett skäl för att se positivt på upproret – smålänningarna ville ha frihandel utan orimliga pålagor och trassel med tullen och kronans knektar.

Däremot var religionen ett starkt argument mot kungen och centralmakten. Folket ville inte byta ut den katolska kyrkan mot något annat. Ett Småland styrt av Dacke hade troligen inte präglats av religionsfrihet men den gamla kyrkans makt var knappast ett tyngre ok än det som reformations förändringar förde med sig. Dessutom var kyrkan en balanserande kraft mot kungen och adeln. 1600-talets Sverige var ett land där tanken endast var fri för kungen själv. Det jämförs ibland med dagens Iran. Dessutom innebar reformationen ett stort bakslag för bildning och sjukvård. Sverige kapade många av banden med Europa.

Ett annat argument mot Dacke var att hans styre skulle föra med sig främmande inflytande och ett slut på allmogens frihet, som i jämförelse med andra länder tidvis var något större i Sverige. Även detta hot fanns mest i kungens och de kungliga skrivarnas fantasi. När Dacke satt på borgen Kronoberg utanför Växjö under vintern 1543, kom det emissarier från diverse tyska furstar, inklusive kejsaren i Wien, som erbjöd samarbete mot kungens legosoldater. Dacke hoppades dock på att kungen skulle stå vid sitt ord och förhandla om både självstyre, skatter och religion. Dessutom ville Dacke slå vakt om sin självständighet – han hade inte gjort uppror för att få kejserliga fogdar i Småland eller bli en del av konflikterna mellan olika dynastier i Europa. När kungen bröt alla sina löften om förhandlingar var det för sent att be om utländsk hjälp. Gustaf Wasa lyckades dessutom ingå en allians med Danmark mot både den i sitt hemland avsatte Kristian II och de småländska bönderna, vilket gjorde Dackes läge ännu mer besvärligt.

    Trots ett antal kompetenta befälhavare och ofta framgångsrika bondeuppbåd, kunde inte upprorsarmén stå emot kungens yrkessoldater och deras moderna utrustning. Efter några månader var allt över. De ledande bland upprorsmännen som inte avrättats eller köpts över av kungens officerare lämnade landet eller försvann in i skogarna längs med gränsen till Danmark. Kungen jagade dock sina motståndare även på kontinenten, krävde utlämning eller skickade lönnmördare som agerade ungefär som dagens ryska spioner i Storbritannien.

Dackeupproret ska inte beskrivas i något rosenrött skimmer. Det var grymt och våldsamt liksom alla krig, men bönderna i Småland stred faktiskt för många saker som vi ser som värdefulla även idag. I valet mellan kungen i Stockholm och Smålands härskare under en vinter på Kronoberg, är det lätt att instämma med Moberg. Det mesta talar för Dacke.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun