Mats Fält: Dödens byråkrati

Det är inte första gången som konferensen i Wannsee utanför Berlin den 20 januari 1942 skildras på bioduken. Den aktuella tyska versionen med titeln ”Wannsee 1942” går just nu att se på någon av huvudstadens biografer. Någon större spridning har den inte fått, vilket inte är så konstigt. Den lämpar sig föga för romantiska kvällar eller familjemys. Däremot är den liksom sina föregångare ett angeläget tidsdokument.

Som bland annat påpekas i Aftonbladets recension, var det inte i Wannsee beslutet om ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan” fattades. Den frågan var redan avgjord i den högsta statsledningen i Tredje Riket. När och hur exakt är inte alldeles lätt att reda ut. Hitler arrangerade i princip aldrig några reguljära möten med regeringen och en del beslut formulerades medvetet otydligt eller sattes över huvud taget aldrig på pränt. I Wannsee skulle man samordna genomförandet av massmordet, fördela uppgifter och inskärpa att Reynhard Heydrich var ytterst ansvarig för projektet. Han var chef för säkerhetsministeriet och ställföreträdande riksprotektor i Böhmen och Mähren, nuvarande Tjeckiska republiken, och en tid även ordförande för Interpol.

Filmen skildrar mötet och ger inblickar i motsättningarna mellan de olika delarna av statsförvaltningen och den ofta halvt kaotiska befälsordningen. Under pauserna luftas kritik och allianser sluts mot andra deltagare med delvis motstridiga intressen. Kontrasten mellan det barbariska syftet med mötet och palatsintrigerna blir slående. Parken är vacker och maten det bästa landet kan erbjuda.

Vad som saknas är en mer konkret känsla av att något fruktansvärt är på väg att hända – och sedan flera år redan påbörjats. Det är inte filmens fel. Wannseekonferensen handlade aldrig om huruvida förintelsen skulle genomföras eller inte – bara om hur. Uppdraget var aldrig att diskutera judarnas lidande – bara praktiska problem kopplade till projektet. Avståndet mellan diskussionerna och den vidriga verkligheten blir enormt – man måste ibland påminna sig om vad det faktiskt går ut på. Den lärare som visar filmen i studiesyfte bör vara tydlig när den presenteras, så att inte bilden grumlas.

Det lidande som diskuteras under konferensen är det lidande som drabbar tyska soldater och deras allierade när de genomför slakten. Psykiska problem och bristande disciplin nämns. Olika metoder jämförs. Ett praktiskt problem är var gränsen ska dras mellan tyskar och judar – hur ska krigsveteraner och familjer där några deporteras och andra blir kvar hanteras? Protester från släktingar i Tyskland bör helst undvikas. Ironiskt nog framstår representanten för partikansliet som en av de mer moderata krafterna i rummet. Partiet vill absolut inte ha en massa problem med missnöjda och oroliga medborgare i riket. Regimen har redan fått backa när det gäller morden på patienter med psykiatriska och andra allvarliga problem. Representanter för Generalguvernementet i Polen protesterar vilt, när de ser risken för att få ansvar för fler judar än de kortsiktigt praktiskt kan hantera. Att förintelsen är en bra idé – en svår men heroisk och nödvändig uppgift – är de alla överens om.

”Wannsee 1942” är en välgjord tysk skildring av ett skrämmande kapitel i vår världsdels historia. Få byråkratiska möten har hållits mot en så becksvart fond. Se den och hjälp oss att minnas vad människor är kapabla till när spärrarna släpper och de som har den yttersta makten visar vägen till avgrunden. Bara några decennier tidigare ansåg seriösa bedömare att Tyskland var det land i Europa där judarna kunde leva i störst trygghet. 

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun