Mats Fält: Den omöjliga freden

Ibland blir det väldigt uppenbart att en av våra mest utmärkande egenskaper är självbedrägeri. Det mest aktuella exemplet är Hamas terror och styret i Gaza. Trots att de vann valet på att införa diktatur, förinta Israel och döda judar så har alltför många låtsats som om parollerna bara varit ord på ett papper, utan egentlig koppling till den praktiska verkligheten. Terrorattacken den 7 oktober fick många att inse att det faktiskt är på riktigt, att Hamas är en nära släkting till IS. Hamas program är tydligare än Hitlers programförklaring i Mein Kampf. Allt står i klartext. Bara den som verkligen inte vill förstå kan lura sig själv.

Ett annat exempel på självbedrägeri förklarar varför det aldrig verkar kunna bli fred mellan Israel och palestinierna. Även här finns det ett uppenbart svar som upprepats otaliga gånger utan att väst lyckats ta till sig dess innebörd. Det handlar om inställningen till rätten att få flytta ”tillbaka” till Israel.

Adi Schwartz och Einat Wilf förklarar i sin bok ”The War of Return” (All Points Books, 2020) hur det hänger ihop – från 1948 till vår tid. Wilf har tidigare varit ledamot i Knesset för Labour, Schwartz är författare med fokus på konflikten och dess historia. De reder på ett mycket pedagogiskt sätt ut bakgrunden till dödläget i de tänkta fredsförhandlingarna.

Efter kriget 1948 var det uppenbart att Israel inte kunde acceptera att hundratusentals fientligt inställda palestinier skulle få komma tillbaka till det som blivit en ny självständig demokratisk stat. Många araber hade dock valt att stanna kvar – de utgör nu 20 procent av befolkningen och har samma rättigheter som judar och andra grupper i landet. Efter kriget 1948 var det fler judar som drevs ut ur arabländerna än araber som frivilligt eller under press i samband med kriget hade lämnat Israel. De flesta av de utdrivna judarna sökte sig till Israel.

I normala fall hade världssamfundet och grannländerna med tiden försökt lösa det palestinska flyktingproblemet. I stället vägrade grannländerna att förhandla och den nya flyktingorganisationen UNWRA blev ett redskap för att konservera konflikten. Flyktingarna tvingades bosätta sig i läger och vägrades chansen att leva normala liv. I alla andra jämförbara konflikter har de drabbade människorna så småningom fått nya möjligheter i andra länder. Palestinierna är efter 75 år kvar i lägren.

Författarnas huvudpoäng är att både väst och Israel ofta uppfattat kravet på att få återvända till Israel som propaganda, och att det rimligen måste sluta med en kompromiss. Det borde vara ännu mer självklart idag när det enligt UNWRAs unika och orimliga sätt att räkna finns 5,5 miljoner ”flyktingar”. I verkligheten är de som en gång lämnade Israel nu som mest ungefär 50 000 personer.

Så har inte först de arabiska ledarna och senare den palestinska ledningen sett på saken. De har hela tiden betraktat det orimliga kravet på återvändande som centralt och avgörande för en fred med Israel. Den judiska staten måste alltså skriva under sin egen dödsdom – annars blir det aldrig någon fred med Abbas och den Palestinska myndigheten på Västbanken.

Om man inser detta är det inte alls konstigt att Arafat och andra palestinska ledare aldrig kunnat skriva på något fredsavtal, trots att villkoren flera gånger för utomstående bedömare framstått som både rimliga och generösa. Det finns för all del även andra hinder för fred, men så länge kravet att Israel ska begå självmord finns kvar blir alla förhandlingar meningslösa.

Författarna menar att västs stora misstag är att man aldrig tvingat palestinierna att backa från detta orimliga mål. Så länge det inte görs kan ledningen i Ramallah fortsätta föra fram helt orealistiska krav och få sina anhängare att tro att det trots allt finns en chans att nå målet – krossandet av Mellanösterns enda demokrati. Så länge det inte för alla blir uppenbart att det är omöjligt behöver inte den palestinska ledningen ompröva sin politik och föra en verklighetsförankrad dialog med sitt folk. Då blir det aldrig fred.

UNWRA är en stor del av problemet. Det helt unika sättet att räkna flyktingar blir värdefull ammunition för den palestinska propagandan. Många av de som enligt statistiken är flyktingar bor i andra länder och är helt etablerade där. Lägren där hundratusentals palestinier fortfarande lever begränsade liv har blivit drivbänkar för hat mot Israel och en ständigt växande antisemitism. Invånarna diskrimineras jämfört med sina grannar, mest tydligt är det i Libanon där de bara får arbeta inom vissa delar av arbetsmarknaden. Väst betalar för en av de institutioner som håller den orimliga drömmen om miljoner palestiniers ”återkomst” till Israel levande.

De många miljoner som flydde västerut efter andra världskriget och de som drabbades av den katastrofala delningen av Indien har skapat sig nya liv på nya platser. För andra konflikter gäller detsamma – man löser problemen och går vidare. Man gör inte miljoner människor till gisslan i ett cyniskt politiskt spel som bara gynnar den korrupta och antisemitiska palestinska ledningen.

”The War of Return” är en viktig bok som förklarar varför fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinierna aldrig skapat förutsättningar för verklig fred. Så länge vi tillåter den palestinska ledningen att låsa fast sitt folk i en ond och totalt orealistisk dröm, förblir freden en omöjlighet. Inget land skriver på sin egen dödsdom.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö Kommun och vice ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel.