Mats Fält: Clownens kumpaner

Nu är nog Donald Trump slut som artist. När man blir kallad ”clown” av Dick Erixon i direktsändning i ”Riks” har det gått långt. Dessutom är Erixon bra på amerikansk politik. Till skillnad från Trump.

Det råder ofta betydande förvirring om fenomenet Trump och hans allierade. De begrepp som används definieras sällan och ofta leder de direkt fel. Ett bra exempel är när Trumps utvalda kandidater kallas för ”radikala”. Publiken leds då att tro att de skulle stå väldigt långt till höger eller vilja genomföra omfattande reformer.

I själva verket är Trumps rörelse delvis en variant av Sverigedemokraternas fusion av kulturkrig och generös välfärdsstat. Inte ens när han var president med majoritet i både senaten och representanthuset ville Trump genomföra några större förändringar, som skulle minska bidragen till stora väljargrupper. De mer skämtsamma har konstaterat att ett bevis på att Trump inte hotar demokratin är att han inte lyckades riva upp Obamas hårt kritiserade sjukvårdsreform. En diktator hade klarat av att avskaffa Obama Care.

Delvis handlar Trumps budskap om allmänna fraser om lag och ordning och bra villkor för näringslivet. Här genomförde hans administration också en del begåvade reformer som bidrog till den goda ekonomiska utvecklingen, inte minst för minoritetsgrupper som svarta och spansktalande.

Det som möjligen gör att Trumps kandidater kan beskrivas som ”radikala” är dock något helt annat. Det är det eviga tjatandet om det påstådda fusket i presidentvalet 2020 och den pinsamma personkulten kring den tidigare presidenten som skiljer ut Trumps varmaste anhängare från andra. Dessutom är en del av dem politiska amatörer som tidvis svarat för riktiga självmål och ibland varit tvungna att revidera både uttalanden och programtexter, för att komma tillbaka till planeten igen. Några radikala politiker med spännande och kreativa lösningar på samhällets problem är de inte.

På senare tid har de mer filosofiskt lagda i galaxen runt Trump börjat argumentera för den starka staten som vägen till frälsning. Fiender till frihandel var de redan. Tucker Carlson på Fox är ett mycket tydligt exempel på hur det har fungerat. Han har gått från sympatisk och kreativ högerkommentator till ukrainaskeptiker och beundrare av flera vänsterdemokraternas (ska vara: vänsterdemokraters) ekonomiska förslag på bara några år. Utvecklingen kan vara intressant att följa men särskilt logisk för något som vill kallas höger är den inte.

Allra minst logisk är vissa trumplojalisters prat om att ”libertarianer” styrt alldeles för länge i Washington DC. Libertarianer har aldrig varit nära makten varken i huvudstaden eller någon av delstaterna. Samtidigt som denna bisarra teori dykt upp har en fraktion börjat tala mer om positiv styrning av medborgarnas liv – snarare än om betydelsen av frihet. Inte heller det passar in i en livskraftig liberalkonservativ agenda. Dessutom inser de klokare att även om den statliga styrningen från början är tänkt att ge resultat som högern uppskattar, kantrar det för det mesta efter en tid över till vänster. Det är ingen bra idé.

Tisdagens valresultat var nog det bästa möjliga. Republikanerna får nu möjlighet att blockera demokraternas mest radikala förslag – som omfattande begränsningar av politiska kampanjer, ansvarslös hantering av transfrågor och ökad statlig makt över näringslivet – samtidigt som många av Trumps egna kandidater förlorade, trots dålig ekonomi och hård motvind mot Biden. Ju närmare en kandidat stod Trump, desto svårare var det att komma i mål. De flesta väljare uppskattade inte lögnerna om valet och hyllningskören till mannen på golfbanan i Florida. Kontrasten till Floridas guvernör Ron DeSantis var tydlig. Hans seriösa version av pragmatisk högerpolitik, kombinerad med ett tydligt frihetsbudskap, fick ett enormt starkt stöd. DeSantis gjorde Florida till ett tryggt fäste för GOP, samtidigt som Trump saboterade vad som borde varit en stark röd våg i hela USA.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun