Mathias Bred: Trumpismen kan överleva Trump – men vem ska leda den?

Mellanårsvalen i USA blev som väntat ett hårt bakslag för den sittande presidenten Donald Trumps republikanska parti. Det blir ingen lätt uppgift för den som vill efterträda Trump.

I ett ögonblick av statsmannamässighet erkände Trump att hans krig mot Iran spelat roll och gratulerade också Demokraterna till segern. Snart var dock presidentens vanliga jag tillbaka. Han skyllde nederlaget på de republikanska kandidaterna och även på den egna pressen. I Trumps föreställningsvärld blir nederlaget ett kvitto på att det republikanska partiet inte klarar sig utan honom.

Men det måste partiet snart göra. Om två år är det presidentval och grundlagen sätter stopp för Trump att ställa upp en tredje gång. Det republikanska partiet måste få fram en efterträdare till Trump.

I partiet är man medveten om att det är Trumps politik som spelat roll för nederlaget i mellanårsvalen. Det handlar framför allt om plånboksfrågorna.

I Europa har vi ofta övervärderat betydelsen av kulturkriget i amerikansk politik. De senaste presidentvalen har i hög grad avgjorts av ekonomin. Trump vann väljarnas förtroende genom att lova att avsluta utdragna krig i främmande länder och att sätta amerikanernas vardagsekonomi främst.

Men nu är USA indraget i ett till synes mållöst krig i Mellanöstern. Samtidigt har inflationen åter börjat stiga och amerikanernas vardagsekonomi blivit en politisk belastning för presidenten. Trumps väljare övergav honom därför att han svikit sina mest centrala vallöften till dem.

Republikanernas nederlag betyder alltså inte nödvändigtvis att efterfrågan på den ekonomiska nationalism som Trump representerade har försvunnit. Många amerikaner vill fortfarande se en politik som prioriterar den egna ekonomin framför internationella åtaganden och globala ambitioner. Men det republikanska partiet saknar för tillfället ett trovärdigt ledarskap som kan förvalta den politiken. Så vad gör man nu?

Här står två av Trumps närmaste medarbetare inför olika vägval. Vicepresident J.D. Vance har byggt sin politiska identitet på att vara Trumps ideologiska arvtagare. Hans strategi blir sannolikt att försöka behålla trumpismen men utan Trump. Utrikesminister Marco Rubio har en annan bakgrund. Han representerar en mer traditionell republikansk utrikespolitik och skulle kunna försöka föra partiet i en annan riktning.

Men båda har ett problem. De har varit med och administrerat trumpismen och kan inte enkelt distansera sig från den politiska kultur som funnits runt presidentens hov.

Trumps affärer kommer snart att stå i centrum för amerikansk debatt. Demokraternas majoritet i kongressen räcker förvisso inte för att få presidenten fälld i riksrätt. Men det lär komma en våg av offentliga utredningar och utfrågningar riktade mot Trumpadministrationens sätt att styra. Hur har de hanterat känslig information? Hur har de hanterat utnämningsmakten? Det talas redan om att Peter Hegseth kommer att bli föremål för kongressens granskning.

De uppgifter som kan komma fram lär knappast ställa Trump i en bättre dager. Nästa republikanska presidentkandidat måste hitta ett sätt att distansera sig från den korruptionsanklagade och nu även vingklippte presidenten.

Mathias Bred är politisk redaktör för SNB