Amanda Wollstad: Hockey-Sverige visar att det går att göra skillnad

För en vecka sedan kom beskedet från CAS, idrottens skiljedomstol, att man underkänner Internationella Hockeyförbundet IIHFs motiv till att utestänga Ryssland och Belarus från internationella turneringar efter den fullskaliga invasionen av Ukraina, och att länderna i princip med omedelbar verkan ska tillåtas delta igen. Det har lett till internationell hockeys största kris.

Inom några dagar konstaterade Finland, Danmark, Norge, Sverige, Lettland, Tjeckien och Kanada att de inte kommer möta det ryska landslaget så länge Ryssland fortsätter bedriva utrotningskrig i Ukraina. Även Frankrike har meddelat att man ansluter till bojkotten, även om landet inte spelar i de aktuella högstaligorna.

Kanada, som arrangerar herrarnas Junior-VM med start i december, och Tyskland, som arrangerar herrarnas världsmästerskap i maj, har båda meddelat att de inte avser släppa in ryska spelare eller funktionärer. Bland annat den svenska regeringen driver på för att ryska medborgare inte ska släppas in i EU över huvud taget. Flera stora sponsorer har meddelat att de avser ompröva sitt stöd om Ryssland tillåts spela, först ut var svenska AJ Produkter, tätt följda av finska Nokian Tyres och mästerskapens huvudsponsor, tjeckiska Skoda.

Ingen vet ännu vad som kommer hända med de kommande turneringarna. Om IIHF inte följer CAS:s beslut riskerar förbundet dryga böter. Om de låter Ryssland spela riskerar förbundet internationell hockeys framtid. Det går knappast att arrangera ett VM utan hälften av toppnationerna och sina största sponsorer.

I Sverige har fördömandena varit omedelbara och massiva. Alla från etablerade sportjournalister och kommentatorer till juniorlandslagsspelare och tränare har konstaterat att detta faktiskt är förjävligt. Stort missnöje har också visats kring hur Svenska Ishockeyförbundet har hanterat frågan, inte minst kring ordförande Anders Larssons agerande. Uppgifter i finsk och svensk press gör gällande att Larssons agerande och röstande i IIHF, där han också sitter i styrelsen, kanske inte alltid legat i linje med vad gängse svenska hockeyfan skulle ha önskat, i synnerhet i relation till Rysslands möjligheter att delta. Hans initiala uttalande efter domslutet var också att det visserligen var tråkigt att Ryssland var tillbaka, men att någon bojkott ej var aktuell. Sverige var följaktligen också sist ut av de nordiska länderna med att offentliggöra att man inte avser spela mot ryssarna.

Ryssland har reagerat precis som man hade förväntat, först nöjt självgott och sedan med spelad indignation. Omsk erbjöd sig att ta över värdskapet för JVM 2027/28 om de finska kommunerna Åbo och Tammerfors drog sig ur, som de hotat. Fonbet, ett spelföretag huvudsakligen verksamt i Ryssland och Kazakstan, har erbjudit sig att ta över sponsorskapet. Putin talar om att bojkotten är ett ”uppenbart och grovt brott mot rättsliga beslut och därmed mot demokratins institutioner”. Hans idrottsminister Michail Degtjarjov löper linan ut och kallar det ’ren nazism’. De om några bör ju veta.

Det visar också vad idrotten, inte minst hockeyn, betyder för Ryssland. Det går inte att separa idrott från politik när ett av lagen är en mordisk regims kanske främste propagandaframgång, med täta band till den ryska försvarsmakten och en framträdande roll i regimens PR-maskin. Att de enligt nu gällande regler skulle slå ut nykvalificerade Ukraina ur turneringen gör inte saken bättre.

Även om man inte skulle se solidaritet som ett tillräckligt skäl bedriver Ryssland i detta nu också ett pågående hybridkrig mot Sverige, Norden och Europa. Det handlar om spioneri, drönarattacker, cyberkrigföring, sabotageverksamhet, uppvigling, skuggflottans verksamhet, våldsamma attacker mot avhoppare och dissidenter, attentat mot såväl civil som militär infrastruktur. De säkerhetsskäl IIHF angav som skäl till att utesluta Ryssland 2022 är inte tagna ur luften, och har inte blivit svagare.

Häromdagen erkände IIHF att man ”signifikant underskattat” reaktionerna på CAS:s beslut. CAS i sin tur skyller, inte utan anledning, på IIHFs undermåliga motivering till beslutet, som man tidigare varnats för inte skulle hålla. De verkar dock lika förvånade de.

Och det är kanske inte så konstigt. Internationell idrott har svävat allt högre över den nationella verkligheten, till synes onåbar av petitesser som korruptionsanklagelser, nationell lagstiftning och krig.

Men hockeyn visar just nu att det inte behöver vara så. Det går att helt enkelt vägra. CAS har naturligtvis inget överstatligt mandat, och IIHF äger inte hockeyn. Fler sporter, och länder, borde lära av det.

De länder som hittills aviserat att de vägrar spela mot Ryssland är några av sportens främsta, med de tyngsta sponsorerna bakom sig. Står vi på oss är valet tydligt: Det är Ryssland eller vi. Då kan IIHF och CAS lösa detta bäst de vill, eller så kan skurkstaterna spela mot varandra i Omsk, sponsrade av Ryska Spel och Gazprom. Vi andra gör helt enkelt något annat under tiden.

Kanske en hockeyturnering kunde vara något?  

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift