Markus Uvell; Det är skillnad mellan plastkort och plastkort


1998


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MARKUS UVELL:
Det ar skillnad mellan
plastkort och plastkort
V
ad är det egentligen
som har hänt med
”våra” politiker den
senaste tiden? Plötsligt visar det sig att
kommunstyrelser, riksdagsgrupper
och andra formodat representativa
forsamlingar befolkas av kontokortsfiillare, gratisresenärer och arvodesmyglare. Var kom de ifrån? Och vart
tog de hederliga folkvalda vägen?
För egen del har jag tänkt mycket
på den politikerroll som min gamle
morfar spelade. Han var på sin tid
kommunalnämndens ordforande i en
av de många norrländska småkommuner som sedermera slukades av
kommunsammanslagningen. Socialdemokrat, kan tilläggas.
I hans uppgifter ingick mycket mer
än att sitta i sammanträden och orera
i talarstolar. Det var till honom folket
MARKUS UVELL är frilansskribent.
i byn kom om de hade problem att fa
ekonomin att gå ihop. Inte for att
han skulle bevilja socialbidrag. Utan
for att han var en person som brukade kunna finna på råd. Det var i min
mors foräldrahem telefonen ringde
när det kastades porslin i nåt av socknens kök. Inte for att morfar skulle
skicka någon socialarbetare. Utan for
att han själv skulle åka dit och skilja
de bråkande tu åt.
En bra karl
Han var ingen proffspolitiker, ingen
slipad beslutsfattare, ingen retoriker.
Han var bara en bra karl som folk litade på. För det här utspelade sig på
den tid då ordet ”fortroendevald”
betydde just det. Nostalgi och romantik, javisst. Men det säger en del
om hur politiken, och därn1ed politikerna, har forändrats genom åren.
Politiken har professionaliserats,
industrialiserats och avpersonifierats.
Dagens politiker är inte fortroendevalda i den gamla meningen. De är
professionella administratörer av ett
SVENSK TIDSKRIFT
system som sedan länge växt den lokala demokratin ur händerna. Det
handlar inte längre om att forvalta de
egna väljarnas fortroende, utan om
att ratta det kommunala eller statliga
maskineriet.
I denna process har de allt mer fjärmat sig från sin ”marknad”, från den
verklighet deras beslut egentligen
handlar om. Det betyder inte att de
nödvändigtvis är ointresserade av
denna verklighet. Men när avståndet
blir tillräckligt stort, och systemet blir
tillräckligt omfattande, då är det inte
längre möjligt att leva som en gång
min morfar och hans kollegor. Då tar
proffsen över. Då går mikro obönhörligen över i makro.
Vad skiljer då den politiska överhetens situation från eliten i t ex nä-
ringslivet? Jag tror det finns flera betydelsefulla skillnader, som man måste forstå om man ska kunna begripa
var alla dessa myglare kommer ifrån.
VDn betygsätts varje dag – av kräsna
kunder och/eller krassa aktieägare.
Feedbacken är omedelbar. Förbli fci- 35
retaget trogen eller välj konkurrenten. Köp eller sälj. Direktören lever
visserligen inte i regel i daglig kontakt med sin marknad. Men om inte
ledarskapet levererar det som krävs,
då blir karriären kort.
Den senaste tidens allt tydligare fokus på ”shareholder value” har ytterligare ökat trycket. Orättmätiga privilegier avskaffas, gamla konservativa
strukturer rivs ned. Inte med dunder
och brak, utan sakta och gradvis. Inte
for att skapa ”jämlikhet”. Utan for att
sådant som inte ökar aktieägarnas
förmögenhet inte kan tillåtas överleva. Det finns en revolutionär skönhet
i denna reningsprocess, som vi nog
bara sett bötjan av.
Splittrade och maktlösa
väljare
politiken fungerar det helt annorlunda. Där finns inga kunder, inga
aktieägare. Det finns bara en oorganiserad, splittrad och maktlös väljarkår. Vars inflytande ges en chans vart
fjärde år. Därfor växer svulsterna;
myglet, ryggkliandet och privilegierna. Där inga ögon ser kan vad som
helst pågå.
Detta är livsfarligt. Som aktieägare
rör det mig inte i ryggen om bolagets
VD kasserar in en mångmiljonlön
och styrelsen far feta arvoden. Inte så
länge företaget levererar den avkastning jag tycker är rimlig. Klarar de
det, så far de gärna rulla sig i pengar.
Skulle de misslyckas, ja då tar det ba- 36
ra en sekund att beröva dem mitt fortroende. Som väljare har jag däremot
alla skäl att oroa mig när kommunalrådet handlar öl eller flyger till
Bryssel for de pengar jag slitit ihop.
Jag kan nämligen aldrig veta om
han/ hon därmed gör nytta eller skada. Men jag kan gissa.
Ändå är det nog just näringslivet
som fatt tjäna som inspiration for de
frikostiga plastkortspamparna. I de
kommunala bolagen – dessa bastarder
med ena benet på marknaden och
det andra i skattebetalarnas plånböcker – pågår festen fortfarande. Klart att
direktörerna där vill vara lika flotta
som de i den privata sektorn. Bolag
som bolag, tänker de nog. Plastkort
som plastkort.
Men det är just så det inte forhåller
sig. Det som är fullt forsvarbart på en
konkurrensutsatt marknad är rena
vanvettet i ett politiskt monopol. Det
handlar inte om att direktörerna i nä-
ringslivet nödvändigtvis är mer hederliga än de kommunala bolagens
”wannabes”. De lever helt enkelt i
olika system, olika världar. Som ställer olika krav och ger olika möjligheter.
Är det då inte en fråga om moral?
Ja och nej. Självfallet är det de med
den mjukaste ryggraden, det största
hävdelsebegäret, som faller till foga
forst och mest. Men de allra flesta
kan nog den vägen vandra. Boven är
systemet, inte personerna. Min morfar var inte en bättre människa än siSVENSK TIDSKRIFT
na moderna motsvarigheter. Han hade bara betydligt mer tacksamma och
rimliga regler att spela sin politikerroll utifrån.
Inte heller partipolitiken har någon
avgörande betydelse, tror jag. Den
moderat som i sin skadeglädje tycker
sig se något typiskt socialdemokratiskt i plastkortsraseriet, missar nog
poängen. Det handlar inte om partipolitik, utan om konsekvenserna av
ett politiskt system som sedan länge
växt ur sin egen kostym.
Politiska entreprenörer
Vad kan man då göra åt saken, utöver
att drömma sig tillbaka till 50-talet?
Det handlar inte, tror jag, om att gö-
ra politiken mer ”marknadslik”. Men
väl om att öka konkurrensen, verklighetskontakten och dynamiken på
politikens egna villkor. Öppna fOr
entreprenörer. Kanske löpa personvalslinan hela vägen ut, se vart den
bär. Det finns forstås nackdelar även i
ett sådant system, men det rör säkert
om i grytan. Kanske skulle också en
återgång till små, mer självständiga
konununer hjälpa. Och naturligtvis
att krympa den politiska kostymen
över lag.
Hursomhelst ska vi inte inbilla oss
att vare sig etikkornmissioner, granskande journalistik eller borgerliga
valsegrar kommer att lösa problemet
åt oss.