Margareta Barabash: En trerätters med Fairtrade-eliten

Har du en förkärlek för grälla Gudrun Sjödén-tunikor och halsband av stora träkulor? Röstar du på Miljöpartiet, samtidigt som du tar flyget till sommarhuset i Provence varje juli? Har du lite för många högskolepoäng, prenumererar på DN Helg och anser att Guggenheimmuséet i New York är aningen överskattat? Grattis – det har skrivits (ytterligare) en bok för dig!

Henrik Lagerlund, professor i filosofi vid Stockholms universitet, har som syfte i Matens filosofi (Fri tanke, 2021) att introducera ett nytt sätt att se på våra matval, med etiken som utgångspunkt. Författarens mål är att hjälpa oss till självreflektion och förnuft när det gäller matkonsumtion. Den som anammat det levnadssättet blir en så kallad filosofisk foodie.

Till att börja med: vad är egentligen matens filosofi? Lagerlund beskriver det som en livsstil, ett tankesätt kring hur människan bör leva i relation till maten hon köper och äter. När vi väljer ingredienser till middagen fattar vi en rad medvetna såväl som omedvetna beslut. Valet av livsmedel kan styras av många olika parametrar: budget, klimatpåverkan, hälsa, hur djuren har behandlats – eller varför inte sötsug? Genom självreflektion och aktivt sökande efter de vägledande principer som vi själva anser passa våra moraliska övertygelser, kan vi som filosofiska foodies göra förnuftiga och sanningsenliga val i vardagen.

Boken är indelad i sju delar som var och en behandlar praktiska aspekter av matkonsumtion, som tvingar oss till moraliska ställningstaganden. Lagerlund berör bland annat klimat, arbetsvillkor inom livsmedelsindustrin, djurens rätt, överkonsumtion och global fattigdom. Varje kapitel inleds med en kortfattad beskrivning av problemet. Därefter följer en genomgång av olika filosofers synsätt på saken, som kan agera som inspiration och vägvisare för läsarens egna reflektioner.

Som filosofiskt verktyg tar Lagerlund hjälp av den sokratiska metoden, som syftar till analys och ifrågasättande av andras dogmatiska uppfattningar. Matens filosofi, menar han, är inte till för att bestämma hur var och en ska leva, utan förordar att du grundar dessa val på ”reflektion, förnuft och strävan efter sanna övertygelser.”

Boken är nästintill genialisk, i det avseendet att den får läsaren att stödja både Bensinupproret och Extinction Rebellion, på samma gång. Det beror inte på att dessa rörelser är särdeles förträffliga, utan för att de faktiskt tar ställning för något verkligt och har en någorlunda konkret idé om hur det gemensamma målet ska uppnås. Matens filosofi, som behandlar liknande frågor, saknar allt detta. Den är i stället en kavalkad av floskler, vars syfte uppfattas vara att stryka välbeställda och redan hållbarhetsmedvetna människor medhårs. Lagerlunds målgrupp vet nämligen redan allt om det moraliska dilemmat med industrislakt eller att vi måste stoppa klimatförändringarna. De vet allt detta eftersom de är välutbildade, men ingen annan än de själva skulle någonsin plocka upp denna bok.

Sokrates – bokens enda unika konkurrensfördel, kör likaledes i elitismens hjulspår. De allra flesta människor har nämligen inte läst särskilt mycket grekisk filosofi. Lagerlunds målgrupp är rimligen den breda allmänheten, eftersom problemen som boken beskriver kan enbart lösas om hela mänskligheten lägger manken till. Då hjälper det inte att tala till massorna som en panelist under Debatt i Lund.

Trots det uttalade syftet att låta var och en göra egna val, har boken vissa aktivistiska drag. Lagerlund avslutar med orden: ”Tillsammans kan vi göra våra liv och andras liv bättre. Tillsammans kan vi förändra världen som filosofiska foodies. Sätt igång!”. Läsaren bjuds emellertid på en tom och bekväm aktivism, av den sorten vi redan är vana att höra från allsköns nyfrälsta miljöpartister från storstaden. Undvik kött! Är lokalproducerat! Donera till välgörenhet! Den ena klyschan följer den andra, och den läsare som efterlyser nya perspektiv lämnas tomhänt. Men hjälp av den sokratiska metoden lyckas Lagerlund med konsten att uppfinna hjulet på nytt.

Även om det är upp till var och en filosofisk foodie att reflektera över sin konsumtion, anser Lagerlund likväl att det ibland måste göras något på bredare samhällsnivå. Det är i princip alltid staten som ska göra detta något. Det sistnämnda trycker författaren in i texten lite då och då, utan att någonsin reflektera över vad staten ska göra eller varför den ska göra det överhuvudtaget. Förvisso är det på modet hos kulturmedelklassen att förespråka paternalism (eller planekonomi, för de riktigt djärva) – för mänsklighetens skull.

Kulturmedelklassen har en romantiserad bild av att leva i samspel med djur och natur. I praktiken brukar detta mynna ut i balkongodlingar – ursäkta, urban farming, helgutflykter till närmaste bondgård så att barnen får se en livs levande ko eller trendiga livsmedel av företag som gjort greenwashing till affärsmodell. Men framför allt handlar det om att ständigt leta efter en intellektuell och moralisk grund till de mest banala vardagshandlingarna. De kan aldrig pressa egen apelsinjuice enbart för att det är gott, utan det måste finnas en underliggande filosofisk orsak till varför man gör det.

Medan jag läste boken önskade jag gång på gång att Lagerlund skulle kasta allt överbord och uppmana till revolution – en uppgörelse med marknadsliberalismen som orsakat klimatförändringarna, djurplågeriet och gjort oss feta på köpet. Inte för att jag egentligen vill ha det så, utan jag ville mest känna något. Revoltens röda flamma som slukar storkapitalets tentakler. Filosofiska foodies i alla länder, förenen eder! Darra i skräck, Nestlé! Men icke. Den bekväma kulturmedelklassens kamp för en bättre morgondag slutar som vanligt med bondens marknad i Toscana, kompost och köttfria måndagar.

Margareta Barabash går Skribentskolan 2021