Marcus Björk: Föll Nvidias vd för en kinesisk honungsfälla?

Nvidia-chefen Jensen Huang har erkänt otrohet. Enligt amerikanska medier ska han ha haft en relation med affärskvinnan Alice Huang, dåvarande toppchef på det singaporebaserade datacenterbolaget Megaspeed. Enligt Wall Street Journal drog amerikanska tjänstemän i fjol slutsatsen att hon förmedlade information till den kinesiska regeringen.

Nvidia är inte vilket bolag som helst. Dess avancerade AI-chip är avgörande för utvecklingen av artificiell intelligens och spelar en nyckelroll i den teknologiska kapplöpningen mellan USA och Kina.

Nvidias styrelse har nu inlett en oberoende utredning efter uppgifter om att Jensen Huang kan ha varit måltavla för en utländsk underrättelseoperation. Samtidigt har tre utskott i den amerikanska kongressen begärt att Huang bakom lyckta dörrar ska redogöra för sina kontakter och bolagets säkerhetsrutiner. Vad som faktiskt har hänt är ännu oklart.

När New York-börsen öppnade på måndagen efter nyheten rasade Nvidia-aktien med 7,5 procent. På några minuter hade närmare 3 300 miljarder kronor i börsvärde gått upp i rök, nästan lika mycket som värdet av hela Sveriges BNP under ett halvår.

Det är lätt att avfärda historien som blott en otrohetsaffär. Förvisso kanske den dyraste någonsin. Men den väcker en betydligt allvarligare fråga: Hur mycket av västvärldens säkerhet vilar egentligen på enskilda makthavares förmåga att hålla isär privatliv och hemligheter?

Jensen Huang kan ha blivit utsatt för en kinesisk så kallad “honungsfälla”. Det innebär att en person lockas in i en romantisk eller sexuell relation i syfte att komma åt känslig information, utöva inflytande, eller skapa möjligheter till utpressning. Metoden har länge använts av underrättelsetjänster för att komma nära personer med makt och med tillgång till hemligheter.

Historien är också full av exempel på hur effektiv metoden kan vara. På 1950-talet fotograferade exempelvis KGB den brittiske ambassadtjänstemannen John Vassall i komprometterande situationer och pressade honom att lämna ut försvarshemligheter. Östtysklands Stasi använde så kallade Romeo-spioner för att etablera kärleksrelationer med kvinnor inom den västtyska statsapparaten. I Profumoaffären 1963 tvingades en brittisk minister avgå sedan han ljugit om sin relation med en kvinna som också hade kontakt med en sovjetisk underrättelseofficer.

Om vinsterna kan bli så stora, varför hör vi inte om fler honungsfällor? Kanske är det ont om agenter som både är skickliga, villiga och pålitliga. Kanske är toppchefer och politiker svåra att komma nära. Eller så förekommer försöken betydligt oftare än vad som blir offentligt känt. Att placera agenter i rätt miljö och vinna en makthavares förtroende utan att avslöjas är kanske dessutom lättare sagt än gjort.

Det kan dock vara dags att återuppväcka insikten från kalla kriget: att den som sitter på information som främmande makter eftertraktar också måste förstå att det privata kan bli en säkerhetsrisk. När information som företagsledare besitter kan påverka styrkeförhållandena mellan stormakterna slutar jobbet inte vid sovrumsdörren.

Marcus Björk är frilansskribent/SNB