Magnus Nilsson; Konservatism eller tolerans
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
MAGNUS NILSSON:
KoNSERVATisM
ELLER TOLERANS?
E
fteratthalästarti.kelnKämpande konservatism? av
Hans Wallmark i SvT 3/
93 ställer jag mig ett par
frågor: Varfår efterlyser HW en debatt i
stället får att fåra den? Och är den debatt
han efterlyser egentligen särskilt meningsfull?
Grundproblemet får HW är att den
moderata föreställningen om att politiken bör hålla sig hyfsat neutral i moraloch livsolskidningsfrolgor i det nya
programfårslaget paras med likgiltighet
inför fclgorna som soldana; en ”fördärvligrelativism”. Ledande partiföreträdare
läser vidare inte lusen av charlataner pol
religionens ochkulturens omclden. Sammantaget leder detta till att dllig konst,
omoraliskt tal och syndigt leverne polverkar samhället i negativ riktning. Sol
borde det inte vara.
Visserligen medger det aktuella programarbetet antagligen inte nolgra mer
genomgripande tillägg ochfårändringar
närdetgälleretik, estetik ochexistentiella
spörsm;ll, men clget har får den skull
inte g;ltt. De flesta av dessa fclgor är ju
”eviga” och det finns s;lledes alltid ett
manusstopp att sikta pol. Till exempel i
Svensk Tidskrift eller for all del i Timbros
Smedjan, som startats just med syftet att
bidra till enborgerligdebattkring kultur
i vid mening. Om inget oförutsett inträffar är det nuvarande programarbetet
inte heller det sista somjag eller HW får
genomlida.
Nol, får att ra en debatt till stolnd molste
nolgon säga vad han tycker, sol att det
finns nolgot att motsätta sig eller hålla
med om. Vad skulle en uppsättning
normer med specifikt ”konservativ”
karaktär vara?
Jag kan tänka mig nolgra stycken.
T ex:
• att vara motsclndare till sex före äktenskapet, otrohet och skilsmässor
• att vara motsclndare till homosexuell
familjebildning
• att vara motsdndare till litteratur, musik och film som undergräver västerländskavärden, auktoriteters inflytande
eller verkar skadligt upphetsande och
SVENSK TIDSKRIFT 279
— -’ ;- – – ~~
forråande
• att bekänna sig till den kristna religionen
• att vara anhängare till tavlor som är
sådana att man ser vad de foreställer.
Självklart finns det fler normer och
foreställningar som forefaller intuitivt
rimliga ur konservativ synpunkt. Hur
som helst misstänker jag dessutom att
detfinns en rad metafysiska ochkunskapsteoretiska foreställningar som utgör nödvändiga forutsättningar for denna typ av
normer. Man bör nog vara begreppsrealist, anse att normativa satser har sanningsvärde ochintebekymrasigfOrmycket
om problemen med att dra ett böra ur ett
vara. Vidare är man nog tvungen att
beväpna sig med en princip som avgör
vilka kristna värden som man bör bry sig
om. Är det påven eller Ulf Ekman som
gäller?
Petimätriska småsaker som det sunda
fornuftet säkert kan lösa, men ändå.
Dock dyker det upp andra problem.
För det forsta frågan om vad som skall
menas med ”relativism”.
Visserligen kan man säga att riktig
relativism är ståndpunkten att alla normer och beteenden är likvärdiga eller
kanske snarast isammamån saknarvärde
(om vi ens erkänner att ordet ”värde”
har ettbegreppsinnehåll). Isamma stund
somvi säger att vissa normer är värdefullare än andra är vi inte längre relativister.
Men denna tolkning medger att jag är i
stort sett likgiltig for sarnhällsmoralen.
Övertygad om att det är överlägset att
vara nykter, sparsam, flitig, ordhållig
och samla på Carl Larsson-reproduktioner lever den konservative lyckligt
ointresserad av hur andra beter sig så
länge de inte stör honom.
Men är detta tillräckligt for HW?
Skall våra moraliska övertygelser omfattas medjolmig tolerans, är målet att den
moraliskt högtstående skall dela bord
med äktenskapsbrytare och gudsfomekare till priset bara av att gäspande konstatera att han i alla fall är lite bättre?
Jag tror inte det. HW efterlyser en
uppsättning värderingar som skall hålla
samman moderata samlingspartiet och
vara bas for partiets agerande. Med andra
ord bör de omfattas av alla eller nästan
alla av åtminstone dem som uppbär
fortroendeuppdrag och på bred front slå
igenom i både beslut och retorik.
Detta går inte att komma runt. Om
moralen skall vara ett verktyg for att
stärka ettparti idesssamhällsforändrande
arbete är den tagen från det privata till
det offentliga.
Då måste toleransen stryka på foten.
Då måste vi klart och tydligt säga vad vi
accepterar och vad vi fordömer och därigenom också vilka vi accepterar och
fordömer. Då måste det ske rättning i
leden.
Därmedkommervi in på problem två,
nämligen hur detta skall forverkligas.
280 SvENsK T!DSKRI FT
Avvikare måste antingen uteslutas
eller pestas ut av omgivningen. Det
kunde gå till så att t ex den där Magnus
Nilsson, som tycker att homosexuella
skall f1 adoptera barn, lyssnar på
Guns’n’Roses och är medlem i Moderna museets vänner minsann inte bör
få åka på partistämmor eller trappstudsa
foldrar på Kungsholmen.
Vidare slutar HW att tala med partimedlemmar som inte tror på gud, som
begår äktenskapsbrott eller köper skivor
av Dror Feilor. Kanske skriver han brev
till partiordföranden och kräver dennes
kraftfulla fördömande av Lasse Lönndahl och Ma Oftedal.
Min tro är att det vore extremt skadligt för partiet om det förvandlas till
någon sorts moralfilosofisk sekt med
krav på renhet och enhet. Men kanske
är det till sist inte detta som HW efterlyser utan endast en levande debatt om
etik och estetik, en sådan debatt som bör
förekomma i alla civiliserade sällskap.
Min erfarenhet är att intresset för detta
är stort men att tiden ofta inte räcker till.
En normal partistämma är överlastad
med småttiga motioner om allt och
ingenting, sammanträden hackas sönder
av folk som kommer sent och går tidigt.
Artigheten bjuder att även den svamliga
meningslösheten skall få uppta tid med
att tala till punkt. Vad som saknas är
tillfållen att mötas och tala allvar. Av
någon anledning har vi också föreställningen att de eviga frågorna skall ha
klarats av när man vid 25 eller 30 års
ålder lämnar student- och ungdomsförbunden. Resten av det politiska livet
skall underordnas budgetarbete och socialtjänstlag, tjänstemannautlåtanden,
skattekverulans ochmagsuraledare över
departementspromemorior.
Till sist tror jag att den motsättning
Hans W allmark ser inte alls är skadlig, ja
kanske inte ens riktigt av den natur som
vi tror.
Låt mig pröva följande tankegång. Det
finns ett par olika mentala föreställningar,
man skulle kunna sägalivshållningar, som
kanleda till att enmänniskatillhörborgerligheten, framför allt moderaterna.
Den ena är entreprenörsanden. De
som ser det öppna samhället med dess
personliga frihet, marknadsekonomi och
oförutsägbarhet som något mycket positivt. De är mer riskbenägna än flertalet
och accepterar det faktum att det frihet
kommer att leda till är att vissa beter sig
på ett sätt som andra finner felaktigt eller
anstötligt.
Den andra hållningen är den trygghetssökande. De önskar fasta regler och
bestående värden. De frågar efter
hierarkier. Deras ideal är ett samhälle där
det finns en politiker- och tjänstemannaklass som är kulturbärande. Statsmakten
förvaltas av en elit vars intresse är att
bevara sig själv och därigenom de institutioner som är symbiotiska med en viss
SVENSK TIDSKRIFT 281
uppsättning värden. De trygghetssökande är benägna att acceptera ett
ganska stort mått av ofrihet for denna
skull.
I uppdelningen ovan känner vi omedelbart igen embryona till de kategorier
som vi kallarlibertananer och konservativa – etiketter som är både användbara
och väl motiverade. De mentala foreställningarna fårefaller ha politiska medel
starkt kopplade till sig. Mera stat och
lagar ger trygghet och fårutsägbarhet,
mindre stat och lagar ger osäkerhet och
dynamik.
Detta kan mycket väl vara fel.
Ända seda:1 Gustav Vasas tid har den
politiska makten i Sverige använts i
forändrande syfte. Staten har reglerat
och vunnit bifall for detta genom att
erbjuda dels trygghet, men i den moderna socialstaten också frihet från ansvar. Samhällskontraktet sade att staten
tar göra nästan allt vad den vill, mot att
medborgarna tar göra nästan allt vad de
vill.
Omvänt ställer den generella friheten
medborgarna infor det faktum att de
själva svarar får sina handlingar. Färre
handlingsalternativ ter sig forsvarbara
om man måste ta deras konsekvenser
fullt ut. Schweiz och de delar av USA
som ligger utanfor de synnerligen speciella samhällen som storstäderna utgör är
exempel som visar att frihet kan ge
betydande värderingsmässig rigiditet.
Med andra ord är det synnerligen osä-
kert vilken samhällsvision som bäst fårverkligas med vilka medel. Libertananismen kanske leder till ett samhälle av
sammanbitetarbetande människor: frigida
snÖrpffiunnarsombara tänkerpå att betala
sina fårsäkringar och gå i kyrkan därforatt
detär ”goodfor business”. Den konservativa visionen leder kanske i sin tur till
punschdoftande liderlighet, nepotism,
lättja och degig tolerans- manvet sin plats
och har svårt att komma upp sig och
familjeband tillsammans med obligatoriskasocialforsäkringargördet nästan riskfritt att vara fårsurnlig. Efter några års
ritualiserat tonårsuppror med brajja och
långhårig musik i kollektivet tas de forlorade sönerna och döttrama tillbaka av
forstående foräldrar.
Vi vet helt enkelt inte hur det kommer att gå.
Därfor är det omotiverat att som HW
gör efterlysa en rågång mellan folk med
olika mentala och politiska grundforeställningar.
Och därfor är det fel att tro att partiet
skulle vitaliseras och stärkas av något
sorts slutstrid från vilken den ena sidan
går som slutgiltig segrare.
Därvidlag är faktiskt fårslaget till
handlingsprogram en ganska hygglig
kompromiss.
282 SvENsK TJosKRIFT
KoNSERVATisM
ELLER TOLERANS?
E
fteratthalästarti.kelnKämpande konservatism? av
Hans Wallmark i SvT 3/
93 ställer jag mig ett par
frågor: Varfår efterlyser HW en debatt i
stället får att fåra den? Och är den debatt
han efterlyser egentligen särskilt meningsfull?
Grundproblemet får HW är att den
moderata föreställningen om att politiken bör hålla sig hyfsat neutral i moraloch livsolskidningsfrolgor i det nya
programfårslaget paras med likgiltighet
inför fclgorna som soldana; en ”fördärvligrelativism”. Ledande partiföreträdare
läser vidare inte lusen av charlataner pol
religionens ochkulturens omclden. Sammantaget leder detta till att dllig konst,
omoraliskt tal och syndigt leverne polverkar samhället i negativ riktning. Sol
borde det inte vara.
Visserligen medger det aktuella programarbetet antagligen inte nolgra mer
genomgripande tillägg ochfårändringar
närdetgälleretik, estetik ochexistentiella
spörsm;ll, men clget har får den skull
inte g;ltt. De flesta av dessa fclgor är ju
”eviga” och det finns s;lledes alltid ett
manusstopp att sikta pol. Till exempel i
Svensk Tidskrift eller for all del i Timbros
Smedjan, som startats just med syftet att
bidra till enborgerligdebattkring kultur
i vid mening. Om inget oförutsett inträffar är det nuvarande programarbetet
inte heller det sista somjag eller HW får
genomlida.
Nol, får att ra en debatt till stolnd molste
nolgon säga vad han tycker, sol att det
finns nolgot att motsätta sig eller hålla
med om. Vad skulle en uppsättning
normer med specifikt ”konservativ”
karaktär vara?
Jag kan tänka mig nolgra stycken.
T ex:
• att vara motsclndare till sex före äktenskapet, otrohet och skilsmässor
• att vara motsclndare till homosexuell
familjebildning
• att vara motsdndare till litteratur, musik och film som undergräver västerländskavärden, auktoriteters inflytande
eller verkar skadligt upphetsande och
SVENSK TIDSKRIFT 279
— -’ ;- – – ~~
forråande
• att bekänna sig till den kristna religionen
• att vara anhängare till tavlor som är
sådana att man ser vad de foreställer.
Självklart finns det fler normer och
foreställningar som forefaller intuitivt
rimliga ur konservativ synpunkt. Hur
som helst misstänker jag dessutom att
detfinns en rad metafysiska ochkunskapsteoretiska foreställningar som utgör nödvändiga forutsättningar for denna typ av
normer. Man bör nog vara begreppsrealist, anse att normativa satser har sanningsvärde ochintebekymrasigfOrmycket
om problemen med att dra ett böra ur ett
vara. Vidare är man nog tvungen att
beväpna sig med en princip som avgör
vilka kristna värden som man bör bry sig
om. Är det påven eller Ulf Ekman som
gäller?
Petimätriska småsaker som det sunda
fornuftet säkert kan lösa, men ändå.
Dock dyker det upp andra problem.
För det forsta frågan om vad som skall
menas med ”relativism”.
Visserligen kan man säga att riktig
relativism är ståndpunkten att alla normer och beteenden är likvärdiga eller
kanske snarast isammamån saknarvärde
(om vi ens erkänner att ordet ”värde”
har ettbegreppsinnehåll). Isamma stund
somvi säger att vissa normer är värdefullare än andra är vi inte längre relativister.
Men denna tolkning medger att jag är i
stort sett likgiltig for sarnhällsmoralen.
Övertygad om att det är överlägset att
vara nykter, sparsam, flitig, ordhållig
och samla på Carl Larsson-reproduktioner lever den konservative lyckligt
ointresserad av hur andra beter sig så
länge de inte stör honom.
Men är detta tillräckligt for HW?
Skall våra moraliska övertygelser omfattas medjolmig tolerans, är målet att den
moraliskt högtstående skall dela bord
med äktenskapsbrytare och gudsfomekare till priset bara av att gäspande konstatera att han i alla fall är lite bättre?
Jag tror inte det. HW efterlyser en
uppsättning värderingar som skall hålla
samman moderata samlingspartiet och
vara bas for partiets agerande. Med andra
ord bör de omfattas av alla eller nästan
alla av åtminstone dem som uppbär
fortroendeuppdrag och på bred front slå
igenom i både beslut och retorik.
Detta går inte att komma runt. Om
moralen skall vara ett verktyg for att
stärka ettparti idesssamhällsforändrande
arbete är den tagen från det privata till
det offentliga.
Då måste toleransen stryka på foten.
Då måste vi klart och tydligt säga vad vi
accepterar och vad vi fordömer och därigenom också vilka vi accepterar och
fordömer. Då måste det ske rättning i
leden.
Därmedkommervi in på problem två,
nämligen hur detta skall forverkligas.
280 SvENsK T!DSKRI FT
Avvikare måste antingen uteslutas
eller pestas ut av omgivningen. Det
kunde gå till så att t ex den där Magnus
Nilsson, som tycker att homosexuella
skall f1 adoptera barn, lyssnar på
Guns’n’Roses och är medlem i Moderna museets vänner minsann inte bör
få åka på partistämmor eller trappstudsa
foldrar på Kungsholmen.
Vidare slutar HW att tala med partimedlemmar som inte tror på gud, som
begår äktenskapsbrott eller köper skivor
av Dror Feilor. Kanske skriver han brev
till partiordföranden och kräver dennes
kraftfulla fördömande av Lasse Lönndahl och Ma Oftedal.
Min tro är att det vore extremt skadligt för partiet om det förvandlas till
någon sorts moralfilosofisk sekt med
krav på renhet och enhet. Men kanske
är det till sist inte detta som HW efterlyser utan endast en levande debatt om
etik och estetik, en sådan debatt som bör
förekomma i alla civiliserade sällskap.
Min erfarenhet är att intresset för detta
är stort men att tiden ofta inte räcker till.
En normal partistämma är överlastad
med småttiga motioner om allt och
ingenting, sammanträden hackas sönder
av folk som kommer sent och går tidigt.
Artigheten bjuder att även den svamliga
meningslösheten skall få uppta tid med
att tala till punkt. Vad som saknas är
tillfållen att mötas och tala allvar. Av
någon anledning har vi också föreställningen att de eviga frågorna skall ha
klarats av när man vid 25 eller 30 års
ålder lämnar student- och ungdomsförbunden. Resten av det politiska livet
skall underordnas budgetarbete och socialtjänstlag, tjänstemannautlåtanden,
skattekverulans ochmagsuraledare över
departementspromemorior.
Till sist tror jag att den motsättning
Hans W allmark ser inte alls är skadlig, ja
kanske inte ens riktigt av den natur som
vi tror.
Låt mig pröva följande tankegång. Det
finns ett par olika mentala föreställningar,
man skulle kunna sägalivshållningar, som
kanleda till att enmänniskatillhörborgerligheten, framför allt moderaterna.
Den ena är entreprenörsanden. De
som ser det öppna samhället med dess
personliga frihet, marknadsekonomi och
oförutsägbarhet som något mycket positivt. De är mer riskbenägna än flertalet
och accepterar det faktum att det frihet
kommer att leda till är att vissa beter sig
på ett sätt som andra finner felaktigt eller
anstötligt.
Den andra hållningen är den trygghetssökande. De önskar fasta regler och
bestående värden. De frågar efter
hierarkier. Deras ideal är ett samhälle där
det finns en politiker- och tjänstemannaklass som är kulturbärande. Statsmakten
förvaltas av en elit vars intresse är att
bevara sig själv och därigenom de institutioner som är symbiotiska med en viss
SVENSK TIDSKRIFT 281
uppsättning värden. De trygghetssökande är benägna att acceptera ett
ganska stort mått av ofrihet for denna
skull.
I uppdelningen ovan känner vi omedelbart igen embryona till de kategorier
som vi kallarlibertananer och konservativa – etiketter som är både användbara
och väl motiverade. De mentala foreställningarna fårefaller ha politiska medel
starkt kopplade till sig. Mera stat och
lagar ger trygghet och fårutsägbarhet,
mindre stat och lagar ger osäkerhet och
dynamik.
Detta kan mycket väl vara fel.
Ända seda:1 Gustav Vasas tid har den
politiska makten i Sverige använts i
forändrande syfte. Staten har reglerat
och vunnit bifall for detta genom att
erbjuda dels trygghet, men i den moderna socialstaten också frihet från ansvar. Samhällskontraktet sade att staten
tar göra nästan allt vad den vill, mot att
medborgarna tar göra nästan allt vad de
vill.
Omvänt ställer den generella friheten
medborgarna infor det faktum att de
själva svarar får sina handlingar. Färre
handlingsalternativ ter sig forsvarbara
om man måste ta deras konsekvenser
fullt ut. Schweiz och de delar av USA
som ligger utanfor de synnerligen speciella samhällen som storstäderna utgör är
exempel som visar att frihet kan ge
betydande värderingsmässig rigiditet.
Med andra ord är det synnerligen osä-
kert vilken samhällsvision som bäst fårverkligas med vilka medel. Libertananismen kanske leder till ett samhälle av
sammanbitetarbetande människor: frigida
snÖrpffiunnarsombara tänkerpå att betala
sina fårsäkringar och gå i kyrkan därforatt
detär ”goodfor business”. Den konservativa visionen leder kanske i sin tur till
punschdoftande liderlighet, nepotism,
lättja och degig tolerans- manvet sin plats
och har svårt att komma upp sig och
familjeband tillsammans med obligatoriskasocialforsäkringargördet nästan riskfritt att vara fårsurnlig. Efter några års
ritualiserat tonårsuppror med brajja och
långhårig musik i kollektivet tas de forlorade sönerna och döttrama tillbaka av
forstående foräldrar.
Vi vet helt enkelt inte hur det kommer att gå.
Därfor är det omotiverat att som HW
gör efterlysa en rågång mellan folk med
olika mentala och politiska grundforeställningar.
Och därfor är det fel att tro att partiet
skulle vitaliseras och stärkas av något
sorts slutstrid från vilken den ena sidan
går som slutgiltig segrare.
Därvidlag är faktiskt fårslaget till
handlingsprogram en ganska hygglig
kompromiss.
282 SvENsK TJosKRIFT