MAGNUS NILSSON: KoNSERVATisM ELLER TOLERANS? E fteratthalästarti.kelnKämpande konservatism? av Hans Wallmark i SvT 3/ 93 ställer jag mig ett par frågor: Varfår efterlyser HW en debatt i stället får att fåra den? Och är den debatt han efterlyser egentligen särskilt meningsfull? Grundproblemet får HW är att den moderata föreställningen om att politiken bör hålla sig hyfsat neutral i moraloch livsolskidningsfrolgor i det nya programfårslaget paras med likgiltighet inför fclgorna som soldana; en "fördärvligrelativism". Ledande partiföreträdare läser vidare inte lusen av charlataner pol religionens ochkulturens omclden. Sammantaget leder detta till att dllig konst, omoraliskt tal och syndigt leverne polverkar samhället i negativ riktning. Sol borde det inte vara. Visserligen medger det aktuella programarbetet antagligen inte nolgra mer genomgripande tillägg ochfårändringar närdetgälleretik, estetik ochexistentiella spörsm;ll, men clget har får den skull inte g;ltt. De flesta av dessa fclgor är ju "eviga" och det finns s;lledes alltid ett manusstopp att sikta pol. Till exempel i Svensk Tidskrift eller for all del i Timbros Smedjan, som startats just med syftet att bidra till enborgerligdebattkring kultur i vid mening. Om inget oförutsett inträffar är det nuvarande programarbetet inte heller det sista somjag eller HW får genomlida. Nol, får att ra en debatt till stolnd molste nolgon säga vad han tycker, sol att det finns nolgot att motsätta sig eller hålla med om. Vad skulle en uppsättning normer med specifikt "konservativ" karaktär vara? Jag kan tänka mig nolgra stycken. T ex: • att vara motsclndare till sex före äktenskapet, otrohet och skilsmässor • att vara motsclndare till homosexuell familjebildning • att vara motsdndare till litteratur, musik och film som undergräver västerländskavärden, auktoriteters inflytande eller verkar skadligt upphetsande och SVENSK TIDSKRIFT 279 -- -' ;- - - ~~ forråande • att bekänna sig till den kristna religionen • att vara anhängare till tavlor som är sådana att man ser vad de foreställer. Självklart finns det fler normer och foreställningar som forefaller intuitivt rimliga ur konservativ synpunkt. Hur som helst misstänker jag dessutom att detfinns en rad metafysiska ochkunskapsteoretiska foreställningar som utgör nödvändiga forutsättningar for denna typ av normer. Man bör nog vara begreppsrealist, anse att normativa satser har sanningsvärde ochintebekymrasigfOrmycket om problemen med att dra ett böra ur ett vara. Vidare är man nog tvungen att beväpna sig med en princip som avgör vilka kristna värden som man bör bry sig om. Är det påven eller Ulf Ekman som gäller? Petimätriska småsaker som det sunda fornuftet säkert kan lösa, men ändå. Dock dyker det upp andra problem. För det forsta frågan om vad som skall menas med "relativism". Visserligen kan man säga att riktig relativism är ståndpunkten att alla normer och beteenden är likvärdiga eller kanske snarast isammamån saknarvärde (om vi ens erkänner att ordet "värde" har ettbegreppsinnehåll). Isamma stund somvi säger att vissa normer är värdefullare än andra är vi inte längre relativister. Men denna tolkning medger att jag är i stort sett likgiltig for sarnhällsmoralen. Övertygad om att det är överlägset att vara nykter, sparsam, flitig, ordhållig och samla på Carl Larsson-reproduktioner lever den konservative lyckligt ointresserad av hur andra beter sig så länge de inte stör honom. Men är detta tillräckligt for HW? Skall våra moraliska övertygelser omfattas medjolmig tolerans, är målet att den moraliskt högtstående skall dela bord med äktenskapsbrytare och gudsfomekare till priset bara av att gäspande konstatera att han i alla fall är lite bättre? Jag tror inte det. HW efterlyser en uppsättning värderingar som skall hålla samman moderata samlingspartiet och vara bas for partiets agerande. Med andra ord bör de omfattas av alla eller nästan alla av åtminstone dem som uppbär fortroendeuppdrag och på bred front slå igenom i både beslut och retorik. Detta går inte att komma runt. Om moralen skall vara ett verktyg for att stärka ettparti idesssamhällsforändrande arbete är den tagen från det privata till det offentliga. Då måste toleransen stryka på foten. Då måste vi klart och tydligt säga vad vi accepterar och vad vi fordömer och därigenom också vilka vi accepterar och fordömer. Då måste det ske rättning i leden. Därmedkommervi in på problem två, nämligen hur detta skall forverkligas. 280 SvENsK T!DSKRI FT Avvikare måste antingen uteslutas eller pestas ut av omgivningen. Det kunde gå till så att t ex den där Magnus Nilsson, som tycker att homosexuella skall f1 adoptera barn, lyssnar på Guns'n'Roses och är medlem i Moderna museets vänner minsann inte bör få åka på partistämmor eller trappstudsa foldrar på Kungsholmen. Vidare slutar HW att tala med partimedlemmar som inte tror på gud, som begår äktenskapsbrott eller köper skivor av Dror Feilor. Kanske skriver han brev till partiordföranden och kräver dennes kraftfulla fördömande av Lasse Lönndahl och Ma Oftedal. Min tro är att det vore extremt skadligt för partiet om det förvandlas till någon sorts moralfilosofisk sekt med krav på renhet och enhet. Men kanske är det till sist inte detta som HW efterlyser utan endast en levande debatt om etik och estetik, en sådan debatt som bör förekomma i alla civiliserade sällskap. Min erfarenhet är att intresset för detta är stort men att tiden ofta inte räcker till. En normal partistämma är överlastad med småttiga motioner om allt och ingenting, sammanträden hackas sönder av folk som kommer sent och går tidigt. Artigheten bjuder att även den svamliga meningslösheten skall få uppta tid med att tala till punkt. Vad som saknas är tillfållen att mötas och tala allvar. Av någon anledning har vi också föreställningen att de eviga frågorna skall ha klarats av när man vid 25 eller 30 års ålder lämnar student- och ungdomsförbunden. Resten av det politiska livet skall underordnas budgetarbete och socialtjänstlag, tjänstemannautlåtanden, skattekverulans ochmagsuraledare över departementspromemorior. Till sist tror jag att den motsättning Hans W allmark ser inte alls är skadlig, ja kanske inte ens riktigt av den natur som vi tror. Låt mig pröva följande tankegång. Det finns ett par olika mentala föreställningar, man skulle kunna sägalivshållningar, som kanleda till att enmänniskatillhörborgerligheten, framför allt moderaterna. Den ena är entreprenörsanden. De som ser det öppna samhället med dess personliga frihet, marknadsekonomi och oförutsägbarhet som något mycket positivt. De är mer riskbenägna än flertalet och accepterar det faktum att det frihet kommer att leda till är att vissa beter sig på ett sätt som andra finner felaktigt eller anstötligt. Den andra hållningen är den trygghetssökande. De önskar fasta regler och bestående värden. De frågar efter hierarkier. Deras ideal är ett samhälle där det finns en politiker- och tjänstemannaklass som är kulturbärande. Statsmakten förvaltas av en elit vars intresse är att bevara sig själv och därigenom de institutioner som är symbiotiska med en viss SVENSK TIDSKRIFT 281 uppsättning värden. De trygghetssökande är benägna att acceptera ett ganska stort mått av ofrihet for denna skull. I uppdelningen ovan känner vi omedelbart igen embryona till de kategorier som vi kallarlibertananer och konservativa - etiketter som är både användbara och väl motiverade. De mentala foreställningarna fårefaller ha politiska medel starkt kopplade till sig. Mera stat och lagar ger trygghet och fårutsägbarhet, mindre stat och lagar ger osäkerhet och dynamik. Detta kan mycket väl vara fel. Ända seda:1 Gustav Vasas tid har den politiska makten i Sverige använts i forändrande syfte. Staten har reglerat och vunnit bifall for detta genom att erbjuda dels trygghet, men i den moderna socialstaten också frihet från ansvar. Samhällskontraktet sade att staten tar göra nästan allt vad den vill, mot att medborgarna tar göra nästan allt vad de vill. Omvänt ställer den generella friheten medborgarna infor det faktum att de själva svarar får sina handlingar. Färre handlingsalternativ ter sig forsvarbara om man måste ta deras konsekvenser fullt ut. Schweiz och de delar av USA som ligger utanfor de synnerligen speciella samhällen som storstäderna utgör är exempel som visar att frihet kan ge betydande värderingsmässig rigiditet. Med andra ord är det synnerligen osä- kert vilken samhällsvision som bäst fårverkligas med vilka medel. Libertananismen kanske leder till ett samhälle av sammanbitetarbetande människor: frigida snÖrpffiunnarsombara tänkerpå att betala sina fårsäkringar och gå i kyrkan därforatt detär "goodfor business". Den konservativa visionen leder kanske i sin tur till punschdoftande liderlighet, nepotism, lättja och degig tolerans- manvet sin plats och har svårt att komma upp sig och familjeband tillsammans med obligatoriskasocialforsäkringargördet nästan riskfritt att vara fårsurnlig. Efter några års ritualiserat tonårsuppror med brajja och långhårig musik i kollektivet tas de forlorade sönerna och döttrama tillbaka av forstående foräldrar. Vi vet helt enkelt inte hur det kommer att gå. Därfor är det omotiverat att som HW gör efterlysa en rågång mellan folk med olika mentala och politiska grundforeställningar. Och därfor är det fel att tro att partiet skulle vitaliseras och stärkas av något sorts slutstrid från vilken den ena sidan går som slutgiltig segrare. Därvidlag är faktiskt fårslaget till handlingsprogram en ganska hygglig kompromiss. 282 SvENsK TJosKRIFT