Litteratur
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
DIKTSAMLINGAR 1958
Av författaren fil. lic. 1\A.RL GUSTAF IJILDEBRAND, Uppsala
1938 var intet överflödets år i svensk lyrik. Men dess relativa spart-amhet har inte avmattningens kännetecken. Snarare kan man tala
om en samling, en koncentration. Det kunde tyckas att en handfull
diktsamlingar, till övervägande del inriktade på mycket invärtes
frågor, borde ha bra liten aktualitet vid sidan av fjolårets väldiga
tilldragelser på andra fronter. Men det är knappast ett rättvist betraktelsesätt. Temat om sinnets rening och frid, i de nya diktsamlingarna behandlat med stark intensitet och från mycket olika utgångspunkter, kan ju aldrig bli oväsentligt, minst av allt i en farans
och beredskapens tid. De stora linjerna, de vida överblickarna, utgå
kanske naturligare från andra årsskördar än den av 1938. Men det
är därför icke oviktigt att söka en orientering bland dess krafter och
kraftkällor.
Den mest omtalade av årets diktsamlingar har varit Bertil Malmbergs »Sångerna om samvetet och ödet». Den markerar en händelse,
som ter sig betydelsefull ur mer än en synpunkt, Malmbergs övergång till en kristen tro, upplevd i oxfordgrupprörelsens form. Genom
det oundgängliga reklambullret kring denna tilldragelse har man i
uttalanden och inlägg alltid på nytt förnummit det säreget äkta och
oförvillade i Malmbergs egen röst. För den svenska litteraturen
måste det vara en fråga med stor spänning och stora möjligheter
över sig, vad det skall springa fram ur den kristna maktens fortsatta
. brottning med en diktare och kritiker av så ovanliga mått.
Sångerna om samvetet och ödet gripa främst genom den personliga
öppenheten i sin bikt. De spegla en själens strid på många fronter.
Där är den genomreflekterade människans intellektuella kamp med
tidens undergångsstämning: å ena sidan vill allt övertyga honom om
den mörka ödesbestämdhet, ur vilken det icke finns någon utväg, å
andra sidan ropar hela hans väsen på ett annat språk, med en ångest
och samvctsoro, som inte låter sig nedtysta av några filosofemer:
Vi skrida som nödvändighetens trälar.
Vi ha ju intet val och intet vapen.
Vad är det då som fyllar våra själar
med denna ångest inför räkenskapen~
I denna olösliga konflikt söker sig Malmberg mot en nöd och en
6iddning, som icke kan uttryckas i undergångsfilosofiens formler
189
Litteratur
utan i orden om synd och nåd. Från den förn~ima tankebrottningen
måste m~inniskan pressas ned till de trista konflikterna i sitt vardagsliv. :B~ormler och dräkter falla undan. Hjälplöshet avslöjas. Pt1
ett ärelöst plan, stammande och gripen, måste miinniskan möta Gud.
Några stillsynt genomlevda strofer om diktarkallet och dess fön;åtliga art spegla den sista raffinerade frestelsens fall. BefrielRens jubel
kommer mera trevande till talR, med lll1Jlenhar riidsla fiir överord
men med äkthet bakom.
Malmbergs diktRamling iir ett siillsynt gripande pm·Honligt vittnesbörd, som utan tvivd kan hjälpa också andra människor i dm·aH nöd.
Ar den i och för sig också väsentlig som dikt? ]<-,rågan ter sig nästan
blasfemisk, men den måste ställas. Och här iir svaret ovisl’mre. ~[ånga
stycken ha utan tvivel den verkliga diktens karaktär. Samlingt’ns
inledande strofer iiro med sin svarta ödesmagi priiglade av en
henndransviirt kraft. Några av de mycket enkla bekännelserna i den
grupp, som kallas >>Vägen» ~iro också oförgiitliga: några förtvivlans
ord om främlingskapet mellan man och hustru, några rader om sjä-
lens svöklika ensamhet, ett par dagboksblad om det kristna livets
vånda, en bekiinnelse som denna:
J ag beder ej om en blödande ros,
ej om helig extas,
ej om en tro, så stark ROm granit
och så. genomskinlig som glas.
leke om kiinslor av okänd prakt
men ett nytt förhållningssätt.
”’Ör mig iir det mycket nog, om jag ft!r
GndR hjälp att handla rätt.
Hiir ha fonn och innehåll blivit till ett. Annat i Malmbergs diktsamling har icke på samma sätt mognat till dikt. Det förlyfter sig·,
blir torrt och abstrakt. Man kan peka på olika förklaringsgrunder
till den saken. En av dem är kanske den, att bibelns obarmhärtiga
realism icke fått sätta sin priigel på Malmbergs kristna bildvärld.
Man söker hos honom nästan alldeles förgiives efter bibliska uttryck
och tonfall, och i kristen dikt blir detta nngefiir som om en gren vill
avskilja sig från stannnon och leva på egen hand. Men viktigast är
utan tvivel att Malmbergs lyriska stil ännu till viisentliga delar är
oförändrad av det nya. Han älskar alltHimt, om Ol;kså med något
större återhållsamhet, en gravitetiskt framskridalille vers med l’eremoniös värdighet oeh klädd i de högtidliga 11raktordens rustning.
Denna form är väl i svensk vers brukbar bara som magisk form, mell
ackompanjemang av dova trolltrummor; i denna samling kommer
llen till sin rätt bara i inledningsstroferna. I andra sa mrnanhang
får den lätt något rostigt oeh antikverat ÖVPl” sig, som man kunde
iakttaga redan i utkanterna av »Dikter vid grä.nsen». ~’iir vanlig
tankedikt är den för stel, ur stånd att fånga tankens egen hemlighetsfulla oeh blixtlika rörelsP, skilllra tanken som levande. Bragt i her()-
190
Litteratur
ring med aktuell ]Jolemik eller vanlagliga Rammanhang blir den
hjiilplös i sin ovighet, en albatross på skeppRdäcket. Och för det
kristna livets verkligheter blir den ofta för praktfull och indirekt.
Det nya vinet hos Bertil Malmberg har hiillts i gamla läglar.
Men denna konstnärliga brist griper på Hitt sätt mer än många
poetiRka l;lrekokast. Just denna inkongruens mellan innehåll och
form, just detta ofullgångna och ovissa, är det mest talande uttrycket
för hur radikalt förändrad hans värld har blivit, därmed också hur
mycket ROm återHtår av den stora och skapande konsekvens, till vilken hans ändrade livsinställning måste föra honom. Bristerna i hans
bok vittna om att något är på väg att bli till, något som är större
iin han s.iiilv, liksom Gud är större än vårt hjiirta.
Ett llal’ andra kristna diktsamlingar förtjiina att niinmas vid sidan
aY Bertil Malmbcrgs. Bengt E. Nyström har med »Levande jord» gett
Hitt hittills rikaste och biista. Hans Yers är substantiell och utan
flärd, men har i 1lenna bok på samma gång blivit rörligare. Några
dramatiskt leYamle dikter från skolvärlden höra till det särskilt viktiga i samlingen. Dess pen;onliga öppenhet är hiinsynslösare och
Htörre än förr; det manliga, stillsamt heroiska draget får samtidigt
mycket förtätade uttryck. Den nyHtrömska diktens religiösa grundmotiv, brytningen mellan den moderna människans oro och den
tryg·ga vilan i Gud, kan få sublima uttryck.
~iin iilskade, det går mot natt, håll hårt i din min hand,
niir viigen långsamt stupar ner mot obekanta land.
Det hor en oro i mitt bröst, jag bara går och går.
Blott mina marker viinta lugnt uppståndelsens viir.
Anders Prostensons >>Genom lyckta dörrar» är i sin stilla fördjupning, med ,ett lagerkvistskt och ändå alltmer personligt särpräglat
tonfall, en betydande kristen diktbok, nu som alltid med djup upplevelse oeh myeken skiirpa bakom de till synes så menlöst framfladtirande orden. – Kanske kan man i detta höglitterära sällskap
åtminstone niimna Stina Anderssons lilla häfte »Under löftets båge»,
den viistgötska HÖnnncrskan, Rom blivit representerad i Svenska Kyrkans Psalmbok, har icke alltid men i sina stiirsta stunder en förmåga
av oförglömlig n a iv genialitet i formen; den kriRtna tanken hehiirskar
hon naturligt nog hiittre iin de flesta knlturdiktare.
~lot de an fiinla hckiinnelHehöekerna bryter sig på ett nära nog våldsamt siitt stiimningen i Nils Perlins >>Goggles». Vad Fcrlin har att
uttryeka tyeks stå så långt borta som möjligt från heliga budskap
och allvarliga vittnesbörd. l vår lyrik är han först och främst omhud fiir de ht>mlösa, för dem som inte ha mycket att ta eller ge,
HOIII skrävlade fiir rädsla
och skrattade för gråt
oeh som ingen ville stiidsla
O(•h ägna sig åt.
191
Litteratur
Känslan att stå vid sidan av det stora sammanhanget och den stora
meningen har ingen gestaltare, jämbördig med Ferlin. Själv vill han
ibland hävda att hans trötta och fragmentariska livsintryck inte ha
lett till någonting, att de ha träffat dc kuriösa punkterna på ytan
och där bortom funnit bara en mörk och stor ovisshet. Livets gestalter ha dragit förbi som medlemmarna i en lantlig cirkustrupp. Sjiilv
har han sett dem och ändå inte sett dem.
Atleten såg jag väl, och panterfällen
– att panterfällen var av billig ull –
och clownen såg jag: han var punktligt full,
när föreställningen var slut för kvällen.
Sen såg jag dem när de från staden foro
– med clownen var jag redan du och bror
att deras löjlighet var ganska stor.
Dock intet vet jag hur de innerst voro.
I sådana strofer viixer 11’erlins dagdrivarfilosofi ut till en universellt giltig symbol för det stora främlingskapet. Men främlingskap
och hånfullt sönderslitande är bara den ena sidan av hans dikt. Han
vill smäda och förinta de självgoda konventionella slagorden, den
mer eller mindre väl draperade kärlekslösheten, den billiga illusionen.
Men han gör det med en helt annan kraft än den slitna negativismens,
det uttröttade grinets.
I själva verket har Ferlin sett mycket långt innanför atletens och
clownens förklädnader. Hans livskunskap tränger förfärande djupt
i en nattlig och förvriden viirld, och den nyckfulla vagabondlyriken
kan få något av Dantes bittra slutgiltighet, då Ferlin för fram ett
av förklädda avgrundsmakter redan insnärjt livsöde:
Ta bättre på dig på den bråda viigen,
du syster min. – Ty det blir kallt till natten.
Och hans tillsynes så planlösa livserfarenhet får i en dikt som
»I stolta städer» gigantisk vidd och miiktiga perspektiv.
Den djupa kunskapen om mörkret ger särskild vikt ät vad Ferlin
ständigt på nytt har att säga om trots allt goda livsmakter. De äro
inkarnerade i bilden av hans mor, sådan han i denna diktsamling
besjungit henne med dikter, som aldrig skola vissna. Och man finner
hos honom en säreget djup förkunnelse av den försonlighet, den
blidhet och den av hinder obekymrade kärlek, som ensam kan se allt
det mörka och iindå vara levande. Fördragsamhet, aktsam försynthet
mot miinniskan, blir hans lösen.
192
Skjut ej på pianisten:
han gör så gott han kan,
och för övrigt är det meningslöst
att klandra.
Litteratur
Ur livets virrvarr sträcker sig l!~erlins dikt i drömmar, som bra mycket likna drömmarna om en ny himmel och en ny jord:
En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt,
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
men mänskorna skola lyftas i anden.
Och i dikten »Sancta Simplicitas» kan han sätta en stor och mild
visshet mot hela anstormen av det andligas fiender:
En kättare i dag.
Och i morgon en martyr.
Titlarna beror
på herrarna som styr.
Så bryter sig hos Ferlin ständigt en paradoxal vågsamhet, ett heligt
livsmod, mot det mörka och förbrända. Han har skrivit en cynisk
dikt om Emaus, där den aktade medborgaren en stund väntar på
/ Kristi närhet för att sedan återvända till viktigare sysslor; han har
också skrivit en dikt om Getsemane, som djupare och starkare än
det mesta i vår nutida lyrik bejakar en med det tyngsta offret, det
djupaste lidandet, förtrogen livskänsla. Han är inte bara en mycket
stor diktare. Han är också på sitt eget sätt något av en profet. Orons
och mörkrets profetiska ord, sådana han vetat att uttala dem, ha en
litteriir och andlig räckvidd av det allra mest ovanliga slaget.
Ett budskap från trakter bortom det stora bullret vill också Gunnar
Ekelöf ge med sin diktsamling »Köp den blindes sång». Den blinde,
som står liksom avskild mitt i gatans jäktande meningslöshet, hinner
ensam tänka på de stora och enkla väsentligheterna. Hans entoniga
tiggarrop blir symbolen för en besinning bortom alla massuggestioner.
De seende, som svindlas
och svindlar och luras och litar,
må pryda sin arm med vita,
svarta och bruna bindlar …
Köp den blindes sång!
Då man vill fråga vad denna besinning går ut på och vad den
poetiskt ger, kan man ibland inför Ekelöfs samling stå en smula
handfallen. Det sammanhänger väl till en del med att han är en
modernist som bättrat sig; sådana kunna lätt frestas att bättra sig
en grad för mycket, uttrycka sig till den grad fogligt och förenklat
att de ibland inte få någonting sagt. Kanske har den enfaldiga kritik,
som ofta mött dem i deras vilda krafts dagar, bibringat vederbörande
en alltför låg uppskattning av den vanliga människans nyanseringsbehov. Hur därmed må vara, så är det ibland någonting en smula
menlöst över Ekelöfs dikter. Stilen glider sömngångaraktigt över
193
Litteratur
från ett håll till ett annat. Dikten »Världspolska», som åtminstone
antydningsvis vill angripa Hitler, .Mussolini och Franco, torde höra
till de minst farliga angrepp, för vilka dessa garvade herrar blivit
utsatta. Även i lyriskt mera centrala partier kan man plötsligt återfinna stänk av en förbluffande ren gymnasistpoesi.
Och aldrig möttes de tvenne
om inte natten var
kring honom och kring henne
att hålla lågan klar.
Dit bristerna härovan ha påtalats med så stor skiirpa, så är det i
känsla av att Ekelöf – vare sig han för ögonblicket skriver bra vers
eller dålig vers – hör till de på lång sikt betydande diktarna. Han
iir för bra för att man skall vara nöjd med vad han skriver nu. I
några stycken visar han den verkliga styrkan och vidden av det som
är hans. Han kiinner vidunderliga världar utom räckhåll för ögonblicket. I en skarpskuren dikt, »Havet», har han sttillt en stor outgrundlig·het i motsats till människors beskiiitiga tydningsförsök: de
sommarklädda på stranden filosofcra över havets tusenfaldiga gestaltningskoust, mångsidigheten i de stämningar det kan uttrycka
och liksom forma sig efter, men havet självt sjuugcr en oföränderlig
sång, en enda och oerhörd, som icke kan tvingas in i mönster.
’l’y mänskor finns många
men havet är ensamt.
Xågra nattstämningar fånga sjiilva luften kring någonting pil det
viset främmande och ojämförligt. Och miinsklig upplevelse, sprängande alla gränser, finner ibland starka oeh överviildigade uttryck:
Älskande i natten låg jag,
famlande i mörkret såg jag,
såg med min hand ett f.Hirran land,
såg med min hud att Gud var Gud.
Och ibland strömmar en mäktig puls oekså genom de mera begrundande dikterna:
Välsignad jordens grund av sten,
viiisignad den blinda skyn,
vad vore din ömhet utan sten,
vad utan blindhet din syn.
Sådant är äkta och betydelsefullt. .Man önskar att tonfall av den
arten skola alltmera spränga sig fram hos Ekelöf, att det riktiga
havet skall brusa i hans dikt. Han iir il’ke gjord för att plaska i sma
vatten.
Ragnar .Jändels åskådning har haft många och siircgna vägar att
gå. Han har tyckts stå kristcnclonwn niira och han har slag·it sig loss
19-l
– – – – – – – – —
Litteratur
från den. Hans sista diktsamling, »Stenarna blomma», erinrar om
vilken enhet och trofasthet som mitt i alla kriser bundit samman de
olika skedena av hans dikt. Dess beståndsdelar äro alltjämt i mycket
desamma som de voro från begynnelsen, och med en av inga hatkänslor förvirrad enkelhet tolkar han i »Stenarna blomma» det
häftiga patos och den stilla förtröstan som han räddat med sig från
början. Det slår en hur äkta och fin han är som poet. Han är det
inte minst i de märkvärdigt ljusa och daggfriska strofer, som finnas
här och var i boken, med allvar bakom men med en glädjens sångbarhet, som icke hör till de ringaste nödvändigheterna i världen just
nu. Icke minst detta jändelska drag av ljus mitt i allt mörkret låter
hans dikt säga ett väsentligt ord i de nya versböckernas samtal om
själens renhet.
I det samtalet gjorde Nils Svanberg med sin samling »På vakt» ett
av de viktigaste och icke ett av de minst realistiska inläggen. Bokens
stora tema är ensamheten, en akademisk ensamhet med tunn luft
över sig men upplevad med hänsynslös och ibland skakande ärlighet,
som betager den varje stänk av pose och tragiskt gestikulerande,
och som gör den djupt allmänmänsklig. Några kärleksdikter tjäna
inte minst till att peka på livsviktiga ting som det behövs ensamhet
för att man skall se deras väsentliga innebörd: enkla ord, tonfall,
vardaglig kontakt med människor. Svanbergs diktsamling är förnäm. Men den är också skälvande av starkt liv – som alltför tidigt
släcktes ut.
Två diktare må nämnas till sist, en ung och en gammal. Gustaf
Ullmans samling »Blodsdrömmen» har – trots sin patetiska titel och
inledningsdikt – över sig mycket av den blonda tjusningen i hans
ungdoms diktning, vars flöde nu väller sparsammare men alltjämt
friskt och viilgörande. Ur debutanternas följe må en nämnas. Man
gör därmed icke något orätt mot hans kolleger, ty han skall icke mer
återvända till jordisk tävlingslek. Åke Hägglunds postuma samling
»Kolumbarium» vittnar inte bara om ett stycke fin och allvarlig
mänsklig kamp, det finns över den något som ibland har den alldeles
fiirdiga diktem.; karaktär.
KARLSKRÖNIKAN I FACSIMILE
Av landsarkivarien ERNST NYGREN, Stockholm
En i dagarna av bokförlags-aktiebolaget Thule i Stockholm distribuerad volym i enkelt, men sobert lärftsband tilldrar sig måhända i
förstone ingen särskild uppmärksamhet utom de invigdas krets, om
icke genom det ovanliga formatet i avlång folio. Det anspråkslösa
yttre omhöljf’t rymmer dock icke någon alldaglig affärsliggare, om
195
J5-30207. 8vcns7.; Tidskrift 1939.
————————-~—-
Litteratur
en ytlig betraktare skulle vilja gissa härpå, utan hyser i stället ett
innehåll av märkligaste slag, och en närmare undersökning av den
kortfattade, men desto vältaligare ryggtiteln: Karlskrönikan kan
genast bekräfta detta faktum. Med det gråa lärftsbandet har alltså
vår medeltidshistorias ryktbaraste handskrift trängt utanför sin
säkra, men exklusiva förvaringsplats i Kungl. Bibliotekets manuskriptavdelning. Den kan nu i en för vetenskapligt arbete fullgod
reproduktion förvärvas icke blott av andra lärda institutioner utan
även av den enskilde forskaren eller bokvännen. En organiserad utgivning har därmed också begynt av Äldre handskrifter i faosimile
i anslutning till Svenska historiska föreningens verksamhet och i
dess namn.
En lyckligare början av denna verksamhet hade heller ieke kunnat
göras. Jämte Erikskrönikan är säkerligen den nya eller Karlskrönikan den källskrift som blivit mest återberättad i våra historiska
framställningar. Redan den nära samtidige Ericus Olai infogade
den mer eller mindre fullständigt i sin götiska krönika. Alltsedan
Messenius år 1616 utgivit dess tidigare parti (till och med 1439) oeh
Hadorph på 1670-talet hela rimkrönikeverket, har den också medvetet
eller omedvetet präglat de följande århundradenas uppfattning av
den tidigare unionstiden, Engelbrekts befrielsekamp och Karl Knutsson, »som blev kung» och (genom krönikans siste utgivare Klemming) kommit att namngiva densamma.
Men Karlskrönikan är som känt enastående inom den svenska medeltida krönikeskrivningen även därigenom att originalhandskriften
blivit bevarad i ett så intressant stadium av dess tillkomsthistoria.
Dess karaktär av på en gång koncept, renskrift och redaktionsexemplar förlänar den icke bara originalets ursprunglighet utan låter
oss följa dess gradvisa tillblivelse i de olika skrivarhänderna, de
smärre textpartiernas hopfogande genom strykningar och ändringar
samt till sist slutfasen, den redaktionella överarbetningen. Ända
sedan Klemming på 1860-talet fastslog denna handskrifts unika beskaffenhet, har den också som bekant stått i förgrunden av den källkritiskt inriktade svenska medievistiken. Doktor Oscar Wieselgren,
som författat inledningen till den nya facsimileupplagan, har av skäl,
som sammanhänga med publikationens syfte, icke ansett sig där
kunna ingå på den vetenskapliga diskussionen angående Karlskrönikans inre sammanhang, tillkomsttid, proveniens och sanningsvi:irde,
utan hänvisar härom till årsbibliografierna i Historisk Tidskrift.
I enlighet med en princip som utgivningskommitten fastställt som
vägledande för sin verksamhet har han i stället i inledningen lämnat
nödiga uppgifter om handskriften själv och dess historia samt en
kortfattad redogörelse för Erik Neumans grundläggande resultat beträffande de olika skrivarhänderna, av vilka hand 2, som skrivit
huvudpartiet av den s. k. Engelbrektskriinikan, av Neuman attribuerats till den tyskfödde rådsskrivaren J ohan Fredebern, väpnare och
ägare till gården Körunda i Ösmo socken på Södertörn (död före 14
sept. 1449). Av särskilt värde äro de i slutet av handskriftsbeskriv- 196
Litteratur
ningen meddelade reproduktionerna av de i handskriften förekommande sju olika vattenstämplarna med uppgift om de sidor, på vilka
dessa återfinnas.
Liksom Uppsala universitets år 1927 utgivna magnifika facsimileedition av Codex argenteus och »Registrum ville Malmeyghe» tio år
senare äro även ljustrycksbilderna till detta verk utförda av Malmö
ljustrycksanstalt under direktör John Kroons yrkesskickliga ledning.
Det tekniska utförandet är lika förstklassigt nu som i de båda nyssnämnda publikationerna. Ja, den, som förut varit förtrogen med
själva handskriften, återfinner, som ofta sker vid fotografisk eller
fotostatisk reproduktion av manuskripttext, egendomligheterna i densamma klarare och lättare urskiljbara genom skriftens överföring
från det ömtåliga och ofta ålderssvaga skriftunderlaget på en annan,
för ändamålet särskilt utexperimenterad bakgrund. Överstrykningar,
»kalvar», tillskrivningar framträda underbart friskt och åskådligt,
och den överblivna remsan av åttonde läggets första blad bär ännu
en så fräsch skrivartext som skulle krönikeverkets redaktör nyss ha
varit i arbete. Forskningen har alltså genom denna facsimile-upplaga fått en bekväm och länge saknad möjlighet att kontrollera och
komplettera Klemmings textedition (alltjämt den enda befintliga)
samt att ånyo pröva de olika teorierna om krönikans tillkomst. Icke
minst för den akademiska undervisningen torde den bli av betydelse
genom möjligheten att nu kunna konfrontera dessa teorier med det
handskriftliga underlaget.
Initiativet till denna serie av Äldre handskrifter i facsimile, som
nu på ett så förträffligt sätt inletts genom Karlskrönikan, har utgått
från direktör Gunnar Ekstrand i bokförlags-aktiebolaget Thule. För
ändamålet bildades i december 1936 en utgivningskommitte av biblioteks- och arkivmiin och handskriftsforskare med stadsarkivarien professor Bertil Boethius som ordförande. Sedan det visat sig möjligt
att vinna Svenska historiska föreningen för saken, utökades denna
kommitte med tvenne nya medlemmar, riksarkivarien Helge Almquist
och professor Nils Ahnlund. I den programförklaring, som inleder
.den här anmälda facsimile-editionen av Karlskrönikan, betonas, att
kommitten som vägledande princip för sin verksamhet uppställt att
ägna sig åt ren urkundsreproduktion i den förhoppning, att källskrifterna, om de få tala för sig själva, bäst skola tjäna den fortsatta
vetenskapliga bearbetning, vilken det är utgivningens uppgift att
stimulera. Om den reproduktionsteknik, som kommit till användning
i den nu påbörjade serien, heter det i samma uttalande, att denna
metod, d. v. s. ljustrycket, begagnar som sitt underlag fotostatkopian.
»Då denna är rätt utförd, återger den med osviklig säkerhet en handskrifts alla valörer i gradationer av vitt och svart. Utan att förlora
något av sin uttrycksfullhet kan den direkt kopieras på en tjock
glasplåt, överdragen med en ljuskänslig gelatinhinna. Efter vederbörlig behandling förmår därpå plåten mottaga och i trycket avgiva
den färgmängd, som exakt motsvarar den fotografiska bildens nyanser. I vanliga fall ingriper ingen manuell efterbildning i reproduk- 197
———————————————
Litteratur
tionsprocessen. Däri ligger garantien för en exakt avbildning av
originalet med dess olika valörer.»
Den omfattning, i vilken utgivningen kan fullföljas, måste givetvis
bli beroende av facsimileeditionernas mottagande. Kommitten har
emellertid redan träffat förberedelser för att låta Karlskrönikan
följas av den vackra kodex av Hälsingelagen, som under signum
B 49 förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. På programmet står
vidare utgivningen av Vadstena klosters brevbok (A 26 i riksarkivet)
med dess många skiftande stilar och ej mindre skiftande innehåll
och sammansättning, till vilken sedermera det berömda Vadstenadiariet skulle naturligt ansluta sig. En facsimile-edition av någon
av Stockholms stadsböcker, i första hand den på pergament skrivna
jordebok, som upplades omedelbart efter rådhusets och rådhusarkivets brand 1419, har även dryftats inom kommitten liksom utgivningen av domkyrkornas register eller medeltida kopieböcker, vilka
förvaras i riksarkivet. Även texter av mera litterär karaktär såsom
Codex Burearrus och Jöns Buddes bok tillhöra framtidsperspektiven
liksom statsrättsliga urkunder från senare tid, främst 1634 års regeringsform och dess förarbeten i olika stadier.
Med den nu föreliggande Karlskrönikan har alltså en verksamhet
inletts, som, därest syftemålet främjas genom anslutning av institutioner och enskilda, kan bliva av utomordentlig betydelse för vetenskaplig forskning. De å begynnelsevolymen satta priserna – 35 kr.
för den numrerade upplagan om 250 exemplar och 100 kr. pr styck
för de 75 bibliofilexemplaren med från medeltiden kopierade band –
böra ej heller avskräcka från att skänka det nya företaget det understöd det förtjänar.
ETT FÖRBISETT Kl:LTURVERK
Au lektor liCGO rt LEYTii\, lJppsala
För aderton år sedan utkom första volymen av »A’rslJöcker ’i svensk
undervisningshistoria. Bokserie med understöd av Föreninyen för
svensk undervisningshistoria, utgiven av B. Rud. Hall». I slutet av
1938 utkom under samma redaktion seriens femtiofemte volym.
Redan en flyktig blick på innehållsförteckningen ger vid handen,
att vi hi:ir begåvats med en samling högintressanta om ock mycket
heterogena bidrag till svensk kulturhistoria, ej blott undervisningshistoria i inskränkt mening. Läroverksstadgar och andra pedagogiska
aktstycken från 1500-talet intill våra dagar omväxla med skolminnen
och olika pedagogers självbiografier från vitt skilda undervisningsanstalter, tider och miljöer. Erasmi Gyldene Bok, Matthiaes adclsskoleböcker, Rudbcckii akademiska högtidstal, kiillor till folkundervisningens, folkdisciplineringens, liiroverkspennalismens historia, akt- 198
Litteratur
stycken, belysande Gustav Adolfs, Skyttes, Ratichs och Comenius reformpedagogiska ideer, »enhetsskoletankar» av Oskar I samt av ledande kulturpersonligheter och pedagoger på hans tid- se där några
godtyckligt valda exempel på vad som rymmes i denna fyndgruva.
Seriens under föregående år utgivna tre nummer utgöras dels av
en samling minnen från privatläroverk och hemundervisning, de flesta
författade av ännu levande före detta lärarinnor och föreståndarinnor, dels av en dubbelvolym hågkomster från folkskola och folkundervisning. Särskilt den sistnämnda skriften, som är en av de intressantaste i serien, förtjänade att uppmärksammas långt utöver de
skolhistoriskt intresserades lilla och de personhistoriskt intresserades
relativt stora krets.
” ”
”
År 1816 reste den blivande brukspatron Langenberg, då en 16-årig
gosse, över Tiveden, där steglade förbrytares förruttnade lik gjorde
ett outplånligt intryck på det förfärade barnet, till Velanda internatskola. Året därpå kom en ny lärare dit, studenten av bottniska nationen i Uppsala Christoffer Jacob Boström. Författaren annoterar,
att denne gav honom många örfilar och luggar, så att hårtestarna
rykte, och att den blivande filosofen tillbragte sin mesta tid med
studier på sin kammare, tills att han efter två års kondition lämnade
läroanstalten, saknad av ingen. Ehuru Langenberg i sina minnen
framstår som en lovprisare av den gamla goda tiden, vilken som
bekant aldrig existerat, ger han en frappant mörk bild av 1820-talcts
Uppsalaliv. Nationerna saknade samlingslokaler, något egentligt
nationsliv existerade ej, studenterna voro helt överlämnade åt sig
själva, deras nöjen voro maskulint råa och i grunden glädjelösa.
I de kvinnliga bidragsgivarnas minnesteckningar skymta många
levande porträtt av bortgångna kända pedagoger: den geniale läraren
rektor Sigfrid Almquist, som var den kanske främste av dem, Carl
Norrby, sedermera teologie professor, om vilken en ännu levande,
. nu mer än nittioårig före detta elev vittnar, att man under hans lektioner ibland blev så hänförd, att man ej visste, om man befann sig
i himlen eller på jorden, Artur Hazelius, Magnus Höjer, L. M. Waern,
för att blott nämna några få. Som sig bör, dominera emellertid kvinnorna i lärarinnornas och flickskoleföreståndarinnornas bidrag. Skildrarna och de skildrade tillhöra två väsentligt olika kategorier: de
gammaldags from:r;na, ofta försagda lärarinnetyperna och de moderna
kultiverade, rappa och rakryggade. Man glömmer icke Gerda von
Friesens skildring av de fem systrarna Ahlin, som under hennes skoltid på 1870-talet ägde Ahlinska skolan i Stockholm. »De hade håret
benat i mitten och slätt nedkammat över öronen samt uppsatt i en
korg av flätor i nacken. De voro klädda antingen i svart eller mörkgrått, absolut släta klänningar med krage av samma tyg, som räckte
ned över armarna. På fötterna hade de tygkängor, vilket gjorde, att de
kunde gå så tyst, att de ej hördes.» Att de aldrig lämnade klassen en- 199
–~—~
Litteratur
sam med en manlig lärare, behöver knappast påpekas. Erinra de fem
tanterna Ahlin om lärarinnorna i gamla tiders flickpensionsböcker,
så föra minnesteckningarna av och berättelserna om de ambulerande
familjeguvernanternas ödmjuka och förödmjukade släkte läsarens
tankar till de stackars pauvres honteuses, som Herman Bang skildrat
med mästerlig inlevelse.
Gripande, ehuru på ett helt annat sätt än inblickarna i de sistnämndas beklämmande livsöden, äro de talrika skildringarna av olika folkskollärares och folkskollärarinnors arbete i skilda bygder och obygder, ett egenartat stycke svensk kulturhistoria, som varken saknar
spänning eller fläkt av heroism. Vilken fattigdom, vilken järnhård
energi, vilken brinnande tro på kunskapens folkförädlande makt!
Man läse exempelvis Lars Levi Johanssons i Fränsta skildring av
f. d. rotskolläraren, lappkateketen och missionsbiträdet J onas Larsson
i Jorm, en jämtländsk kulturapostel, som verkade under senare hälften av förra seklet. Från samma tid härröra det flesta minnena. De
inblickar de ge i skolans värld och i de förhållanden, under vilka
folkundervisningens män och kvinnor arbetade under denna övergångstid, gör denna volym, den fjärde i serien »skildringar av f. d.
elever lärare och andra», till en värdefull s. k. bredvidläsning till
Ilet stora verk, varmed den svenska folkskolan skall begå hundraårsdagen av 1842 års folkskolestadga.
Bland bilagorna märkas två originaluppsatser av största intresse.
Den ena är f. d. överlärare Norbergs skildring av en av 1800-talets
mest imponerande folkuppfostrare, Lars Landgren, eller riktigare av
den blivande Härnösandsbiskopens mer än trettioåriga verksamhet
som kyrkoherde, inklusive skolväsendets chef i det då för ticlen med
rätta beryktade Delsbo, som han tyckes ha avbarbariserat på liknande
sätt som Wieselgren några årtionden förut ryckt upp sin församling, om ock marken i Hälsingland var särskilt svårbruten och r~and?-
grens framgång därför ej vart så stor som hans i Skåne verkande
iimbetsbroders. I sin avskedspredikan liknade han Delsbo församling
vid »en lusig fäll. Jag har gått här och plockat och plockat, men än
finns det mycken uselhet kvar, som måste plockas bort.» Denne No:rrlancls Rudbeckius saknar ännu en verklig biografi. Varje väsentligt
bidrag till en sådan understryker vikten av att en uylik kommer
till stånd.
Den andra originaluppsatsen är författad av folkskolläraren fil.
mag. Edvin Petterson och rör utgestaltningen av Chronschougsfiguren. Sitt existensberättigande i en undervisningshistorisk aktsamling
har uppsatsen på grund av att Bondeson icke blott åsyftat att på
naturalistiskt maner skildra en viss människotyp- en fåfäng, inbilsk,
halvbildad streber – såsom en produkt av anlag och miljö utan även
att kritisera dåvarande seminariesystem, som kunde frambringa så-
dana exemplar. I nära tjugofem år arbetade författaren på denna
gestalts utformning. Materialet består bland annat av ett stort antal
anteckningar och av klipp ur grönköpingsmässiga pressalster för en
planeradmen aldrig fullbordad tredje del, vars innehåll magister Pet- 200
Litteratur
terson lyckats rekonstruera. Han pav1sar, att Bondeson näppeligen
haft en bestämd förebild men väl olika förebilder. En av dem var –
han själv. Chronschougs dråpliga poem härröra nästan ordagrant från
gymnasisten Bondeson, som författat dem utan parodierande syfte.
* *
*
Mot redigeringsprinciper och kommentarer kan måhända invändas
en del. Själva utgivandet sker så raskt – tre volymer per år – att
fel och underlåtenhetssynder ej helt kunna undvikas. Men dylikt
väger lätt gent emot verkets förblivande värde. Lektor Hall, dess
upphovsman och energiske ledare, har också grundat skolhistoriska
museet i Stockholm. Hans syften voro och äro i båda fallen desamma:
att rädda, vad som räddas kan av försvinnande fordomtima minnen
från skolans värld. Det är ett verk i Artur Hazelius’ anda.
201
DIKTSAMLINGAR 1958
Av författaren fil. lic. 1\A.RL GUSTAF IJILDEBRAND, Uppsala
1938 var intet överflödets år i svensk lyrik. Men dess relativa spart-amhet har inte avmattningens kännetecken. Snarare kan man tala
om en samling, en koncentration. Det kunde tyckas att en handfull
diktsamlingar, till övervägande del inriktade på mycket invärtes
frågor, borde ha bra liten aktualitet vid sidan av fjolårets väldiga
tilldragelser på andra fronter. Men det är knappast ett rättvist betraktelsesätt. Temat om sinnets rening och frid, i de nya diktsamlingarna behandlat med stark intensitet och från mycket olika utgångspunkter, kan ju aldrig bli oväsentligt, minst av allt i en farans
och beredskapens tid. De stora linjerna, de vida överblickarna, utgå
kanske naturligare från andra årsskördar än den av 1938. Men det
är därför icke oviktigt att söka en orientering bland dess krafter och
kraftkällor.
Den mest omtalade av årets diktsamlingar har varit Bertil Malmbergs »Sångerna om samvetet och ödet». Den markerar en händelse,
som ter sig betydelsefull ur mer än en synpunkt, Malmbergs övergång till en kristen tro, upplevd i oxfordgrupprörelsens form. Genom
det oundgängliga reklambullret kring denna tilldragelse har man i
uttalanden och inlägg alltid på nytt förnummit det säreget äkta och
oförvillade i Malmbergs egen röst. För den svenska litteraturen
måste det vara en fråga med stor spänning och stora möjligheter
över sig, vad det skall springa fram ur den kristna maktens fortsatta
. brottning med en diktare och kritiker av så ovanliga mått.
Sångerna om samvetet och ödet gripa främst genom den personliga
öppenheten i sin bikt. De spegla en själens strid på många fronter.
Där är den genomreflekterade människans intellektuella kamp med
tidens undergångsstämning: å ena sidan vill allt övertyga honom om
den mörka ödesbestämdhet, ur vilken det icke finns någon utväg, å
andra sidan ropar hela hans väsen på ett annat språk, med en ångest
och samvctsoro, som inte låter sig nedtysta av några filosofemer:
Vi skrida som nödvändighetens trälar.
Vi ha ju intet val och intet vapen.
Vad är det då som fyllar våra själar
med denna ångest inför räkenskapen~
I denna olösliga konflikt söker sig Malmberg mot en nöd och en
6iddning, som icke kan uttryckas i undergångsfilosofiens formler
189
Litteratur
utan i orden om synd och nåd. Från den förn~ima tankebrottningen
måste m~inniskan pressas ned till de trista konflikterna i sitt vardagsliv. :B~ormler och dräkter falla undan. Hjälplöshet avslöjas. Pt1
ett ärelöst plan, stammande och gripen, måste miinniskan möta Gud.
Några stillsynt genomlevda strofer om diktarkallet och dess fön;åtliga art spegla den sista raffinerade frestelsens fall. BefrielRens jubel
kommer mera trevande till talR, med lll1Jlenhar riidsla fiir överord
men med äkthet bakom.
Malmbergs diktRamling iir ett siillsynt gripande pm·Honligt vittnesbörd, som utan tvivd kan hjälpa också andra människor i dm·aH nöd.
Ar den i och för sig också väsentlig som dikt? ]<-,rågan ter sig nästan
blasfemisk, men den måste ställas. Och här iir svaret ovisl’mre. ~[ånga
stycken ha utan tvivel den verkliga diktens karaktär. Samlingt’ns
inledande strofer iiro med sin svarta ödesmagi priiglade av en
henndransviirt kraft. Några av de mycket enkla bekännelserna i den
grupp, som kallas >>Vägen» ~iro också oförgiitliga: några förtvivlans
ord om främlingskapet mellan man och hustru, några rader om sjä-
lens svöklika ensamhet, ett par dagboksblad om det kristna livets
vånda, en bekiinnelse som denna:
J ag beder ej om en blödande ros,
ej om helig extas,
ej om en tro, så stark ROm granit
och så. genomskinlig som glas.
leke om kiinslor av okänd prakt
men ett nytt förhållningssätt.
”’Ör mig iir det mycket nog, om jag ft!r
GndR hjälp att handla rätt.
Hiir ha fonn och innehåll blivit till ett. Annat i Malmbergs diktsamling har icke på samma sätt mognat till dikt. Det förlyfter sig·,
blir torrt och abstrakt. Man kan peka på olika förklaringsgrunder
till den saken. En av dem är kanske den, att bibelns obarmhärtiga
realism icke fått sätta sin priigel på Malmbergs kristna bildvärld.
Man söker hos honom nästan alldeles förgiives efter bibliska uttryck
och tonfall, och i kristen dikt blir detta nngefiir som om en gren vill
avskilja sig från stannnon och leva på egen hand. Men viktigast är
utan tvivel att Malmbergs lyriska stil ännu till viisentliga delar är
oförändrad av det nya. Han älskar alltHimt, om Ol;kså med något
större återhållsamhet, en gravitetiskt framskridalille vers med l’eremoniös värdighet oeh klädd i de högtidliga 11raktordens rustning.
Denna form är väl i svensk vers brukbar bara som magisk form, mell
ackompanjemang av dova trolltrummor; i denna samling kommer
llen till sin rätt bara i inledningsstroferna. I andra sa mrnanhang
får den lätt något rostigt oeh antikverat ÖVPl” sig, som man kunde
iakttaga redan i utkanterna av »Dikter vid grä.nsen». ~’iir vanlig
tankedikt är den för stel, ur stånd att fånga tankens egen hemlighetsfulla oeh blixtlika rörelsP, skilllra tanken som levande. Bragt i her()-
190
Litteratur
ring med aktuell ]Jolemik eller vanlagliga Rammanhang blir den
hjiilplös i sin ovighet, en albatross på skeppRdäcket. Och för det
kristna livets verkligheter blir den ofta för praktfull och indirekt.
Det nya vinet hos Bertil Malmberg har hiillts i gamla läglar.
Men denna konstnärliga brist griper på Hitt sätt mer än många
poetiRka l;lrekokast. Just denna inkongruens mellan innehåll och
form, just detta ofullgångna och ovissa, är det mest talande uttrycket
för hur radikalt förändrad hans värld har blivit, därmed också hur
mycket ROm återHtår av den stora och skapande konsekvens, till vilken hans ändrade livsinställning måste föra honom. Bristerna i hans
bok vittna om att något är på väg att bli till, något som är större
iin han s.iiilv, liksom Gud är större än vårt hjiirta.
Ett llal’ andra kristna diktsamlingar förtjiina att niinmas vid sidan
aY Bertil Malmbcrgs. Bengt E. Nyström har med »Levande jord» gett
Hitt hittills rikaste och biista. Hans Yers är substantiell och utan
flärd, men har i 1lenna bok på samma gång blivit rörligare. Några
dramatiskt leYamle dikter från skolvärlden höra till det särskilt viktiga i samlingen. Dess pen;onliga öppenhet är hiinsynslösare och
Htörre än förr; det manliga, stillsamt heroiska draget får samtidigt
mycket förtätade uttryck. Den nyHtrömska diktens religiösa grundmotiv, brytningen mellan den moderna människans oro och den
tryg·ga vilan i Gud, kan få sublima uttryck.
~iin iilskade, det går mot natt, håll hårt i din min hand,
niir viigen långsamt stupar ner mot obekanta land.
Det hor en oro i mitt bröst, jag bara går och går.
Blott mina marker viinta lugnt uppståndelsens viir.
Anders Prostensons >>Genom lyckta dörrar» är i sin stilla fördjupning, med ,ett lagerkvistskt och ändå alltmer personligt särpräglat
tonfall, en betydande kristen diktbok, nu som alltid med djup upplevelse oeh myeken skiirpa bakom de till synes så menlöst framfladtirande orden. – Kanske kan man i detta höglitterära sällskap
åtminstone niimna Stina Anderssons lilla häfte »Under löftets båge»,
den viistgötska HÖnnncrskan, Rom blivit representerad i Svenska Kyrkans Psalmbok, har icke alltid men i sina stiirsta stunder en förmåga
av oförglömlig n a iv genialitet i formen; den kriRtna tanken hehiirskar
hon naturligt nog hiittre iin de flesta knlturdiktare.
~lot de an fiinla hckiinnelHehöekerna bryter sig på ett nära nog våldsamt siitt stiimningen i Nils Perlins >>Goggles». Vad Fcrlin har att
uttryeka tyeks stå så långt borta som möjligt från heliga budskap
och allvarliga vittnesbörd. l vår lyrik är han först och främst omhud fiir de ht>mlösa, för dem som inte ha mycket att ta eller ge,
HOIII skrävlade fiir rädsla
och skrattade för gråt
oeh som ingen ville stiidsla
O(•h ägna sig åt.
191
Litteratur
Känslan att stå vid sidan av det stora sammanhanget och den stora
meningen har ingen gestaltare, jämbördig med Ferlin. Själv vill han
ibland hävda att hans trötta och fragmentariska livsintryck inte ha
lett till någonting, att de ha träffat dc kuriösa punkterna på ytan
och där bortom funnit bara en mörk och stor ovisshet. Livets gestalter ha dragit förbi som medlemmarna i en lantlig cirkustrupp. Sjiilv
har han sett dem och ändå inte sett dem.
Atleten såg jag väl, och panterfällen
– att panterfällen var av billig ull –
och clownen såg jag: han var punktligt full,
när föreställningen var slut för kvällen.
Sen såg jag dem när de från staden foro
– med clownen var jag redan du och bror
att deras löjlighet var ganska stor.
Dock intet vet jag hur de innerst voro.
I sådana strofer viixer 11’erlins dagdrivarfilosofi ut till en universellt giltig symbol för det stora främlingskapet. Men främlingskap
och hånfullt sönderslitande är bara den ena sidan av hans dikt. Han
vill smäda och förinta de självgoda konventionella slagorden, den
mer eller mindre väl draperade kärlekslösheten, den billiga illusionen.
Men han gör det med en helt annan kraft än den slitna negativismens,
det uttröttade grinets.
I själva verket har Ferlin sett mycket långt innanför atletens och
clownens förklädnader. Hans livskunskap tränger förfärande djupt
i en nattlig och förvriden viirld, och den nyckfulla vagabondlyriken
kan få något av Dantes bittra slutgiltighet, då Ferlin för fram ett
av förklädda avgrundsmakter redan insnärjt livsöde:
Ta bättre på dig på den bråda viigen,
du syster min. – Ty det blir kallt till natten.
Och hans tillsynes så planlösa livserfarenhet får i en dikt som
»I stolta städer» gigantisk vidd och miiktiga perspektiv.
Den djupa kunskapen om mörkret ger särskild vikt ät vad Ferlin
ständigt på nytt har att säga om trots allt goda livsmakter. De äro
inkarnerade i bilden av hans mor, sådan han i denna diktsamling
besjungit henne med dikter, som aldrig skola vissna. Och man finner
hos honom en säreget djup förkunnelse av den försonlighet, den
blidhet och den av hinder obekymrade kärlek, som ensam kan se allt
det mörka och iindå vara levande. Fördragsamhet, aktsam försynthet
mot miinniskan, blir hans lösen.
192
Skjut ej på pianisten:
han gör så gott han kan,
och för övrigt är det meningslöst
att klandra.
Litteratur
Ur livets virrvarr sträcker sig l!~erlins dikt i drömmar, som bra mycket likna drömmarna om en ny himmel och en ny jord:
En gång skall det varda sommar, har visorna tänkt,
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
men mänskorna skola lyftas i anden.
Och i dikten »Sancta Simplicitas» kan han sätta en stor och mild
visshet mot hela anstormen av det andligas fiender:
En kättare i dag.
Och i morgon en martyr.
Titlarna beror
på herrarna som styr.
Så bryter sig hos Ferlin ständigt en paradoxal vågsamhet, ett heligt
livsmod, mot det mörka och förbrända. Han har skrivit en cynisk
dikt om Emaus, där den aktade medborgaren en stund väntar på
/ Kristi närhet för att sedan återvända till viktigare sysslor; han har
också skrivit en dikt om Getsemane, som djupare och starkare än
det mesta i vår nutida lyrik bejakar en med det tyngsta offret, det
djupaste lidandet, förtrogen livskänsla. Han är inte bara en mycket
stor diktare. Han är också på sitt eget sätt något av en profet. Orons
och mörkrets profetiska ord, sådana han vetat att uttala dem, ha en
litteriir och andlig räckvidd av det allra mest ovanliga slaget.
Ett budskap från trakter bortom det stora bullret vill också Gunnar
Ekelöf ge med sin diktsamling »Köp den blindes sång». Den blinde,
som står liksom avskild mitt i gatans jäktande meningslöshet, hinner
ensam tänka på de stora och enkla väsentligheterna. Hans entoniga
tiggarrop blir symbolen för en besinning bortom alla massuggestioner.
De seende, som svindlas
och svindlar och luras och litar,
må pryda sin arm med vita,
svarta och bruna bindlar …
Köp den blindes sång!
Då man vill fråga vad denna besinning går ut på och vad den
poetiskt ger, kan man ibland inför Ekelöfs samling stå en smula
handfallen. Det sammanhänger väl till en del med att han är en
modernist som bättrat sig; sådana kunna lätt frestas att bättra sig
en grad för mycket, uttrycka sig till den grad fogligt och förenklat
att de ibland inte få någonting sagt. Kanske har den enfaldiga kritik,
som ofta mött dem i deras vilda krafts dagar, bibringat vederbörande
en alltför låg uppskattning av den vanliga människans nyanseringsbehov. Hur därmed må vara, så är det ibland någonting en smula
menlöst över Ekelöfs dikter. Stilen glider sömngångaraktigt över
193
Litteratur
från ett håll till ett annat. Dikten »Världspolska», som åtminstone
antydningsvis vill angripa Hitler, .Mussolini och Franco, torde höra
till de minst farliga angrepp, för vilka dessa garvade herrar blivit
utsatta. Även i lyriskt mera centrala partier kan man plötsligt återfinna stänk av en förbluffande ren gymnasistpoesi.
Och aldrig möttes de tvenne
om inte natten var
kring honom och kring henne
att hålla lågan klar.
Dit bristerna härovan ha påtalats med så stor skiirpa, så är det i
känsla av att Ekelöf – vare sig han för ögonblicket skriver bra vers
eller dålig vers – hör till de på lång sikt betydande diktarna. Han
iir för bra för att man skall vara nöjd med vad han skriver nu. I
några stycken visar han den verkliga styrkan och vidden av det som
är hans. Han kiinner vidunderliga världar utom räckhåll för ögonblicket. I en skarpskuren dikt, »Havet», har han sttillt en stor outgrundlig·het i motsats till människors beskiiitiga tydningsförsök: de
sommarklädda på stranden filosofcra över havets tusenfaldiga gestaltningskoust, mångsidigheten i de stämningar det kan uttrycka
och liksom forma sig efter, men havet självt sjuugcr en oföränderlig
sång, en enda och oerhörd, som icke kan tvingas in i mönster.
’l’y mänskor finns många
men havet är ensamt.
Xågra nattstämningar fånga sjiilva luften kring någonting pil det
viset främmande och ojämförligt. Och miinsklig upplevelse, sprängande alla gränser, finner ibland starka oeh överviildigade uttryck:
Älskande i natten låg jag,
famlande i mörkret såg jag,
såg med min hand ett f.Hirran land,
såg med min hud att Gud var Gud.
Och ibland strömmar en mäktig puls oekså genom de mera begrundande dikterna:
Välsignad jordens grund av sten,
viiisignad den blinda skyn,
vad vore din ömhet utan sten,
vad utan blindhet din syn.
Sådant är äkta och betydelsefullt. .Man önskar att tonfall av den
arten skola alltmera spränga sig fram hos Ekelöf, att det riktiga
havet skall brusa i hans dikt. Han iir il’ke gjord för att plaska i sma
vatten.
Ragnar .Jändels åskådning har haft många och siircgna vägar att
gå. Han har tyckts stå kristcnclonwn niira och han har slag·it sig loss
19-l
– – – – – – – – —
Litteratur
från den. Hans sista diktsamling, »Stenarna blomma», erinrar om
vilken enhet och trofasthet som mitt i alla kriser bundit samman de
olika skedena av hans dikt. Dess beståndsdelar äro alltjämt i mycket
desamma som de voro från begynnelsen, och med en av inga hatkänslor förvirrad enkelhet tolkar han i »Stenarna blomma» det
häftiga patos och den stilla förtröstan som han räddat med sig från
början. Det slår en hur äkta och fin han är som poet. Han är det
inte minst i de märkvärdigt ljusa och daggfriska strofer, som finnas
här och var i boken, med allvar bakom men med en glädjens sångbarhet, som icke hör till de ringaste nödvändigheterna i världen just
nu. Icke minst detta jändelska drag av ljus mitt i allt mörkret låter
hans dikt säga ett väsentligt ord i de nya versböckernas samtal om
själens renhet.
I det samtalet gjorde Nils Svanberg med sin samling »På vakt» ett
av de viktigaste och icke ett av de minst realistiska inläggen. Bokens
stora tema är ensamheten, en akademisk ensamhet med tunn luft
över sig men upplevad med hänsynslös och ibland skakande ärlighet,
som betager den varje stänk av pose och tragiskt gestikulerande,
och som gör den djupt allmänmänsklig. Några kärleksdikter tjäna
inte minst till att peka på livsviktiga ting som det behövs ensamhet
för att man skall se deras väsentliga innebörd: enkla ord, tonfall,
vardaglig kontakt med människor. Svanbergs diktsamling är förnäm. Men den är också skälvande av starkt liv – som alltför tidigt
släcktes ut.
Två diktare må nämnas till sist, en ung och en gammal. Gustaf
Ullmans samling »Blodsdrömmen» har – trots sin patetiska titel och
inledningsdikt – över sig mycket av den blonda tjusningen i hans
ungdoms diktning, vars flöde nu väller sparsammare men alltjämt
friskt och viilgörande. Ur debutanternas följe må en nämnas. Man
gör därmed icke något orätt mot hans kolleger, ty han skall icke mer
återvända till jordisk tävlingslek. Åke Hägglunds postuma samling
»Kolumbarium» vittnar inte bara om ett stycke fin och allvarlig
mänsklig kamp, det finns över den något som ibland har den alldeles
fiirdiga diktem.; karaktär.
KARLSKRÖNIKAN I FACSIMILE
Av landsarkivarien ERNST NYGREN, Stockholm
En i dagarna av bokförlags-aktiebolaget Thule i Stockholm distribuerad volym i enkelt, men sobert lärftsband tilldrar sig måhända i
förstone ingen särskild uppmärksamhet utom de invigdas krets, om
icke genom det ovanliga formatet i avlång folio. Det anspråkslösa
yttre omhöljf’t rymmer dock icke någon alldaglig affärsliggare, om
195
J5-30207. 8vcns7.; Tidskrift 1939.
————————-~—-
Litteratur
en ytlig betraktare skulle vilja gissa härpå, utan hyser i stället ett
innehåll av märkligaste slag, och en närmare undersökning av den
kortfattade, men desto vältaligare ryggtiteln: Karlskrönikan kan
genast bekräfta detta faktum. Med det gråa lärftsbandet har alltså
vår medeltidshistorias ryktbaraste handskrift trängt utanför sin
säkra, men exklusiva förvaringsplats i Kungl. Bibliotekets manuskriptavdelning. Den kan nu i en för vetenskapligt arbete fullgod
reproduktion förvärvas icke blott av andra lärda institutioner utan
även av den enskilde forskaren eller bokvännen. En organiserad utgivning har därmed också begynt av Äldre handskrifter i faosimile
i anslutning till Svenska historiska föreningens verksamhet och i
dess namn.
En lyckligare början av denna verksamhet hade heller ieke kunnat
göras. Jämte Erikskrönikan är säkerligen den nya eller Karlskrönikan den källskrift som blivit mest återberättad i våra historiska
framställningar. Redan den nära samtidige Ericus Olai infogade
den mer eller mindre fullständigt i sin götiska krönika. Alltsedan
Messenius år 1616 utgivit dess tidigare parti (till och med 1439) oeh
Hadorph på 1670-talet hela rimkrönikeverket, har den också medvetet
eller omedvetet präglat de följande århundradenas uppfattning av
den tidigare unionstiden, Engelbrekts befrielsekamp och Karl Knutsson, »som blev kung» och (genom krönikans siste utgivare Klemming) kommit att namngiva densamma.
Men Karlskrönikan är som känt enastående inom den svenska medeltida krönikeskrivningen även därigenom att originalhandskriften
blivit bevarad i ett så intressant stadium av dess tillkomsthistoria.
Dess karaktär av på en gång koncept, renskrift och redaktionsexemplar förlänar den icke bara originalets ursprunglighet utan låter
oss följa dess gradvisa tillblivelse i de olika skrivarhänderna, de
smärre textpartiernas hopfogande genom strykningar och ändringar
samt till sist slutfasen, den redaktionella överarbetningen. Ända
sedan Klemming på 1860-talet fastslog denna handskrifts unika beskaffenhet, har den också som bekant stått i förgrunden av den källkritiskt inriktade svenska medievistiken. Doktor Oscar Wieselgren,
som författat inledningen till den nya facsimileupplagan, har av skäl,
som sammanhänga med publikationens syfte, icke ansett sig där
kunna ingå på den vetenskapliga diskussionen angående Karlskrönikans inre sammanhang, tillkomsttid, proveniens och sanningsvi:irde,
utan hänvisar härom till årsbibliografierna i Historisk Tidskrift.
I enlighet med en princip som utgivningskommitten fastställt som
vägledande för sin verksamhet har han i stället i inledningen lämnat
nödiga uppgifter om handskriften själv och dess historia samt en
kortfattad redogörelse för Erik Neumans grundläggande resultat beträffande de olika skrivarhänderna, av vilka hand 2, som skrivit
huvudpartiet av den s. k. Engelbrektskriinikan, av Neuman attribuerats till den tyskfödde rådsskrivaren J ohan Fredebern, väpnare och
ägare till gården Körunda i Ösmo socken på Södertörn (död före 14
sept. 1449). Av särskilt värde äro de i slutet av handskriftsbeskriv- 196
Litteratur
ningen meddelade reproduktionerna av de i handskriften förekommande sju olika vattenstämplarna med uppgift om de sidor, på vilka
dessa återfinnas.
Liksom Uppsala universitets år 1927 utgivna magnifika facsimileedition av Codex argenteus och »Registrum ville Malmeyghe» tio år
senare äro även ljustrycksbilderna till detta verk utförda av Malmö
ljustrycksanstalt under direktör John Kroons yrkesskickliga ledning.
Det tekniska utförandet är lika förstklassigt nu som i de båda nyssnämnda publikationerna. Ja, den, som förut varit förtrogen med
själva handskriften, återfinner, som ofta sker vid fotografisk eller
fotostatisk reproduktion av manuskripttext, egendomligheterna i densamma klarare och lättare urskiljbara genom skriftens överföring
från det ömtåliga och ofta ålderssvaga skriftunderlaget på en annan,
för ändamålet särskilt utexperimenterad bakgrund. Överstrykningar,
»kalvar», tillskrivningar framträda underbart friskt och åskådligt,
och den överblivna remsan av åttonde läggets första blad bär ännu
en så fräsch skrivartext som skulle krönikeverkets redaktör nyss ha
varit i arbete. Forskningen har alltså genom denna facsimile-upplaga fått en bekväm och länge saknad möjlighet att kontrollera och
komplettera Klemmings textedition (alltjämt den enda befintliga)
samt att ånyo pröva de olika teorierna om krönikans tillkomst. Icke
minst för den akademiska undervisningen torde den bli av betydelse
genom möjligheten att nu kunna konfrontera dessa teorier med det
handskriftliga underlaget.
Initiativet till denna serie av Äldre handskrifter i facsimile, som
nu på ett så förträffligt sätt inletts genom Karlskrönikan, har utgått
från direktör Gunnar Ekstrand i bokförlags-aktiebolaget Thule. För
ändamålet bildades i december 1936 en utgivningskommitte av biblioteks- och arkivmiin och handskriftsforskare med stadsarkivarien professor Bertil Boethius som ordförande. Sedan det visat sig möjligt
att vinna Svenska historiska föreningen för saken, utökades denna
kommitte med tvenne nya medlemmar, riksarkivarien Helge Almquist
och professor Nils Ahnlund. I den programförklaring, som inleder
.den här anmälda facsimile-editionen av Karlskrönikan, betonas, att
kommitten som vägledande princip för sin verksamhet uppställt att
ägna sig åt ren urkundsreproduktion i den förhoppning, att källskrifterna, om de få tala för sig själva, bäst skola tjäna den fortsatta
vetenskapliga bearbetning, vilken det är utgivningens uppgift att
stimulera. Om den reproduktionsteknik, som kommit till användning
i den nu påbörjade serien, heter det i samma uttalande, att denna
metod, d. v. s. ljustrycket, begagnar som sitt underlag fotostatkopian.
»Då denna är rätt utförd, återger den med osviklig säkerhet en handskrifts alla valörer i gradationer av vitt och svart. Utan att förlora
något av sin uttrycksfullhet kan den direkt kopieras på en tjock
glasplåt, överdragen med en ljuskänslig gelatinhinna. Efter vederbörlig behandling förmår därpå plåten mottaga och i trycket avgiva
den färgmängd, som exakt motsvarar den fotografiska bildens nyanser. I vanliga fall ingriper ingen manuell efterbildning i reproduk- 197
———————————————
Litteratur
tionsprocessen. Däri ligger garantien för en exakt avbildning av
originalet med dess olika valörer.»
Den omfattning, i vilken utgivningen kan fullföljas, måste givetvis
bli beroende av facsimileeditionernas mottagande. Kommitten har
emellertid redan träffat förberedelser för att låta Karlskrönikan
följas av den vackra kodex av Hälsingelagen, som under signum
B 49 förvaras i Uppsala universitetsbibliotek. På programmet står
vidare utgivningen av Vadstena klosters brevbok (A 26 i riksarkivet)
med dess många skiftande stilar och ej mindre skiftande innehåll
och sammansättning, till vilken sedermera det berömda Vadstenadiariet skulle naturligt ansluta sig. En facsimile-edition av någon
av Stockholms stadsböcker, i första hand den på pergament skrivna
jordebok, som upplades omedelbart efter rådhusets och rådhusarkivets brand 1419, har även dryftats inom kommitten liksom utgivningen av domkyrkornas register eller medeltida kopieböcker, vilka
förvaras i riksarkivet. Även texter av mera litterär karaktär såsom
Codex Burearrus och Jöns Buddes bok tillhöra framtidsperspektiven
liksom statsrättsliga urkunder från senare tid, främst 1634 års regeringsform och dess förarbeten i olika stadier.
Med den nu föreliggande Karlskrönikan har alltså en verksamhet
inletts, som, därest syftemålet främjas genom anslutning av institutioner och enskilda, kan bliva av utomordentlig betydelse för vetenskaplig forskning. De å begynnelsevolymen satta priserna – 35 kr.
för den numrerade upplagan om 250 exemplar och 100 kr. pr styck
för de 75 bibliofilexemplaren med från medeltiden kopierade band –
böra ej heller avskräcka från att skänka det nya företaget det understöd det förtjänar.
ETT FÖRBISETT Kl:LTURVERK
Au lektor liCGO rt LEYTii\, lJppsala
För aderton år sedan utkom första volymen av »A’rslJöcker ’i svensk
undervisningshistoria. Bokserie med understöd av Föreninyen för
svensk undervisningshistoria, utgiven av B. Rud. Hall». I slutet av
1938 utkom under samma redaktion seriens femtiofemte volym.
Redan en flyktig blick på innehållsförteckningen ger vid handen,
att vi hi:ir begåvats med en samling högintressanta om ock mycket
heterogena bidrag till svensk kulturhistoria, ej blott undervisningshistoria i inskränkt mening. Läroverksstadgar och andra pedagogiska
aktstycken från 1500-talet intill våra dagar omväxla med skolminnen
och olika pedagogers självbiografier från vitt skilda undervisningsanstalter, tider och miljöer. Erasmi Gyldene Bok, Matthiaes adclsskoleböcker, Rudbcckii akademiska högtidstal, kiillor till folkundervisningens, folkdisciplineringens, liiroverkspennalismens historia, akt- 198
Litteratur
stycken, belysande Gustav Adolfs, Skyttes, Ratichs och Comenius reformpedagogiska ideer, »enhetsskoletankar» av Oskar I samt av ledande kulturpersonligheter och pedagoger på hans tid- se där några
godtyckligt valda exempel på vad som rymmes i denna fyndgruva.
Seriens under föregående år utgivna tre nummer utgöras dels av
en samling minnen från privatläroverk och hemundervisning, de flesta
författade av ännu levande före detta lärarinnor och föreståndarinnor, dels av en dubbelvolym hågkomster från folkskola och folkundervisning. Särskilt den sistnämnda skriften, som är en av de intressantaste i serien, förtjänade att uppmärksammas långt utöver de
skolhistoriskt intresserades lilla och de personhistoriskt intresserades
relativt stora krets.
” ”
”
År 1816 reste den blivande brukspatron Langenberg, då en 16-årig
gosse, över Tiveden, där steglade förbrytares förruttnade lik gjorde
ett outplånligt intryck på det förfärade barnet, till Velanda internatskola. Året därpå kom en ny lärare dit, studenten av bottniska nationen i Uppsala Christoffer Jacob Boström. Författaren annoterar,
att denne gav honom många örfilar och luggar, så att hårtestarna
rykte, och att den blivande filosofen tillbragte sin mesta tid med
studier på sin kammare, tills att han efter två års kondition lämnade
läroanstalten, saknad av ingen. Ehuru Langenberg i sina minnen
framstår som en lovprisare av den gamla goda tiden, vilken som
bekant aldrig existerat, ger han en frappant mörk bild av 1820-talcts
Uppsalaliv. Nationerna saknade samlingslokaler, något egentligt
nationsliv existerade ej, studenterna voro helt överlämnade åt sig
själva, deras nöjen voro maskulint råa och i grunden glädjelösa.
I de kvinnliga bidragsgivarnas minnesteckningar skymta många
levande porträtt av bortgångna kända pedagoger: den geniale läraren
rektor Sigfrid Almquist, som var den kanske främste av dem, Carl
Norrby, sedermera teologie professor, om vilken en ännu levande,
. nu mer än nittioårig före detta elev vittnar, att man under hans lektioner ibland blev så hänförd, att man ej visste, om man befann sig
i himlen eller på jorden, Artur Hazelius, Magnus Höjer, L. M. Waern,
för att blott nämna några få. Som sig bör, dominera emellertid kvinnorna i lärarinnornas och flickskoleföreståndarinnornas bidrag. Skildrarna och de skildrade tillhöra två väsentligt olika kategorier: de
gammaldags from:r;na, ofta försagda lärarinnetyperna och de moderna
kultiverade, rappa och rakryggade. Man glömmer icke Gerda von
Friesens skildring av de fem systrarna Ahlin, som under hennes skoltid på 1870-talet ägde Ahlinska skolan i Stockholm. »De hade håret
benat i mitten och slätt nedkammat över öronen samt uppsatt i en
korg av flätor i nacken. De voro klädda antingen i svart eller mörkgrått, absolut släta klänningar med krage av samma tyg, som räckte
ned över armarna. På fötterna hade de tygkängor, vilket gjorde, att de
kunde gå så tyst, att de ej hördes.» Att de aldrig lämnade klassen en- 199
–~—~
Litteratur
sam med en manlig lärare, behöver knappast påpekas. Erinra de fem
tanterna Ahlin om lärarinnorna i gamla tiders flickpensionsböcker,
så föra minnesteckningarna av och berättelserna om de ambulerande
familjeguvernanternas ödmjuka och förödmjukade släkte läsarens
tankar till de stackars pauvres honteuses, som Herman Bang skildrat
med mästerlig inlevelse.
Gripande, ehuru på ett helt annat sätt än inblickarna i de sistnämndas beklämmande livsöden, äro de talrika skildringarna av olika folkskollärares och folkskollärarinnors arbete i skilda bygder och obygder, ett egenartat stycke svensk kulturhistoria, som varken saknar
spänning eller fläkt av heroism. Vilken fattigdom, vilken järnhård
energi, vilken brinnande tro på kunskapens folkförädlande makt!
Man läse exempelvis Lars Levi Johanssons i Fränsta skildring av
f. d. rotskolläraren, lappkateketen och missionsbiträdet J onas Larsson
i Jorm, en jämtländsk kulturapostel, som verkade under senare hälften av förra seklet. Från samma tid härröra det flesta minnena. De
inblickar de ge i skolans värld och i de förhållanden, under vilka
folkundervisningens män och kvinnor arbetade under denna övergångstid, gör denna volym, den fjärde i serien »skildringar av f. d.
elever lärare och andra», till en värdefull s. k. bredvidläsning till
Ilet stora verk, varmed den svenska folkskolan skall begå hundraårsdagen av 1842 års folkskolestadga.
Bland bilagorna märkas två originaluppsatser av största intresse.
Den ena är f. d. överlärare Norbergs skildring av en av 1800-talets
mest imponerande folkuppfostrare, Lars Landgren, eller riktigare av
den blivande Härnösandsbiskopens mer än trettioåriga verksamhet
som kyrkoherde, inklusive skolväsendets chef i det då för ticlen med
rätta beryktade Delsbo, som han tyckes ha avbarbariserat på liknande
sätt som Wieselgren några årtionden förut ryckt upp sin församling, om ock marken i Hälsingland var särskilt svårbruten och r~and?-
grens framgång därför ej vart så stor som hans i Skåne verkande
iimbetsbroders. I sin avskedspredikan liknade han Delsbo församling
vid »en lusig fäll. Jag har gått här och plockat och plockat, men än
finns det mycken uselhet kvar, som måste plockas bort.» Denne No:rrlancls Rudbeckius saknar ännu en verklig biografi. Varje väsentligt
bidrag till en sådan understryker vikten av att en uylik kommer
till stånd.
Den andra originaluppsatsen är författad av folkskolläraren fil.
mag. Edvin Petterson och rör utgestaltningen av Chronschougsfiguren. Sitt existensberättigande i en undervisningshistorisk aktsamling
har uppsatsen på grund av att Bondeson icke blott åsyftat att på
naturalistiskt maner skildra en viss människotyp- en fåfäng, inbilsk,
halvbildad streber – såsom en produkt av anlag och miljö utan även
att kritisera dåvarande seminariesystem, som kunde frambringa så-
dana exemplar. I nära tjugofem år arbetade författaren på denna
gestalts utformning. Materialet består bland annat av ett stort antal
anteckningar och av klipp ur grönköpingsmässiga pressalster för en
planeradmen aldrig fullbordad tredje del, vars innehåll magister Pet- 200
Litteratur
terson lyckats rekonstruera. Han pav1sar, att Bondeson näppeligen
haft en bestämd förebild men väl olika förebilder. En av dem var –
han själv. Chronschougs dråpliga poem härröra nästan ordagrant från
gymnasisten Bondeson, som författat dem utan parodierande syfte.
* *
*
Mot redigeringsprinciper och kommentarer kan måhända invändas
en del. Själva utgivandet sker så raskt – tre volymer per år – att
fel och underlåtenhetssynder ej helt kunna undvikas. Men dylikt
väger lätt gent emot verkets förblivande värde. Lektor Hall, dess
upphovsman och energiske ledare, har också grundat skolhistoriska
museet i Stockholm. Hans syften voro och äro i båda fallen desamma:
att rädda, vad som räddas kan av försvinnande fordomtima minnen
från skolans värld. Det är ett verk i Artur Hazelius’ anda.
201