Litteratur


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

167
LITTERATUR
NÅGRA SVENSKA PROSABÖCKER
AV ÅRGÅNG 1964
Äldst i skaran av de svenska prosaisterna 1964 är, man vill nästan sägq
som vanligt de sista åren, Bo Bergman.
Hans Trasmattan bestär av tankar,
aforismer och små situationsbilder,
cill synes sammanställda utan ordning
men liksom styckena i trasmattan ändå bildande ett mönster, konturerna
av en människas inre, av en livssyn.
För att hålla perspektivet fritt och tala
obundet låter Bo Bergman tankarna
vara tänkta av den pensionerade bibliotekarien Brindell, boende på Östermalm med sin gamla hushållerska och
med böckerna och några gamla vänner som rekreation. Efter hans död
hittar man en mängd lappar med anteckningar på, och det är dessa anteckningar, där Brindell klottrat nrd
sina funderingar om livet och människorna, som hans vänner säges ha
samlat ihop till boken Trasmattan.
Fiktionen är sålunda ganska spröd,
men ändå ger den inledande berättelsen om bibliotekarien ett genuint
stockholmsintryck av ombonad och
trivsam men ingalunda instängd ämbetsmannaklass. Bo Bergman låter honom också säga: ”Jag har mina rötter
i det gamla hedervärda borgerskapet
och jag varken kan eller vill rycka upp
dem. Man skall hålla på sina förfäder
i det längsta, även om man får höra,
att man därmed saknar utvecklingsmöjligheter”. Det är klart, att Brindell
liknar Bo Bergman. En del av hans
tankar kan man t. ex. äterfinna i BergAv lektor ELOF EHNMARK
mans lyrik. Än en gäng möter man
alltså det Bo Bergmanska kynnet,
stridbart, självständigt, skeptiskt, ironiskt men också fyllt av förståelse,
klarsyn och levnadsvisdom. Han förstär alltjämt att hantera pennan, att
skapa en stämning eller formulera en
aforism, t. ex. den här triptyken: ”Var
sann och ingen tror dig. Var ärlig och
ingen förlåter dig. Var tydlig och ingen begriper dig.” Och rakheten, självständighetskravet finns alltjämt kvar:
”Man måste krypa, innan man lär sig
att gå. Men det finns också de som
går, innan de lär sig att krypa.” Mänga
av reflexionerna handlar om dikten,
bl. a. om förhällandet mellan liv och
dikt. De gamla husgudarna får än en
gäng sin hyllning: Goethe, Tegner, Ibsen, Jacobsen och Fröding. Han läser
Spegels ”Guds verk och vila” och hyllar den gamle ärkebiskopen för hans
rader om att poesin är som sommaren
under året och ungdomen i människasinnet. Så mediterar den gamle diktaren i den gamle bibliotekariens skepnad, med klara ögon och värme i hjärtat. Minnena har alltjämt sitt värde;
de innebär inte bara blickar tillbaka
utan också ”blickar framät mot det
som man kan lära av det som gått”.
Ja, här finns en levnadsvisdom av
både resignation och mildhet, både
ironi och barmhärtighet. Till detta
kommer en tacksamhet som kanske
vackrast får uttryck i orden: ”Vad är
livet, när det är som bäst? En vän att
168
hålla av och en kvinna att älska. The
rest is silence.”
Fiktionen är det inte heller mycket
bevänt med i Olle Hedbergs Allt vad
du säjer kommer att användas mot
dej. Boken har de ingredienser som
man på senare år brukar få till livs i
Hedbergs böcker: en angenäm konversation, då och då spetsad med en
aforism, en skräcktant eller skräckgubbe av högreståndsklass, ett par
ännu ofördärvade ungdomar och så
en lek i leken som på en gång bryter
och kompletterar handlingen, och bakom allt Hedbergs pessimism och Hedbergs mystik, hans tro på ett liv ovan
frågornas liv, för att tala med Almqvist. Resonören i boken är den gamle
aktören Renius, en genomskådande
skeptiker, som dock tagit emot vad
livet skänkt av angenäma upplevelser,
en framgångsrik aktör också i fåfänglighetens gyckelspel. Han ger lektioner åt två ungdomar, sociologen Katrin
Dunge, som vill lära sig att tala väl,
när hon attackerar folk med sina frå-
geformulär, och kemisten Gustav Jernmalm, som besynnerligt nog vill
lära konsten att bli helt anonym, en
tapet i väggen, ja, han vill komma bort
från sig själv, ”förinta detta som är
jag”, heter det med ett Gullbergscitat.
Boken är komponerad som en lek i
leken. Renius sammanför nämligen
sina båda elever, som sedan träffas ett
par gånger privat och ligger med varann utan större engagemang, och låter
dem då, för att närmare komma underfund med dem, uppföra låtsasdialoger och spela improviserade roller.
Då måste de blotta sig, och ”allt vad
du säjer, kommer att användas mot
dej”. Innerst handlar boken om det
religiösa problemet. Ateisten Renius
har spelat religiösa roller i sin dar
och sökt sätta sig in i de troendes
problematik. Den ständigt nyfikna
Katrin är i sak ointresserad men har
en viss praktik beträffande religiös
humbug; det är i det sammanhanget
som bokens skräcktant uppenbarar
sig. Gustav säger helt enkelt, att han
tror på Gud. Punkt och slut. I övrigt
heter det, är han fullt normal. Renius
grubblar på saken. Kan man vara religiös utan att det märks utanpå? Kan
man vara religiös, när man är kemist?
I en lång monolog söker han spela
rollen att leva i världen men ändå ha
sitt innersta på annat håll, att till synes vara som andra men ändå vilja
förinta sitt jag, därför att man mött
Gud. Till slut vill han, att Katrin skall
spela en ond människa och Gustav en
god. Katrin försöker med det värsta
hon kan hitta på, en avrättningsscen
i Hitlerstil, och varierar tappert olika
uppslag i ondska. Gustav svarar just
ingenting, och boken bara slutar. Kanske det betyder, att den religiöst drabbade är oåtkomlig, förblir obegriplig,
en gäst och främling. Renius undrar
till sist, om inte Gustav skulle kunna
säga ordet Gud och ”säja det så att
människornas värld störtade samman”. Och när ungdomarna tröttnar
på leken, kommer hans slutreplik:
”Det finns i själva verket alls ingen
anledning att fortsätta – nu skulle jag
själv kunna spela herr Jernmalm”.
Spela – men vara, men begripa,
acceptera? Herr Renius kan inte bara
mena att leva sig in i den religiöses
roll, därför att religiös övertygelse
kräver äkthet, övervunnet motstånd,
liv och inte spel. Han uttrycker sig
bara med sin jargong och med nödig
försiktighet. Allt vad han säger, kan
ju vändas mot honom.
De egna upplevelserna och släkttraditionerna har dominerat Jan Fridegårds författarskap. Hans nya bok På
oxens horn har underrubriken Minnen, och här får vi alltså verkligheten
direkt: socknen, föräldrarna och förf.
själv bär nu sina riktiga namn. Men
denna memoar är gjord på Fridegårds
eget sätt. Det är den mognade mannen
som ser tillbaka på sin barndoms land,
väcker upp minnena, tänker efter, hur
det uppfattades och kändes då, men
samtidigt med berättandel kommenterar han, resonerar och förkunnar sin
uppriktiga mening om både då och
nu. Boken blir den vuxnes återresa
till barndomsupplevelserna. Där är
statarhemmet, föräldrarna, särskilt
fadern, som vi så väl känner från
andra böcker, skolsalen och lärarna,
vallpojkstiden och pojkäventyren och
så upplandsnaturen i alla väder och
årstider, skildrad med den fridegårdska prosakonst som med dc mest enkla
medel blir till äkta lyrik. ”Visst var
barndomen ohygglig ibland”, heter
det, ”men jag orkar inte mera ta fram
den sidan. Det känns bättre med det
som blommade, doftade och mognade
mitt i människoeländet.” Tonen har
alltså mildrats. Nu riktar han snarast
angreppet mot nuets samhälle: ”Alla
har käk, byxor och skor. Men själen
är mer barfotad än någonsin . . . Käft
och armbågar bestämmer från väldiga
huskomplex, som förr från adelsgårdar. Stora magar och magra själar
kallas välfärd.” Han slutar med att berätta, hur han en juldag såg en stjärna
blänka i en smutsig vattenpöl: ”Jag
stannade en stund med något som liknade skräck för det oerhörda”. Han
har berättat om den upplevelsen en
gång förr, i ”Här är min hand”, där
det hette: ”En pöl som speglade en
stjärna var för resten en passande
bild av hela mitt liv”. Man kunde också säga, att skimret av stjärnan alltid
har funnits med i Fridegårds skildringar av denna mörka jord.
Att flickan Gunborg i Tora Dahls
romanserie har formats av självbiografiskt stoff, skall inte vara någon
hemlighet. Det går att kontrollera.
Gunborg har också blivit en mycket
levande gestalt. I Sommar och vinter
är hon 15 år. Boken handlar om en
sommarferie i Stockholms skärgård,
169
ett läsår i flickskolan och en ny sommar på ett pensionat invid Karlshamn.
Gunborg har blivit ett år äldre sedan
sist och har inte förändrats så mycket.
Det mesta känner vi igen: de många
kontroverserna med lärarinnor, besvärligheterna hemma hos den ogifta
modern med de sociala komplexen,
hennes aversioner och intressen, hennes häftiga kast mellan hänförelse och
fientlighet, och än en gång får vi läsa
en hel litterär uppsats av hennes
hand. Men under den sista sommaren
upplever hon något nytt. Hon träffar
en gymnasist och mellan dem uppstår
en blyg förälskelse. Nu känner hon
sig överlägsen fröknarna i skolan –
men i bokens sista mening antyder
Tora Dahl, att striden nog kommer att
tas upp igen från lärarinnornas sida.
Gunborg skildras både ömsint och
skoningslöst. Hon är både odräglig
och varmhjärtad. Hon var vilsen och
otrygg, heter det, ”hon var skygg och
rädd gentemot det högtidliga, men
stridslysten och trotsig mot de kommenderande, hon ville varken det ena
eller det andra”. Tora Dahl förmår
skildra henne i alla hennes skrymslen
och vrår och vi lär verkligen känna
henne i grunden. Men eftersom varje
romandel bara blir ett kort steg framåt, riskerar Tora Dahl att trötta de
trogna läsarna. Gunborg själv intresserar oss, men allt vad hon får vara
med om, är inte lika intressant.
En memoar är också Per Anders
Fogelströms Minns du den stad, men
här är det själva Stockholm som är
huvudpersonen. Fogelström har i denna tredje del av sin krönika behandlat åren 1900-1925 och därmed hunnit fram till skeden som många läsare
åtminstone till dels själva kan minnas: från storstrejken över rösträttsstriderna, borggårdskrisen, krigsåren,
efterkrigsdepression och fram till det
lugnare skede som kan betecknas med
namnet Locarno. Det ser ljust ut, när
170
boken slutar, men vi vet, att Kreugerkrasch, ny depression och åskmoln
över Europa är det som komma skall.
Fogelström går med lättare hand än
tidigare över de social-politiska händelserna, men Stockholm lever alltjämt i hans skildring, lever och förändras: man river det gamla, som mer
var fattigdom än idyll, och börjar
bygga storstaden med Kungsgatan,
Strandvägen och Sveavägen, med telefon och bilism och till sist kristallradio, nöjeslivet förändras från Emil
Norlander till Ernst Rolf och flickorna
shinglar sig och ungdomen dansar
foxtrot. Persongalleriet ökar också
och nu har boken t. o. m. försetts med
släkttavla. Alltjämt är dock Emelie den
centrala gestalten, tålig, trogen, vaksam och ängslig, hjälpsam och handlingskraftig på sitt stillsamma och
anspråkslösa men oförtrutna sätt. Man
bedrövas verkligen över hennes motgångar och gläds med henne i framgången. Dc övriga personerna har också sina särdrag, främst revysprattlerskall Jenny, men framstår mer som
konturer än som inifrån skärskådade
gestalter. Genom dem låter emellertid
förf. oss se, hur de små människoödena sköljs med av tidshändelserna,
i stundom framgångsrik, stundom få-
fäng kamp mot utvecklingens obevekliga krafter, och det ger denna stockholmskrönika dess levande puls.
Stockholmsskildrare, och en av de
främsta, är också Sigfrid Siwertz.
Dessutom är han en kvick konversatör och en underhållande berättare.
I Andromeda tur och retur har han
dock förlagt skildringen inomhus,
men den lokal han valt, är något av
ett fynd – en sal på ett stockholmskt
sjukhus. Där ligger tre magsårspatienter, en tidningskåsör, en direktör för
en fläktfabrik och advokaten Stellan
von Bahren, bokens huvudperson. Kå-
sören pladdrar på sin jargong, direktören kan inte låta bli att jäkta vid
sin skrivmaskin och båda ser hoppfullt fram mot utskrivningsdagen, men
Stellan ligger där misantropisk, fast
han tycks ha vunnit det mesta i livet,
framgång, välstånd och en firad operadiva till fästmö. Han tror sig lida av
samma obotliga sjukdom som sin far
astronomen, vilkens forskningar rört
sig om nebulosan Andromeda. För
Stellan blir denna nebulosa symbolen
för det bortomjordiska, men i hans
längtan efter befrielse finns också
missmod, oro inför äktenskapet och
fruktan för den kroppsliga nedbrytningens smärta. Sjukrummet är ju en
plats, dit många kan komma, och här
införs nu en rad personager, en hel
provkarta på mänsklighetens brokighet, som alla vill hjälpa honom, inte
minst därför att de behöver hans
hjälp: de vill ge honom levnadsmod
genom att be honom vara deras räddare ur svårigheter. Hur hans omvändelse sker, hur resan till Andromeda
blir en returresa, det sker med en intrigkombination som går ut på att
besökspersonerna får driva på en
smula var och en, så där en decimeter i taget, fast det gäller en färd
till och från Andromeda, varefter en
rad knalleffekter sätts in och Stellan
blir frisk av bara farten. Allt är emellertid underhållande och trådarna
hanteras med fingerfärdighet. Miljön
är också helsvensk och figurerna så-
dana som man kan läsa om i tidningarna och möta på gatan. Hela boken
är som ett äkta siwcrtzkt leende, rymmande både medvetande om världens
grymhet och en stilla glädje över livets vederkvickelse. Denna gång dominerar trivseln med detta underliga,
skiftande, rika liv, som faktiskt rymmer så många solskensdagar.
övre Norrland har också sina skildrare. Björn-Erik Höijer har förlagt
Berättelsen om Jenny till sina gamla
trakter kring gruvfälten. Han använder en taktik från förr, nu varierad
i den sakliga sundmanska stilen, nämligen att börja med ett dödsfall och sedan låta en intresserad person utforska den avlidnes liv. Den ensamstående änkemannen Johan Blom åtar
sig att vaka över en döende kvinna
för att lindra mödan för hennes nygifte son. Hon dör i hans närvaro och
hennes sista ord är sonens namn. Blom
börjar intressera sig för hennes livsöde, gör förfrågningar, reser omkring,
får tag på efterlämnade papper etc.
Det visar sig, att Jenny varit en vacker kvinna, som kommit till gruvsamhället för att vinna ett fördelaktigt
gifte. Hon blir en gång brutalt våldtagen men räddas av en man, vilken
hon gifter sig med trots hans alkoholism. Hon blir marketenterska, kommer in i arbetsgemenskapen och den
fackliga kampen, och snart framstår
hon som en valkyria i samhället,
eggande till tapperhet och uthållighet.
Personliga omständigheter gör dock,
att hon åter isolerar sig och dör halvt
bortglömd. För Blom blir hennes underliga öde en tröst i hans egen ensamhet och han tar till uppgift att
rädda hennes son, som är nära att gå
under, då hustrun övergivit honom.
Allt detta berättar Höijer på sitt vanliga mångordiga sätt och med sitt eget
röstläge, också då de olika sagesmännen om Jcnny får ordet. Han har
knappast orkat med den sammanknytning av Jcnnys, Bloms och sonens
öden som åsyftats. Huvudintresset
knyts givetvis till Jennys person. Genom minnesbilderna läggs drag till
drag av en egenartad kvinna, stolt,
tapper och tålig, men det är till slut
något fjärran, liksom ett avstånd till
henne, därför att de olika minnesbilderna inte har fogats samman till en
helhet.
Sven Rosendahls Den femtonde hövdingen handlar om silvergruvan vid
Nasafjället, som togs i bruk på Krislinas tid men ganska snart måste läggas
171
ner. Det mest upprörande i denna
historia, som utforskats av J. Bromee,
var svenskarnas hänsynslösa behandling av samerna, som tvingades forsla
malmen från gruvan till smältverket,
stundom med klövjor, vilket renarnas
ryggar inte tålde. Samerna blev trälar
under dc svenska fogdarna och fick
sitt ursprungliga näringsfång förstört.
När Rosendahl tar upp denna dystra
episod i vår odlingshistoria, sker det
givetvis i anslutning till debatten om
kolonisation och rasförtryck. Men
kritiken skall också vändas mot oss
själva, mot vinningslystnaden och
hänsynslösheten, då det nordligaste
Sverige togs i besittning. Boken är inspirerad av hätsk indignation. Inte
minst gäller det kyrkans hårdhänta
tvångsmissioncring. När den ståndaktige nåjden, trollkarlen, bränns levande på bål i Arjeplog, utstöter han
sina förbannelser med orden: ”Ni är
samma skabb, fast ni kommer från
söder. Ni med era kistor, era sträckbänkar och stegel, era galgbackar,
stupstockar och bål.” Boken handlar
i mycket hög grad om tortyr och misshandel, om trähäst, spöpall och gapstock. Svenskarna är så gott som alla
tecknade i svart och grått. Titeln syftar på samernas legend om en kommande räddare, den femtonde hövdingen, som skall segra, sedan fjorton
tidigare gått under. När nåjden dött
på bålet, ser samerna en falk flyga
iväg. De menar, att det är han själ,
som visar vägen. En skara samlas och
lyckas komma över gränsen mot friheten, men samtidigt lämnar . de sitt
land, där deras fäder jordats och där
de lärt känna varje jokk, varje fjäll.
I boken berättas också om en sameflicka, som köpts till hjon åt en brutal
birkarL Hon tvingas bli hans frilla,
hon tänker döda honom, men i hemlighet för sig själv har hon fäst sig
vid honom och sörjer, när han ställs
till svars för sina ogärningar. Den
172
episoden är fint berättad, men annars
står inte människoskildringen i centrum. Snarare kan romanen kallas en
fresk, målad i breda penseldrag, där
samefolket självt är huvudperson.
Rosendahl har denna gång inte behövt gå till överdrift i det heroiska;
det historiska stoffet har visat sig
dramatiskt nog. Men här skönjer man
också en gripenhet mitt i allt hat, och
det är inte minst den känslan som förmedlas till läsaren.
Sara Lidman har lämnat sin norrländska miljö, men rasfrågan har också för henne blivit temat framför
andra. Handlingen i Med fem diamanter är förlagd till Kenya. Ynglingen
Wachira från bushen älskar Wambura, men han måste betala sex getter
som brudpris och därför beger han
sig till staden och tar plats som boy
hos de vita. Wachira är slarvig och
lättledd. Han förslösar avlöningen för
egen räkning, han småsnattar och blir
beskylld för att ha stulit en sten med
fem diamanter men kan inte överbevisas, han byter herrskap och misslyckas med allt han prövar på. Hans
bror däremot är flitig och ambitiös
och tänker snart resa till England för
att studera vidare och sedan bli till
nytta för sitt land men också natur•
ligtvis själv komma sig upp. Wam~
bura är alltjämt Wachiras enda kärlek, elen stora upplevelsen i hans fattiga liv. De får barn tillsammans; hon
fortsätter sitt vanliga liv i byn och
blir sliten och åldrad i förtid. När
Wachira återkommer, är han tomhänt. De fem diamanterna var glaspärlor. Det slutar med katastrof för
honom. Som så ofta förr skildrar Sara
Lidman de små människorna i deras
allmänmänskliga konflikter, de stora
motsättningarnas avspegling i vardagliga öden, de starka känslorna och den
hårda verkligheten. I sina västerbottensromaner utgick hon från en miljö
som hon var bekant med från barnshen, från ett sätt att känna och tänka
som var ett med henne och som hon
kunde ge uttryck åt på ett genuint
språk, där alla tonfall var äkta. I den
nya romanen visar hon samma inlevelse i det sant mänskliga, samma
dragning till de förbisedda, de av
ödet oförskyllt drabbade. l\Ien den
värld hon beskriver, är en främmande
värld, som hon trots all sin beundransvärda intuition ändå sett utifrån.
\Vachiras tankar, känslor och reaktioner skildras liksom både europeiskt
och afrikanskt, både som imitation av
hans tafatta språk och med Sara Lidmans egen röst. Gestalten får inte riktig helgjutenhet. Sara Lidman vill
emellertid också ge en bild av det
splittrade, det europeiskt och afrikanskt blanclade i Kenya, allt detta
som är det mest svårlösta problemet
i frigörelsens födelsestund. Hennes
satir drabbar främst de vita överklasskvinnornas översittarfasoner och
falskt sentimentala kärlek till det primitiva Afrika men också de europeiserade afrikanernas iver att skaffa sig
makt på sina landsmäns bekostnad.
I elen rörande historien om kaffeplantagen som inte fick bli av, ger
hon en glimt av de näringspolitiska
svårigheterna. I en rad impressionistiska scener, alla meningsfulla, lever
hon sig in i vardagens Kenya, underifrån sett, och ibland tar hon folksägnen till hjälp, så i den onda sagan
om krokodilens gråt. Det man särskilt
vill minnas, är scenerna kring hyddorna, det som är kvar av släktsammanhållning och familjeliv. Men
främst av allt minns man \Vambura,
Afrikas kvinna, så äkta, så sann, så
helt sig själv i allt virrvarr, all förändring runt omkring henne.
Ett besläktat ämne har Bengt Söderbergll tagit upp i Våren, en historiskallegorisk roman från småstaden Okstad för hundra år sedan. Där finns
borgmästare och prost, garvare, bagare, sotare och skollärare, var och
en med sin bestämda rangordning och
position. stadens å utnyttjas till kvarn
och garveri, och alltså finns här också
en underklass. Värst är arbetet i garveriet för stankens skull, svår att uthärda för de vuxna: ”det arbetet sköttes därför endast av barn”. Utanför
de båda grupperna står Peter Hass,
rikemanssonen som av idel överflöd
blivit apatisk. Det som händer, är att
ån av obegriplig anledning sinar.
Kvarn och garveri stannar, proletä-
rerna hotar att göra upplopp. Visserligen lyckas borgmästaren tämligen
ostört ha sin societetsbal, och man
klarar också av en mordhistoria genom att låta en oskyldig lida straffet.
l\Ien torkan har blottat det förflutnas
orenlighet på flodbottnen, och den
skärper grymhet och okänslighet i den
mänskliga samvaron. Var och en tänker bara på sitt. Boken kan sägas
handla om vanliga människor och underliga händelser, och meningen är,
att vi skall känna igen oss, både ifråga
om den löjliga konkurrensen om rang
och makt och om solsidans likgiltighet för den nöd som råder på skuggsidan. Söderbergh berättar rappt och
livligt och förmår skapa dramatiska
situationer och småborgerlig atmosfär, men han arbetar med mycket traditionella motsättningar och en rätt
artificiell symbolik, vilket gör, att man
inte på allvar blir engagerad.
Den aktuella problematiken finns
också med i Per Olov Enquists historiska roman Magnetisörens femte vinter. Den handlar om en man vid namn
Meisner, utövare av animalisk magnetism i den tyska staden seefond anno
1793. Intresset för ockulta fenomen
och Messmers teorier om ett hemligt
fluidum, som i samband med hypnotiska kurer skulle bota sjukdomar, var
ju stort under förromantiken. Enquist
berättar sin historia med en teknik
som erinrar om Gyllenstens, nämligen
173
som filologisk och källkritisk låtsaslek, där han med lärdomshistorisk omsorg söker utreda sant och falskt i fallet Meisner. Det ger forskandels spänning åt romanen och ökar trovärdigheten i vad som diktats ihop, helst
som ett av Meisners fall grundar sig
på verkliga uppgifter från den svenske
läkaren P. G. Cederschöld. I bokens
inledning är l\Ieisner på flykt, förföljd
som scharlatan. I Seefond träffar han
läkaren Selinger, vars dotter har blivit blind av en svår chock, alltså närmast ett psykiatriskt fall, som verkligen går att bota på messmerskt vis,
vilket f. ö. var i släkt med modern
psykoanalys. Mcisner lyckas, han blir
den eftersökte undergöraren och grips
snart av övermod. Selinger, som blivit
hans assistent, uppdagar fusk i hans
praktik och kan inte annat än avslöja
honom – det gäller ju människors
hälsa. Folkstämningen slår om, Meisner ställs inför domstol men hur domen utfaller, får vi inte veta. Enquists
intresse gäller nämligen inte främst
Meisner utan själva saken, masspsykosens uppkomst och verkningar, och
här ligger romanens aktualitet. Men
dit hör också den oro och längtan som
invånarna i det välmående seefond
säges hysa. selinger representerar det
oroliga famlande som också är nutidsmänniskans lott. För honom är Meisner kanhända en bedragare med egen
vinning som mål, men kanhända också en sanningssökare, på väg mot högkunskap, och i varje fall har han
väckt det sovande seefond till liv, skapat en nyttig undran och oro. Selinger
gör denna reflexion: ”Han lärde oss
leka en stund, han bedrog oss och vi
älskade att bedras. Han lärde oss inse, hur fattig vår stad var. Han lärde
oss inse, hur rik den kunde vara, hur
fylld av uppgifter och nyanser.” Enquist visar sig kunna behärska den
historiska romanens struktur, man
kunde säga med den historiska forsk- 174
ningens teknile Hans berättarkonst är
suggestiv och engagerande, och de
problem han behandlar, lockar till
jämförelse med nuet. Läsaren som får
inblick i ett då, tvingas till reflexionen, att så är det alltjämt, så är det
nu. Det är Per Olov Enquists triumf.
Det mycket gamla romanknepet, att
förf. låtsas publicera autentiska dagboksanteckningar, har Sivar Arner
tagit upp i ett, ett, ett. Samtidigt har
han varit så modern, att han börjat
redan på omslaget och låter boken
sluta med titelsidan. Dagboksskrivaren är f. d. läraren, sedermera frilansen Telmar, som har ett brokigt förflutet och nyss blivit mördad. Dagboken är noga daterad, och Arner
låter Telmar registrera en rad av 1964
års händelser och ge små glimtar av
vardagens Stockholm. Han har också
fångat dagboksstilens lösa satsbyggnad, snabba associationer och personliga ton. Handlingen rör sig om Telmars förbindelse med en medelålders
societetsdam, som söker omväxling
utom äktenskapet, en förbindelse för
nöjes skull alltså, utan känsloengagemang. När damen slutligen vill bryta,
upptäcker Telmar, att det ändå var
allvar med i leken för hans del. Den
historien har berättats många gånger.
Men i porträttet av kvinnan, sedd genom Telmars ögon, visar sig Arner
mycket försonligare än tidigare: hon
har grace och stil över sig. Telmar
framställer sig själv som osympatisk.
Han är också egocentrisk, kverulantisk, högfärdig, överhuvud en kall natur. Men han är ensam och olycklig,
han söker ett fäste. Det är inte lätt,
eftersom alla upplevelser och erfarenheter förefaller honom vara isolerade,
enstaka moment, ett efter ett efter ett.
Är vi inte tafatta med vårt liv, frågar
han, och anknyter till Arners tidigare
liknelse om nätet: vi är insnodda i
våra nät, vi slingrar oss för att ta oss
ur det och samtidigt är vi upptagna
med att knyta nya maskor. Telmar
försöker nå ett sammanhang och en
mening genom att utforska grunden
till sin fars olyckliga öde utan att nå
resultat. Den delen av historien verkar infogad som en nödlösning. Men
Telmar själv har en introspektiv
skarpsyn och en vaken kritik av folkhemmets människor. Man följer hans
stundom briljanta resonemang med intresse, men det abstrakta dominerar
denna bok, där Arner mer i debattens
än i fiktionens form för vidare den
livssyn som han demonstrerat i sina
närmast föregående böcker.
Också huvudpersonen Bosse Gustafsons Skarn hör till de egenartade och
beklagansvärda. Sten Grundius är
socialpsykolog vid institutet för alkoholforskning. Han är kunnig och omsorgsfull, har en tilldragande yrkesarbetande fru och två döttrar. Men
han är missanpassad från barndomen,
sedan han av överambitiösa föräldrar
fått inpräntat, att en Grundius är klokare, dugligare och bättre än andra,
att de andra skall lära av Grundius
och att Grundius alltid har rätt. En
gång höll han på att befrias från föräldraauktoriteten, men när föräldrarna dött i en bilolycka, förblir de
vördade förebilder att ständigt se upp
till. Han har blivit en perfektionist
och egocentriker, en fläckfri puritan,
som alltid skyller på andra och blir
en ljugare inför sig själv. Han råkar
bli kuggad, när han skall ta körkort.
Naturligtvis anser han det bero på
kitslighet och olyckliga omständigheter, men han förmår inte erkänna
nederlaget utan föreger sig vara godkänd, och därmed börjar hans sönderfall. Gustafson berättar om detta
med nästan klinisk observans och samtidigt med en journalistisk rapphet,
som inte vet av något stillastående.
Dessutom roar han sig med personliga kommentarer av personer och
händelser i boken. Han vill, att ”envar
ska erkänna sin skuld i fallet Grun- <lius, på det att han må kunna förlåta”.
Förf. tycker själv, att Grundius är
osympatisk, särskilt sedan han fått
rollen av angivare. Det blir också alltmer uppenbart, att fallet är hopplöst,
så hopknuten och förljugen som Grundius blir till slut. Visst finns det mycket allmänmänskligt i detta öde, inte
minst i analysen av den lätta lilla
lögnens farliga följder, men typfallet
Grundius blir så ohjälpligt, så oåtkomligt för normala reaktioner, att
medlidandet med honom inte når riktigt djupt. Berätta kan emellertid Bosse
Gustafson, och han gör det denna gång
med lustbetonad fart.
Karl Rune Nordkvist är däremot
själv helt frånvarande i jagromanen
Jag söker herr Grå. Också här är det
fråga om en särling, en ensam. Han är
ett utomäktenskapligt barn, som lämnas för sig själv och känner sig utstött, inte minst sedan modern gift
sig med den råe slaktaren i byn. Hans
hämndkänslor riktas mot den okände
fadern. Men vart herr Grå har tagit
vägen, går inte att uppdaga. Bokens jag
blir under sitt livs ständiga efterforskningar alltmer självupptagen, alltmer
inkrökt. Han menar sig vara intelligentare än andra och ha rätt att handla
hur som helst men har alltid försvar
och förklaringar till hands. Han mördar slaktaren men riktar misstankarna på drängen, han behandlar modern
hänsynslöst men talar ideligen om sin
sonliga kärlek, han hamnar som sutenör men känner sig oändligt överlägsen den miljö han hamnat i och lever
av. Till slut framstår han som ett
exempel på det förvänt mänskliga, på
det obotligt onda. Man kan tänka på
Lagerkvists Dvärgen, men denne representerar närmast det destruktiva,
under det att Nordkvists figur inkarnerar egocentriciteten. Boken är styvt
skriven. Utan ett kommenterande ord
får jagpersonen avslöja sig, inte minst
175
genom sitt självförsvar, genom falskheten i synen på sin karaktär. Hans
förhävelse och människoförakt bara
ökar. Till slut har han själv blivit herr
Grå.
Hem till Kaos är den bittra titeln
på Eva Dahlbecks roman. Den handlar om kärlek. David är hårt fixerad
av sina föräldrar, söker bryta sig ut
men kuvas och fängslas helt i hemmets ombonade miljö. Han gifter sig
med Paula, som emellertid också skyddar och omhuldar honom och kräver,
att han skall trivas i hemidyllen. Åter
söker han bryta sig ut, nu genom en
tillfällig förbindelse med musiklärarinnan Lida. Det resulterar i skilsmässa. Allt detta hör till det passerade. Vi möter David, då han driver omkring, misslyckad och isolerad. Han
träffar servitrisen Katrin, som blir
hans nya fru. Så möter han den nu
omgifta Paula, som dock förblivit
hans enda kärlek. Båda förstår, att de
tillhör varann, men de kan inte bryta
sina nya förbindelser. De har nått hem
i sina känslors värld, de vet vad de
betyder för varann, men de har nått
hem till Kaos, ett Kaos som inte kan
formas till Kosmos. David är huvudpersonen; kvinnorna kring honom får
belysa hans sätt att reagera. Han har
blivit en levande gestalt, inte särskilt
sympatisk, närmast passiv, ett offer
för omständigheterna, men ändå en
människa som famlar sig fram mot
sitt rätta jag, en människa i välfärden
som måste slå hål på välfärden för att
få luft. Tvång föder vanmakt, heter
det, men livet måste vara handgripligt, fyllt av risker. Först när han ser,
att Paula verkligen behöver honom,
når han fram till den rätta kärleken,
den som har ömhet i sig och är beredd att ge. Men då är det försent.
Man kan inte stanna, där sagan tar
slut, då de älskande får varann. Så-
dant är inte livet. Det är drömmen om
kärleken som romanen mynnar ut i,
176
det som Hj. Söderberg kallade Den
allvarsamma leken. Romanen har sina
diffusa konturer och luckor i det psykologiska skeendet, men den är väl
berättad och den bärs upp av allvar,
klarsyn och ömhet.
Om situationen i välfärden handlar
också lyrikern Barbro Dahlins Laga
förfall. Titeln är underfundig liksom
hela boken. Laga förfall betyder ju en
lagligt tillåten frånvaro men boken
handlar om ett gammalt hus som håller på att förfalla. Kan inte ett kråkslott få förfalla utan myndigheternas
ingripande? Änkan Gofy som äger och
bebor huset, bryr sig inte om att
väggarna gistnar och att hennes egna
rynkor tilltar. l\Ien så kommer Hälsovårdsinspektören. Han synar och förfärdigar rapporter i fulländat kameral
paragrafprosa. I det gamla huset har
en ny TV råkat få plats, och en dag
händer det, att nyhetsläsaren tröttnar
på sitt korrekthetskrävande jobb, stiger ut ur rutan och tas om hand av
husets dotter Eva, som representerar
den nya tiden eller rättare slitningen
mellan gammalt och nytt. Hon söker
sitt rätta jag, är på en gång kritisk
och förstående, ungdomligt klarögd
och kvinnligt mjuk. Det är inte så
mycket som händer i boken: till slut
meddelas bara, att en grävskopa står
utanför och väntar. Romanen lever i
stället på stämning och infall. Här
finns spelande intellekt, uppsluppen
ironi och milt vemod, en sorts trolskhet som gör elen till något alldeles för
sig själv, något annorlunda som man
blir ganska betagen i.
Det poetiska dominerar även i Willy
Kyrklunds Polyfem förvandlad, som
fått benämningen roman men snarast
är en mosaik av prosapoem. Polyfem
betyder den ordrike och myten om
honom slutar med att han blir förvandlad till en klippa. Vi lever i stenig ordrikedom. Kyrklund däremot
är inte ordrik: alla hans böcker har
ringa omfång. I stället är han ordkonstnär, och det av utsöktaste slag.
Till ämne har han denna gång valt så-
dant, säger han, som inte kan fångas
i ord. Dit hör lidandet, ty om lidandet
kunde beskrivas, ”så skulle det liksom
ha någonstans att ta vägen”. Vi står
mitt i välfärden, den ordrika, den
ljudrika, men ändå förnimmer vi ”det
oändliga universum, ouppnåeligt, närmare än mitt eget skinn, uppfyllt av
vad som icke kan beskrivas”. Det blir
myten, sagan – från alla tider och
länder – som Kyrklund tar till motiv
för att beskåda och belysa allt det
orimliga i livet. Han kompletterar på
egen hand berättelsen om Fbilernon
och Baucis, han låter oss få höra sagan om åsnans och näktergalens kärlek till varandra, en kärlek så omöjlig och så fulländad, därför att den
inte kan uttryckas i ord, han låter
pythian i Delphi vara en ung flicka
utan erfarenhet, eftersom erfarenhet
bara vilseleder, han resonerar om
nuet och minnet som splittrar oss,
tills vi inser, att minnet bara är en
dröm. Han konstaterar, att tärningsspel är något som man svårligen kan
öva upp sig i, ”men reglerna är enkla,
mycket enkla”. Schack däremot har
stränga regler men med en riskabel
frihet i utövandet: ett enda litet missgrepp i början kan orsaka nederlag på
slutet. Dock har schackspel ”den fördelen framför livet, att man kan ta ett
nytt parti”. Så väver Kyrklund sin
konstrika väv, där inslagen är grekisk
myt, österländsk saga, fabel, folkvisa
och scener från de konstiga moderna
sovstäderna. Hans berättelse har humor och vemod, fabulering och reflexion, en gäcksam ironi, en underton av pessimism. l\Ien den är hela
tiden förtrollande.
Peder Sjögren har sin egenart han
med. Hans Elis är skriven på en sorts
rytmisk eller metrisk prosa men behåller vardagstalets hela naturlighet.
Händelseförloppet är också på en
gång verklighetstroget och fantastiskt,
kompositionen på en gång målmedveten och följsam för fantasiens nyckfulla kast. Handlingen rör sig om
mänsklig förnedring och om människans behov att kämpa och offra
för sammanhållningens, för kärlekens
skull. Frans, disponent på ett små-
ländskt glasbruk, och hans hustru
Iris är starkt bundna vid varandra,
trots de groteska förhållanden som
fört dem samman, då han var anställd
på ett glädjehus i Liibeck – en episod
som berättas med nästan mardrömsaktig fabuleringskraft. Makarna har
bevarat sin hemlighet och utåt försvarar de sig med lögner. En av dem
är fosterbarnet Elis, son till flickan
Siri på bruket. Frans skryter med att
vara hans far och Iris håller med honom i hans lögnaktiga tal. Elis kommer till Amerika och blir själsligt ödelagd i ett gangstergäng. Efter återkomsten söker han sin mor för att rentvås och upprättas i hennes skygd,
men Siri har hamnat bland strejkbrytare och håller hus på en pråm i
yttersta förnedring men trots allt med
något av ungnickssjälen i behåll. Elis
förrädaren finner alltså modern som
förrädare. Det slutar med katastrof i
en serie kaotiska händelser och en
förvirring av själsliga bindningar,
som inte kan redas upp utan våld. Det
hela bottnar i en längtan efter befrielse från alltihop: ” att snart bli en
del av ett rop genom nattliga töcken”.
Befrielse får pilgrimen Tobias äntligen nå fram till i Pär Lagerkvists
Det heliga landet, epilogen till berättelsen om landsknekten och ogärningsmannen som vid synen av en
stigmatiserad kvinna drevs av obotligt begär att söka det outgrundliga,
det heliga. Till det yttre är slutvolymens handling mycket enkel, men
den är fylld av svårtydda symboler
och symboliska gestalter. Intrycket
177
blir splittrat av den myckna gåtfullheten och Tobias slutliga öde griper
inte lika starkt som Sibyllans eller
Ahasverus eller Barabbas. Ett har
dock Ahasverus och Tobias gemensamt; i dödsögonblicket undfår de
frid, och det ordet innebär jämte
ordet kärlek det största för Lagerkvist. Pilgrimen Tobias och hans
blinde vän Giovanni har drivits iland
från piratskeppet. De kommer till en
öde kust, slår sig ner vid en tempelruin och möter några herdar som inte
känner till bröd och inte har någon
religion. 1\Ien i en klippa finns ett litet
gossebarn, som de besöker med en
sorts vördnad. Modern är död, och
det berättas, att hon i sin dödsstund
höll barnet tätt intill sig, för att det
skulle ”känna döden hos sin egen
mor”. Herdarna och barnet i ny version. Kanske skall det tyda på vårt
behov att dyrka något eller någon
utom oss själva, även om vi befinner
oss i religionslöshetens öde land.
Tobias och Giovanni får besök av en
gammal kvinna med en giftorm i sin
korg. Hon förefaller att vara döden,
”livssystern”, en befrierska som tar
ifrån Giovanni hans tomma medaljong, vilken är sinnebilden för det
bästa inom honom, hans kärlekslängtan. Då somnar han in i frid. Tobias
har berättat för kvinnan om barnet,
fast kvinnan tycks veta allt på förhand. Kort därefter dör barnet av ett
ormsting. Tobias grips av samvetskval
och samtidigt börjar han erinra sig
hela sin föregående brottsliga levnad.
Han måste börja sin botsörarvandring
igen och nu går vägen upp mot bergen
i horisonten. På krönet reser sig tre
kors. Det mittersta vågar han inte
nalkas. Men till förbrytarens kors kan
han gå, denne ”pilgrim på mänsklighetens banditskepp till Det heliga landet”. Han funderar mycket över de
tre korsen: den här kullen skulle man
alltid minnas med tre kors, ”aldrig
178
med bara ett, alltid också med dc båda
förbrytarnas”. Han går vidare, kommer till en flod, som liknar dödens
flod, dricker ur en källa och får syn
på en Mariabild vid vägkanten. I en
dröm tar Maria gestalt av hans ungdoms älskade, som han grymt svikit
(något som Lagerkvist inte berättat
om tidigare). Efter Tobias vandring
genom dödens aftonlund och upp till
skärseldsberget blir kvinnan en Beatricc, en Gretchen för honom. Hon befriar genom att förlåta. När hon tar
av honom Giovannis medaljong, som
han ärvt, och sätter den om sin hals,
strålar den som ett härligt smycke,
blir till en den rena kärlekens symbol.
Sov nu i ro, viskar hon till pilgrimen.
Och boken slutar med orden: ”Och
hans ansikte tycktes fullt av en stor
frid”. Med sin till ytterlighet förenklade stil, med sin förmåga att teckna
ett landskap liksom i ett symboldramas stiliserade form, med sin lapidariska, betydelsemättade dialog har
Lagerkvist kunnat ge legendens form
åt berättelsen om pilgrimen Mattias.
Allt är omsorgsfullt beräknat, noga avvägt, liksom mättat. Men mycket är
dunkelt, oväntat, till synes nyckfullt.
Kanske får man ut mest ur Det heliga
landet, om man läser boken parallellt
med diktsamlingen Aftonland. Själva
frågeställningen är likartad. Tobias
säger: Det heliga landet finns inte,
men det är dit man längtar. I Aftonland talar Lagerkvist till den gud som
inte finns men ”som uppfyller mitt
hjärta med din frånvaro”. Det är i
den förlåtande kärlekens tecken som
Tobias vinner försoning och når fram
till friden. Frågorna står väl kvar,
men pilgrimen från livets piratskepp
har ändå nått fram.
För Eyvind Johnson är livet självt
det stora mysteriet i sin eviga växling
och eviga återkomst, i sin oändliga
variation av samma teman, i sitt flöde
:w människoöden genom tider och
åldrar. I Livsdagen lång har floden
Rhen en plats i mitten. Den har runnit i samma fåra och speglat många
seklers skeenden. Man kan tänka på
Frödings ord i dikten om Goethe och
Friedcrike: ”Den stolta Rhen han tå-
gar förbi små tysta hem. – Vad
frågar han, den stolte, vad frågar
han om dem.” Rhcn är symbolen
för det Heraklitiska: densamme och
ständigt en annan, samma flod och
ständigt ett annat vatten. Rhen håller
ihop berättelsen geografiskt och historiskt. Det tematiskt sammanhållande
kan uttryckas med ordet kärleken, och
det temat behandlas i stil med det
gamla balladmotivet om klosterrov
och mystiska försvinnanden. Ynglingen som älskar är en och flickan som
älskas är en, men de byter ständigt
namn, vistelseort och levnadstid. Ynglingen får syn på den sköna unga
kvinnan, han enleverar henne och
därefter är hon mystiskt försvunnen.
Hon är die ferne Gelicbte, den gäcksamma drömmen om lyckan eller om
skönheten eller om idealet i en brokig
och förvirrad värld, där grymheten
ständigt är det mörka inslaget. Romanen handlar alltså om mannen och
kvinnan människolivet igenom, men
den handlar också om historiska gestalter och bestämda miljöer och om
händelser som inträffat på bestämda
årtal: 827, 949, 1272, 1548, 1962,
om nuet i det förflutna och det förflutna i nuet. Det låter invecklat,
men Eyvind Johnson berättar om
det alldeles naturligt, okonstlat och
levande och själv är han hela tiden
med som gestaltarc, förmedlare, tolkare av det myckna som händer. Början skildrar nutid i Bordeaux, då berättaren en regndag tycker sig se en
gestalt försvinna bakom ett gathörn.
Han känner igen honom – den mannen var en av dem som bevittnade
konnetabeln Montmorcncys blodbad i
staden 1548. Så är berättaren framme
vid conciliumhösten 1962 i Rom, där
han träffar sin vän hävdatecknaren
och berättar för honom den långa
;Iistorien som rör sig genom sekler
och kors och tvärs över kartan, fast
med Rhen som mittpunkt, i Schweiz,
Tyskland, Frankrike men också i
Italien och östrom, och samtidigt diskuterar han med historikern på skilda
trattorior om berättandels konst och
historiens innebörd, om hur historien
mött honom, hur han förts in i den,
hur den gjort honom till ett medium
och hur den liksom blivit en del av
honom själv. Han berättelse är ju dikt,
men den har med historia att skaffa:
”Ändå vet vi, att det mesta av all historia till slut är hemlig. Det beror på
dokumentglesheten i arkiven. Av en
miljon suckar, en miljard skrik och
tramp och rörelser är kanske bara en
enda svag flämtning kvar på ett pergament, ett papper, och där beskrivs en
enda resignerat lam eller förtvivlat vild
armrörelse.” Här träder diktaren till:
”Vi är indrivare av försvunna eller
OM debattnivåer
17\l
obefintliga texter”. Att levandegöra
vad som skett i det förflutna, det förmår man genom att göra sig medlevan·
de, medagerande i det. Ofta blir del
en vandring i en mörk och grym värld,
men där finns också glimtar av ljus,
av den burnanitas som är ett vittnesbörd om människans höghet. Om just
detta vill han gripa fast, stanna där
en stund, t. ex. vid sidan av den vise
~Iontaigne och viska det Horatianska
”carpe diem”, plocka dagen, ta vara
på det goda, förtrösta på det. Livsdagen lång är en bok av stor konstfullhet. Den har en rikedom av stämningar, dagrar, episoder och porträttskisser, den är mästerligt genomförd
i det tekniska, i komposition, miljö-
skildring och människogestaltning,
och samtidigt präglad av en direkthet
och omedelbarhet i berättandel som
har den talande röstens närhet i sig,
den är personlig i sin kvickhet och
i sitt patos, så rik, så värmande
mänsklig.
I ett hänseende har diskussionens nivå givet sjunkit. Det fel, jag
åsyftar, förekom visserligen någon gång även i forna tider, men
väckte då alltid stort uppseende och blev föremål för skarpt klander. Nu är det nästan dagligt bröd. För att beslå sina motståndare
med inkonsekvens eller vacklande hållning relaterar man ogenerat
vad som förekommit under det förberedande arbetet i utskottet eller
i samtal mellan fyra ögon. Man anfaller namngivna personer i medkammaren eller utanför Riksdagen och riktar mot dem de gravaste
anklagelser eller de mest kränkande insinuationer, vilka de ju ej
lzava någon möjligbet att bemöta. Detta är, om något, oparlamentariskt och ger diskussionen en obehaglig bismak av simpelhet.
Greve Hugo Hamilton i Svensk Tidskrift 1924