Litteratur


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.


LITTERATUR
GULDPARISTANDARDEN
Fil. dr Henrik Åkerlund disputerade
i maj 1959 på en avhandling som han
kallat för Guldparistandarden med
undertiteln Internationellt Penningsystem och Ekonomiskt Program.
Professor Erling Petersen vid universitetet i Oslo som var förste opponent
på avhandlingen säger i en recension
i Ekonomisk Tidskrift (1959: 3) att
arbetet är ett penningpolitiskt verk
mer än ett penningteoretiskt.
Det är lika ovanligt som glädjande
att få de mera praktiska aspekterna
av problemet belysta i en akademisk
avhandling.
Författaren betonar att nationalekonomerna under 1930-talet kom att
ställas inför uppgifter av praktisk natur, att övervinna kriser, äterställa
sysselsättningen osv. och att därför
finanspolitiken för läng tid skulle
komma att helt överskugga räntepolitiken. Man kan emellertid, som författaren framhållit, icke lösa dessa
problem endast på ett sätt eller enbart
efter en metod.
Författaren tar till utgångspunkt
det penningsystem som, med den internationella valutafonden i centrum,
vuxit fram under efterkrigstiden och
som söker förena hög sysselsättning
och stabila valutaförhållanden med
fri och ökad handel och fria betalningar.
Av olika anledningar, t. ex. alltför
stora statliga utgifter eller alltför
höga löner kan ett land komma i den
situationen att export- och fraktinkomsterna icke räcker till att betala
Au f. riksbankschefen IVAR ROO TH
importen och andra nödvändiga utgifter. De länder som är medlemmar
av fonden kan då vända sig till den
och få tre- till femåriga krediter för att
under den tiden hinna genomföra de
åtgärder som krävs dels för att äterställa den inre och yttre balansen dels
för att inom länetiden kunna återbetala lånet.
Utvecklingen i ett land kan ha gått
därhän att det uppstått en så fundamental brist på jämvikt, att denna
icke kan återställas vid den paritet
som man överenskommit med fonden.
Då kan växelkursen i samräd med
fonden ändras. Man tvingas i så fall
till en devalvering, dvs. de utländska
växelkurserna måste höjas. I detta
sammanhang kan man göra den reflektionen att, om man på 1920-talet
haft den insikt som man sedan dess
vunnit om olika faktorers inverkan
på möjligheten att hålla en stabil
växelkurs, hade man nog icke återgått till förkrigspariteten så som
skedde 1924 i Sverige och 1925 i England utan i stället gått in för en högre
dollarkurs. Den ekonomiska utvecklingen under 1920-talet bl. a. i Sverige
hade då blivit mycket lugnare än den
blev.
Guldmyntfoten stod på sin tid under brittisk ledning, Guldparistandarden är ledd av USA. Man skulle nå-
got förenklat kunna säga att, medan
vi under guldmyntfotens tid hade en
pundstandard, så har vi nu – så länge
USA icke ändrar guldpriset – en dollarstandard.
180
Författaren lägger avsiktligt tonvikten vid amerikanska förhållanden
och anser att läsaren bör känna till
de svenska och själv göra de jämfö-
relser som han finner påkallade. Det
hade enligt recensentens mening nog
varit en fördel, om författaren icke
utgått ifrån att läsarna känt till dem
och om han själv i korthet hade redogjort för dem och dragit sina slutsatser för Sveriges del.
Då de fyrtiofyra allierade nationerna år 1944 möttes i Bretton Woods
för att diskutera frågan, hur man
skulle kunna underlätta de internationella betalningarna och stabilisera
växelkurserna, bildades internationella valutafonden och världsbanken.
Handelsproblemen hade man tänkt
lösa genom en internationell handelsorganisation som emellertid ej kom
till stånd. Ett visst surrogat för denna
har vi fått i GATT.
Man utgick i Bretton Woods ifrån
att det framför allt gällde att lösa de
internationella betalningsproblemen.
Under de första åren av fondens verksamhet behandlades dessa problem
huvudsakligen ur monetär synpunkt.
Numera studerar fonden dem mera
allsidigt. I första hand undersöks visserligen den utländska valutasituationen och penningväsendet. statsfinanserna, löneutvecklingen och kostnadsnivån och deras inverkan på det ekonomiska läget, uppmärksammas naturligtvis också. Man söker alltså taga
reda på om det råder både yttre och
inre balans i ekonomien. Om så ej är
fallet, föreslås det vilka åtgärder som
bör vidtagas. Fonden kan emellertid
endast göra rekommendationer. Beslutanderätten tillkommer landet
självt. Ibland kan det dröja många år,
innan fonden vinner gehör för sina
förslag.
I sitt kapitel om skattkammarväxlarna och penningmarknaden stryker
författaren under att rättigheten för
staten att i trängda lägen kunna falla
tillbaka på centralbanken är ett privilegium som i fredstid blott bör utnyttjas temporärt. Om det sker för en
längre tid är det en finansiering av
statsutgifterna som leder till rubbningar i penningsystemet. Han kunde
ha lagt till att detsamma gäller om en
långvarig och stigande finansiering
av statsutgifterna också genom upplåning hos affärsbankerna mot skattkammarväxlar, varigenom likviditeten oavbrutet ökas.
Författaren säger med rätta att det
för statens del är en fråga om självdisciplin. Till detta kan anknytas den
reflektionen att självdisciplin beträffande statsfinanserna tyvärr är en
egenskap som f. n. saknas i Sverige,
men som finns i Danmark och Norge.
Har utvecklingen en gång gått därhän att skattkammarväxlar i stor
skala ingår i det finansiella systemet
är det enligt författaren »något av ett
fattigdomsbevis att inte kunna ange,
i vilken utsträckning centralbanken
får lägga sig till med sådana, eller efter vilka på förhand kända regler
eller principer det får ske».
Däremot är det omöjligt att följa
författaren när han säger att »lika
viktigt är emellertid att frågan om
gräns för innehav av skattkammarväxlar tillika är en fråga om den andel av centralbankens tillgångar dessa
får utgöra». Han tänker sig närmast
att hälften av centralbankens tillgångar skulle utgöras av guld och valutor och hälften av inhemska tillgångar. Det torde varken vara praktiskt eller klokt att söka införa en dylik regel för en centralbank. Särskilt
i en kris och en krigssituation måste
centralbanken ha fria händer. Vissa
principer för centralbankens kreditgivning till staten kan, som erfarenheten i några andra länder visat, utöva ett stabiliserande inflytande. Tyvärr är emellertid inga spärregler

fullt effektiva. De kan ofta kringgås
och de kan borttagas eller ändras genom ett regerings- eller riksdagsbeslut. Det viktigaste är att centralbanken har en självständig ställning och
att den är skyldig att underrätta ej
endast regeringen utan även riksdagen och allmänheten om det ekonomiska läget och föreslå de konkreta
åtgärder som bör vidtagas för att
återställa jämvikten, om den rubbats.
Författaren gör gällande att det är
otidsenligt att ha valutautjämningsfonder. Den åsikten är alltför teoretisk. Dylika fonder sköts ju alltid av
centralbanken och de köper och säljer guld under likartade förhållanden
som centralbanken. Institutionella
förhållanden i vissa länder gör detta
system motiverat. En förutsättning
för valutafondernas effektivitet är naturligtvis att de har tillräckliga medel
181
till sitt förfogande. Detta har icke
alltid varit fallet t. ex. i Canada.
Den icke uppmärksamme läsaren
kan av vissa formuleringar få det intrycket att författaren skulle anse att
nutida ekonomiska problem kan lösas
enbart med penningpolitiska medel.
Vid ett noggrant studium finner man
emellertid att han vid olika tillfällen
framhållit att orsaken till att penningvärdet är på glid framför allt är
de alltför stora statliga utgifterna och
sättet att finansiera dem. Det hade
varit önskvärt att han också i sin
sammanfattning hade framhållit, att
det inte bara fordras en riktig skötsel
av penningpolitiken utan att det
också krävs en statlig finanspolitik,
som rättar mun efter matsäcken och
som syftar till både yttre och inre
ekonomisk balans.