Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
PERÖNS FALL
Att vara politisk profet är alltid mycket vanskligt. I fråga om Sydamerika är det kanske alldeles speciellt vanskligt. I december 1954 utkom
en volym kallad »The United states and Argentina» (Cambridge, Mass.),
som till författare hade prof. Arthur P. Whitaker, en mångårig specialist
på latinamerikansk historia och interamerikanska frågor. Boken är ovanligt solid och måttfull till sin karaktär. Den är det kanske förnämsta bidraget till den litteratur, som redan växt upp kring Peröns Argentina och
bland vars övriga bidrag märkes G. I. Blankstens »Per6n’s Argentina»
(Chicago 1953) och R. I. Alexanders »The Per6n era» (New York 1951).
Whitaker hävdade i sin bok, om också med vissa reservationer, att president Per6n stödd på krigsmakten och arbetarna »may be expected to
complete his turn and, in the next election (1957), obtain the presidency
either for himself or for one of his lieutenants». Peröns fall i september
1955 kom alltså som en överraskning för Whitaker och förvisso också för
så gott som hela den utrikespolitiska expertisen. Whitaker har nu gjort ett
försök att utreda orsakerna till det senaste händelseförloppet i Argentina
i en ny volym, vars manuskript förelåg i december 1955. Boken utkom i
år under titeln »Argentine upheaval. Per6o’s fall and the new regime»
(New York, Praeger, X, 179 s., 3.50 US.$). Boken måste ju ha tillkommit
i stort jäkt både från författarens och de stackars sättarnas sida, men det
märks nu inte så mycket. Värre är den självklara bristen på perspektiv,
särskilt när det gäller att bedöma den nya regimens karaktär. Ur en historikers synpunkt är källmaterialet av naturliga skäl ganska onöjaktigt, vilket framtvingat en mera journalistiskt betonad djärvhet när det gällt att
framställa den dramatiska händelsutvecklingen. Emellertid är Whitakers
kunskap om bakgrunden till det märkliga händelseförloppet så solid, att
hans bok om Peröns fall, som väl är den första monografien som ägnats
detta ämne, förtjänar att i hög grad uppmärksammas.
Juan Domingo Per6n skulle 1956 ha firat tioårsjubileum som president,
något som även i fråga om diktatorer i sydarnerika måste betecknas som
anmärkningsvärt. Per6n var förvisso en diktator, men därför kan man
inte utan vidare säga att han krossade en argentinsk demokrati. Whitaker
är inte den ende mera objektive iakttagare, som understrukit sambandet
mellan Peröns diktatur och Argentinas föregående utveckling. Däremot
har vilseledande förenklingar och generaliseringar varit vanliga i den
världsomspännande publicistik, som ägnats den Perönska diktaturen.
Det moderna Argentina kan sägas ha tagit sin början efter diktatorn
Rosas’ fall år 1852, men under det följande halvseklet, som för Argentina
innebar en genomgripande ekonomisk och social omvandling, var det
dock en liten kategori förmögna jordägare, som i realiteten länkade lan- 598
Litteratur
dets politiska utveckling. Konstitutionen, utformad efter nordamerikanskt
mönster, avhöll regeringarna ingalunda från att tillgripa valfusk eller att
av rent taktiska skäl intervenera i provinserna i strid mot konstitutionens
anda. Emellertid mottog Argentina under den senare delen av 1800-talet
en mycket omfattande europeisk invandring, och till det hastigt växande
Buenos Aires koncentrerades en medelklass, som var mottaglig för liberala ideer och följaktligen snart krävde skälig andel i statslivet. Det s. k.
radikala partiet kom efter en valreform 1912 genom hederliga val 1916
till makten. De argentinska radikalernas insatser blev emellertid ganska
blygsamma när det gällde det välbehövliga sociala reformarbetet. Särskilt
framgår detta om man jämför med hur likatänkande politiker i det angränsande Uruguay just under denna period gjorde detta förut även för
sydamerikanska förhållanden efterblivna land till en välfärdsstat, även
detta givetvis efter sydamerikansk måttstock. De argentinska radikalernas respekterande av demokratiens spelregler lämnade också åtskilligt övrigt att önska. Den radikala regimen störtades i depressionens skugga genom en militärkupp år 1930, varefter en tid av militärdiktatur följde.
Denna diktatur lämnade plats för en konservativ regim, som dock hade
samma avigsidor, som regimerna under perioden fram till 1912, dvs. valfusk och extraordinära åtgärder från den verkställande maktens sida var
normala. En av de konservativa presidenterna, som sympatiserade med
axelmakterna, blev 1943 störtad genom en ny militärkupp, ett ingripande,
som till att börja med var populärt i vida kretsar, men som i Argentina
på allvar introducerade en militarism med totalitära ideal.
Axelmakternas inflytande på den nya regimen blev snart ytterst påtagligt. överste Perön framstod så småningom som den nya regimens starke
man fastän en general fungerade som president. Vad som gav Perön hans
företräde framför de många kollegerna och rivalerna var att han ensam
insåg hur viktigt det var att anknyta till den ännu blott obetydligt utvecklade arbetarrörelsen. Som arbetsminister stärkte Perön det fackliga organisationsarbetet och gjorde landsorganisationen till sitt redskap i utbyte
mot hjälp gentemot arbetsgivarparten och löften om sociala reformer. En
skickligt skött agitation, som framför allt leddes av Peröns vackra älskarinna, sedermera maka, Eva Duarte, gav honom greppet om massorna.
När resten av militärklicken började frukta Peröns verksamhet och ingrep
mot honom, framtvang en demonstration av peronistiska arbetarmassor i
Evitas och andra trognas regi den 17 oktober 1945 att han återfick sin
fulla handlingsfrihet. Perons ställning var snart definitivt tryggad. Det
presidentval, som ägde rum 1946, kunde försiggå i fullt korrekta former,
ett faktum som också bekräftats av Peröns motståndare. Valet blev en
storslagen triumf för denne, vilket inte minst berodde på att Förenta staterna öppet tagit parti mot Peröns ur antifascistisk synpunkt så suspekta
presidentkandidatur. Är det något som sydamerikanare och inte minst
argentinare avskyr, så är det utländsk, enkannerligen nordamerikansk inblandning i deras politiska angelägenheter.
Peröns regim var alltså formellt fullt konstitutionell och förblev så sedan en ny grundlag antagits 1949, vilken tillät omedelbart omval av president. Perön blev följaktligen omvald 1951, varvid peronisterna inhöstade 2/a majoritet. Men det är välbekant, att Peröns regim inte desto
599
Litferatur
mindre måste karakteriseras som utpräglat diktatorisk med undertryckande av pressfriheten och all slags skrämsel- och påtryckningstaktik
gentemot oliktänkande som kännemärken. Att personkulten av Ledaren och
Evita tog sig de mest extrema och löjeväckande uttryck kan den intyga
som under dessa år vistats i Argentina. En totalitär stat av europeisk typ,
som i det »efterblivna» Sydamerika hittills varit okänd, var på mycket
god väg att upprättas i Argentina.
Perön kunde emellertid i sitt politiska handlande trots ett vida utspritt
missnöje bland medelklassen, de högre skikten och framför allt de intellektuella, länge räkna på bifall från folkets majoritet. Vidare kunde han,
och det var väsentligt, stödja sig på två viktiga maktfaktorer, armen och
den peronistledda landsorganisationen. Så mycket mer som oppositionen
mot Perön var politiskt splittrad mellan de konservativa, radikala och
socialistiska partierna, kunde den knappast på allvar hota regimens bestånd. Kyrkan i Argentina, som sedan mycket länge saknat avsevärdare
politisk betydelse, men som givetvis utövade ett visst inflytande på delar
av folkopinionen, förhöll sig länge välvillig mot Perön. Denne föreföll ett
bättre alternativ än de principiellt antiklerikala radikalerna.
Det har i Latinamerikas modernare historia brukat finnas ett nära samband mellan den industrialisering, som tog fart i de mera framskridna
länderna efter depressionen kring 1930, och en ofta högröstad nationalism. I Peröns fall var emellertid detta samband särskilt påtagligt. Hans
alltför brådstörtade industrialiseringsprogram under de första åren tycks
ha avsevärt skärpt den svåra ekonomiska kris, som eljest närmast framkallades av missväxt under åren 1951-52. Samtidigt som Perön ivrade för
industrialiseringen, vari staten tog synnerligen aktiv del, var han inte
bara i ord utan även i handling avog mot utländskt kapital. De olika nationaliseringsåtgärderna ägde emellertid rum i hovsamma former, de brittiskägda järnvägarna inköptes till ett pris, som inte var symboliskt. De utländska investeringarna reducerades i varje fall i snabb takt, vilket i sin
tur ökade svårigheterna för Perön att genomföra sitt stolta industrialiseringsprogram. På det utrikespolitiska området var det dennes mål att
bilda ett självständigt sydamerikanskt politiskt och ekonomiskt block under argentinsk ledning. Perön intog därvid en slags »tredje ståndpunktsattityd», som tog sig uttryck i våldsamma utfall mot Förenta staterna. I
början av 1950-talet stod det emellertid klart för honom att en utrikespolitisk omprövning var av nöden och 1953 närmade han sig påtagligt
Förenta staterna och välkomnade utländskt kapital, som dock fortfarande
måste vidkännas stränga restriktioner. Samtidigt inleddes en relativt jordbruksvänlig politik. Peröns kontrastrika ekonomiska politik saknade ingalunda positiva inslag. Utan tvivel gjordes en del insatser av bestående
värde i fråga om industrialiseringen och utbyggnaden av handelsflottan.
I stort sett var emellertid resultatet av regeringspolitiken med dess hårdhänta statsingripanden och rigorösa statskontroll, att Argentinas på export av produkter från jordbruk och boskapsskötsel baserade ekonomi
katastrofalt undergrävdes. Medborgarna i gemen fick också erfara allehanda nackdelar av Peröns »aktiva ekonomiska politik» i form av köttransonering, brist på allehanda importartiklar, som inte kunde ersättas av
en del bristfälliga inhemska alster etc. etc. Trots inflationen steg emeller- 600
….._______________________……..,__,..;.w,~~~!:~””·=’~'”””‘-”””””””‘–~———

Litteratur
tid särskilt arbetarnas reallöner ganska avsevärt under Perons tid, särskilt
om värdet av olika sociala förmåner inräknas.
Den avgudade Evita Perons död 1952 var ett svårt slag för de peronistiska arbetarmassorna. Evitas insatser inom socialvården ter sig minst
sagt diskutabla, men det faktum, att de argentinska kvinnorna hade henne
att tacka för sin rösträtt, går ej att förneka. Om hennes död troligen medförde att särskilt arbetarnas entusiasm för regimen något svalnade, så
hade i stället militärerna all anledning att vara nöjda. De hade ju året innan hindrat hennes val till Argentinas vicepresident, vilket onekligen
skulle ha varit ett egendomligt spektakel. Att en illa organiserad militärrevolt med obetydlig anslutning ägde rum 1951 jävade på intet sätt intrycket, att regimen åtnjöt krigsmaktens stöd, om också marinen alltid
föreföll mera ljum i sin inställning till general Peron.
Denne skaffade sig emellertid i november 1954 en avgjord motståndare
i kyrkan. Varför gjorde han så? frågar sig med rätta Whitaker, eftersom
kyrkans ställning inte på länge varit aktuell i argentinsk politik. I det avseendet har Argentina skiljt sig från många andra latinamerikanska stater, där motsatsförhållandet mellan klerikaler och antiklerikaler utgjort
ett mycket viktigt och ständigt förekommande moment i politiken. Whitaker anser själv att flera orsaker förelegat. Peron fruktade, att kyrkan efter europeisk förebild skulle främja uppkomsten av ett kristligt demokratiskt parti, som så småningom kunde bli farligt för regimen. Han ville vidare ställa sig in hos den peronistiska vänsterflygeln och önskade avleda
nationens uppmärksamhet från det faktum, att Argentina åter närmade
sig Förenta staterna, något som alltid i Latinamerika ses med stor misstänksamhet. Hur som helst var Perons kamp mot kyrkan ett svårt misstag.
Om också t. ex. införandet av legal skilsmässa var en i och för sig fullt
skälig åtgärd, så väckte både den och andra antikatolska åtgärder och uttalanden anstöt i vida kretsar. Whitaker anser, att kyrkofrågan blev en
samlingspunkt för Perons motståndare. Det är dock svårt att tro, att de
närmast antiklerikala radikalerna kunnat mer helhjärtat ta parti mot Peron i denna fråga.
Diktatorn försedde då sina radikala motståndare, som likaledes traditionellt var anti-imperialistiska, dvs. anti-nordamerikanska, med ett alldeles utmärkt argument, när han våren 1955 avslöt ett kontrakt med
standard Oil of California rörande exploatering och explorering av oljeförekomster i Patagonien. Om denna åtgärd verkligen innebar någon slags
kapitulation för den internationella storfinansen är synnerligen tvivelaktigt, men den uppfattades ganska allmänt som en sådan, och radikalerna
utnyttjade på ett skickligt sätt Perons blunder. Att argentinarna är extremt
känsliga i alla frågor, som på något sätt rör den nationella suveräniteten
har bl. a. visats av den centrala plats, som inte bara det officiella Argentina utan också folkopinionen länge givit tvisten med Storbritannien om
Falklandsöarna (Las Malvinas). När nu de amerikanska oljemännen skulle
få rätt att bygga flygplatser på argentinskt territorium, var detta synnerligen svårt att smälta inte bara för de radikala utan också för många
rättrogna peronistiska arbetare och officerare. Som sådan var och är oljefrågan synnerligen vital i Argentina. Den inhemska konsumtionen har under Perons tid kraftigt stegrats och all anledning fanns att söka nedbringa
601
Litteratur
importen genom ökad inhemsk produktion. Det statliga oljebolagets möjligheter att på egen hand öka denna produktion måste bedömas som mycket begränsade.
Tiden var ännu inte mogen för ett frontalangrepp mot Per6n, men den
grupp av marinofficerare, som den 16 juni 1955 försökte sig på en revolt
mot diktatorn, lät denna utbryta samtidigt med att påvens bannlysning av
Per6n offentliggjordes. Kuppförsöket, som kostade en hel del blod, kunde
därför inte bara avspisas som ett betydelselöst tilltag av enstaka militärer.
Per6n kom, sedan revolten nedslagits, i tacksamhetsskuld till armen, som
förhållit sig lojal. Mot den bakgrunden får man se, att ett par första
rangens peronistledare nu avskedades från nyckelposterna som respektive inrikesminister och generalsekreterare för landsorganisationen. Presidenten slog in på en relativt försonlig politik, vilket av motständarna
uppfattades som ett svaghetstecken och som hyckleri. Den tolkningen var
väl heller inte så felaktig. Både de radikala, konservativa och socialistiska
partierna ställde sådana villkor för en samverkan med regimen, vilka en
totalitär diktator inte var i stånd att gå med på. I denna situation vädjade
då statschefen till sina peronistiska arbetare och försökte, utan Evita.
göra om det lyckade skådespelet frän 1945. Han erbjöd sig att avgå, ett
trick som ju av olika självhärskare ofta använts med framgång. Sedan
Per6n av vederbörande uppmanats att stanna på sin post, höll han i augusti ett blodtörstigt brandtal mot sina motståndare. Detta stred egentligen
mot hans vanor. Det förefaller som om Whitaker har rätt, när han understryker, att Per6n ville upprepa triumfen frän den 17 oktober 1945 och då
själv tvangs att spela den roll, som förra gången varit den rabulistiska
Evitas. Kulmen på denna Per6ns jakobinska giv nåddes, när landsorganisationen, säkerligen på presidentens uttryckliga order, den 7 september
hotade med att uppsätta en arbetarmilis om 6 miljoner man! Detta var naturligtvis ett slag i ansiktet på den argentinska armen.
Den 16 september var revolten mot Per6n i full gång. Det är utmärkande för händelseutvecklingen att för en gängs skull i Argentinas senare
historia avgörandet inte föll i Buenos Aires utan i inlandet. Striden rasade mellan relativt jämbördiga delar av krigsmakten, under det att de
civila elementen naturligt nog spelade en mycket underordnad roll. En
militärdiktator, som ägnat ungefär 1 /• av nationalbudgeten åt rustningar
och övriga militärutgifter, kan knappast störtas av andra än av sina egna
generaler och soldater. Per6n fann sig efter några dagar tvungen att avgå
»på riktigt» och efter en del komplikationer kunde han slippa ut ur landet. Han har nyligen utgivit en bok kallad »La fuerza es el derecho de las
bestias» (Väldet är odjurens rätt), en titel, som säkert inte är självironiskt menad. Han har också framhållit, att hans erfarenheter som både
statsman och militär gör honom särskilt kompetent att avge ett domslut
över den givetvis fullständigt förkastliga militärdiktatur, som avlöste honom i Argentina. Hans skriverier har med andra ord ungefär samma
patologiska intresse som Evitas alster »La raz6n de mi vida» (Meningen
med mitt liv), ett beklämmande pekoral, som under Per6ns tid tillhörde
den obligatoriska lektyren i de argentinska skolorna.
En stor del av Whitakers bok berör månaderna efter Per6ns fall, men
dessa partier har redan förlorat avsevärt i intresse, därför att utveck- 602
Litteratur
lingen i december 1955 ännu var i så hög grad oklar. Pen)ns besegrare
general Lonardi hade emellertid då redan måst avgå från posten som provisorisk statschef, vilket tycks ha bottnat i de övriga ledarnas misstro mot
hans förmåga att med försonliga metoder komma till rätta med det svåra
problem, som särskilt den peronistiska landsorganisationen utgjorde. Klerikala och konservativa element i Lonarrlis regering väckte också missnöje i både militära och civila kretsar. Hans plats intogs genom en snabb
manöver av general Pedro Eugenio Aramburu, den nu sittande provisoriske presidenten. Lonardi har sedermera avlidit.
Det är nästan överflödigt att säga, att revolutionen den 16 september
och dess följder inneburit en ljusning för argentinsk demokrati och att de
politiska partierna som en följd härav vaknat till nytt liv. Aramburu återställde tidningen La Prensa, vars konfiskering av Perön ute i världen
kommit att uppfattas som något av en symbol för den argentinska diktaturen, från landsorganisationen till dess ursprunglige ägare. Av juridiska
skäl hade Lonardi tvekat att ta detta steg. Vidare har universitet och domstolar återfått sin traditionellt självständiga ställning, en försoning mellan
staten och kyrkan kommit till stånd och alla politiska fångar från perontiden lössläppts, om också åtskilliga peranister i stället blivit inburade. I
utrikespolitiskt avseende hade Peröns »tredje ståndspunktsattityd» yttrat
sig i stor kallsinnighet mot alla interamerikanska och västerländska samarbetsformer. Denna argentinska isolering har nu uppgivits. Argentina
har således ratificerat överenskommelsen från den interamerikanska konferensen i Bogota 1948 om upprättandet av en de amerikanska staternas
gemensamma organisation, dvs. en omformning av den panamerikanska
unionen, och vidare deklarationen från Caracas 1954 med dess bestämmelser mot den internationella kommunismen.
I ekonomiskt avseende har den allra senaste tiden bevittnat en avsevärd ljusning för Argentina. Den traditionella argentinska exporten av
produkter från jordbruk och boskapsskötsel ökar åter i volym. I fråga om
förhållandet till det utländska kapitalet var det givet, att den nya regimen underlät att ratificera Peröns överenskommelse med Standard Oil of
California men man uttryckte samtidigt behovet av utländsk hjälp i oljebranschen. Det förmånligare ekonomiska och politiska klimatet har gjort
att de utländska investeringarna i Argentina avsevärt tilltagit. Landets internationella ställning har redan förbättrats. Ännu i februari 1956 noterades på den fria marknaden en U.S. $ i 43 argentinska pesos men i oktober motsvarades den av 31 pesos. Emellertid kommer Argentina på lång
sikt att stä inför valet om man framför allt bör främja industrialiseringen
trots allehanda handicap eller om man bör fasthälla vid exporten av vete
och kött som ekonomisk grundval. Bedömandet av Peröns insats är och
förblir i viss män beroende av hur man ställer sig till denna principfråga.
Argentinas utveckling är trots de ovan antydda tendenserna ännu liksom när Whitaker avslutade sin bok, ganska oviss. Gäng på gång har det
talats om avslöjade peronistiska konspirationer. I juni 1956 kom det
rentav till öppen revolt, som dock lätt kuvades. Regeringen styr genom
dekret i avsaknad av kongress, och allmänna val kommer att äga rum
först hösten 1957. De politiska partierna är emellertid representerade i ett
rådgivande organ. Partisplittringen inger Whitaker oro. Det är också sant,
603
Litteratur
att de kristliga demokraterna, som organiserade sig politiskt i samband
med Perons fall, delat upp sig i två partier, och även inom de äldre partierna gör sig åtskillig inre spänning gällande. Whitaker frammanar
Chiles och Frankrikes varnande exempel och tror ej att något av partierna på länge kan bli stort nog för att stabilisera läget. Ännu så länge
förefaller dock radikalerna vara det parti, som har de främsta chanserna.
De går målmedvetet in för att värva före detta peronister, vilkas egna pariiorganisationer upplösts. Radikalerna är sedan gammalt kritiskt inställda
mot Förenta staterna och vissa former av interamerikanskt samarbete,
vilket naturligtvis måste inge särskilt en nordamerikansk betraktare viss
oro. Så länge som radikalismen bemödar sig om att utgöra ett för arbetarna godtagbart alternativ till peronismen, anser Whitaker emellertid,
att kommunisterna i Argentina inte utgör någon faktor, som man behöver
räkna med. En del observatörer har annars i samband med regimskiftet
i Argentina varnat för möjligheten av ökat kommunistiskt inflytande. Den
alltsedan Perons senare år kraftigt ökade östblockshandeln med Argentina skulle ju kunna tolkas som en viktig och smidig rysk stödaktion för
en kommunistisk offensiv. Det radikala partiet är ganska oenhetligt, men
det har dess bättre åtskilliga ledande krafter av till synes god kvalitet.
Ännu så länge är det emellertid samma krigsmakt, som först stödde och
sedan störtade Peron, som svarar för Argentinas öden, om också president Aramburu nyligen uttalat sig mot uppställandel av militära presidentkandidater 1957. Man hoppas gärna att Whitaker är sannspådd, när
han även i sin senaste bok riskerar en profetia: »… we have been given
no reason to doubt that, in what it considers due time, it (the present
Provisional Government) will do its best to reestablish constitutional, rlemocratic government in Argentina.»
Magnus Mörner.
604
_______..;_________________~–.,(~~f:~…..-_….,…_.,w r ………….-;-…

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner