Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
SVENSK PROsADIKTNING 1955
Av ELOF EHNMA.RK
I
I en av de senaste litterära antologierna, Hilding Sallnäs-Sta{fan
Björck: Sv e n s k L i t t e r a t u r, som innehåller ett både fyndigt och
instruktivt urval och dessutom utmärkta diktarporträtt, börjar avdelningen om vår moderna diktning med sekelslutsförfattarna Hj. Söderberg
och Bo Bergman och slutar med Lars Ahlin och Tage Aurell. Egendomligt nog finns både Bo Bergman och Aurell med i 1955 års prosadiktning,
som f.ö. i förvänande omfattning också rymmer mellanliggande generationer. Visserligen har tiotalisterna- Siwertz och Lidman – stått över,
men de representeras genom utgåvan av Ludvig Nordströms märkliga
dagböcker, och visserligen finns inte heller Pär Lagerkvist med, den
enda återstående av en liten grupp nydanare efter tiotalisterna, men i
övrigt kan man tala om en mycket god representation av skilda skolor
och generationer. Av den s. k. andra generationen arbetardiktare finner
man Eyvind Johnson, Moa Martinson, Jan Fridegård och Vilh. Moberg
(med dramat Lea och Rakel), av 30-talets borgerliga prosatörer Olle Hedberg, Sven Stolpe, Walter Ljungquist, Arvid Brenner och Nilsson-Piraten,
av 40-talisterna Ahlin, Arner och Aurell samt Dagerman med en postum
samling. Efter dem träder så den nyaste generationen fram med skilda
inslag. Året 1955 ger belägg på det kända förhållandet, att en årsproduktion inte domineras av decenniets särskilda författare utan alltid ger utrymme åt många stämmor, riktningar och åldrar.
Bo Bergman, den äldste av dem alla, har med D e n f ö r r y m d a
s j ä l e n skapat en roman, som i lika hög grad kan kallas en tänkebok,
där han med ålderns resignation ger uttryck åt den livssyn som förblivit hans alltifrån Marionetternas tid. Boken handlar om hovrättsrådet
Arvid Clerck, som har förlorat sin själ. Det har gjort honom passiv, främmande för livet. Så ovanligt är hans fall inte, det vet han, men de flesta
brukar inte vara medvetna om förlusten. I det avseendet har hovrättsrådet ett övertag, fast det känns plågsamt. Han vet, att »för att stä ut med
livet måste vi ha något som lyfter oss över del». Men vad? Det kan endast
själen ge svar på, ty >>själen är livets drivkraft, är det dynamiska kravet.
Modet. Hänförelsen. Tron. Lovad i evighet vare den källan, ur vilken
mänskligheten sedan urminnes tider druckit hälsa och glädje>>. De orden
är sprungna ur Bo Bergmans hjärta. Han har ofta varierat temat i sin
dikt. Livets hopplöshet har han genomskådat, men han vet, att innerst i
oss finns något som kan lyfta över vardagen: de stora, stilla stunderna,
då gudomsrösten blir förnummen. Boken ger en rekapitulation av hov- 151
….. -~…. -t,,-_.
Litteratur
rättsrådets uppväxttid och familjemiljö med ett misslyckat äktenskap
som huvudupplevelse, och så skildras de ensamma åren i den fäderneärvda våningen vid Järntorget. Han har frivilligt flytt in i sin ensamhet,
han har avstått därför att livsviljan inte finns längre. Så förnimmer han
plötsligt, en junikväll med ljumt regn, liksom en känsla av tyngdlöshet,
av ljuv befrielse. Han tolkar det så, att själen kommit på besök, och i
den stunden av lycka och frid passar han på att göra sin sorti ur livet.
Hovrättsrådet får till slut uppleva en motsvarighet till diktarnas inspirationsstunder. D e n f ö r r y m d a s j ä l e n är en Bo Bergmans De senectute, stämd i moll, men samtidigt med en ungdomlig friskhet och spänst
i stilen och en skärpa i debattinläggen, som man känner igen hos denne
klarhetens och vettets ordkonstnär. Här finns både meditation och värjstötar, och här finns stämningsmjuka lyriska anslag, främst i de stockholmska naturstyckena, som ger ton och färg åt både ett förgånget och
ett nutida. Vemod, poesi och levnadsvisdom präglar den åldrade diktarens nya bok.
Bo Bergman skildrar egentligen ett nu, men för läsaren kan skildringen
te sig som något förgånget, eftersom huvudpersonen så ofta har anledning att blicka tillbaka. ·En rad yngre författare har avsiktligt vänt blickarna till sitt ·eget förflutna. I första rummet gäller det Eyvind Johnson.
I Ti d e n,s g å n g fortsätter han den undersökning han påbörjade med
Romantisk berättelse, nämligen att med utgångspunkt från den självbiografiska Olof-romanen lyssna vidare på sitt yttre och inre livs utveckling
men göra det på ett mindre omedelbart, mer reflekterande sätt och i en
kompositionsform, ,som han tidigare experimenterat med men nu byggt
ut i närmast musikalisk, kontrapunktisk stil. Hans bok är i första hand
självrannsakan men dessutom ett försök att ge en bild av »konstens villkor i min egen tid»,·hur det gick till att slå sig fram som diktare under
mellankrigstiden. I den nya volymen är Olle Oper i Paris, stundom i Berlin, har två böcker.bakom -sig och skriver ytterligare fem. Det motsvarar
precis Eyvind Johnsons 20-talsproduktion. Kärnan i boken är berättelsen
om Opers Parisår. Där finns skildringar, som ger atmosfären precis, liksom insupna med alla sinnen på en gång, och där finns episoder av utsökt berättarkonst; t. ex. om den kväll då Oper blir barnafader. Tidigare
har Eyvind Johanson skildrat samma tid och miljö i Stad i ljus, men
ämnet varken varieras eller upprepas i T i d e ns g å n g, utan nya synpunkter, förändrade aspekter sättas in på det som då var ett nu och nu
är ett förgånget. Just i detta förhållande ligger problemet. Eyvind Johnson är inte bara skildrare utan främst återerinrare, återberättare av upplevelse som kan ses på många sätt och måste ses från skilda synpunkter
för att bilden skall bli sann, ty. »Så rik är en människosjäl, att den kan
uppdelas på femtioelva typer och ändå kan var och en av dem vara en
sann människosjäl». Ha,n nöjer sig med tre: Oper, hans forl)a jag, Yngve
Garans, hans nuvarande jag, och Greger Garans, hans sociala och politiska
intressens jag ‘och hans .tänkta jag under andra uppväxtförhållanden.
»Konsten, det är att återföra allt i balans», får Oper en gång säga. Det
lyckas egentligen aldrig, men teoretiskt kan det ske, illusionen kan nås i
ett saligt ögonblick: »allt får ordning och mening, det onda, det goda,
mörker och ljus, allt i balans:. konstens ögonblick». Så försvinner häg- 152
J: ‘.i.
Litteratur
ringen: »men ögonblicket strax före är fint: känslan av vila i intet, av
balans». Så diktar Eyvind Johnson, i ständigt försök att få nuet och det
förgångna att belysa varandra, analytiskt, syntetiskt, kontrapunktiskt,
symfoniskt, för att nå sanningen i en konstnärlig harmoni. Han gör det
inte lätt för sig, inte heller för läsaren, men det är den sanne artistens
drift som tvingar honom. De båda romanerna ger inte bara honom själv
utan också hans tid, det splittrade, oroliga, livshungriga 20-talet med dess
bittra desillusion och heta iver att börja på nytt och med dess ungdomsfriskhet i trots mot alla hårda törnar.
På ett mycket mindre komplicerat sätt berättar Erik Asklund sin utvecklingshistoria i serien om M a n n e. I Y n g l i n g i s p e g e l har
Manne hunnit upp i de övre tonåren, jobbar i olika fack, till sist i en
skrivmaskinsfirma, visar goda tag men har sitt egentliga intresse i böckernas värld. En dag blir han uppsagd, och eftersom han fått in en och
annan skrivprodukt i söndagsbilagorna, beslutar han att bli fri litteratör.
Han känner sig hemma, inte i kontoristernas Klara utan hos de fria »brö-
derna i Klara». Något fäste har han dock inte. I första maj-tåget följer
han clarteisterna, men sedan driver han kring för sig själv. I slutscenen
ser vi honom och en flicka le mot varann i majsolen. Boken är så komponerad, att varje kapitel inleds med några ord om vad Manne ser i sin
spegel. Det börjar med hans debutrakning, fortsätter med olika slags
självbespeglingar men slutar med ett utrop: »Lägg bort din spegel! Vänd
dina blickar mot människorna, dem som har samma problem som du!»
Manne upplever litet av varje men främst otillfredsställelse: arbete som
är likgiltigt, ett hemliv som blir alltmer främmande, erotik som inte
släcker törsten – bara dikten kan föra honom till rastställen som vederkvicker. Så har Asklund givit sin version av arbetarpojkens väg till författarskapet. Det har skett på ett mycket sympatiskt sätt, vardagsrealistiskt, övertygande, med en stilren prosakonst och med en stockholmsk
förankring, som skänkt honom förmågan att liksom i förbigående skissera
upp stämningar och situationer av utsökt konstnärlig verkan.
Också Tage Aurell har slagit in på minnesromanens väg. Boken heter
V i k t o r liksom huvudpersonen, som är en skolpojke i brytningsåren,
fumlig och tafatt, med vilsen pubertetsoro i kroppen. Han kompenserar
sig med drömmar, bl. a. att bli komminister, väldig i vältalighet men ödmjuk i sin kallelse, där han sitter med pipan i mun i sin prästgårdstrygghet. En gång får han verkligen vikariera pä predikstolen, men då han
strax därefter blir lurad till ett stadigt rus och upptäcks, får han respass
frän herdetjället. Slutscenen visar honom samman med en ung lärarinna,
som också misslyckats. Med hennes hjälp kommer han över frän drömmerier till verklighet. Allt detta är egentligen mycket ordinärt och flere
gånger förr berättat. Att man ändå lyssnar beror pä Aurells egenartade
skärpa och intensitet i stilen och på hans förmåga att välja ut och levandegöra de väsentliga episoderna i skeendet. Man kan nämna sidorna
om den hunsade läraren som sä grymt blir besviken i det ögonblick han
tror sig ha fått upprättelse, eller om den till det yttre så fryntlige patronen, vars livstragik obarmhärtigt avslöjas för Viktor under hans informatorstid.
Ingen av de moderna författarna har i så hög grad som Jan Fridegård
153
,. . ,..
Litteratur
hämtat stoff från de egna upplevelserna och erfarenheterna. Hans senaste
bok, L y k t g u b b a r n a, handlar om hans barndom fram till första skolårets slut och om hans föräldrar. I yttre avseende händer bara det, att
föräldrarna som statfolk flyttar från en bonde i Uppland till en godsägare
i Sörmland. En del av skeendet är sett från pojkens synpunkt, det mesta
från föräldrarnas. Ladugårdskarlen From och hans gumma har Fridegård
flere gånger tidigare skildrat, främst i Porten kallas trång och Vägen heter smal. From är glad och levnadsfrisk, fylld av en modig revoltanda,
hans gumma har präglats av läsarfromhetens tunga allvar och tåliga underkastelse. Äktenskapet ser omaka ut men är slitstarkt och rejält. Vad
Fridegård berättar om, är en tillvaro närmast i släkt med träldom, där
fattigdomen inte tycks gå att övervinna. Och dock var det värre i tidigare
generationer, det styrks av den autentiska bouppteckning, med vilken
boken avslutas. På ett ställe heter det: »Framåt syntes bara mörker, arbete, trasor, löss, råttor, tandvärk, strömming och potatis, grannar som
blängde.» Fridegårds realism är obönhörlig. Ändå är L y k t g u b b a r n a
ingen fränt eller dystert anklagande roman. Den liksom får ton av Froms
livsglada humör. Fridegård har velat minnas så mycket som möjligt aY
barndomens ljusa stunder och så har han skrivit en bok, där – den
ofta bistra verkligheten till trots – upplandssommarn värmer och lyser,
fläktar och doftar och minnesbilderna tonar ut i tacksamhet över det
hem, som Froms förmådde skänka de sina. Den tonen är inte främmande
för den forne himlastormaren, därför att han äger en så förfinad känsla
för sin upplandsbygd och därför att hans stilkonst har en mjukhet, en
musikalitet, som med omedelbar äkthet kan uttrycka sådana stämningar.
Från Fridegård är steget inte långt till den historiska romanen. Moa
Martinsons K v i n n o r n a p å K u m m e l s j ö har en viss anknytning
till den miljö Fridegård berättar om. Närmast ansluter den sig emellertid
till hennes tidigare historiska romaner från Östergötland. Den här gången
berättar hon om en driftig och framgångsrik patron på 1860-talet, vilken
dock visar sig svag och vankelmodig särskilt i fråga om kvinnorna på
gården. Han är ofrälse men gift med en grevinna, som en vacker dag
grips av iver att aktivt ta del av husets skötsel. Med hjälp av de andra
handlingskraftiga kvinnorna, som därtill alla är vackra, kommer en rad
förbättringar till stånd, och patronen befrias från allt gammalt trassel och
kan starta på nytt. Den historiska färgen är sparsamt antydd och det hela
en smula lättvindigt hopkommet, men det finns åtskilligt kvar av det
rappa, ehuru mångordiga berättarlynne, som skänkt Moa Martinson en
plats bland våra ursprungliga berättare.
Den mest genuina, om man så vill den mest traditionellt utförda historiska romanen svarar Peter Nisser för. Hans V r e d e n s f ö d e l s c
fortsätter en tidigare bok, Den röda mården, och är en krigsroman från
anno 1706, då Rhensköld segrade vid Fraustadt. Numer skulle det knappast löna sig att på fornstort maner skildra krigisk bravur och ingen ids
väl heller göra det. Nisser är också inriktad på det hemska, det kraftödande, det enformiga, kropp och själ fördärvande i krigets hantverk.
Slaget vid Fraustadt, sett från dragonofficeren Simon Wessels synpunkt,
är ett enda sammelsurium av svett och blod. Wesscl har varit svart får i
familjen, nu är han en härdad, hårdför kavalleriofficer, som kan sitt yrke
154
\ .
.’
Litteratur
men inifrän bränns sönder av det. När han vid en oförmodad hempermission blir kommenderad att leda en straffexpedition mot bönder i
grannbyn, gör han sin plikt men kan sedan inte längre stanna kvar.
Krigaryrket har uppslukat honom. Det bästa i Nissers bok är blicken för
denna själsliga process, därnäst kommer den rappa, livliga berättartonen.
Visserligen är dialogen fylld av moderna glosor och visserligen lyser
Nissers gamla lust för våldsamma inpass och dramatiska arrangemang
igenom, men han har otvivelaktigt sin Pegas på bettet trots den snabba
galopptakten och hans bild av det svältande rikets och den tröttkörda
karolinska armens vardag bär vittne om äkta inlevelse.
Romandebutanten Olle Mattsson låter händelserna i J o h a n n e s b l od e t försiggå i en bohusländsk by för sextio är sedan. Men denna historiska roman är i lika hög grad skälmhistoria och burlesk saga. Skotten
McFonie är patron på orten, en råbarkad dränghetsare och djurplågare.
Mitt bland de hunsade byborna uppträder så en apart ung man. Manuel
Rifvendal, vars fädernegärd patron lurat åt sig. Frivilligt lämnar han sin
stuga och slår sig ner i fattiggårn, Loppkistan. Han tycks inte bry sig om
det jordiska, har »Sein Sach’ auf Nichts gestelll» och skojar friskt med
ödet och medmänniskorna. Men han är också Picaro och Figaro i denna
skälmroman. Efter hembränningsförbudet har byn fått lov att blanda ihop
sitt gamla recept av Johannesört och andra ingredienser med köpesbrännvin hos handelsman. Men Manuel letar fram den jättestora hembränningsgrytan frän fordom och startar egen tillverkning i fattiggården. Det sker
en het torrsommar, då allt i naturen törstar. Boken handlar om hur detta
johannesblot livar andarna, förändrar tillvaron, leder till McFonies fall
och en rad tragiska och lyckosamma förvecklingar, tills äntligen regnet
kommer och allt ätergår till ordningen. Mattsson berättar om detta i en
färgrik stil med undermeningar och symboler – främst törsten i många
former – och med en berättarglädje, som ibland kan bli alltför bullersam och krusidullisk. Han har uppenbar glädje av att visa sin tekniska
kunnighet i frän realism, fantasifulla masscener och frisk balladton med
också i en finstämd lyrik, och den tonen verkar mest äkta av allt. Och
sin lust att fabulera har han mycket övertygande demonstrerat.
Sven Stolpes F r u B i r g i t t a l e r handlar om Vadstenaklostrets
plundring 1539. Det är en regelrätt berättad roman, slagkraftig i dialogen, fylld av en brokig samling människor och händelser. Stolpe har inte
främst koncentrerat sig på personskildringen utan på tidsatmosfären under ett skede, då medeltid och reformation så dramatiskt drabbade samman, och för detta ändamäl iir det ett verkligt gott grepp att låta Vadstenaklostret bli romanens kärna, eftersom det stod fram som centralorganisationen för en rad dotterkloster runt om i Europa och Birgitta
själv är vår medeltids enda internationella gestalt. stolpe låter oss givetvis märka tragiken i det som skedde, och han har även på ett effektivt
sätt gått till motanfall i skildringen av den nya lärans män. Men det har
inte alls skett i stil med Rydbergs gestaltning av den råe mäster Lars i
Vapensmeden. Tvärtom låter Stolpe sin lutherske förkunnare vara en ung
idealist, som känt befrielse av de nya tongångarna om sola fides men missförstått innebörden i det drastiska ordet pecca fortiter, synda kraftigt.
Själv följer han inte rådet men hans förkunnelse leder andra på avvägar
155
Litteratur
till obotligt fördärv, och förtvivlan blir hans egen enda vinning. Gentemot honom står klostrets människor, nyanserade på olika sätt men alla
demonstrerande vad katolsk tro innebär, främst ståndaktighet grundad
på vissheten om att kyrkan alltid skall överleva. Det är därför Birgittabilden kan le mot de sina, fast verket i yttre avseende förödes. Gustav
Vasa träder fram i ett par effektfulla scener (bl. a. med tandvärk som botas av abbedissan) och i bakgrunden skymtar en ryttare på väg in i små-
landsskogarna: det är Nils Dacke. Stolpe har visserligen sitt eget ställningstagande klart, men han visar ändå en måttfullhet och förståelse för
händelseförloppets bakgrund, vilket gör skildringen mycket verkningsfullare än en framställning enbart i svart och vitt skulle göra. Det kan
tilläggas, att han aldrig kommit den naiva, folkliga berättelsens ton så
nära som i episoden om Petrus hovslagare och Aron grovsmed. Artistiskt
sett är det bokens bästa avsnitt.
Frågan om det religiösa inslaget i modern diktning hör till de ständigt
debatterade, inte minst därför att man stundom sökt tvångskommendera
in författare i bestämda fållor. Att drag av sökande och spörjande, av
oro och hemlöshet, av längtan efter fäste och förklaring ofta framträder
är tydligt nog, men lika uppenbart är det att diktarna helst vill söka och
spörja på egen hand, inte låta inrangera sig i någon grupp eller tro. Domprosten Olle Herrlin har i D e n y t t e r s t a g r ä n s e n, en samling välavvägda och genomtänkta studier, där bl. a. Pär Lagerkvist och Karin
Boye behandlas, formulerat termen >>troende utan tro>>. Den träffar rätt,
därför att den ger rum åt både troslängtan och sökandet och därtill åt
kravet på oberoende. Hos Olle Hedberg, Lars Ahlin och Sivar Arner kan
man finna varianter av denna situation.
Olle Hedberg är gärna romanförfattare och kåsör på en gång. I D o ck a n d a n s a r, k l o ck a n s l å r är han bådadera mer öppet än förr.
I särskilda avsnitt anställer han helt personliga betraktelser. Han leker
med sina dockor. >>Då och då spritter jag till, ty jag hör någon gå bakom
kulisserna.>> Dockorna har ett dockskåp, som noga beskrivs. I nästa kapitel får de liv, och så får vi följa spelet i en rad kapitel, som alla har
noggranna scenanvisningar och är rumsligt begränsade. Än en gång är
det fråga om det burgna borgerskapet på Östermalm, skildrat på det diaboliskt avslöjande sätt som Hedberg är svensk mästare i. Men grosshandlarparet har en dotter, Märta, och hon har begåvats med gott humör och
en harmonisk läggning. Sådana egenskaper gör sin bärare fri, sund och
modig, men de är också farliga, ty >>det är med ett nästan moraliskt ogillande som de fega observerar de modigas mod». Vi följer Märtas öden
över ungdomsbesvikelser och genom ett äktenskap av lagom rumstemperatur till den dag då hon fått sin dödsdom av läkaren. Det är en födelsedag, barnen uppvaktar, allt är idyll och omtanke på ytan men omedelbart
därunder tjyvnyp, krokben och sparkar, avund och hätskhet, det hela
obevekligt avslöjat av Hedbergs röntgenkamera. Bara Märta är som vanligt. Hon har alltid känt sig ensam på jorden men samtidigt »i samband
med något annat — med någon som de andra inte känner. Inte ännu.
Nej inte ännU.>> I slutscenen förkroppsligar hon diktarens stillsamma
önskan: »Ja tack. J ag vill gärna ikläda mig en annan skepnad än människans. Gör mig ny och bättre.>> De övriga personerna skärskådas med
156
——————-~~—-~~-~—-~ —————-~————–~———-
Litteratur
roat leende eller dräpande satir eller öppen avsky. Livsledan, människoföraktet lyser igenom. En av scenerna hör till höjdpunkterna i Hedbergs
produktion: societetspastorns bröllopstal på temat Den blomstertid nu
kommer, avslöjat som publikknipande oratorisk prestation och rutinjobb
på en gång. Men just efter detta bravurnummer avbryter sig Hedberg,
söker ge en förklaring till pastorns situation och medger i det sammanhanget, att han själv äger åtminstone den likheten med Dante, att han har
lättare handlag med Inferno än med Paradiso. Helst ville han vara den
snälle rövaren: »tiga, dö och bli salig». Nu känner han sig som den försumlige missionären som övergått till att samla exotiska djur för vetenskapliga expositioner. Tycker han sig vara i släkt med den orerande, munvige pastorn, som han så dräpande avslöjat? Är missionären trött på att
dissekera underliga djur, det lekande barnet på dockteatern? Hör han
.själv klockan slå i kulisserna? Bakom spelet tycker man sig ana en underlig oro, ett lyssnande i annan riktning, en outtalad längtan, och innerst
inne är det detta som ger spänning och liv åt denna gripande roman, så
fylld av Hedbergs kvickhet och psykologiska skarpsynthet men samtidigt
av en obetvinglig längtan till något långt bortom fiktionernas värld.
Lars Ahlins K v i n n a, k v i n n a handlar om kärlek, den sinnliga, den
äktenskapliga, den religiösa. »Kärleken upphäver all styrelse. Den dödar
alla krav. Den kastar lagens tusen bud överända. Äntligen möter människorna här på jorden det som är helt annorlunda, och då går något
under. Vad är det som går under? Skulden går under tillsammans med
självrättfärdigheten.» Vad Ahlin tycks vilja häv!fa, är att den kärlek, som
förenar både eros och agape, både sinnligt och översinnligt, blir förverkligad på jorden, då man och kvinna förenas till ett med kropp och själ,
och att detta kan ske först när båda kommit ut ur sin själviskhet, sitt
eget köns självhävdelse. Ahlin tillfogar här ett egenhändigt hopsatt ord,
som har magisk verkan, därför att det kan läsas lika bra från båda håll:
»domsmod». Det betecknar ett tillstånd, då man kommit utanför det egna
jaget och därmed objektivt kan bedöma både sig själv och andra. Då är
man fri och mottaglig för den riktiga, livgivande kärleken. Denna livssyn
är invävd i romanen och romanen i sin tur vävd i konstfulla mönster, brokiga som en allmogematta. Här finns kulturhistoriska skildringar från fäbodliv och järnbruk, från stuvarjobb och marknadsfärder, visor och berättelser
av folklig åskådlighet, hemska, komiska, underliga, gripande om varandra,
men genom allt löper ränningen, hur den driftige men fattige Torgny
skall på allvar bli ett med sin hustru, bonddottern Ester, som stannat i
fäboden och sänt honom till kusten för att söka arbete i stället för att låta
honom stanna och bygga deras hus. De båda hör samman och skall leva
samman. Men det manliga och det kvinnliga står i strid med varandra i
världen. Torgny frestas av det mans-manliga inom sig ·och känner hotet
från det urkvinnliga, som kan förkväva det manliga i hans väsen. Allt det
han upplever på sin färd mot kustlandet, historierna som berättas, mardrömmarna som pinar honom, möjligheterna som yppar sig, blir till argument och vapen i den strid han för med sig själv. »Kvinna, kvinna» –
skall han söka behärska henne, förlåta henne, övervinna driften till henne,
låta henne få herraväldet? Hans upplevelser, hans grubbel, hans längtansdrömmar vidgar hans syn och fördjupar hans inre, tills han slutligen
157
… ,·. ”-·
Litteratur
känner sig nå fram till det rätta domsmodet, och då kan han ta konten
pä ryggen och hoppfullt vända åter till sin kvinna. Han känner sig under
hemfärden i stånd till att förena det svårförenliga: »krav och kärlek,
lag och evangelium, gick hans steg». Lars Ahlins roman är en exempelpredikan över en mycket svärhanterlig text. Det är inte lätt för honom
att ge den någon entydig tolkning, men han strävar och spanar efter lösningen. Det sökande, spörjande draget förenar han med en frodig, fabulerande fantasi, som han ger fritt utlopp ät och som skänker färg och liv
åt denna berättelse, där de olika sidorna i hans författarskap bättre än
tidigare kommit i balans och där han visar, vilken äkta diktare han är.
Till sökarna och spanarna hör också Sivar Arner. Han har grubblat
över verklighetens väsen och meningen med att leva, över rätten och den
gudomliga nåden. Ofta har det skett i en skildringskonst som på en gång
är vardagligt realistisk och underfundigt symbolisk, och så förfar han
också i romanen F y r a s o m v a r b r ö d e r. Den är berättad på ett
enkelt, lättflytande språk, dialogerna har det talade ordets tonfall och
scenerna växlar i snabb följd. Handlingen försiggår i en modern storstad
men händelseförloppet erinrar närmast om den symboliska sagan. Och
den sagans mening är inte lätt att tyda. De fyra bröderna, eller halvbrö-
derna, representerar var sin människotyp och livssfär. Nummer ett är den
pedantiske ämbetsmannen med förmyndarprägel, korrekt till okänslighet,
helst när det gäller hans eget skinn. Om nummer två får man veta, att
han genom en olyckshändelse bär skulden till sin lilla dotters död och
att hans hustru i förtvivlan däröver antänt hemmet och gått under i lå-
gorna. Han har blivit en utanför-människa utan pretentioner, levande i
skymundan. Den tredje börjar som försäljare av polermedel, och med dc
erfarenheter av vanligt folks reaktioner som han fått under yrkesutövningen, övergår han till att bli propagandist och pamflettskrivare för att
till slut bli ledare för en politiskt revolutionär rörelse. Den fjärde är fotograf och erotoman, tydligen representant för det egocentriskt estetiska
livet. Handlingen rör sig kring den tredje broderns revolutionära verksamhet. Det slutar med att han blir skjuten, mer eller mindre av våda. De
äterstående bröderna samlas i moderns hem till ett resonemang om vad
som förevarit. Samtalet kan tyda pä att Arner är böjd att mer tro på ett
matriarkat än på det hittillsvarande manssamhället, vilket han i brödernas
karakterisering givit en så skrämmande gestaltning av. Dock kanske den
andre, den filosofiske brodern fär lämna hans recept för möjligheten att
uthärda. Vi och alltsammans, säger han, är en värld som Gud har skapat
fram ur sig själv och sedan har till föda. »Av den anledningen gör han
den. Till det ändamålet finns den.» Därför skall vi inte spjärna emot och
protestera, inte gruva och ångra. Det låter förtvivlat, outhärdligt, men,
heter det, lägg märke till ordet Gud, det är det väsentliga. Det betyder,
att »detta som verkar elände, ändå är något gott». Gud är inte någonting
snällt och välmenande men ändå någonting gott: »god fast utan misskund». Och därför härdar jag ut: »jag kan räcka fram till en glädje som
ingen kan förstöra för mig. Jag får en styrka som är tillräckligt stor för
vad jag behöver.» Arner har denna gång inte riktigt lyckats förena fabulering och förkunnelse, inte förmätt gestalta sin livssyn så att bokens människor pä allvar fångar intresset. Men i sin demonstration av ett menings- 158
-. \.
Litteratur
löst eller meningsfördolt förlopp visar boken likväl, med vilken sökande
iver denne troende utan tro har strävat fram till ett minimum, ett fäste
trots allt i en förtvivlad värld.
STORMAKTSPOLITIK FÖRE FÖRSTA VÄRLDSKRIGET
DET DIPLOMATISKA FÖRSPELET TILL ÖSTERRIKE-UNGERNS
ANNEXION 1908 AV BOSNIEN OCH HERCEGOVINA
En med hänsyn till ämnet ganska unik doktorsdisputation ägde den
12 dec. 1955 rum på Stockholms högskola. Då försvarade förste arkivarien
vid utrikesdepartementets arkiv, filosofie licentiaten och juris kandidaten
W. M. C a r l g r e n en avhandling med titeln Iswolsky und Aehrenthal
uor der bosnischen Annexionskrise. Russische und österreichisch-ungarische Balkanpolitik 1906-1908 (xn +334 s., kartbil., Almqvist & Wiksell,
Uppsala 1955). Författarens anställning sedan ett tiotal år tillbaka vid utrikesdepartementets arkiv kan väl sättas i samband med ämnesvalet och
har naturligtvis gjort honom särskilt skickad att ta itu med den specifikt
diplomatiska och utrikespolitiska sfären. Disputationsakten gav också
övertygande belägg för att förf. inte valt fel ämne. Man fick nog lätt det
för förf. ingalunda demeriterande intrycket, att han visste mycket mer
även om centrala ting i avhandlingen än vad denna egentligen innehåller.
Hans försvar föreföll i varje fall på något sätt suveränare och mera nyanserat än den tryckta framställningen. Detta kan dock åtminstone till dels
ha berott på fakultetsopponentens, docent Kjell Kumliens, visserligen sakrika och spirituella men alltför modesta kritik.
Det ämne avhandlingens titel anger kan kanske synas både speciellt och
begränsat. Så är emellertid djupare sett inte fallet. Man har inte läst
mänga sidor förrän man erinras om det gamla problemkomplex som kallas den orientaliska frågan, denna invecklade härva som väl ytterst få behärskar in toto och som i sinnevärlden präglade och tidvis t. o. m. dominerade stormakternas politik på 1800-talet. Det är kraftiga svallvågor från
dessa mäktiga rörelser in i vårt eget århundrade från de berörda folkens
och staternas liv som förf. velat närmare undersöka för ett kort men viktigt tidsskedes vidkommande. Men dessutom innehåller avhandlingen betydelsefulla moment av den uppmarsch till första världskriget som tillkomsten av trippelententen mellan England, Frankrike och Ryssland utgjorde, konkretiserad i Izvolskijs trots alla »snedsteg» åt den andra maktgruppen med obönhörlig konsekvens genomförda omläggning av Rysslands utrikespolitik, som främst resulterade i den rysk-engelska pakten av
den 31 aug. 1907. En huvudlinje i dr Carlgrens avhandling är just Izvolskijs oerhört försiktiga politik visavi österrike-Ungern, som I. ända fram
till den österrikiska annexionen av Bosnien och Hereegovina ej avvek ifrån
i stort, och över huvud hans samarbete med Wien under de första åren
av Aehrenthals, den andre huvudpersonen i avhandlingen, utrikesministertid. Det är alltså i första hand fråga om kampen mellan Ryssland och
österrike-Ungern om inflytandet på Balkan och på det i upplösning
159
-. ·.,. – -~~- il’!~-. ‘·· c,.’.-
Litteratur
stadda Turkiet, i vilken övriga stormakter, främst England, naturligtvis
också blandade sig. l sista hand och för en eftervärld var detta spel, som
docent Kumlien erinrade om, en strid på liv och död för tre därom mer
eller mindre medvetna stormaktsregimer, för vilka dödsklockorna redan
börjat ringa, nämligen det turkiska sultanatet, det ryska tsardömet samt
den kejserliga och kungliga österrikisk-ungerska monarkien.
Denna utveckling med tyngdpunkt på förhållandet mellan Ryssland och
österrike-Ungern under Aleksandr Izvolskijs och Alois Aehrenthals två
första år som utrikesminstrar 1906-08, närmare bestämt från Izvolskijs
investitur den 12 maj 1906 – Aehrenthal utnämndes dock först den 25
okt. s. å. -till utbrottet av den ungturkiska revolutionen den 22 juli 1908,
är det centrala i avhandlingen. Detta huvudavsnitt får stödet av mycket
grundliga och välformulerade tillbakablickar från sekelskiftet och tidigare. En naturlig utgångspunkt bakåt i tiden är naturligtvis Berlinkongressen 1878, då ju orient- och balkanfrågorna över huvud »reglerades».
Emellertid saknar man ganska snart under läsningen rekapitulationer
f r a m å t i tiden, även rent antydningsvis. Sådant behövs emellertid inte
bara för att friska upp en läsares eventuella kunskaper om sammanhangen
utan också i största allmänhet för perspektivens skull. Förf. lämnar en säger
en sådan mera detaljerad resume av utvecklingen efter sommaren 1908,
låt vara i en not men ändå ytterst välgörande; det gäller där främst det
öde som Aehrenthals stolta järnvägsplaner på Västbalkan fick (s. 290 f.).
Några sådana sammanfattningar till, gärna summariska, hade säkerligen
kunnat inpassas utan alltför mycket besvär. Detta som sagt inte bara i
orienteringssyfte utan även för att tillfredsställa den fullt legitima mänskliga urinstinkten att få veta »hur det gick>>.
I anslutning till det nyss sagda kan man med ännu större bestämdhet
framhålla, att förf. varit alltför restriktiv i fråga om det biografiska, vilket
fakultetsopponenten också anmärkte. Det biografiska ger nämligen också
det upplysningar av värde även för sakfrågornas behandling. Izvolskijs
och Aehrenthals namn finns i fetstil på avhandlingens omslag och de är
som sagt de två huvudpersonerna. Ändå saknar man om dem mycket som
förf. utan tvivel känner bättre till än de flesta och som f. ö. finns i flera
av dc skrifter han hänvisar till. Har man n å g r a förkunskaper om dem,
kan man kanske gissa sig till en del i alla fall och framför allt utläsa mycket ur deras handlande, så som förf. utlägger det, men det är inte nog.
Samma brist gör sig kännbar även om ett par andra mera framträdande
personer i avhandlingen.
I detta sammanhang kan kanske också påpekas, att personregistret är
alldeles för magert. Ett personregister som inte upptar namnen i fotnoterna kan inte bli tillfredsställande, i synnerhet inte när dessa fotnoter
som hos förf. är både tal- och sakrika, dessutom ofta av central betydelse
för framställningen. Vidare medtas ej i personregistret t. ex. Nikolaj II i
de fall han endast kallas »tsaren>>, vilket självfallet leder till ett besvärligt letande om man vill återfinna honom i något sammanhang under enbart titeln. I övrigt är inte mycket att invända som inte hiinför sig till
olika syn på sak- och personfrågor, varom mera nedan. Avhandlingen är
mycket klart disponerad och akribisk i fråga om detaljer. Förf:s på-
stående s. 92, st. 2, att utrikesministrarna i Ryssland >>friiher>>, dvs. före
160

‘ ‘
Litteratur
Izvolskijs tillträde som utrikesminister i maj 1906, skulle ha avlöst varandra tämligen ofta (»der fröher ziemlich häufige Wechsel»), innebär
emellertid en viss överdrift. »Tidigare» kan i varje fall inte gälla mera än
femårsperioden 1895-1900, då visserligen Lobanov fungerade endast åren
1895-96 och Michall Muravjev – ej att förväxla med sin frände, Izvolskijs kusin Nikolaj Muravjev, romambassadören och förre justitieministern – de fyra åren 1897-1900, medan Izvolskijs närmaste företrädare
Lamsdorff fungerade åren 1901-06. Men dessförinnan var ju Giers –
befryndad med den svenska släkten Gjers – utrikesminister 1882-95
(tf. 1880-82) och Gortjakov 1856-80! Att en eller annan mindre namn·
kunnig tf. utrikesminister fanns någon kortare tid i skarvarna mellan de
nu nämnda ordinarie utrikesministrarna förändrar ju ingenting i sak.
Det är nämligen de ordinarie innehavarna av utrikesministerportföljen,
de ledande männen bakom utrikespolitiken i Ryssland som det rimligen
måste vara fråga om.
Ett betydande intresse i Carlgrens avhandling erbjuder det källmaterial
som kommit till användning. Det redovisas på ett föredömligt sätt även
såtillvida, att man kan läsa förordet som en kommentar till det viktigaste
i detta material. Huvudkälla som också nämnes först, bland det otryckta
materialet alltså, har varit ·ett enligt förf. föga utnyttjat arkiv – märkligt
nog med tanke på den överflödande rika tryckta litteraturen på området
– nämligen H a u s-, H o f- u n d S t a a t s a r c h i v i Wien, där dr
Carlgren bedrev forskningar under åren 1951-54. Det ingår numera som
Abteilung I i österreichisches Staatsarchiv och innehåller först och främst
det forna österrikisk-ungerska utrikesministeriets arkiv med flera serier
»Geheimakten» och därutöver främst inkomna akter från de olika ambassaderna hos stormakterna och från beskickningarna i balkanstaterna,
Tokyo och Köpenhamn, där tack vare de dynastiska förbindelserna flera
ledande ryska diplomater med Michall Muravjev och Izvolskij i spetsen
varit sändebud och hade goda försänkningar. Vidare finns där kejsartidens sändebudsarkiv från Berlin, Konstantinopel, Paris och S :t Petersburg, akter från kejsarens s.k. kabinettskansli samt privata arkiv efter
den 1914 i Sarajevo mördade tronföljaren Franz Ferdinand samt ambassadören i London Mensdorff. Aehrenthals och den senare berlinambassadören (1914-18) Hohenlohes arkiv har förf. fått ta del av genom efterlevande innehavare av arkiven. Slutligen hänvisar förf. till några få nummer i vårt eget utrikesarkiv samt i Public Record Office.
Ett lika intressant som upplysande kapitel är de källor förf. nödgats
avstå från, alldeles oavsett att allt i ett överväldigande material inte gärna
kan pressas in i en ·enda avhandling.
Först bland otryckta källor som ej kunnat komma till användning är
då att nämna de ryska, av orsaker som inte behöver närmare specificeras.
Detta kompenseras dock i någon mån av den nämnda serien akter från
den österrikisk-ungerska ambassaden i S:t Petersburg jämte det österrikisk-ungerska ambassadarkivet därifrån samt framför allt av det tacknämliga förhållandet, att förf. kan läsa ryska; därigenom har han satts i
stånd att komplettera mycket som för de flesta andra forskare skulle ha
varit oåtkomligt. Värre är det med exempelvis Public Record Office, vars
arkiv efter 1902 inte är tillgängligt för forskningen, samt det forna tyska
161
c_, .irl”‘· • …
~~–~—~————————
Litteratur
utrikesministeriets arkiv, som öppnades för sent, år 1954, för att förf.
skulle kunna begagna sig av det. En sak att med intresse vänta på för
många historiker är en av prof. Hugo Rantsch i Wien utlovad, på dagböcker och korrespondens grundad monografi över Leopold v. Berchtold,
som efterträdde Aehrenthal både som ambassadör i S :t Petersburg vid
årsskiftet 1906/07 och som utrikesminister i febr. 1912. Men förf. synes
redan med hjälp av sitt material ha fördjupat bilden av just Berchtold.
Trots de nu antydda mer eller mindre av omständigheterna påtvingade
lakunerna i ett teoretiskt givet källmaterial har förf. på ett berikande och
fullt självständigt sätt kunnat föra forskningen vidare, ehuru förvisso hårt
trängd både före och efter det avsnitt han koncentrerat sig på, 1906-08.
Xven för detta sistnämnda finns arbeten om olika detaljproblem, på senare år inte minst engelska och amerikanska undersökningar. Dr Carlgren har därför delvis måst inskränka sig till att sammanfatta, i bästa fall
korrigera på någon punkt med hjälp av sitt primärmaterial i det österrikiska statsarkivct. Dc väsentligheter och nyheter han fått fram hänför
sig därför för det mesta till detta material, främst i vad det gäller Izvolskijs liksom före honom Lamsdorffs tidvis energiska försök att trots allt
stå väl med den av naturen givna arvfienden, den ännu högt respekterade
dubbelmonarkien. Man får dock härvidlag inte glömma den allt mäktigare
bundsförvanten Tysklands roll – vilket förf. inte heller gör — utan vars
hjälp österrike-Ungern redan på ett tidigt stadium före det första världskriget skulle ha stått sig slätt. Izvolskij var fullt medveten om detta och
måste rätta sig efter det föreliggande läget på alliansfronten, där Tyskland, österrike-Ungern och Italien alltjämt hölls samman av trippelalliansen. Den överlägset skicklige franske romambassadören Camille Barrere
hade dock redan strax efter sekelskiftet förmått Italien att i hemlighet
lossa på banden som förenade Italien med trippelalliansen, ett desto lättare arbete som Italien liksom Ryssland i österrike-Ungern såg en rival på
de flesta områden. I Frankrike blev den mot de tysktalande folken oförsonlige Clemenceau konseljpresident i okt. 1906 för nästan tre år framåt,
varmed den blivande maktgrupperingen mot de båda kejsarrikena i Europas mitt fick ytterligare ett starkt stöd.
Men lzvolskij måste ändå länge vila på hanen. Förf. korrigerar sig själv
}Jå en intressant }Jtmkt i detta sammanhang: s. 296, noten, rättar han en
uppgift i en egen uppsats i Historisk Tidskr. 1952, att krisen i febr. 1908
med anledning av Achrenthals energiska framstötar till förmån för den
s. k. Sandjak- eller Novibazarbanan (Novi Pazarbanan) på Västbalkan
skulle ha sprängt Rysslands och Österrike-Ungerns entente a deux från
år 1897, som sedermera påbyggdes med Miirzstegöverenskommelsen 1903
om Macedonien och den österrikisk-ungerska neutralitetsdeklarationen
1904 under rysk-japanska kriget. I själva verket fortsatte lzvolskij att
överbrygga motsättningarna, trots Aehrenthals många järnvägsprojekt på
Balkan, trots den inhemska mer eller mindre panslavistiska propagandan,
som inte minst riktade sig mot österrike-Ungern, och trots framför allt
sina egna yttersta syften att i förbund med England och Frankrike förbättra Rysslands utgångsläge i händelse av en allmän konflikt. Han var
helt enkelt tvungen till detta dubbelspel – liksom visavi Tyskland -,
han hade t. o. m. fått direkta order av den skräckinjagande regerings- 162
.:
Litteratur
chefen Stolypin, som Izvolskij med sin salongsliberala läggning och sitt
kvinnliga väsen föga sympatiserade med, att inte dra in Ryssland i några
som helst internationella spänningar eller äventyr, svagt, söndrat och oförberett som det ännu var inte minst militärt efter nederlaget mot Japan.
Izvolskij och Aehrenthal var alltså på sommaren 1908 i färd med att återuppbygga den nu mer än tioåriga »ententen» mellan sina båda länder, då
den nationalistiska revolutionen i Turkiet med ens gjorde slut på Aehrenthals »penetration pacifique» som järnvägspolitiker på Balkan och slutligen i oktober framtvingade den för den framtida utvecklingen skickelsedigra österrikisk-ungerska annexionen av Bosnien och Hercegovina.
Dr Carlgren synes anse det såsom tämligen fastslaget, att Izvolskij och
Aehrenthal var utan någon nämnvärd konkurrens ä v e n u r r e n t s a kl i g a s y n p u n k t e r, när de 1906 blev utrikesministrar. Men är detta
så säkert? Gentemot Aehrenthal kan man ställa en man som ungraren
Buriån, som på ett synnerligen förtjänstfullt sätt fortsatte sin landsman
Kållays pioniärarbete med just Bosnien-Hercegovina och sandjaket Novi
Pazar, över vilka områden österrike-Ungern hade förvaltningsmandat,
respektive kommunikationsservitut trots att Turkiet fått behålla den formella överhögheten, allt enligt Berlinkongressens beslut. Istvån Buriån
var utan tvivel och visade sig också efter krigsutbrottet 1914 vara en betydligt mera framsynt statsman än Alois Aehrenthal om än mindre självsäker än denne men släpptes fram till utrikesministerposten först när det
var för sent (1915). Buriån uppskattades av Aehrenthal efter förtjänst
och rekommenderades av honom själv till utrikesministerportföljen hos
kejsaren, vilket förf. nämner i en not (s. 100 f.); det skedde i ett i mycket
diplomatiska ordalag avfattat meddelande, som Aehrenthal dikterade i
febr. 1912 då han endast 58-årig låg för döden. Men kejsaren hade som
det också tydligt framgår av Aehrenthals ord redan bestämt sig för
Berchtold, vars svagheter Aehrenthal av allt att döma kommit till full klarhet över under B:s ambassadörstid i S:t Petersburg. Det var Berchtolds
osjälvständighet men framför allt hans nervositet och bristande balans i
krävande situationer, som var så betänkliga för en man i hans ställning.
Kanske avgjorde gamle kejsar Franz Josephsval av utrikesminister i febr.
1912 världens öde för några generationer framåt; i stället för den kloke,
försiktige och på samförståndslösningar inställde Buriån valde kejsaren
den visserligen begåvade och briljante men i grund och botten svage och
mindre välbalanserade Berchtold. Liksom Aehrenthal var Berchtold en
junker av den gamla skolan, båda var reaktionära och feodala till sina
tänkesätt men det var ändå stor skillnad dem emellan: A. förstod att på
ett helt annat sätt än B. drapera sin antidemokratiska arrogans och använda den för sina syften och dessutom var han personligen tryggheten
personifierad. Utan att tappa bort sig i spekulationer kan man nog utan
vidare våga påståendet, att såväl Aehrenthal som Buriån skulle ha uppträtt på ett annat sätt än Berchtold gjorde efter mordet i Sarajevo på
ärkehertig Franz Ferdinand. Aehrenthal hade dessutom öppet reagerat
mot sin företrädares, polacken Goluchowskis utmanande politik mot Serbien. Annexionen av Bosnien och Hereegovina framstod för Aehrenthal
som en bjudande plikt i den situation som uppkommit och var dessutom
traktatmässigt beseglad och förutsedd i Berlinkongressens protokoll 1878.
12- ~63443 Svensk Tidskrift 1956 163
——- ——~——·
Litteratur
– Konkurrenter till Aehrenthal i fråga om utrikesministerportföljen som
parisambassadören Khevenhiiller och londonambassadören Mensdorff kan
uppenbarligen inte ha varit allvarligt på tal, vilket förf. dock inte närmare går in på. Ett val av någon av dem hade rimligen endast kunnat
tänkas i ett direkt nödläge när det gällde kandidater.
Gentemot Izvolskijs självskrivenhet som utrikesminister 1906 kan man
ställa Alexander v. Benckendorff, Hysslands ambassadör i London 1903
-17. Vid sidan av lzvolskij själv var han den främste förkämpen för
Rysslands anslutning till västmakterna efter rysk-japanska kriget, väl sekunderad av sin pendang i S :t Petersburg, Englands ambassadör där Sir
Arthur Nicolson, den senare Lord Carnock. (Ytterligare en huvudman för
det rysk-engelska närmandet, utom de nu nämnda, var givetvis förre ambassadören i S :t Petersburg, ständige understatssekreteraren i Foreign
Office Sir Charles, sedermera Lord Hardinge). Möjligen var Benckendorff
för angliserad redan 1906 för att passa den tilltagande ryska, antityska
nationalismen, i synnerhet som han inte var >>riktig>> ryss utan tillhörde
den tysk-baltiska adeln – Izvolskij härstammade från Polen men hans
släkt hade bott så länge i själva Ryssland att han räknades som fullblodsryss. Kvar står under alla förhållanden, att Alexander Benckendorff var
en diplomatisk kraft av högsta klass och bortsett från Izvolskij utan konkurrens bland sina ryska kolleger. Han hade också liksom Izvolskij genom
anförvanter o. a. dc bästa kanaler till den i personfrågor alltjämt tämligen enväldige tsaren. Troligen trivdes Benckendorff för bra i London
för att reflektera på ett så radikalt luftombyte som en förflyttning till
utrikesministeriet i S :t Petersburg skulle innebära. Därtill krävdes något
av den fanatiska glöd för uppgiften som troligen fanns hos Aleksandr
Izvolskij – liksom hos hans österrikisk-ungerska kollega Alois Aehrenthal.
Nyligen avled vid nära 85 års ålder den över hela världen kände
brittiske tidningsmannen, förre Timesredaktören H e n r y W i c k h a m
S t e e d. Med honom bortgick troligen den siste som hade en verkligt
intim förstahandskännedom om den tid och över huvud de materier dr
Carlgren behandlar i sin avhandling. Med någon förvåning konstaterar
man därför, att Steed inte förekommer mer än på ett enda ställe i avhandlingen och där i ett ganska underordnat sammanhang. Nog funnes det
väl mera att hämta i Steeds klassiska arbete The Hapsburg M.onarchy
(1913; 4th ed. 1919)? Och i hans tvåbandiga memoarsamling Through
Thirty Years 1892-1922 (1924)? Steed var ju inte bara en sällsynt väl
informerad tidningsman med egna erfarenheter från Europas centra –
som korrespondent för Times – utan därjämte spion och agent för sitt
land. Kulmen i hans levnad var varken hans samarbete med Lord Northcliffe 1918 i den allierade propagandan eller ens hans chefredaktörskap
för Times 1919-22 utan det var hans bästa mannaålders år i Wien 1902
-13, vilka sålunda omfattar just den tid dr Carlgren behandlar. Det har
talats om Steeds otillförlitlighet. Bortsett från att denna brist även finns
hos andra författare, så var väl Steeds erfarenheter och även hans kapacitet av sådan klass, att han näppeligen kan frånkännas åtminstone talan
i målet. Det synes därför en smula gåtfullt, att han inte fått komma till
orda i dr Carlgrens eljest sällsynt kringsynta undersökning.
Carl-Gustaf Thomasson.
164

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner