Print Friendly

Litteratur

Av Redaktionen | 31 december 1950


1950


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
TVÅ HERDABREV
Ärkebiskop Brilioths för någon månad sedan utkomna herdabrev
har tilldragit sig åtskillig uppmärksamhet. Svenska kyrkan intar alltjämt den ställningen i samhällslivet, att man med intresse studerar
en första utförligare programförklaring från dess nykorade främste
tvJesman. Den nye ärkebiskopen har också öppet och oförfärat tagit
till orda rörande en rad aktuella problem inom kulturliv, kyrka och
teologi. Brilioth måste sägas vara som måhända ingen nu levande
kyrkoman skickad att giva en sådan mångsidig överblick. Hans
Yetenskapliga träning har givit honom historiska perspektiv och respekt för fakta. Hans många år som teologie professor, domprost och
biskop har fört honom i intim kontakt med svenskt kyrkoliv av i dag.
Hans mycket vidsträckta studier, utrikesresor och ekumeniska verksamhet har befriat honom från varje kyrklig provinsialism. Formellt
präglas detta herdabrev av samma konstnärliga ambition, som möter
i hans historiska författarskap, där man som höjdpunkter just ur
denna synpunkt vill peka på The Anglican revival, vilken i England
ofta betecknas som det bästa arbetet om den mångomskrivna Oxford
Movement, samt Den senare medeltiden 1274-1521 i verket Svenska
kyrkans historia.
I denna korta anmälan kan det endast bli frågan om att fästa uppmärksamheten på vissa avsnitt i herdabrevet. Det allmänna kulturHiget karakteriseras med den talande rubriken »En brusten kultur».
Den kristna enhetskulturen existerar icke längre, men vad skall kunna
ersätta denna~ »Vilka alternativ», frågar författaren, »erbjudas för
en människa, som vänt kristendomen ryggen, och som från en rent
sekularistisk utgångspunkt vill få en mening i tillvaron»~ Som lika
otillfredsställande betecknas den optimistiska utvecklingstron och exi- ~tentialismen enligt Sartre, som blott vill leva i nuet utan alla illusioner. Författaren finner hos vårt lands »s. k. kulturelit» »en nervös
oro att städse vara i nivå med det mest avancerade» och ser däri »ett
v.v de påtagligt provinsiella dragen i den nutida svenska kulturen».
I detta sammanhang beröres den moderna statens makttillväxt. »Statslivets hypertrofi, dess inneboende tendens att växa över alla gränser,
att icke erkänna några fridlysta områden, är en generell företeelse,
som inger fruktan, även då staten satt individens frihet på sitt program.»
Till frågan om staten återvänder ärkebiskopen senare i samband
med problemet stat och kyrka. Det har knappast undgått en uppmärksam iakttagare, huru den socialistiska politiken sedan något årtionde går ut på att stadigt och säkert lägga kyrkan under en allt
starkare statskontroll. Kyrkomötet har beredvilligt svalt det ena
593
Litteratur
pillret efter det andra. Man har till sist börjat reagera bland prästerskapet, tydligen starkast inom det yngre kleresiet, där tanken på
kyrkans skilsmässa från staten vunnit icke så få anhängare. Ärkebiskopen berör dessa tendenser till skärpt statskontroll och fördöljer
icke, att utvecklingen synes honom ägnad att inge betänkligheter. »Det
är påfallande, att snart sagt varje reform av kyrkans förvaltning
medfört en ökad bundenhet vid den statliga organisationen.» Det kan
icke annat än väcka oro, att staten griper allt fastare tag om kyrkan,
samtidigt som denna statsmakt själv synes bli alltmera likgiltig för
kristen tro. Författarens intressanta diskussion av problemet kan icke
här i sin helhet refereras, men något måste dock sägas. Ärkebiskopen
ställer frågan,· om en kyrkans skilsmässa från staten kanske till sist
är den ofrånkomliga lösningen. Han bekänner sig emellertid till slut
vara av den bestämda uppfattningen, att det skulle vara »ansvarslöst
att vilja framkalla denna uppgörelse, iå länge den icke ter sig för
kyrkan som den enda utvägen att verkligen förbliva kyrka». Ett så-
dant läge är enligt hans mening ingalunda för handen. Några antydningar ges, om vilka konsekvenser en dylik radikal skilsmässa skulle
ha för kyrka och samhälle. Vi skulle få en religionslös stat, »och detta
skulle sannolikt innebära en till kristendomen negativt inställd stat».
Man måste ge författaren rätt däri, att en sådan stat är ett avskräckande framtidsperspektiv för Svenska kyrkan och – skulle man
tycka – även för frikyrkorna, t. ex. med tanke på kristendomsundervisningen. Man skulle vilja tillägga, att det ur allmänt medborgerlig
synpunkt icke kan vara någon fördel att motsättningarna inom folket
skärpas i den grad, som väl nödvändigtvis bleve följden av en fullständig skilsmässa. Ärkebiskopen hoppas för sin del livligt, att ett
fortsatt samarbete mellan stat och kyrka skall kunna äga rum, men
vädjar till sist till staten att beakta kyrkans ömtåliga ställning. Fullkomligt riktigt påpekar han, att »det ökade avståndet mellan det
borgerliga och det kyrkliga samfundet är ett motiv snarare för ökad
kyrklig självständighet än för starkare statsbundenhet». I detta sammanhang nämnas några punkter, där konflikter med staten lätt kunna
uppstå, om icke kyrkans synpunkter vinna förståelse – de gälla rätt
för präst att vägra vigsel för frånskild, abortlagstiftningen, skolans
kristendomsundervisning, kyrkobokföringen, kyrkans rätt att försätta uppenbart olämplig präst ur tjänstgöring, pastoratsregleringen
samt kyrkomötets kompetens.
I ärkebiskopens granskning av aktuella tendenser inom svenskt
kyrkoliv och svensk teologi har man särskilt fäst sig vid dennes omdömen om den uppspirande högkyrkligheten. För den som icke närmare följt den inomkyrkliga utvecklingen torde sagda riktning knappast vara mera än ett namn, möjligen knutet till då och då uppdykande sensationsjournalistik. Rörelsen ifråga får enligt anmälarens
uppfattning i mycket ses som en reaktion mot den tilltagande sekulariseringen. Den är i det stora hela ganska moderat och ter sig i jämförelse med motsvarande riktning inom den engelska kyrkan, från
vilken den mottagit viktiga impulser, högst beskedlig. Den rymmer
likvisst faror, som Brilioth klart skönjer. »En överdriven omsorg om
594
Litteratur
kultens detaljer och ett återupptagande av för länge sedan avlagda
kyrkobruk skapar lätt en misstämning och en känsla av främlingskap
hos församlingen.» Det finnes, menar författaren -icke utan skäl –
en risk för att det uppstår en klyfta mellan »ett slags speciell prästreligion och lekmannafromheten». Men denne visar också en icke alldeles vanlig förståelse för och uppskattning av denna nya riktning,
vars inflytande enligt hans säkerligen riktiga bedömning kommer att
tilltaga. Rörelsen svarar, synes det honom, »i viss mån mot ett behov,
som vår traditionella ordning icke tillräckligt tillgodoser – ett behov
av oreserverad hängivelse, kanske man skulle våga säga: av heligt
överdåd».
Brilioth har, om anmälaren icke tar miste, såsom historiker icke
identifierat sig med någon teologisk riktning. Herdabrevets avsnitt
cm det teologiska läget ger samma bild som det föregående om det
aktuella kyrkolivet: här möter en kyrkoledare, som står över partier
och skolor, men som är angelägen att göra rättvisa åt alla och att
bringa alla i ett fruktbärande samarbete till kyrkans bästa. Med beldagande tycker sig ärkebiskopen hos den nutida teologien spåra både
en viss brist på intresse för och oförmåga att komma i kontakt med
den bildade lekmannavärld, som måhända skulle kunna nås, om teologien bemödade sig mera därom. Medan den senare lämnat den liberala epoken bakom sig, lever inom lekmannaopinionen, pressen och
skolan just den liberala teologiens tankar kvar. Författaren undrar,
om icke den systematiska teologien, som hos oss på senare tid blivit
alltmera inriktad på historiska undersökningar, framför allt om
Luthers tänkande, också borde söka tolka trons innehåll i moderna
tankeformer. Det monotona åberopandet av Luther i alla nutida teologiska debatter skall nog föranleda mången att med tillfredsställelse
notera ett par yttranden i Herdabrevet. »Lekmannen på området»,
heter det sålunda där, »frågar sig, om icke stundom de lutherska synpunkterna drivas till en ytterlighet, som reformatorn själv skulle ha
avvisat». Borde icke, fortsätter författaren, den systematiska teologien
ställa frågan, »om dessa tankar från gångna århundraden – bland
dem också Luthers – även i nutiden äga giltighet».
Vad som i Herdabrevet tilldragit sig största uppmärksamheten är
väl ärkebiskopens ståndpunktstagande mot tanken på kvinnliga präster. Det torde vara överflödigt att här ingå på denna delikata fråga.
Det äl’ föga populärt att säga ett »non possumus» till denna reform.
Allmänheten synes icke ha lätt att förstå betänkligheterna på kyrkligt
håll. Man må emellertid ha vilken mening som helst beträffande riktigheten av Brilioths ståndpunkt, ingen skall dock kunna underlåta
att se, att här talar en man, som vågar säga sin mening även när
denna måste ådraga honom en hel del ogillande.
Det är intressant att jämföra ärkebiskopens herdabrev med det som
några veckor senare utsändes av efterträdaren på biskopstolen i
Växjö, Elis Malmeström. Denne har givit sin hälsning till det nya
stiftet formen av en teologisk meditation över 2 Kor. 8: 9 »l kännen
Yår Herres, Jesu Kristi, nåd, huru han, som var rik, likväl blev fattig
för eder skull, på det att I genom hans fattigdom skullen bliva rika».
595
Litteratur
Från dessa djupa ord hämtar författaren fram en rad tankar om
människans eviga problem. Ut ifrån sitt tema kommer även Malmeström in på det allmänna tidsläget. Liksom ärkebiskopen stannar
Växjöbiskopen inför oemotsvarigheten mellan den alltmera fulländade tekniken och andelivet, som icke förmår dirigera de lösta
naturkrafterna till välsignelse. »Den nutida precisionen har, t. ex. vid
mätning och vägning inom medicinens och kemins områden, drivits
till fulländning. Men- samma fulländning möter oss vid fällning av
bomber och beräkning av kulbanor.» Rationaliseringen har haft icke
teräknade följder: »barbariseringen av hela livsområden, en nära nog
till grunden gående upplösning av de historiskt framvuxna gemenskapsformerna, rotlösheten på de fria associationernas mark, massrörelser och kollektiva samfundsmakter, som rymmer ingen eller blott
en obetydlig personlig gemenskap … Där naturen övervunnits har en
natur av ny art trätt fram, en natur på kulturlivets eget område, och
denna nya natur är verkligen icke lättare att behärska än den gamla
var». Författaren finner, att något fattas: »Något bortom all teknik
och all vetenskap. Instinktiv visshet om en gemenskap, som icke
sviker, trygghet mitt ibland tingen, eftersom de blott äro mina tjänare,
en tro, som bygger bro under mina steg, där jag går fram, den rikedom, som gör mig fattige offervillig.» Malrueström pekar med oro
på de faror som hota människan i denna standardiseringens, masspropagandans och nivelleringens tid, faror särskilt för de unga: »Kan
man så knäcka deras självständighet, grumla deras samveten och
ställa in dem i den stora process, där alla värden relativiseras, så att
deras färg blir grå, har man vunnit spelet med dem – de skola nog
låta sig ledas. Så sjunker människan ·- läs det ordet sakta! – denna
enskilda människa ned i det standardiserat gråa … »Huvuddelen av
framställningen är koncentrerad kring det kristna frälsningsmysteriet. Det må tillåtas ännu ett citat: »Så djupt ned går den typiskt
kristna gemenskapen, så långt ned gick Jesu gärning på korset, att
ingen form av nöd eller misslyckande skulle kunna ligga utom räckhåll för hans erfarenheter och därmed också för hans frälsande makt.»
Biskop Malrueströms herdabrev är alltigenom präglat av hans kloka
och nobla personlighet.
Hans Cnattingius.
596

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism