Linje 2 får inte bli lösningen
Den svenska elmarknaden har problem. Små marginaler i nät och produktion klarar inte av kylan. I veckan har det oljeeldade Karlshamnsverket startats och när detta publiceras spår Svenska Kraftnät att elförbrukningen blir den högsta på flera år, 25.700 Megawatt med ett elpris på 2 kronor per kWh som följd. Men att staten ska garantera kärnkraftsproduktion eller ge kommunerna ännu mer möjlighet att köra olönsam kraftvärme är inte lösningen. Vi behöver en marknadsmodell som ger incitament för privata företag att skapa stabila leveranser av el, skriver Anders Ydstedt.
Att det kommer att krävas mer el i framtiden är alla överens om. Men just nu verkar vi vara på väg i helt fel riktning. Nya processer i industrin och elektrifiering av transporterna kräver både uppgradering av elnäten och ökad elproduktion. De nya stora förbrukarna kräver stabil och kontinuerlig tillgång till el, inte minst stora serverhallar.
Investeringar i nya vindkraftparker finansieras vanligtvis genom så långsiktiga kallade PPA-avtal där de på papperet säljer långsiktiga elleveranser. Ofta är det dessutom just serverhallar som skriver PPA-avtal med vindkraftparker. Serverhallarna behöver el dygnet runt alla veckans dagar men vindkraften finns bara när det blåser – en omöjlig ekvation. Avtalsformerna och garantierna må se olika ut på papperet men aggregerat driver nu just de kunder som behöver stabil el fram en allt mer volatil elproduktion. Billig men opålitlig vindkraft förstör affären för stabil elproduktion – och det blir bara värre ju större andel vindkraft vi har. Ännu fler vindkraftverk hjälper inte när det inte blåser. Den lokala kraftvärmen producerar visserligen el där den behövs. Det hjälper upp de akuta bristerna i nätkapacitet men kraftvärme är oftast en olönsam affär som subventioneras av fjärrvärmekunder som sitter fast i ett monopol. Något som Ratio-forskaren Magnus Söderberg nyligen visat.
Vi måste därför se över marknadsmodellen. Jag gillar både vindkraft och kärnkraft, men vi behöver en marknadsmodell som skapar betalningsvilja för de ökande behoven av stabil elproduktion. Att önska sig att någon driver t ex kärnkraft utan att få betalt är inte realistiskt. Aldrig så många tweets om att kärnkraft är bra hjälper inte. Fyrtio år efter folkomröstningen om kärnkraft samlar sig nu i praktiken många av de som stod för linje 1 och 2 nu bakom Linje 2s krav. Socialdemokratiska ledarsidor med en realistisk syn på industrins behov av el och moderater som gillar kärnkraft förenas i sina krav på att bevara kärnkraft och satsa på kommunal kraftvärme. På valsedeln för Linje 2 stod det på baksidan att ”Kärnkraftverk och andra framtida anläggningar för produktion av elektrisk kraft av betydelse skall ägas av stat och kommun.” Det är precis dit vi är på väg med dagens elmarknadsmodell.
I elbranschen finns de som gärna ser ransonering av efterfrågan som en lösning. Kunderna ska bli mer ”flexibla” och anpassa sig för begränsningar i nätkapacitet och volatil elproduktion. Detta kan ske genom att ändra sina vanor eller att skaffa lokal lagringskapacitet. Kostnaden står kunderna för, men i valet att betala för att få mer el eller att betala för att avstå från el tror jag kunderna uppskattar el mer än elbranschen inser. Nyligen konstaterade nationalekonomen Mattias Vesterberg i en SNS-rapport att det är naivt att tro att en mer aktiv och flexibel elanvändning i hushållen ska bidra till att hantera lokal effektbrist.
Vi behöver en elmarknad som betalar för den efterfrågan som finns. Elmarknaden skulle exempelvis kunna ta lärdom av Fjärrvärmelagen (2008:263). I §37a står det att värmeproducent har tillträde till näten endast med ”prima värme”. Om värmen inte har tillräcklig temperaturer måste en leverantör vidta åtgärder för att höja temperaturen, exempelvis genom värmepumpar, eller acceptera ett lägre pris. Detsamma borde gälla för elproducenter.
Med krav på att producenter måste kunna leverera ”prima el” så blir det upp till producenter av sol- och vindkraft att hantera sitt produktionsbortfall och även betala för att det finns exempelvis reglerbar vattenkraftproduktion. En del vindelproducenter skulle med en sådan modell kanske avstå från att ansluta den till elnätet och producera vätgas istället. Också en intressant lösning som inte stör elmarknaden. Sannolikt skulle en sådan modell även bromsa upp en utbyggnad av vindkraft som faktiskt inte lever upp till marknadens efterfrågan. Värdet av stabil elproduktion skulle också öka, exempelvis från kärnkraft. Sverige behöver både mer el och privata elproducenter. Låt inte Linje 2 bli lösningen.
Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift