Print Friendly

Liberalkonservatism: Liberal och konservativ gemenskap är möjlig

Av Catarina Kärkkäinen | 23 mars 2018

 
De senaste månadernas debatt om konservatism har varit omfattande. Det var länge sedan så många gjorde anspråk på ideologin – och samtidigt hade så många synpunkter på den. Åtskilliga är de som vill definiera, recensera och kritisera. Catarina Kärkkäinen uppmanar till att hålla fokus på det verkliga målet: ett friare Sverige.

Mängden utsagor från personer med väsentligt skilda politiska bakgrunder och inriktningar är i sig ett tecken på konservatismens uppgång. Att fylla ett populärt begrepp med innehåll som stämmer överens med den egna världsbilden är naturligtvis attraktivt för såväl liberaler och socialdemokrater som faktiskt konservativa. Måhända är spännvidden i debatten dock lika mycket ett kvitto på att ideologins kärna är svårfångad.

I sin enklaste form kan konservatismen beskrivas som ett politiskt tillvägagångssätt som går ut på att försiktigt bevara snarare än radikalt förändra den rådande ordningen. Det är även vad många i debatten har gjort. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får, lyder devisen. Sådan strukturkonservatism är naturligtvis särskilt lockande att anföra eftersom den är enkel att inkorporera i den breda borgerligheten. Med den analysen kan man till exempel, likt Thomas Engström i ”Om konservatismen som motgift till insulär perfektionism”, utgiven på Timbro förlag år 2017, landa i att dagens konservativa uppgift är att försvara den liberala samhällsordningen.

Det är det naturligtvis. Försiktighetsprincipen är en viktig del av konservativ politik – och den liberala samhällsordningen med marknadsekonomi, försvar av människans rättigheter, skydd av de olika samhälleliga sfärerna, maktdelning, förutsägbarhet och rättssäkerhet är en konsekvens av flera hundra år av västerländsk utveckling. Det finns få konservativa politiker och ideologer i Sverige i dag som inte håller dessa principer högt.

Men om detta är det fullständiga svaret på frågan om ideologins syfte framstår det konservativa projektet som föga behövligt. Försvara den liberala samhällsordningen borde väl rimligtvis liberaler kunna göra själva? Och även om man naturligtvis välkomnar alla bundsförvanter torde det vara uppenbart för alla som på något sätt deltar i det politiska samtalet att en konservativ politiker eller ideolog är mer än en liberal som vill kalla sig för konservativ.

Konservatismens idéhistoria – med Edmund Burke (1792–1797), Friedrich Hegel (1770–1831) och Russell Kirk (1918–1994) som några viktiga teoretiker – utgör en grund som är betydligt mer innehållsrik än så, vilket många mycket riktigt har påpekat. Utgångspunkten att försiktigt bevara handlar inte blott om de politiska institutionerna – utan om samhället i stort. Historiemedvetenhet, värnande av såväl västerländsk civilisation som nationell kultur, traditionalism och dygder som personligt ansvar, bildning och hederlighet ger en fingervisning om riktningen. Den liberala författaren och debattören Mattias Svensson är någonting på spåren när han i Svenska Dagbladet (17/1) belyser värden som plikt och anpassning – även om det påstådda motsatsförhållandet till värnandet av individ, tolerans och marknad inte är helt givet.

Dessa riktlinjer får naturligtvis tillsammans med försiktighetsprincipen effekter i de allra flesta frågor. Familjepolitik, utbildningspolitik, kulturpolitik och migrations- och integrationspolitik är några av de områden där konservativa tenderar att landa i andra slutsatser än liberaler. Inom ekonomisk politik – från skatter till arbetsmarknad till företagande – brukar det vara enklare att hitta en gemensam hållning.

På Svenska Dagbladet tog kulturredaktionen på sig att förklara ideologin och dess problem. ”Den konservativa högern har släppt sin svurna fiende – vänstern” konstaterade den tvärsäkert i det klipp som återfinns på webbplatsen under alla artiklar om ämnet, för att sedan hävda att ett inbördeskrig har blossat upp mellan olika konservativa läger. Utifrån vissa av de andra texter som har publicerats i artikelserien är det svårt att inte ana en önskan hos kulturredaktionen om att detta skall bli en självuppfyllande profetia.

Angränsande till denna diskussion finner vi även ett antal utsagor om den förmenta splittringen mellan liberalismen och konservatismen. Även i dessa är det minst sagt högt tonläge. Det talas om skyttegravar som skär tvärs genom borgerligheten och partikamrater som blir till bittra fiender. Det är i stort sett samma diskussion med annan terminologi, och handlar till en inte obetydlig del om att vissa liberaler uppfattas ha blivit mer konservativa medan andra liberaler önskar större progressivism.

För att förtydliga åsyftas med liberaler främst klassiska liberaler. Den borgerliga rörelsen skall förstås som liberaler och konservativa i och kring de fyra allianspartierna och de organisationer som finns i deras närhet.

Utifrån egen erfarenhet från ett förbund som samlar såväl liberala som konservativa studenter är det enkelt att känna igen sig i bilden av att en större del av dagens liberaler även är konservativa. Det är dessutom fullt förståeligt om äldre personer inom den liberala sfären uppfattar att någonting obekant är på väg att hända – för det är nog delvis en generationsfråga.

De liberaler som var unga på 1990-talet är i regel väldigt progressiva. Det följer både av den miljö som den frihetliga rörelsen då utgjorde och av tidsandan i sig. I Moderata Ungdomsförbundet engagerade man sig för svenskt EG-medlemskap och fri rörlighet. Berlinmuren hade fallit. Republik efter republik hade utropat självständighet och Sovjetunionen hade till slut kollapsat. Margaret Thatcher och Ronald Reagan hade skapat en era med förnyat hopp inom ekonomisk politik och personifierade västvärldens triumf. Man blickade ut i världen, och allt var möjligt.

I Fria Moderata Studentförbundet och Frihetsfronten sålde man sprit på Drottninggatan och sände piratradio. Varje handling var ett uppror mot det gråa Sverige som man själv hade vuxit upp i – ett Sverige där det endast fanns statlig radio och tv, landstingsdrivna sjukhus och kommunala förskolor. Man såg sig som ett avantgarde för friheten. Fri invandring och legalisering av droger stod också högt upp på agendan. Den ekonomiska, sociala och kulturella frigörelsen hängde samman och var riktad både mot staten och mot vuxenvärldens tråk och tvång.

Att Sture Eskilsson från Svenska Arbetsgivareföreningen drygt tio år tidigare hade grundat tankesmedjan Timbro – som i mångt och mycket satte i gång en ny ideologisk diskussion om marknadsekonomi och individuell frihet, och såg till att verk av liberala tänkare som Ayn Rand gavs ut på svenska – spelade naturligtvis också in i 1990-talets liberala era.

Dagens generation liberaler har vuxit upp i en fundamentalt annorlunda tid. Många har definitivt genom texter och anekdoter blickat tillbaka med romantik på 1990-talets nyliberala period – men den är inte ens egen.

Undersökningar, bland annat av det amerikanska Society for Personality and Social Psychology, visar att de som är födda mellan 1980 och 1995 är den mest konservativa generationen sedan åtminstone 1940-talet. Även dagens unga är barn av sin tid. Terroristattackerna i USA 2001 markerar början på en period när hoten från omvärlden återigen är påtagliga. Det får inte bara ekonomiska och politiska konsekvenser – utan även kulturella och psykologiska. I väst har postmodernism, identitetspolitik och tredje vågens feminism också varit framträdande idéer.

De växte dessutom upp under 1990-talskrisen och klev i många fall ut på arbetsmarknaden under finanskrisen – och är den första generationen som riskerar att få det sämre än sina föräldrar. Det är inte förutsättningar som föder drömmar om radikalism. Naturligtvis ägnar sig dagens unga likt tidigare generationer stundom åt att festa in i morgondagen – i synnerhet i studentvärlden – men när gryningen kommer vill man ha ansvar, strävsamhet och ordning på torpet.

I ett avsnitt av podcasten The Usual Suspects från januari förklarar Mattias Svensson: ”Den här generationen har blivit prydlig och ordentlig just därför att det var det enda sättet att göra revolution mot en vuxengeneration, inklusive oss, som tolererade allt.” Det ligger nog någonting även i det.

Denna unga generation liberaler håller individualismen högt – men tror inte nödvändigtvis på idén om tabula rasa. De ser skeptiskt på såväl reaktionärer som socialliberaler och andra progressiva som vill använda politiken för att radikalt förändra samhället. De värderar en viss grad av samhällsgemenskap och ser därför gärna att det finns krav på språkliga kunskaper och skötsamhet för att erhålla medborgarskap. De vill förvisso legalisera narkotika – men motiverar det inte enkom med individens frihet, utan minst lika mycket med att det är ett medel för att stävja den organiserade brottsligheten.

Bilden är naturligtvis förenklad. Liberalismen är lika mångfacetterad som antalet individer som ingår i den. Men den frihetliga rörelsen är inte immun mot kulturella och samhälleliga omständigheter. En hel del av dagens unga liberaler har också en mer konservativ syn på familj, kultur och nation. De uppskattar värden som plikt och anpassning. Det betyder inte att de för den delen inte håller liberalismens principer om frihet och äganderätt högst, men visst får de konservativa influenserna politiska konsekvenser.

När Anna Kinberg Batra blev avsatt i slutet av förra sommaren och utsagorna om liberalkonservatismens död stod som spön i backen skrev den liberala idéhistorikern Johan Norberg i Aftonbladet (29/8 2017):

”Det betyder emellertid inte att de har rätt som hoppas på renässans för den liberalkonservativa blandideologin från 1980-talet. Om det hade räckt att ha en kompetent partiledare som betonar både liberalism och konservatism och kan tänka sig att samarbeta med SD har jag en kandidat till er: Anna Kinberg Batra.

Jovisst, högerpolitiker som Bohman, Thatcher och Reagan kunde samla både liberaler och konservativa, men det var för att båda sidor såg socialism hemma och Sovjet där borta som det stora hotet. Min fiendes fiende är min partivän. I vår tid är den dominerande kraften i stället öppenhet, globalisering och teknisk innovation, och hur ska vi som ser ljust på det kunna liera oss med de som betraktar det som det stora hotet och därför efterfrågar mer kontroll och snårigare gränser?

Liberaler och konservativa står därför mitt i en emotionellt upprivande skilsmässa, som har sargat gamla allianser och vänskapsband. Den kanske inte är så uppenbar utifrån, men för oss som tillbringar en allt för stor del av våra vakna timmar på sociala medier är den över allt. Jag och många andra liberaler och libertarianer får numera mest ovett och förebråelser från konservativa och nationalister, inte från vänster.”

Det visade sig sedermera att en moderat partiledare som betonar både liberalism och konservatism och samtidigt ökar stödet för partiet är en fullt möjlig realitet, men det är en parentes. Beskrivningen av konfliktlinjen stämmer inte. Vi har ingen tullhöger i Sverige. Det finns ingen inom den borgerliga rörelsen som inte tror på teknik. Skiljelinjen handlar inte övergripande om ”öppenhet, globalisering och teknisk innovation” – utan primärt om invandring. Det kan för all del vara en nog så betydande konflikt, men om man inte vill orsaka en splittring som är större än den som faktiskt finns, måste man beskriva problembilden på ett så ärligt och förutsättningslöst sätt som möjligt.

Vissa liberalers anledning till en förändrad uppfattning i invandringsfrågan är att man härleder äganderätten i fråga om offentlig egendom på ett annat sätt – baserat på John Lockes principer om ursprungligt förvärv i Two Treatises of Government (1689) och inspirerat av resonemang av bland andra Murray N. Rothbard. Marken är inte blott oägd och upp till vem som helst att tillägna sig – utan åtminstone delvis kopplad till de individer i nuvarande och tidigare generationer som antingen på grund av statlig expropriering eller genom skattsedeln har varit med och skapat den. Det gör också att de har viss rätt att vara med och bestämma över den. Man kan tycka att den synen är felaktig, men den är inte ett utryck för att dessa liberaler har släppt alla principer och blivit auktoritära.

För andra är invandringsfrågan av mer praktisk karaktär. Man är helt enkelt oroad över de kulturella, sociala och ekonomiska problem som uppstår till följd av de stora flyktingströmmarna till Sverige. Man ser att samhället inte står rustat för att ta emot väldigt stora mängder av människor från helt andra delar av världen. Och man inser att integrationens framgång eller misslyckande delvis är kopplat till antalet människor som skall vara del av den.

Det tydligaste tecknet på att denna uppfattning i invandringsfrågan, oavsett om den är av principiell eller praktisk karaktär, inte handlar om en generell skepsis mot öppenhet och globalisering är den positiva inställning till arbetskraftsinvandring som i stort sett hela borgerligheten delar.

Är inte den hårdare hållningen i fråga om brott och straff också ett tecken på att en del av borgerligheten är på väg att bli mer auktoritär? Det beror på vilka förslag som åsyftas. Att skicka in militär i förorten är varken särskilt liberalt eller konservativt. Krav på hårdare straff för vålds- och sexualbrott och fler poliser för att upprätthålla lag och ordning kan däremot minst lika gärna vara liberalt som konservativt. Proportionalitet och rättssäkerhet behöver vara vägledande principer – men rättigheter behöver försvaras – varför auktoritet och frihet inte är varandras motsatser. Den ena behövs för att skydda den andra.

Är det kanske GAL–TAN som har förvirrat diskussionen? För två år sedan fick skalan mellan gröna/alternativa/liberala och traditionella/auktoritära/nationalistiska riktningar stort genomslag som komplement till den klassiska höger–vänster-dimensionen. Fastän den definitivt adderade någonting till analyserna måste sägas att GAL–TAN har stora brister. Som PJ Anders Linder, chefredaktör för Axess magasin, konstaterade i Dagens industri (30/8 2016) är det svårt att se det gröna, alternativa och liberala som en naturlig idégemenskap. Det finns förvisso beröringspunkter i livsstilsfrågor som sexualitet och narkotika – men knappast vad gäller frihet för mänskligt utbyte av varor, tjänster och kapital. På samma sätt är det inte helt befogat att slå ihop det traditionella, nationalistiska och auktoritära med varandra.

Det finns naturligtvis ytterligheter inom borgerligheten – den allra mest radikala progressivismen och den allra mest konservativa högern – som aldrig helt kommer att kunna bejaka varandra. Men de allra flesta befinner sig inte i ytterkanterna av det politiska spektrumet, utan i en typ av bred gråzon. För väldigt många i den unga borgerligheten är liberalismen och konservatismen i mångt och mycket redan sammanflätade. Det finns enskilda frågor där man tycker väldigt annorlunda än sina liberala eller konservativa vänner, precis som det alltid har gjort. Men att påstå att hela den liberala och konservativa rörelsen är på väg att splittras är att måla med en alldeles för bred pensel.

Det är svårt att föreställa sig hur Sverige hade sett ut i dag om konservatismen, men inte liberalismen, hade varit vägledande under vår historia. Samtidigt finns det många radikala politiska projekt som liberaler inte sällan är väldigt snabba att omfamna och som torde göra oss alla tacksamma även för de konservativa krafterna inom borgerligheten. Liberaler behöver stundom dra de konservativa framåt – konservativa behöver stundom hålla liberalerna tillbaka.

Liberalismen och konservatismen har dessutom en lång historia av gemenskap, inte minst i Sverige. Att man på 1970- och 1980-talen förenades mot löntagarfonderna och hotet från socialismen är naturligtvis sant. Men betrakta då de hot som vi står inför i dag. Sverige har fortfarande bland de högsta skattetrycken i världen. De risker som är förknippade med omfattande offentlig välfärd är till slut på väg att komma i kapp oss. Vägvalet står mellan ytterligare socialisering och liberalisering. De rödgröna partierna hotar med vinstförbud i välfärden. Det om någonting är en inskränkning i näringsfriheten som står i paritet med löntagarfonderna.

Socialdemokratin är fortfarande det största hotet mot ett bättre och friare Sverige. Om den största politiska konflikten skall vara ett borgerligt inbördeskrig kommer samhället i grunden att vara den största förloraren. Låt oss fortsätta att diskutera i frågor där vi är oense, men samtidigt se den större bilden. Liberal och konservativ gemenskap är möjlig – med frihet och ansvar, förnuft och känsla, tradition och framsteg, idealism och realism. Och den behövs.

Catarina Kärkkäinen är vice ordförande för Fria moderata studentförbundet

Läs alla delar i vår serie om liberalkonservatism här.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner