Liberalkonservatism: Den frihetliga högern

 
Politiska idéer är ett sätt att både tolka verkligheten och se hur man ska förändra den. Det finns ingen flykt i att tro att verkligheten inte förändras för det gör den hela tiden. Lika lite försvinner verkligheten för att man vill se den för något den inte är. Sverige har under de senaste 40 åren genomgått en liberal revolution – som krävde konservativ ödmjukhet. I den resan finns stora lärdomar att dra, skriver Gunnar Hökmark.

Vid 1980-talet var Sverige ett starkt socialdemokratiskt samhälle. Generaldirektörer var socialdemokrater. Domstolsväsendet knöts närmare makten. Grundlagen tillät i praktiken den rådande majoriteten att fatta de beslut som den ville och det fanns en absolut tilltro till majoritetens rätt att utan någon egentlig begränsning bestämma över samhället och över människorna.

Sverige var uppbyggt kring statliga monopol och regeringens utnämningsrätt. Den som vågade utmana Radio- och TV- monopolet fick gå i fängelse. Vi såg hur statlig näringspolitik och statligt företagande misslyckades gång på gång för att sedan på nytt uppstå i nya försök att socialisera Sverige. Med löntagarfonderna var tanken att socialiseringen skulle ske i en för socialdemokraterna än tryggare form än förstatliganden, genom att LO och fackförbunden succesivt skulle ”ta över ägandet”. Barnomsorg, sjukvård, fotvård, äldrevård och skolor var allt en funktion av den offentliga sektorns monopol att besluta över människors vardag. Bostäder byggdes genom allmännyttan, HSB, en hyresreglering som förstörde bostadsmarknaden där socialdemokratiska Hyresgästföreningen hade ett avgörande inflytande över hyror, de boendes vardag och bostadspolitikens utformning. Plan- och bygglag hindrade effektivt byggande och konkurrens.

Världens högsta skatter finansierade ett system som till vissa delar utgjorde en planekonomi och som kontrollerade välfärden. Resultatet blev – som alltid i planekonomier – köer, ineffektivitet, ofrihet och svarta marknader. Bidrag som styrde och ställde och världens högst beskattade låginkomsttagare. Alla skulle passa in i sina kollektiv och från vaggan till graven företrädas av olika delar av den socialdemokratiska maktapparaten. Allt möjliggjordes genom förmånliga bidragsvillkor och särlagstiftning.

Det övergripande temat för den politiska maktutövningen var det socialdemokratiskt formulerade löftet om ”det starka samhället”. Med det menades att staten var samhället och samhället var staten.

Sverige var i skriande behov av liberalisering. En liberalisering i ordets egentliga mening. Men det var inte många som ansåg detta. Centerpartiet och Folkpartiet tävlade om att bedyra den starka staten sin vördnad. Länge var det hopplöst att ens få med Folkpartiet på fristående TV. Båda partierna var måna om att värna minst lika höga bidrag som Socialdemokraterna. Det gick så långt att den enda förutsättningen för Folkpartiet att gå med på den stora skattereformen 1990 var att skattetrycket, som ansågs så perfekt att det varken borde sänkas eller höjas, skulle förbli detsamma efter reformen.

För att möjliggöra den liberala revolution – som sedan kom – krävdes två viktiga och avgörande förutsättningar.

Den första var insikten om att samhället är större än staten.

Människors liv är mer än en funktion av bruna kuvert och den politiska majoritetens beslut. Vi formas gemensamt av våra upplevelser, litteratur, konst och musik liksom av hur vi firar våra högtider, möts vid midsommar och besöker varandra på söndagar. Människor älskar varandra, tycker om varandra, håller ihop och förenas av olika värderingar samt traditioner. Det är kraften, styrkan och omfattningen av våra relationer med varandra som avgör vilka vi själva är. Den som står fri från andra människor står snart ensam. Den som är bunden till kollektivet kan aldrig frigöra sig själv. Friheten är avgörande för ett bra samhälle och politik kan inte styra eller utplåna samhället annat än i de mest brutala koncentrationsläger till länder.

Den andra insikten var att demokrati är mer än majoritetsbeslut. Den enskilde har rätt att forma sitt eget liv. Det är rätt att få välja och det är rätt att få bestämma över sin vardag. En liberal demokrati bygger på människors individuella rättigheter och en begränsning av den politiska makten över medborgarnas liv. Majoritetens rätt att besluta över det gemensamma innebär inte en rätt att inkräkta på den enskildes frihet och underminera hennes rätt.

Samhället och staten är till för medborgarna, inte tvärtom. Äganderätt, avtalsrätt, yttrandefrihet, mediefrihet, tankefrihet, forskningens frihet, informationsfrihet, tryckfrihet och valfrihet har alla det gemensamt att de handlar om den enskildes rätt som måste värnas mot staten av staten. Den enskildes rätt är grunden för ett civiliserat samhälle. Där rätten står över makten och makten är stark där den ska vara det men begränsad för att respektera människors rätt och frihet. Där frodas kultur, nyskapande, tänkande, många olika mänskliga relationer och där är den enskildes rätt stark om staten är stark i att värna den.

Det är min tro att det bara var Moderaterna som med sin förankring i detta bredare perspektiv på samhället – som vi brukar identifiera med en konservativ samhällssyn – som kunde vara en liberal kraft. Om samhället är större än staten inser vi att individens frihet och statens frånvaro inte leder till katastrof och kaos. Varje individ har sin hemhörighet i ett samhälle som är större än staten.

Det var därför den liberala revolutionen var en tankens revolution och inte en politisk. Den handlade om att återgå till gamla fundamentala värderingar som att individen har rätt att styra över sitt eget liv, att personligt ansvar gör samhället starkare och att mångfald är bättre än enfald. Det blev människornas val som avgjorde välfärdens utveckling och utformning, inte något politiskt beslut som vände upp och ner på det som var.

I den idéhistoriska diskussionen brukar vi hänföra idéerna om samhällets komplexitet och trögrörlighet liksom insikten om att samhället är något ännu mer än staten och individerna till den konservativa traditionen. Tron på stabilitet istället för tvära kast. Politiken utgår från en verklighet som är som den är och inte som vi vill att det ska vara. Har vi respekt för hur människor inom denna ram har format sina liv nonchalerar vi inte de värderingar eller de vanor människor har. Politiska beslut upphäver inte det förflutna men öppnar för framtiden. Respekten för människan, för det odelbara människovärdet, innebär också en respekt för individens rätt. Människor har rätt att som goda medborgare besluta och välja inom lagens ramar. Medborgaren har både frihet och ansvar.

På motsvarande sätt brukar vi hänföra idéerna om friheten och den enskildes rätt, marknadsekonomin och det öppna samhället till det liberala idéarvet. I ett frihetens samhälle utvecklas människor och gemenskaper liksom företagande, forskning och ny kunskap. Ny kunskap och ständig debatt bidrar till en upplysning som sätter ljus på det mörker som finns. Mångfalden skapar en dynamik av skeende och av tänkande.

När Edmund Burke, som brukar sägas vara den moderna konservatismens upphovsman, skrev sin Reflections on the Revolution in France var det som liberal och företrädare för Whigpartiet. Hans poäng var att den amerikanska revolutionen på grund av sina idéer var värd att stödja även från brittiskt perspektiv medan den franska revolutionen på grund av sin våldsamhet och sitt uppbrytande av allt gammalt var dömd att spåra ur. Här ser vi ett förenande av liberala värderingar och ett konservativt synsätt.

Idag tycks en del statsvetare som diskuterar liberalism och konservatism utgå från att det är olika från varandra fristående dogmer och ideologier. Det gäller debatten om Moderaterna och det liberala kontra det konservativa. Det är, som Lars Tobisson skrev, som om de sitter fast i sina skoluppsatser om vad konservativt och liberalt är och försöker anpassa verkligheten efter skolbokens komprimerade generalisering.

Sanningen är att när det gäller vår tids stora utmaningar är det just i förenandet av dessa olika idériktningar som vi finner om inte svar så i alla fall lösningar. Rätten ska stå över makten. Demokratier måste stå starka i försvaret av friheten och demokratin.

När det gäller synen på flyktingfrågor och migration är det uppenbart. Ett öppet samhälle behöver både en stark rättsstat, starka värderingar och krav på alla dem som lever där. Problem med invandring, kriminalitet och hederskulturer ska inte förträngas bort till förmån för en idealiserad bild av hur det borde vara utan angripas så problemen kan hanteras.

En reglerad invandring kräver att vi följer rättsstatens principer samtidigt som vi gör det möjligt för enskilda att uppfylla de krav som ställs för att kunna leva i Sverige. Kriminalitet ska bekämpas i syfte att de som begår brott ska straffas och inte att hela grupper ska stigmatiseras av generaliseringar och kollektiv skuld. De som har flytt till Sverige från terror, våld, rättslöshet och ofrihet ska inte på nytt utsättas för det här. Vare sig de som vill idealisera invandring eller de som vill fördöma invandrare ska sätta agendan utan öppenheten ska förenas med den starka staten. Friheten ska förenas med realismen.

Konservativt kan vara att tro att allt ska förbli som det var under 1970- och 1980-talen eller att tro att allt ska vara som det är i dag. De som ibland kallar sig realister tror att verkligheten är låst. Då missar man att ett öppet samhälle där människor har stort utrymme har sin främsta styrka i förmågan till förändring genom människornas val. Reformer är lättare att genomföra när vi samtidigt inser att individer inte är ensamma, att staten inte ensamt avgör välfärd och trygghet utan att samhället är något mer. Familjer och en lång rad andra gemenskaper, kultur, civilisation, traditioner, förnyelse och mångfald tillsammans med rättsstatens stabila institutioner.

De liberala och konservativa värderingarna kan sägas ha olika perspektiv på den enskilde. De liberala tenderar att framförallt se individen med staten som motpart medan konservativa strömningar tenderar att se individen också som en del av en mängd olika gemenskaper som formar vår identitet. Men gemensamt har de att de inte kollektiviserar individen och hennes identitet. De kategoriserar inte individen från ovan utan det är individen som avgör sin tillhörighet eller gemenskap. Kanske har det konservativa en mer sentimental eller romantisk inställning till våra hemhörigheter och gemenskaper medan det liberala är mer rationellt utifrån ett individperspektiv. Men vi är en funktion av alla våra identiteter och det är vi själva som formar den egna.

Det står i en direkt motsatsställning till den identitetspolitik som i dag ställer människor mot varandra bara för att någon anser att de ska kategoriseras mot varandra. Men en skåning kan vara man eller kvinna, officer eller företagare, löntagare eller arbetsgivare, tennisspelare eller boknörd och ändå anse rollen som mamma eller pappa vara den viktigaste, även om man är funktionshindrad, svart eller kristen. Det gäller för övrigt även hallänningar. Vi är ju ovanpå allt annat också svenskar och européer. Själv går jag sällan omkring och definierar mig som det ena eller andra utan är mest Gunnar och i det ligger det jag själv vill vara.

Den stora konfliktlinjen ligger mellan det kollektivistiska som underordnar den enskilde och överordnar makten och det liberala och det konservativa, om vi nu ska hålla tag i etiketterna, som överordnar rätten och individen. Men det är ju inte så att det finns stammar av politiker som omfattar det ena eller det andra och tycker på ett visst sätt för att de tillhör dessa stammar utan det handlar om olika förhållningssätt gentemot frihet, individ, gemenskap och stat.

Det är därför inte så att det finns olika horder av medlemmar i Moderaterna som antingen är liberala eller konservativa. Olika ideal, värdegrund och vision förenar sig hos den enskilde. En del är kanske mer frihetliga medan andra är mer försiktiga till förändringen. Men de facto var det vi moderater som var mer frihetliga genom att vi också såg något annat än bara statens relation till individen. Den liberala revolution som präglat Sverige sedan 1980-talets slut pågår fortfarande i strid med dem som bara ser staten och individen. De vill styra och ställa samt lägga livet tillrätta. Vi andra vet att människor i frihet har ett samhälle och gemenskaper som gör att de kan lägga sina liv tillrätta som de vill. Och vi respekterar det.

Själv är jag väl rätt liberal och skeptisk till alla storslagna löften om stora reformer som kan förändra allt i ett hugg. Men jag vet att allt kan förändras av sin egen kraft när människor är fria i ett stabilt samhälle. Så jag förenar min liberala stolthet med min konservativa ödmjukhet, om jag får sluta så för att reta läsaren.

Gunnar Hökmark är Europaparlamentariker (M) och tidigare moderat partisekreterare

Läs alla delar i vår serie om liberalkonservatism här.