Li Bennich-Björkman; Dr Spock – ett hot mot demokratin
1999
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
hållet och i parallellerna med USA
var detta tydligt. Förutom att den på
det området ganska trovärdige Prodi
förstås ville bekämpa korruptionen
aviserade han mer samarbete inom
områdena arbetsmarknads-, skatteoch försvarspolitik. Vi bör sträva
efter att ha ”en enda ekonomi i
Europa”, ansåg Prodi, och därmed
också ”gemensam politik på fler
områden”. Uttrycket ”I am here to
unite” i parlamentet sammanfattade väl ambitionen.
Självfallet var de Europafientliga
svenska representanterna kritiska till
detta ganska offensiva och bestämda anslag. Vänsterpartiet och de
gröna nationalisterna vill ju riva ner
det europeiska samarbete som stegvis, enligt en successiv integrationsmodell, har byggts upp. Inte överraskande. Men det intressanta är förstås att det inte alls är otänkbart att
de skulle kunna få som de vill. Ett
misslyckat EMU, ytterligare en misslyckad kommission, fortsatt korruption och handlingsförlamning – för
att ta några möjliga utvecklingar från
den just gångna tidsperioden- skulle kunna inleda en sådan utveckling.
Idag är det tack och lov inte så, utan
händelserna har varit de motsatta,
men risken fanns och finns. Den
utveckling vi istället kan anse mest
sannolik efter april månads klargö-
randen om den nya kommissionen
är en nystart för integrationen.
SINGLE DEMOCRACY
Om 1980-talet handlade mycket om
”single market” och 90-talet mycket om ”single currency” är frågan
vad 2000-talets första decennium
främst kommer att präglas av. Ett
tips är ”single democracy”. Europanivån har fått så pass mycket makt
på flera centrala områden att en
federalistisk – det vill säga demokratiserande- utveckling av EU närmast är en oundviklig inriktning för
demokratiska politiker. Därefter,
eller ungefär samtidigt, kan EU alltDr Spocl<- ett hot mot
demol<ratin? av Li Bennieh-Björkman
U
NDER 1990-TALET har
intresset för att engagera sig i mer traditionella former av politiskt deltagande systematiskt minskat. För den representativa demokratin, såsom den
utvecklats under det 1900-tal som
bevittnat demokratins segertåg över
världen, är utvecklingen i bästa fall
omtumlande, i värsta fall förödande.
Intresset för att delta i föreningar och organisationer av folkrörelsekaraktär har minskat. Framförallt är
det benägenheten att aktivt delta i
partipolitiken som har direkt politisk betydelse, och den är generationsbetingad. Det är de yngre generationernas- från 70-talisterna och
framåt – vilja att engagera sig i den
representativa demokratins kanske
viktigaste fundament som lyser allt
starkare med sin frånvaro.
Och frågan ställs, om medborgarna inte längre vill ta del av, eller
bryr sig om, det som Demokratirådet kallar för ”den stora demokratin”, vad händer då med samhällsandan och innebörden i att vara
medborgare?
ANDRA VÄRDERINGAR
Vad beror då detta på? Spekulationer och mer eller mindre välunderbyggda teorier har inte saknats. På
basis av amerikanska data, och efter
att empiriskt ha prövat men också
avfärdat en rad sannolika hypoteser
som kvinnornas intåg på arbetsmarknaden och utbildningsnivåns
mer tänkas utveckla en ”single economic policy”. Idag är penningpolitiken gemensam. Då är möjligheterna för en samordnad finanspolitik
också större.
Samtidigt är vägen inte given och
risker för misslyckanden stora. Prodi
har inte varit helt klar på alla punkter och svårigheterna med att leda
ED-kommissionen kan ibland tyckas
mycket stora. Därför är det inte på
sin plats att luta sig tillbaka och tro
att allt är ordnat för de kommande
fem åren. För att underlätta formeringen av en vettig kommission och
undvika att den skissade federalismen används till skadliga regleringar och skatter måste alla vara aktiva
för att byta färg på såväl Europas
regeringar som dess parlament.
För Europa kan. Bättre.
Johnny Munkhammar (johnny.munkhammar@saf.se) arbetar för det
svenska näringslivet i Bryssel och kandiderar
i Europaparlamentsvalet för folkpartiet.
förändringar, har den amerikanska
statsvetaren Robert Putnam dragit
slutsatsen att generationsmönstret
med en tilltagande minskning av
intresse från 1950-talet och framåt
bäst sammanfaller med tv:ns introduktion och segertåg. Både vad gäller den tid som åtgår till tv-tittande,
men också till viss del beroende på
det våldsutbud som kommit att prä-
gla mediet, har tv:n, enligt Putnam,
bidragit till att det amerikanska
medborgarsamhället nu håller på att
förtvina.
Ronald Inglehart, en annan
framstående samhällsvetare, ser mer
ljust på demokratins framtidsutsikter och framhåller i sina analyser att
den förändring från materiella till
post-materiella värderingar som
kännetecknat den högt industrialiserade västvärlden efter andra
världskriget påverkat det politiska
beteendet i riktning bort från representativa institutioner och hierarsQ)
”C
C’)
:;::….
”C,_
«J
C’)
,_
o
.c
”C
Q)
::;?!
JSvensk Tidskrift 11999, nr 2J f.m
……..
ro.._
~
o
E
Q)
o
kiskt uppbyggda organisationer.
Värderingsförändringarna är i sin
tur, det är Ingleharts huvudförklaring, en effekt av att efterkrigsgenerationerna växt upp i samhällen prä-
glade av ett tidigare icke skådat ekonomiskt välstånd och en materiell
trygghet. Detta relativt sett materiella överflöd leder till att det mentala landskapet förändras, och att prioriteringarna ser annorlunda ut.
FUN-MORALITY
trasten tilllust-etikens grundföreställning om den goda människanaturen kunde egentligen inte vara
större. Med början kring 1940-talets
mitt, då Bibeln framför andra, barnläkaren Benjamin Spocks Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran,
först utkom- den har senare nått en
upplaga på över 50 miljoner – kom
istället uppfostran att koncentreras
kring att uppmuntra och att locka
fram det inneboende och goda i det
lilla barnet genom att låta henne
utforska sig själv och sina omgivningar i så hög utsträckning som
möjligt. Detta åstadkommer man
allra mest effektivt, enligt fun-moraEn väsentlig orsak har emellertid lyst
med sin frånvaro i både akademisk
och allmän debatt. De beteendeförändringar hos efterkrigsgenerationerna med avseende på
medborgarrollen kan näm- ”Typiskt nog är också nedgångenligen mycket väl, åtminstoför krävande organisationer som
alltid först i den uppåtsträvande
medelklassen, men under i synnerhet det senaste decenniet även inom
arbetarklassen.
VEM BÄR ANSVARET?
På aggregerad nivå skapar det ett ”de
korta ryckens samhälle”, som kännetecknas av rastlöshet och villkorlighet. Om viljan att ”binda sig”, i betydelsen att engagera sig på lång sikt,
generellt sett sjunker bland de yngre
generationerna i västvärlden och
ersätts av en villkorsinställning där
dörren till att ”lämna” ständigt hålls
litet på glänt, så kan man förvänta
sig att i synnerhet en viss typ av samhällsorganisering kommer att
drabbas: traditionella medlemsorganisationer som politiska partier, folkrörelser och
fackföreningar. Dessa är ”krä-
ne delvis, ha sin grund i de
nya ideal för barnuppfostran som bryter igenom på
1940-talet och som i amerikansk forskning givits
beteckningen ”fun-morality”. På svenska kan vi kalla
det ”lust-etiken”.
politiska partier, fackföreningar och
folkrörelser påfallande i Sverige.”
vande” i bemärkelsen att de
innebär en hög grad av personlig interaktion och också
därigenom gör utträde till en
besvärlig och kostsam affär.
Typiskt nog är också nedgången för krävande organisatio-En sådan förklaring
innebär med andra ord att fästa
blicken på de primära socialisationsprocesser som i första hand äger
rum i samspelet mellan föräldrar och
barn, och i andra hand mellan andra
vuxna och barn.
Förutsägelser om familjens minskade roll har visserligen varit legio,
samtidigt som få empiriska data ger
belägg för att en sådan utveckling
faktiskt har ägt rum. Tvärtom tyder
den specialstudie med inriktning på
familjen som genomfördes under
1990-talet på att familjen snarare har
kompletterats av krafter utanför än
utmanövrerats. Det finns alltså all
anledning att försöka nagla fast om
och hur teori och praktik i barnuppfostran har förändrats.
På 1800-talet och en bit in på
1900-talet dominerades praxis i
barnuppfostran fortfarande av den
calvinistiska tanken om barnets
medfödda depraverade natur. Kon- !ity, genom att låta barnet ha roligt
under denna process, att alltså göra
personlighetsutvecklingen lustbetonad. Just genom att något uppfattas
som roligt och lustfyllt av barnet får
föräldern eller den vuxna en bekräftelse på att aktiviteten står i överensstämmelse med barnets sanna
och genuina natur. Den samklangen, och utvecklingen av den genuina personligheten, blir för lust-etiken det främsta målet för uppfostran.
I det expertvälde som växte fram,
för aldrig tidigare hade antalet
manualer, rådgivningsböcker och
experter utgjort ett så framträdande
inslag inom barnuppfostran, dominerande lust-etiken och blev efterhand allt tydligare. Men det finns
också belägg som talar för att dessa
ideer om lusten, det goda barnet och
den sanna personlighetens frigörande fått genomslag i praktiken- som
ner som politiska partier, fackföreningar och folkrörelser påfallande i
Sverige. Den demokratiskt centrala
frågan är därför om, och i sådana fall
hur, den representativa demokratin
kan överleva i de korta ryckens samhälle, eller om de högt industrialiserade västländerna är på väg in i en
fas av tilltagande deltagardemokrati
och ”vardagsmakeri”?
Frågan är då om den representativa demokratins fundament, partier och politiska institutioner, klarar
av utvecklingen? Bär dr Spock ansvaret för den representativa demokratins kris?
Li Bennieh-Björkman (li.bennich-bjorkman@statsvet.uu.se) är docent i
statsvetenskap vid Uppsala universitet. Hon
medverkar med en längre uppsats om Dr
Spock och medborgardygderna i antologin
Framtidens dygder- om etik i praktiken (City
University Press, 1999).
Ii] lSvenskTidskrift 11999, nr zl
var detta tydligt. Förutom att den på
det området ganska trovärdige Prodi
förstås ville bekämpa korruptionen
aviserade han mer samarbete inom
områdena arbetsmarknads-, skatteoch försvarspolitik. Vi bör sträva
efter att ha ”en enda ekonomi i
Europa”, ansåg Prodi, och därmed
också ”gemensam politik på fler
områden”. Uttrycket ”I am here to
unite” i parlamentet sammanfattade väl ambitionen.
Självfallet var de Europafientliga
svenska representanterna kritiska till
detta ganska offensiva och bestämda anslag. Vänsterpartiet och de
gröna nationalisterna vill ju riva ner
det europeiska samarbete som stegvis, enligt en successiv integrationsmodell, har byggts upp. Inte överraskande. Men det intressanta är förstås att det inte alls är otänkbart att
de skulle kunna få som de vill. Ett
misslyckat EMU, ytterligare en misslyckad kommission, fortsatt korruption och handlingsförlamning – för
att ta några möjliga utvecklingar från
den just gångna tidsperioden- skulle kunna inleda en sådan utveckling.
Idag är det tack och lov inte så, utan
händelserna har varit de motsatta,
men risken fanns och finns. Den
utveckling vi istället kan anse mest
sannolik efter april månads klargö-
randen om den nya kommissionen
är en nystart för integrationen.
SINGLE DEMOCRACY
Om 1980-talet handlade mycket om
”single market” och 90-talet mycket om ”single currency” är frågan
vad 2000-talets första decennium
främst kommer att präglas av. Ett
tips är ”single democracy”. Europanivån har fått så pass mycket makt
på flera centrala områden att en
federalistisk – det vill säga demokratiserande- utveckling av EU närmast är en oundviklig inriktning för
demokratiska politiker. Därefter,
eller ungefär samtidigt, kan EU alltDr Spocl<- ett hot mot
demol<ratin? av Li Bennieh-Björkman
U
NDER 1990-TALET har
intresset för att engagera sig i mer traditionella former av politiskt deltagande systematiskt minskat. För den representativa demokratin, såsom den
utvecklats under det 1900-tal som
bevittnat demokratins segertåg över
världen, är utvecklingen i bästa fall
omtumlande, i värsta fall förödande.
Intresset för att delta i föreningar och organisationer av folkrörelsekaraktär har minskat. Framförallt är
det benägenheten att aktivt delta i
partipolitiken som har direkt politisk betydelse, och den är generationsbetingad. Det är de yngre generationernas- från 70-talisterna och
framåt – vilja att engagera sig i den
representativa demokratins kanske
viktigaste fundament som lyser allt
starkare med sin frånvaro.
Och frågan ställs, om medborgarna inte längre vill ta del av, eller
bryr sig om, det som Demokratirådet kallar för ”den stora demokratin”, vad händer då med samhällsandan och innebörden i att vara
medborgare?
ANDRA VÄRDERINGAR
Vad beror då detta på? Spekulationer och mer eller mindre välunderbyggda teorier har inte saknats. På
basis av amerikanska data, och efter
att empiriskt ha prövat men också
avfärdat en rad sannolika hypoteser
som kvinnornas intåg på arbetsmarknaden och utbildningsnivåns
mer tänkas utveckla en ”single economic policy”. Idag är penningpolitiken gemensam. Då är möjligheterna för en samordnad finanspolitik
också större.
Samtidigt är vägen inte given och
risker för misslyckanden stora. Prodi
har inte varit helt klar på alla punkter och svårigheterna med att leda
ED-kommissionen kan ibland tyckas
mycket stora. Därför är det inte på
sin plats att luta sig tillbaka och tro
att allt är ordnat för de kommande
fem åren. För att underlätta formeringen av en vettig kommission och
undvika att den skissade federalismen används till skadliga regleringar och skatter måste alla vara aktiva
för att byta färg på såväl Europas
regeringar som dess parlament.
För Europa kan. Bättre.
Johnny Munkhammar (johnny.munkhammar@saf.se) arbetar för det
svenska näringslivet i Bryssel och kandiderar
i Europaparlamentsvalet för folkpartiet.
förändringar, har den amerikanska
statsvetaren Robert Putnam dragit
slutsatsen att generationsmönstret
med en tilltagande minskning av
intresse från 1950-talet och framåt
bäst sammanfaller med tv:ns introduktion och segertåg. Både vad gäller den tid som åtgår till tv-tittande,
men också till viss del beroende på
det våldsutbud som kommit att prä-
gla mediet, har tv:n, enligt Putnam,
bidragit till att det amerikanska
medborgarsamhället nu håller på att
förtvina.
Ronald Inglehart, en annan
framstående samhällsvetare, ser mer
ljust på demokratins framtidsutsikter och framhåller i sina analyser att
den förändring från materiella till
post-materiella värderingar som
kännetecknat den högt industrialiserade västvärlden efter andra
världskriget påverkat det politiska
beteendet i riktning bort från representativa institutioner och hierarsQ)
”C
C’)
:;::….
”C,_
«J
C’)
,_
o
.c
”C
Q)
::;?!
JSvensk Tidskrift 11999, nr 2J f.m
……..
ro.._
~
o
E
Q)
o
kiskt uppbyggda organisationer.
Värderingsförändringarna är i sin
tur, det är Ingleharts huvudförklaring, en effekt av att efterkrigsgenerationerna växt upp i samhällen prä-
glade av ett tidigare icke skådat ekonomiskt välstånd och en materiell
trygghet. Detta relativt sett materiella överflöd leder till att det mentala landskapet förändras, och att prioriteringarna ser annorlunda ut.
FUN-MORALITY
trasten tilllust-etikens grundföreställning om den goda människanaturen kunde egentligen inte vara
större. Med början kring 1940-talets
mitt, då Bibeln framför andra, barnläkaren Benjamin Spocks Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran,
först utkom- den har senare nått en
upplaga på över 50 miljoner – kom
istället uppfostran att koncentreras
kring att uppmuntra och att locka
fram det inneboende och goda i det
lilla barnet genom att låta henne
utforska sig själv och sina omgivningar i så hög utsträckning som
möjligt. Detta åstadkommer man
allra mest effektivt, enligt fun-moraEn väsentlig orsak har emellertid lyst
med sin frånvaro i både akademisk
och allmän debatt. De beteendeförändringar hos efterkrigsgenerationerna med avseende på
medborgarrollen kan näm- ”Typiskt nog är också nedgångenligen mycket väl, åtminstoför krävande organisationer som
alltid först i den uppåtsträvande
medelklassen, men under i synnerhet det senaste decenniet även inom
arbetarklassen.
VEM BÄR ANSVARET?
På aggregerad nivå skapar det ett ”de
korta ryckens samhälle”, som kännetecknas av rastlöshet och villkorlighet. Om viljan att ”binda sig”, i betydelsen att engagera sig på lång sikt,
generellt sett sjunker bland de yngre
generationerna i västvärlden och
ersätts av en villkorsinställning där
dörren till att ”lämna” ständigt hålls
litet på glänt, så kan man förvänta
sig att i synnerhet en viss typ av samhällsorganisering kommer att
drabbas: traditionella medlemsorganisationer som politiska partier, folkrörelser och
fackföreningar. Dessa är ”krä-
ne delvis, ha sin grund i de
nya ideal för barnuppfostran som bryter igenom på
1940-talet och som i amerikansk forskning givits
beteckningen ”fun-morality”. På svenska kan vi kalla
det ”lust-etiken”.
politiska partier, fackföreningar och
folkrörelser påfallande i Sverige.”
vande” i bemärkelsen att de
innebär en hög grad av personlig interaktion och också
därigenom gör utträde till en
besvärlig och kostsam affär.
Typiskt nog är också nedgången för krävande organisatio-En sådan förklaring
innebär med andra ord att fästa
blicken på de primära socialisationsprocesser som i första hand äger
rum i samspelet mellan föräldrar och
barn, och i andra hand mellan andra
vuxna och barn.
Förutsägelser om familjens minskade roll har visserligen varit legio,
samtidigt som få empiriska data ger
belägg för att en sådan utveckling
faktiskt har ägt rum. Tvärtom tyder
den specialstudie med inriktning på
familjen som genomfördes under
1990-talet på att familjen snarare har
kompletterats av krafter utanför än
utmanövrerats. Det finns alltså all
anledning att försöka nagla fast om
och hur teori och praktik i barnuppfostran har förändrats.
På 1800-talet och en bit in på
1900-talet dominerades praxis i
barnuppfostran fortfarande av den
calvinistiska tanken om barnets
medfödda depraverade natur. Kon- !ity, genom att låta barnet ha roligt
under denna process, att alltså göra
personlighetsutvecklingen lustbetonad. Just genom att något uppfattas
som roligt och lustfyllt av barnet får
föräldern eller den vuxna en bekräftelse på att aktiviteten står i överensstämmelse med barnets sanna
och genuina natur. Den samklangen, och utvecklingen av den genuina personligheten, blir för lust-etiken det främsta målet för uppfostran.
I det expertvälde som växte fram,
för aldrig tidigare hade antalet
manualer, rådgivningsböcker och
experter utgjort ett så framträdande
inslag inom barnuppfostran, dominerande lust-etiken och blev efterhand allt tydligare. Men det finns
också belägg som talar för att dessa
ideer om lusten, det goda barnet och
den sanna personlighetens frigörande fått genomslag i praktiken- som
ner som politiska partier, fackföreningar och folkrörelser påfallande i
Sverige. Den demokratiskt centrala
frågan är därför om, och i sådana fall
hur, den representativa demokratin
kan överleva i de korta ryckens samhälle, eller om de högt industrialiserade västländerna är på väg in i en
fas av tilltagande deltagardemokrati
och ”vardagsmakeri”?
Frågan är då om den representativa demokratins fundament, partier och politiska institutioner, klarar
av utvecklingen? Bär dr Spock ansvaret för den representativa demokratins kris?
Li Bennieh-Björkman (li.bennich-bjorkman@statsvet.uu.se) är docent i
statsvetenskap vid Uppsala universitet. Hon
medverkar med en längre uppsats om Dr
Spock och medborgardygderna i antologin
Framtidens dygder- om etik i praktiken (City
University Press, 1999).
Ii] lSvenskTidskrift 11999, nr zl