Levande skildring av George Sand

Älska det är allt!
Lena Kåreland
Atlantis, 2014

Till de verkligt stora författarnas skara kan kanske inte George Sand (1804-1876) räknas. Oaktat hennes balanserade stil och ofantliga inlevelseförmåga skulle nog få jämställa henne med en Hugo eller en Balzac. Den franska kvinnolitteraturen skulle dock tveklöst vara mycket fattigare henne förutan. Sedan Madame de Staël hade ingen kvinnlig författare ägt en sådan betydelse för den franska litteraturen.

Sands liv och receptionen av hennes verk har Lena Kåreland, professor emerita i litteraturvetenskap, velat skildra i en ny biografi. Den äger många styrkor. Inte minst är skildringen av Sands händelserika liv sorgfällig. Kåreland uppvisar en anmärkningsvärd förtrogenhet med inte bara Sands egna arbeten, utan även den omfattande litteraturen om henne. Utan tvekan är föreliggande arbete frukten av noggrann och mångårig forskning. Kritik bör likväl riktas mot vissa litet blamerande slarvfel. Den minnesgode läsaren häpnar när Kåreland i förbigående påstår att Necker och Joseph de Maistre skulle ha kritiserat Sand. Den ene gick ur tiden 1804, den andre 1821 – det vill säga flera år innan Sand ens hade debuterat som författare.

Detta till trots är Kårelands biografi en levande skildring av människan såväl som författaren George Sand, vars egentliga namn var Aurore Daudevant. Utmärkande är hennes romantiska idealism, hennes okuvliga längtan efter självständighet. Hon var otvivelaktigt ett barn av sin tid under vilken den franska romankonsten blommade ut i otaliga nya uttryck. Revolutionen och napoleonkrigen hade enligt den franske litteraturvetaren Christophe Pavie präglat Frankrike så till den grad att litteraturen mer än någonsin förr blev en flykt från den krassa verkligheten; kanske skulle man kunna påstå något så radikalt som att det här rör sig om individens egentliga födelse i Europa. Vi låter det vara osagt.

Det är i denna tradition som Sands författarskap måste placeras. Men det finns även andra temata däri som kommit att säkra hennes eftermäle. Inte minst är Sand en av de författare som tidigt sökte skildra det framväxande industrisamhället och den nya arbetarklassens våndor. Kåreland är inte sen att betona detta, men hennes försök att i Sand inte se en borgerlig författare förefaller märkligt. Sands sociala patos var markant, därpå kan ingen tvivla. Likväl är det ingalunda svårt att i likhet med Baudelaire eller d’Aurevilly, trots Kårelands häftiga invändningar, hos Sand inte se de allra mest småborgerliga tendenser. Nämnda kritiker av Sands författarskap må ha varit reaktionära sexualdårar, men borgerliga kan man knappast kalla dem. Den spetsborgerliga förnumstigheten, de välstädade salongernas förtäckta könsdriftsromantik, som utmärker hela Sands författargärning, var dem helt främmande.

Smärre invändningar till trots utgör otvivelaktigt Kårelands arbete ett välkommet tillskott till den svenska bokmarknaden, som alltför sällan behandlar den kontinentala litteraturen.

C. J. Erixon är fil. stud. med klassisk grekiska som huvudämne.