Ledare; Skall vi vara rädda om Ryssland
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
de system det föder, är att de berövar
människor en fundamental förutsättning
för ett anständigt liv. Förmågan att göra
någonting själv och att ha sitt öde i egna
händer.
Det slår hårdast mot dem som har
mest att sträva efter. De unga som vill ha
ettjobb och en bostad, inte för att göra
just det hela livet ellerbo på samma plats
för evigt, men för att ra in en fot och
skaffa sigerfarenheterföratt strävavidare.
Invandrama somintevillfastna ianvisade
hem och bidragsberoende. Företagen
som vill växa och pröva nya ideer, men
som när de inte har facit över framtiden
inte kan ta risken i ett samhälle som
strävar efter konservering.
Därmed skadar detta synsätt hela vårt
samhälle. Ty det goda samhället är ett
dynamiskt samhälle i förändring. De
offentliga trygghetssystemen skall i ett
sådant samhälle inte söka förhindra
förändringar utan göra dem smidiga och
smärtfria. Drömmen om det statiska
samhället leder inte till ett stillastående
samhälle, utan till extrapolering av
nedgången.
Dåledervägen ut ur norra stadsporten
till Nordpolen.
SKALLVIVARA RÄDDA OM
RYSSLAND?
V
ar Jeltsins beslut att
rensa parlamentet med
stridsvagnseld och fallskärmstrupp en nödvändig förutsättning för fortsatta refonner
och för demokratin? Eller inledningen
till en ny diktatur? Den hetsiga debatt
somutbrutit om detta ärförvisso relevant
för vilken politik västerlandet vill föra
med syfte att hjälpa det ryska folket att
överleva. Den förhärskandeinställningen
316
på ledande håll i väst är för närvarande
att överse medden någotdrastiskaformen
för parlamentsupplösning och hoppas
på det bästa.
En annan fråga som ställs är vilket pris
Jeltsin fatt betala till militären för dess
lojalitet. Innehåller detta pris också
säkerhetspolitiska mynt? Kanske har vi
ett svar i försvarsminister Gratjovs
deklaration 20 oktober att de ryska
trupperna kommer att stanna i Estland
och Lettland till dess den ryska befolkningen garanterats ”mänskliga rättigheter” (varmed formedligen menas att
den erhllier rösträtt utan att ha fatt
medborgarskap enligt ländernas lagar).
Här ställs ett grundläggande problem
i västerlandets säkerhetspolitik på sin
spets: Hur mycket skall den styras av
hänsyn till den inrikespolitiska utvecklingen i Ryssland, hur mycket av våra
egna principer och ideal?
Våren 1992 skrev Ryssland utrikesminister Kozyrev en artikel i den
amerikanska tidskriften Foreign A.ffairs
en artikel i vilken han bl a beskrev
Rysslands trängande behov av hjälp for
att bygga en normal stat. Dock var han
noga med att inskärpa att detta inte fick
ta sig så forenklade uttryck som ”hjälp
Jeltsin”. Och med hänvisning till den
tidigare politiken visavi Sovjetunionen
sade han: ”Uppenbarligen vore det ett
nusstag om Garbomanin skulle ersättas
medJeltsimani.” Synpunktenkan tyckas
anmärkningsvärd for enJeltsins utrikesnlinieter. Denvittnardock om enklarsyn
som inte alltid finns i väst, och om en
klar insikt i västerlandets faiblesse for att
söka the good guy och investera sitt
fortroendekapital i honom. I och med
detta blir västerländska politiker också
mycket rädda om the good guy och
anpassar sin politik så att man inte skall
forstöra for honom, ge hans motståndare
vatten på sina kvarnar etc.
Det är inte ägnat att forväna om
vederbörande ledare utnyttjar detta
tillfalle att öva utpressning genom att
exploatera sin svaghet. Gorbatjov gjorde
flitigt bruk av tricket att hota med
Sovjetunionenssönderfall. Amerikanerna, vilkas världsbild helt donlineras av
kämvapenbalansen, skrämdes därmed
svårt, president Bush bokstavligen från
vettet, i och med det famösa tal i Kiev
1991 där han tog avstånd från den
ukrainska självständighetssträvan.
Inte hellerKozyrev harkunnat avhllia
sig från denna lönande hantering. En
höjdpunkt var hans framträdande på
ESK-mötet i Stockholm där han höll ett
nlilitant anforande i gammalsovjetisk
ton, vilket fick åhörarna att gapa och
inse att det måste ha skett nagot hemskt
i maktens boningar i Moskva. Varefter
han forklarade att det bara var ett trick
for att visa vad som skulle hända om
reaktionärerna tog över konunandot.
Hans uttalande på Harpsund som vi
konunenterade i ledaren i nununer 4/
93 är av sarruna karaktär: hot om att man
inte kan kontrollera utvecklingen.
Den stora osäkerhet som rådde under
några dagar om Rysslands framtid borde
rimligen ha lett till att väst sent omsider
sett över sitt säkerhetspolitiska hus,
inklusive säkerheten for de länder som
man hälsatvälkomnai de fria nationernas
krets. Måletborde varatt befåstafriheten
så att den inte helt är beroende av den
SVEN SK TIDSKRIFT 317
osäkra utvecklingen i Moskva. I stället
ha man gått åt andra hållet, åt det håll
som Kozyrev varnade för 1992.
Under det gångna året kunde man till
en börja urskilja en viss uppmjukning av
NATOs tidigare avvisande hållningmot
att ta in nya medlemmar. Tyskland gick
i spetsen for denna utveckling, naturligt
nog mad tanke på dess geografiska läge.
NATOs generalsekreterare, tysken
ManfredW ömergav tydligaochpositiva
signaler. Hoppet steg i Polen, Tjeckien,
Slovakien och Ungern, de närmaste
pretendenterna. Även de baltiska statema
kände sig uppmuntrade. Visserligen
fårstod de att de stod i andra ledet, men
detta skulle snart kunna bli det första.
Tidigare i höst svängde den ryska
inställningen. Jeltsin, som tidigare
forklarat att ett polskt medlemsskap inte
stred mot ryska intressen, tog plötsligt
öppet avstånd från detta. Man kan se
omsvängningen i relation till den
framväxande ryska doktrinen om ”det
Nära Utlandet” en beteckning på de f d
sovjetrepublikerna som Moskva börjat
använda for att beteckna en särskild rysk
intressesfår.
Moskvahändelserna fick NATO att
lägga in backväxeln. Det sker dels med
det gamla argumentet att de presumtiva
medlemsstatema forst måste bli ekonomiskt och politiskt stabila. Men man tar
också fram. den gamla provokationsteorin, väl vårdad vid utrikesrninisteriema, ur garderoben.
”Vi far inte riskera en ny rivalitet
mellan öst och väst. Det vore tragiskt
om våra forsök att lugna somliga länder
skulle leda till oro på annat håll. Vi har
inte råd att bygga nya murar” varnade
Tysklands utrikesminister Klaus Kinkel
i en artikel i International Herald Tribune
21 oktober.
Kinkels yttrande tyder på att han
betraktar säkerhet som någon slags
psykologisk terapi, inte en handfast och
överhängande realitet. De nya fria
statema sökermedlemsskap for att de ser
klara hot, härrörande bl afrån den osäkra
utvecklingen i Ryssland. Inte just idag,
men Moskvahändelsernademonstrerade
med alla önskvärd tydlighet hur snabbt
läget kan förändras. Baltema har inte
glömt de pansarkolonner som gick mot
Vilnius, Riga och Tallinn vid augustikuppen 1991. Kanske materialiseras ett
nytt ryskt hot aldrig, kanske sker det i
morgon, kanske nästa år. När det än
sker, då är det får sent att börja tänka på
säkerhetsgarantier. De berörda centraloch östeuropeiska statema harsina dystra
minnen avdetta, Tjeckien av Miinchen,
Polen av den brådstörtade engelskfranska garanti som inte formådde vare
sig avskräcka Hitler eller hindra hans
totala seger, baltema av total utlämning
1940, Ungern av 1956.
Man kan göra experimentet att byta
ut ordet ”lugna” i Kinkels artikel mot
31H SvEN sK T IDSKRIFT
”skydda”: Det bore tragiskt om våraforsök
att skydda somliga länder mot angrepp skulle
leda till oro . . . Här demaskeras
provokationsargumentet. En liten stat
kan inte genom att skaffa sig ett försvar
provocera en stormakt på annat sätt än
att den därigenom försvårar för
stormakten att genomföra militär
aggression. Skall den ryska ”oron” alltså
tolkas så att Ryssland vill förbehålla sig
möjligheten till militära angrepp? Iså fall
är det verkligen hög tid att garantera
grannamas säkerhet. Har Ryssland inga
sådana syften kan västliga garantier inte
var ”provocerande”. I sin ängslan över
den ryska reaktionen accepterar
emellertid NATO den gamla sovjetiska
problemformuleringen och definierar
sig självt som aggressivt.
Tyskland borde i detta sammanhang
beakta sin egen erfarenhet. I fyra
decennier skyddades det från att köras
över av de sovjetiska pansararmeema
genomvästs, främst USAs, beredvillighet
att riskera kärnvapenkrig. Västmaktema
bekymrade sig inte för att de möjligen
skapade oro i öst utan gick in för att stilla
sin egen med handfasta medel.
I skyddet av denna militära säkerhet
kunde också Tyskland byggas upp till en
stabil demokrati och en ekonomisk
stormakt. Detta pekar på att den
prioritetsordning som NATO anger är
fel. Det går inte att skapa demokrati och
välstånd utan säkerhet. Det finns inte så
många industrimän som vill investera i
ett område som kan drabbas av kupper,
inbördeskrig eller invasion från grannlandet,
Talet om att prioritera den ekonomiska omvandlingen klingar också falskt
mot bakgrunden av västeuropeisk
protektionism som berövar de nya
statema den grundsten de kan bygga sin
återhämtning på: priskonkurrerande
export.
Bakom NATOs reträttkan man också
skönja den amerikanskabesatthetenmed
kärnvapenproblemet. Liksom USA
tidigare helst ville ha Sovjetunionen
kvar att förhandla START-avtal med,
ser det nu Rysslands sönderfall som ett
skräckscenario medmassförstörelsevapen
utom kontroll.
Farhågorna är förståeliga. Men det är
inte god politik att för länge försöka
bevara strukturer som inte kan bevaras.
Det gör bara sönderfallet så mycket
svårare. Jugoslavien är skräckexemplet.
Om Rysslands fortsatta eventuella
sönderfall skall kunna ske utan katastrofer
för dess egen befolkningoch omvärlden,
är det på tiden att vi i västerlandet
definierar problemen utifrån våra egna
grundläggande principer och ideal.
SVEN SK TI DS KRI FT 319
människor en fundamental förutsättning
för ett anständigt liv. Förmågan att göra
någonting själv och att ha sitt öde i egna
händer.
Det slår hårdast mot dem som har
mest att sträva efter. De unga som vill ha
ettjobb och en bostad, inte för att göra
just det hela livet ellerbo på samma plats
för evigt, men för att ra in en fot och
skaffa sigerfarenheterföratt strävavidare.
Invandrama somintevillfastna ianvisade
hem och bidragsberoende. Företagen
som vill växa och pröva nya ideer, men
som när de inte har facit över framtiden
inte kan ta risken i ett samhälle som
strävar efter konservering.
Därmed skadar detta synsätt hela vårt
samhälle. Ty det goda samhället är ett
dynamiskt samhälle i förändring. De
offentliga trygghetssystemen skall i ett
sådant samhälle inte söka förhindra
förändringar utan göra dem smidiga och
smärtfria. Drömmen om det statiska
samhället leder inte till ett stillastående
samhälle, utan till extrapolering av
nedgången.
Dåledervägen ut ur norra stadsporten
till Nordpolen.
SKALLVIVARA RÄDDA OM
RYSSLAND?
V
ar Jeltsins beslut att
rensa parlamentet med
stridsvagnseld och fallskärmstrupp en nödvändig förutsättning för fortsatta refonner
och för demokratin? Eller inledningen
till en ny diktatur? Den hetsiga debatt
somutbrutit om detta ärförvisso relevant
för vilken politik västerlandet vill föra
med syfte att hjälpa det ryska folket att
överleva. Den förhärskandeinställningen
316
på ledande håll i väst är för närvarande
att överse medden någotdrastiskaformen
för parlamentsupplösning och hoppas
på det bästa.
En annan fråga som ställs är vilket pris
Jeltsin fatt betala till militären för dess
lojalitet. Innehåller detta pris också
säkerhetspolitiska mynt? Kanske har vi
ett svar i försvarsminister Gratjovs
deklaration 20 oktober att de ryska
trupperna kommer att stanna i Estland
och Lettland till dess den ryska befolkningen garanterats ”mänskliga rättigheter” (varmed formedligen menas att
den erhllier rösträtt utan att ha fatt
medborgarskap enligt ländernas lagar).
Här ställs ett grundläggande problem
i västerlandets säkerhetspolitik på sin
spets: Hur mycket skall den styras av
hänsyn till den inrikespolitiska utvecklingen i Ryssland, hur mycket av våra
egna principer och ideal?
Våren 1992 skrev Ryssland utrikesminister Kozyrev en artikel i den
amerikanska tidskriften Foreign A.ffairs
en artikel i vilken han bl a beskrev
Rysslands trängande behov av hjälp for
att bygga en normal stat. Dock var han
noga med att inskärpa att detta inte fick
ta sig så forenklade uttryck som ”hjälp
Jeltsin”. Och med hänvisning till den
tidigare politiken visavi Sovjetunionen
sade han: ”Uppenbarligen vore det ett
nusstag om Garbomanin skulle ersättas
medJeltsimani.” Synpunktenkan tyckas
anmärkningsvärd for enJeltsins utrikesnlinieter. Denvittnardock om enklarsyn
som inte alltid finns i väst, och om en
klar insikt i västerlandets faiblesse for att
söka the good guy och investera sitt
fortroendekapital i honom. I och med
detta blir västerländska politiker också
mycket rädda om the good guy och
anpassar sin politik så att man inte skall
forstöra for honom, ge hans motståndare
vatten på sina kvarnar etc.
Det är inte ägnat att forväna om
vederbörande ledare utnyttjar detta
tillfalle att öva utpressning genom att
exploatera sin svaghet. Gorbatjov gjorde
flitigt bruk av tricket att hota med
Sovjetunionenssönderfall. Amerikanerna, vilkas världsbild helt donlineras av
kämvapenbalansen, skrämdes därmed
svårt, president Bush bokstavligen från
vettet, i och med det famösa tal i Kiev
1991 där han tog avstånd från den
ukrainska självständighetssträvan.
Inte hellerKozyrev harkunnat avhllia
sig från denna lönande hantering. En
höjdpunkt var hans framträdande på
ESK-mötet i Stockholm där han höll ett
nlilitant anforande i gammalsovjetisk
ton, vilket fick åhörarna att gapa och
inse att det måste ha skett nagot hemskt
i maktens boningar i Moskva. Varefter
han forklarade att det bara var ett trick
for att visa vad som skulle hända om
reaktionärerna tog över konunandot.
Hans uttalande på Harpsund som vi
konunenterade i ledaren i nununer 4/
93 är av sarruna karaktär: hot om att man
inte kan kontrollera utvecklingen.
Den stora osäkerhet som rådde under
några dagar om Rysslands framtid borde
rimligen ha lett till att väst sent omsider
sett över sitt säkerhetspolitiska hus,
inklusive säkerheten for de länder som
man hälsatvälkomnai de fria nationernas
krets. Måletborde varatt befåstafriheten
så att den inte helt är beroende av den
SVEN SK TIDSKRIFT 317
osäkra utvecklingen i Moskva. I stället
ha man gått åt andra hållet, åt det håll
som Kozyrev varnade för 1992.
Under det gångna året kunde man till
en börja urskilja en viss uppmjukning av
NATOs tidigare avvisande hållningmot
att ta in nya medlemmar. Tyskland gick
i spetsen for denna utveckling, naturligt
nog mad tanke på dess geografiska läge.
NATOs generalsekreterare, tysken
ManfredW ömergav tydligaochpositiva
signaler. Hoppet steg i Polen, Tjeckien,
Slovakien och Ungern, de närmaste
pretendenterna. Även de baltiska statema
kände sig uppmuntrade. Visserligen
fårstod de att de stod i andra ledet, men
detta skulle snart kunna bli det första.
Tidigare i höst svängde den ryska
inställningen. Jeltsin, som tidigare
forklarat att ett polskt medlemsskap inte
stred mot ryska intressen, tog plötsligt
öppet avstånd från detta. Man kan se
omsvängningen i relation till den
framväxande ryska doktrinen om ”det
Nära Utlandet” en beteckning på de f d
sovjetrepublikerna som Moskva börjat
använda for att beteckna en särskild rysk
intressesfår.
Moskvahändelserna fick NATO att
lägga in backväxeln. Det sker dels med
det gamla argumentet att de presumtiva
medlemsstatema forst måste bli ekonomiskt och politiskt stabila. Men man tar
också fram. den gamla provokationsteorin, väl vårdad vid utrikesrninisteriema, ur garderoben.
”Vi far inte riskera en ny rivalitet
mellan öst och väst. Det vore tragiskt
om våra forsök att lugna somliga länder
skulle leda till oro på annat håll. Vi har
inte råd att bygga nya murar” varnade
Tysklands utrikesminister Klaus Kinkel
i en artikel i International Herald Tribune
21 oktober.
Kinkels yttrande tyder på att han
betraktar säkerhet som någon slags
psykologisk terapi, inte en handfast och
överhängande realitet. De nya fria
statema sökermedlemsskap for att de ser
klara hot, härrörande bl afrån den osäkra
utvecklingen i Ryssland. Inte just idag,
men Moskvahändelsernademonstrerade
med alla önskvärd tydlighet hur snabbt
läget kan förändras. Baltema har inte
glömt de pansarkolonner som gick mot
Vilnius, Riga och Tallinn vid augustikuppen 1991. Kanske materialiseras ett
nytt ryskt hot aldrig, kanske sker det i
morgon, kanske nästa år. När det än
sker, då är det får sent att börja tänka på
säkerhetsgarantier. De berörda centraloch östeuropeiska statema harsina dystra
minnen avdetta, Tjeckien av Miinchen,
Polen av den brådstörtade engelskfranska garanti som inte formådde vare
sig avskräcka Hitler eller hindra hans
totala seger, baltema av total utlämning
1940, Ungern av 1956.
Man kan göra experimentet att byta
ut ordet ”lugna” i Kinkels artikel mot
31H SvEN sK T IDSKRIFT
”skydda”: Det bore tragiskt om våraforsök
att skydda somliga länder mot angrepp skulle
leda till oro . . . Här demaskeras
provokationsargumentet. En liten stat
kan inte genom att skaffa sig ett försvar
provocera en stormakt på annat sätt än
att den därigenom försvårar för
stormakten att genomföra militär
aggression. Skall den ryska ”oron” alltså
tolkas så att Ryssland vill förbehålla sig
möjligheten till militära angrepp? Iså fall
är det verkligen hög tid att garantera
grannamas säkerhet. Har Ryssland inga
sådana syften kan västliga garantier inte
var ”provocerande”. I sin ängslan över
den ryska reaktionen accepterar
emellertid NATO den gamla sovjetiska
problemformuleringen och definierar
sig självt som aggressivt.
Tyskland borde i detta sammanhang
beakta sin egen erfarenhet. I fyra
decennier skyddades det från att köras
över av de sovjetiska pansararmeema
genomvästs, främst USAs, beredvillighet
att riskera kärnvapenkrig. Västmaktema
bekymrade sig inte för att de möjligen
skapade oro i öst utan gick in för att stilla
sin egen med handfasta medel.
I skyddet av denna militära säkerhet
kunde också Tyskland byggas upp till en
stabil demokrati och en ekonomisk
stormakt. Detta pekar på att den
prioritetsordning som NATO anger är
fel. Det går inte att skapa demokrati och
välstånd utan säkerhet. Det finns inte så
många industrimän som vill investera i
ett område som kan drabbas av kupper,
inbördeskrig eller invasion från grannlandet,
Talet om att prioritera den ekonomiska omvandlingen klingar också falskt
mot bakgrunden av västeuropeisk
protektionism som berövar de nya
statema den grundsten de kan bygga sin
återhämtning på: priskonkurrerande
export.
Bakom NATOs reträttkan man också
skönja den amerikanskabesatthetenmed
kärnvapenproblemet. Liksom USA
tidigare helst ville ha Sovjetunionen
kvar att förhandla START-avtal med,
ser det nu Rysslands sönderfall som ett
skräckscenario medmassförstörelsevapen
utom kontroll.
Farhågorna är förståeliga. Men det är
inte god politik att för länge försöka
bevara strukturer som inte kan bevaras.
Det gör bara sönderfallet så mycket
svårare. Jugoslavien är skräckexemplet.
Om Rysslands fortsatta eventuella
sönderfall skall kunna ske utan katastrofer
för dess egen befolkningoch omvärlden,
är det på tiden att vi i västerlandet
definierar problemen utifrån våra egna
grundläggande principer och ideal.
SVEN SK TI DS KRI FT 319