Ledare; Förändring eller försvar
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LEDARE
Förändring eller försvar?
B
lev Sverige så som dess politiska
arkitekter tänkte sig att det skulle
bli? Frågan är lätt att besvara. I
stort sett ingen hävdar att miljonprogrammets bostadsområden lever upp till de sociala förhoppningarna bakom det så kallade miljonprogrammet Få hävdar att
byråkratin och stelheten i de offentliga
välfårdssystemen är ett uttryck för den gemensamma sektorns överlägsna förmåga
att skapa välfärd och ta hand om människors liv. Knappast någon menar i dag att
medborgarnas känslor av maktlöshet och
främlingskap lever upp till 1960-talets
förhoppningar om att staten skulle bära
och förmedla medborgarnas solidaritet
med varandra.
Efter ett 1980-tal som på grund av den
politiserade ekonomin ökat gapet mellan
rika och icke-rika mer än vad arbete och
kapitalism hade kunnat göra framstår den
jämlikhetsideologi som lade grunden för
den politiserade ekonomin som politisk
amatörism. Rimligtvis måste den framstå
så också för sina upphovsmän. Det är devalveringar, inflation, löntagarfonder, reglerad bostadspolitik och solidarisk lönepolitik som kombinerat med världens
högsta arbetsbeskattning lagt grunden för
1980-talets förmögenheter. Inte hårt arbete och nya företag.
Det har rist till många gånger i Reuterskärmarna under 1980-talet, oftast av
förtjusning inför politiska beslut som
gjort vissa placeringar bättre än andra. Få
gånger har det varit de produktiva investeringarna i Sverige som gjorts lönsamma. Politiken har gett utrymme för spekulation på ett sätt som aldrig marknaden
ger.
Det är ingen tillfällighet att politikens
kontroll över den svenska ekonomin är
större än någonsin samtidigt som tillväxt
och produktivitetsökningar är lägre än på
mycket länge. Bland västvärldens industriländer har vi den lägsta tillväxten.
Självfallet blev inte Sverige som 1930-
och 1960-talens samhällsingenjörer hade
tänkt sig framtiden.
Tvärtom har de befäst privilegiesamhället. Nu pågår en debatt om vad som
gick fel. Kloka socialdemokrater lägger
pannan i djupa veck och frågar sig vad det
var som gick fel. Om man var för okänslig
för vad människor ville ha. Om man inte
förmådde engagera dem som skulle engageras i det stora samhällsprojektet
Självkritiken rör det egna uppträdandet.
Därmed slår man fast att det inte är den
egna rollen man vill diskutera utan enbart
hur man spelat den. Man har inte lyssnat
tillräckligt, säger man. Man har inte gjort
på det rätta sättet, hävdar man. Men man
ifrågasätter inte att det är politikerns roll
att vara den som lyssnar för att sedan vara
den som gör det rätta, medan andra hänvisas till att vara dem som önskar.
Men tänk tanken att anledningen till att
så mycket gått snett i vårt rika land inte
beror på att man utfört iden fel utan på att
iden varit komplett fel.
I det första fallet ifrågasätter man inte
de höga skatterna och politikernas självklara rätt att bestämma över vår välfärd.
Då talar man om att det behövs alternativ
men att den politiska kontrollen inte får
ifrågasättas. Då blir den politiska kontrollen synonym med den välfärd som man
har kontrollen över. Då krävs ingen förändring. Bara förbättringar. Detta är socialdemokratins linje. Socialt ansvar och
mänsklig välfård förutsätter statligt engagemang. Annars finns ingen välfärd och
inget socialt ansvar.
Kanske är detta också folkpartiets linje. Enligt folkpartiordföranden Bengt
Westerberg ser Sverige inte så olikt ut det
samhälle som hadeföljt av folkpartiets socialliberala politik.
Om det är iden som varit komplett fel
krävs emellertid förändringar som berör
grunden för vårt samhälle. Då har vårt
samhälle vuxit upp kring strukturer och
förhoppningar som aldrig kan uppfylla
sina löften.
Reaktionerna efter den moderata
framtidsgruppens rapport belyser att det
är kring den grundläggandefrågan,frågan
om staten skall ha kontroll över medborgarnas välfärd, som alternativen i svensk
politik mejslas fram. Antingen förutsätter
man att socialt ansvar och mänsklig välfärd till varje del förutsätter statligt engagemang så som i dag eller så menar man
att socialt ansvar och mänsklig välfärd
kan leva, till och med bättre, med mindre
statligt engagemang.
Hur man ställer sig till denna fråga beror på vilken bild man har av statens förmåga och det civila samhällets möjligheter.I en tid då tron på socialismen och de
centraliserade plansystemen faller sönder
i land efter land är det förvånande att så
många sätter sin politiska heder på spel
för att försvara statens rätt att kontrollera
människors välfärd med motivet att utan
statlig kontroll hotas välfärden. Är det
155
tvärtom inte självklart att stat och kommun är mindre lämpade att administrera
välfärden? Förutom att höga skatter stryper välfärdstillväxten? Och varför skulle
stat och kommun vara mindre lämpade
att bedriva industriverksamhet och dagligvaruhandel – vilket de flesta är ense
om- men mer lämpade än andra att bedriva barnomsorg och sjukvård? Vad
finns det i köerna, de anställdas motivation, kostnadsutvecklingen och människornas valfrihet som talar för det senare?
Den moderata framtidsgruppens bilder av det allsidiga samhället, den lilla och
stora världen och det civila samhället ger
en möjlighet att se en mänsklig vitalitet
och mångfald som den politiska makten
inte kan ge. I den lilla världen finns känslor och engagemang som aldrig kan skapas genom politiska beslut men väl urholkas av dem.
De som försvarar sig mot förändringar
måste fråga sig vilka bilder av det svenska
samhället de tror på. Det är inte lätt att
försvara ett bevarande av världens högsta
skattetryck om man tror på politikens begränsningar, plansystemens oförmåga och
det civila samhällets möjligheter. Någon
gång måste även socialister i Sverige fråga
sig om bristema i det svenska samhället
ligger djupare än i mänsklig oförmåga.
Den dag de allra flesta inser detta blir början på en period av förändringar.
Förändring eller försvar?
B
lev Sverige så som dess politiska
arkitekter tänkte sig att det skulle
bli? Frågan är lätt att besvara. I
stort sett ingen hävdar att miljonprogrammets bostadsområden lever upp till de sociala förhoppningarna bakom det så kallade miljonprogrammet Få hävdar att
byråkratin och stelheten i de offentliga
välfårdssystemen är ett uttryck för den gemensamma sektorns överlägsna förmåga
att skapa välfärd och ta hand om människors liv. Knappast någon menar i dag att
medborgarnas känslor av maktlöshet och
främlingskap lever upp till 1960-talets
förhoppningar om att staten skulle bära
och förmedla medborgarnas solidaritet
med varandra.
Efter ett 1980-tal som på grund av den
politiserade ekonomin ökat gapet mellan
rika och icke-rika mer än vad arbete och
kapitalism hade kunnat göra framstår den
jämlikhetsideologi som lade grunden för
den politiserade ekonomin som politisk
amatörism. Rimligtvis måste den framstå
så också för sina upphovsmän. Det är devalveringar, inflation, löntagarfonder, reglerad bostadspolitik och solidarisk lönepolitik som kombinerat med världens
högsta arbetsbeskattning lagt grunden för
1980-talets förmögenheter. Inte hårt arbete och nya företag.
Det har rist till många gånger i Reuterskärmarna under 1980-talet, oftast av
förtjusning inför politiska beslut som
gjort vissa placeringar bättre än andra. Få
gånger har det varit de produktiva investeringarna i Sverige som gjorts lönsamma. Politiken har gett utrymme för spekulation på ett sätt som aldrig marknaden
ger.
Det är ingen tillfällighet att politikens
kontroll över den svenska ekonomin är
större än någonsin samtidigt som tillväxt
och produktivitetsökningar är lägre än på
mycket länge. Bland västvärldens industriländer har vi den lägsta tillväxten.
Självfallet blev inte Sverige som 1930-
och 1960-talens samhällsingenjörer hade
tänkt sig framtiden.
Tvärtom har de befäst privilegiesamhället. Nu pågår en debatt om vad som
gick fel. Kloka socialdemokrater lägger
pannan i djupa veck och frågar sig vad det
var som gick fel. Om man var för okänslig
för vad människor ville ha. Om man inte
förmådde engagera dem som skulle engageras i det stora samhällsprojektet
Självkritiken rör det egna uppträdandet.
Därmed slår man fast att det inte är den
egna rollen man vill diskutera utan enbart
hur man spelat den. Man har inte lyssnat
tillräckligt, säger man. Man har inte gjort
på det rätta sättet, hävdar man. Men man
ifrågasätter inte att det är politikerns roll
att vara den som lyssnar för att sedan vara
den som gör det rätta, medan andra hänvisas till att vara dem som önskar.
Men tänk tanken att anledningen till att
så mycket gått snett i vårt rika land inte
beror på att man utfört iden fel utan på att
iden varit komplett fel.
I det första fallet ifrågasätter man inte
de höga skatterna och politikernas självklara rätt att bestämma över vår välfärd.
Då talar man om att det behövs alternativ
men att den politiska kontrollen inte får
ifrågasättas. Då blir den politiska kontrollen synonym med den välfärd som man
har kontrollen över. Då krävs ingen förändring. Bara förbättringar. Detta är socialdemokratins linje. Socialt ansvar och
mänsklig välfård förutsätter statligt engagemang. Annars finns ingen välfärd och
inget socialt ansvar.
Kanske är detta också folkpartiets linje. Enligt folkpartiordföranden Bengt
Westerberg ser Sverige inte så olikt ut det
samhälle som hadeföljt av folkpartiets socialliberala politik.
Om det är iden som varit komplett fel
krävs emellertid förändringar som berör
grunden för vårt samhälle. Då har vårt
samhälle vuxit upp kring strukturer och
förhoppningar som aldrig kan uppfylla
sina löften.
Reaktionerna efter den moderata
framtidsgruppens rapport belyser att det
är kring den grundläggandefrågan,frågan
om staten skall ha kontroll över medborgarnas välfärd, som alternativen i svensk
politik mejslas fram. Antingen förutsätter
man att socialt ansvar och mänsklig välfärd till varje del förutsätter statligt engagemang så som i dag eller så menar man
att socialt ansvar och mänsklig välfärd
kan leva, till och med bättre, med mindre
statligt engagemang.
Hur man ställer sig till denna fråga beror på vilken bild man har av statens förmåga och det civila samhällets möjligheter.I en tid då tron på socialismen och de
centraliserade plansystemen faller sönder
i land efter land är det förvånande att så
många sätter sin politiska heder på spel
för att försvara statens rätt att kontrollera
människors välfärd med motivet att utan
statlig kontroll hotas välfärden. Är det
155
tvärtom inte självklart att stat och kommun är mindre lämpade att administrera
välfärden? Förutom att höga skatter stryper välfärdstillväxten? Och varför skulle
stat och kommun vara mindre lämpade
att bedriva industriverksamhet och dagligvaruhandel – vilket de flesta är ense
om- men mer lämpade än andra att bedriva barnomsorg och sjukvård? Vad
finns det i köerna, de anställdas motivation, kostnadsutvecklingen och människornas valfrihet som talar för det senare?
Den moderata framtidsgruppens bilder av det allsidiga samhället, den lilla och
stora världen och det civila samhället ger
en möjlighet att se en mänsklig vitalitet
och mångfald som den politiska makten
inte kan ge. I den lilla världen finns känslor och engagemang som aldrig kan skapas genom politiska beslut men väl urholkas av dem.
De som försvarar sig mot förändringar
måste fråga sig vilka bilder av det svenska
samhället de tror på. Det är inte lätt att
försvara ett bevarande av världens högsta
skattetryck om man tror på politikens begränsningar, plansystemens oförmåga och
det civila samhällets möjligheter. Någon
gång måste även socialister i Sverige fråga
sig om bristema i det svenska samhället
ligger djupare än i mänsklig oförmåga.
Den dag de allra flesta inser detta blir början på en period av förändringar.