Lars Vargö: Ett förändrat Japan i en förändrad värld

Den 15 augusti 1945 kapitulerade Japan efter att ha orsakat stor förödelse och lidande i Östasien. Landet verkade hopplöst förvridet efter att militariserats under flera decennier. De allierade styrkorna under amerikansk ledning inledde en ockupation som inriktades på att försöka få Japan att gå från autokrati till att vara ett demokratiskt sinnat land. Många tvivlade på att det skulle vara möjligt, så indoktrinerad verkade den japanska befolkningen vara. En ny konstitution, som trädde i kraft 1947, dikterades av de nya makthavarna, som insisterade på att Japan aldrig någonsin skulle kunna skaffa sig väpnade styrkor igen (art. 9).

Ockupationen varade fram till 1952, men dessförinnan hade Koreakriget brutit ut. Två stater hade bildats på den koreanska halvön 1948, Nordkorea och Sydkorea, och den 25 juni 1950 invaderade den förra staten den senare. FN:s säkerhetsråd tog beslutet att komma till Sydkoreas hjälp och allierade styrkor under amerikansk ledning lyckades till slut driva tillbaka de nordkoreanska styrkorna till i stort sett samma frontlinje, den 38:e breddgraden, som tidigare hade skilt de båda staterna åt. Dessförinnan hade även det kommunistiska Kina, som bildades i oktober 1949, gått med i kriget på nordkoreansk sida. Det stilleståndsavtal som undertecknades i juli 1953 fick även en kinesisk signatur. Det kalla kriget hade definitivt fått fäste även i Östasien.

Hoten från Sovjetunionen, Kina och Nordkorea satte den nya japanska konstitutionen i ett annat läge redan innan den allierade ockupationen av Japan hade upphört. En kreativ omtolkning av artikel 9 behövdes och Japan tilläts att skaffa ”självförsvarsstyrkor”. De amerikanska baserna fick samtidigt förnyad betydelse, nu som skydd för både Japan och Sydkorea i stället för att som initialt var avsikten, att under en tid hålla ett potentiellt remilitariserat Japan i schack.

Ett fredsavtal, San Francicso-avtalet, undertecknades i september 1951 och den allierade ockupationen av Japan upphörde i april 1952. Japan återfick full suveränitet över sitt eget territorium. Striderna på den koreanska halvön mynnade till slut ut i ett stilleståndsavtal i juli 1953, men hoten från Sovjetunionen, Kina och Nordkorea kvarstod.

Under de sjuttio år som har gått sedan Japan blev herre i sitt eget hus igen har landet utvecklats precis så som de allierades förhoppningar var strax efter kapitulationen. Japan är idag en stabil demokrati och en ansvarsfull medlem av FN. Landet har utvecklats till en viktig biståndsgivare och har med generösa gåvor, lån och krediter dessutom varit en avgörande faktor i såväl Kinas som Sydkoreas fenomenala ekonomiska utveckling.

Den ryska invasionen av Ukraina, de växande kinesiska hoten mot det demokratiska Taiwan och kärnvapenutvecklingen i Nordkorea, har nu tvingat Japan att anpassa sig till de nya och verkliga hot som omger landet. I december 2022 antog Japan en ny nationell säkerhetsstrategi och en ny försvarsstrategi. Det nya är att strategierna ska svara mot de verkliga hoten, snarare än vila på en godtrogen vilja till samförstånd. Det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet med USA utgör fortfarande grunden. Japan har därtill börjat samarbeta med Indien, USA, Filippinerna, Australien, med flera länder, för att skapa en ”fri och öppen” region som omfattar Stilla havet och Sydasien (Free and Open Indo-Pacific). Med EU har Japan inte bara undertecknat ett jättelikt frihandelsavtal, utan även ett strategiskt partnerskapsavtal. Japan behövs i vårt gemensamma försvar av de principer FN vilar på.

Lars Vargö är japanolog och tidigare ambassadör/SNB