Lars Tobisson: M får inte försumma framtiden

Vem ska svara för det långsiktiga strategiska tänkandet i Moderaterna? Vem ska visa vägen för en fortsatt frammarsch för de liberalkonservativa idéerna?

Partiledaren, vice partiledaren, partisekreteraren och gruppledaren har alla gått till nya viktiga arbetsuppgifter och kommer att bli fullt sysselsatta som statsråd. Ny partisekreterare är utsedd liksom gruppledare, men de är oerfarna i dessa roller.

Situationen påminner om vad som gällde efter 1976 års val. När nu tillfälle gavs att regera efter 44 års väntan, flyttade hela partipresidiet med Gösta Bohman i spetsen över till regeringskansliet, kvarlämnande endast partisekreteraren i dennes gamla position. Hans, dvs min, främsta uppgift blev nu att påminna om vad som egentligen var moderat politik. Inte minst hade jag ansvaret för att politiken inte stelnade till utan utvecklades i takt med tiden.

Det var ingen tacksam uppgift. Mittenpartierna betraktade mig som en sabotör mot regeringssamarbetet. Men jag är övertygad om att denna profilering var en nödvändig förutsättning för att partiet skulle fortsätta att stärkas under regeringsåren och etablera sig som största borgerliga parti, större än de andra tillsammans.

Att fem av åtta riksdagspartier nu riskerar att hamna under 4-procentspärren visar att den politiska utvecklingen är mera chansartad och svårförutsägbar.

Om verkligheten kan sägas ha blivit mera oregerlig, har det politiska landskapet genomgått förändringar även i andra avseenden. Den viktigaste förändringen är att det tidigare jämna styrkeförhållandet mellan socialistiska och icke-socialistiska partier har förskjutits på ett avgörande sätt. Det är långt fram för Magdalena Andersson, om hon vill få till stånd en regering enbart stödd på ytterpartierna till vänster. Är det insikten om detta, som fick  henne att anslå ett försonligt och samarbetsvilligt tonfall i den senaste partiledardebatten. Hon kan inte räkna med att något borgerligt parti ställer upp till stöd för en av henne ledd regering.

I den nya politiska geografin är det ont om utrymme för en borgerlig vänster. Vi har två socialliberala partier, C och L, som trots att de tillhör samma partigrupp i Europaparlamentet, är delade mellan opposition och regering här hemma. Tillsammans fick de stöd av ca 10 procent av väljarna, och de befinner sig båda farligt nära spärrgränsen.

C fick i valet dålig utdelning på sin flirt med S, och det skulle inte förvåna, om nedgången fortsätter. Ren självbevarelsedrift torde få Annie Lööfs efterträdare till en omorientering åt borgerligt håll. L får hoppas på framgångar för sina många statsråd. Men det finns skäl att överväga ett närmare organisatoriskt samgående, vilket skulle förlänga avståndet till spärrgränsen. Det håller ju inte i längden att taktikrösta på varann!

För partierna till höger ser framtiden rätt ljus ut. Det finns en ökad förståelse och respekt för konservativa idéer. Valdebatten dominerades av högerfrågor som brottsbekämpning, försvar och integration. KD och SD verkar inte ha så mycket emot att kallas för höger. I vissa sammanhang placeras de båda partierna till höger om M.

Detta närmande kan komma att förstärkas under det inledda regeringssamarbetet. Tätare kontakter bäddar för ökat samförstånd. Liksom under tidigare koalitionsregeringar kommer det att finnas anledning till gemensamma gruppmöten i Riksdagen. Varför inte införa denna ordning som permanent för M och KD? De sitter redan i samma partigrupp i Europaparlamentet.

Hur har då KD det med spärrgränsen? Avståndet dit är visserligen mindre än för t ex C, men även här finns ju lösningen med ett närmare organisatoriskt samarbete. M borde kunna erbjuda generösa villkor liknande dem som gäller för den kristna broderskapsrörelsen inom S.

Förhållandet mellan M och SD kommer att bestämmas av hur samarbetet i regeringsfrågor utfaller. Ökad närhet kan mycket väl utvecklas till bättre ömsesidig förståelse. Intressant blir att se om de kommer att delta i gemensamma gruppmöten. SD är inget borgerligt regeringsparti men det finns ett gemensamt uppdrag att förvalta i Tidö-avtalet.

Moderaterna gör klokt i att överväga hur deras liberalkonservativa program ska drivas med kontinuitet och konsekvens i den osäkra värld som partisplittringen skapar.  Det finns också skäl att eftersträva en större enhetlighet i uppträdandet på lokal nivå och i förhållandet till riksplanet.

Men vem bevakar detta?

Lars Tobisson är fd riksdagsledamot, partisekreterare och vice partiledare för Moderaterna