Lars Fimmerstad; Tyska krigsdebatter
2003
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
0:::
UJ
::.:::
u
:Q
cc
LARS FIMMERSTAD OM
tyska krigsdebatter
K
riget har en ständig och i dessa dagar beklagligt ökad aktualitet.
Olika aspekter av kriget har nyligen belysts i några uppmärksammade tyska
böcker.
Tyska opinionsbildares samveten sönderslits för närvarande av frågan om tiden är mogen för att dra fram
också det tyska folkets lidanden under det andra
världskriget. Rollfördelningen i det skulddrama som
utspelat sig efter de tolv naziåren har ju varit givenrollen av offer har inte legat för tyskar. Men ändå blev
ju också tyskar offer för krigets fasor. Debatten startade med nobelpristagaren Glinter Grass’ ”Im Krebsgang” häromåret, den som roman tämligen likgiltiga
bok, som dock genom sitt ämnesval – fördrivandet
av 12 miljoner tyskar från de tyska områden som skulle ha tilldelats Polen vid krigsslutet- väckte tvehågsna känslor. Debatten fick nyligen nytt bränsle när den
tyske historikern Jörg Friedrich publicerade sin Der
Brand. Deutschland im Bombenkrieg 1940-45. Det
är märkligt nog första gången en historiker tar ett helhetsgrepp på det allierade bombkriget mot tyska stä-
der under framför allt andra världskrigets slutskede.
Det helvete på jorden boken beskriver har givetvis
inte varit okänt men ändå skjutits undan i eftervärldens medvetande med en slags ”dom hade sej själva
att skylla”. Just den tyska skulden användes som vanligt i strävan att lägga embargo på anläggandet av
moraliska aspekter på den systematiska förstörelsen av
de tyska städerna. Bombkriget var ett utrotningskrig,
en hämnd för tyska krigsförbrytelser som de facto så
gott som utplånade alla tyska städer och massakrerade många tusen människor. Diskussionen är värd att
föras: förvandlades även ledarna på den allierade sidan
till krigsförbrytare? Bör eftervärlden se med nya, mindre
partiska ögon på en gestalt som Winston Churchill?
Skall också han inrangeras i 1900-talets galleri
av massmördare? Så långt har ingen vågat driva frågeställningen. Men Friedrichs nästan överväldigande
faktaspäckade, för att inte säga encyklopediska redovisning av bombkrigets kostnader i form av mänskliga
offer och förstört kulturarv, bör få bidra till bilden
av vad som skedde under de mörka åren. Bombkriget
kostade också allierade liv. Endast en ringa del av
besättningarna på de bombeskadrar som skickades
iväg- unga män i tjugoårsåldern- överlevde bombkriget. De var en kalkylerad kostnad – eller för att
uttrycka saken brutalt: kanonmat.
KAISERN
”Alla katastrofers moder” har det första världskriget
kallats. I synnerhet vägen till dess utbrott erbjuder
historikerna ständigt diskussionsunderlag. Inte minst
kejsar Wilhelm II:s roll förblir möjlig att tolka inom en
vid ram, från ”en av de huvudansvariga för kriget” till
”en löjeväckande marionett i militärens händer”.
En synnerligen välavvägd och klargörande redogö-
relse för Kaiserns roll i tysk politik ges nu av den tyske
historieprofessorn Wolfgang G. Mommsen. I sin War
der Kaiser am allen schuld? ger han en elegant analys av
den såväl i sin glans dagar som senare ständigt lika kontroversielle siste Hohenzollern på Preussens och det
andra tyska rikets tron. Kaisern som institution sågs av
de maktägande konservativa kretsarna, som behärskade
administrationen och militären, som ett bålverk mot ett
parlamentariskt styre och framför allt mot den ständigt
växande socialdemokratiska representationen i riksdagen. Ändå fann samma kretsar kejsarens person både
pinsam och begränsad och- märkligt nog- för obenä-
gen att ta till militärt våld när den utrikespolitiska
situationen tillät.
I någon mån liknar frågan om Kaiserns skuld till att
det tyska samhället allt mer militariserades diskussionen
om hönan och ägget, menar Mommsen. Kaisern hade
ensamrätt till alla viktiga utnämningar i riket såväl som
i Preussen som var ungefär halva riket. Han tillsatte rikskanslern och han var högste befälhavare för krigsmakten, inte enbart i teorin som i konstitutionella monarkier, utan de facto. Han kunde inte tänka sig att rekrytera
ledande befattningar i riket utanför kretsen av de konservativa, förkroppsligade i det tysknationella konservativa partiet. Men i sin tur gjorde det av Kaisern utnämnda mestadels adliga etablissemanget i riket allt för att
manipulera Kaisern i enlighet med sina intressen.
Även Morumsen ansluter sig till den numera ganska
vanliga tesen att Kaisern under de sista åren före krigsutbrottet var en svag monark. Han behärskade knappast
I!J lSvensk Tidskrift l2oo3,nr 1 l
de krafter han släppt fram, framför allt militärledningen
lyckades intrigera fram krigsutbrottet. Dess tes var grovt
uttryckt ”Nu eller aldrig”. Tysklands relativa militära
styrka skulle med tiden minska i förhållande till de
stater som inringade det. Därför gällde det att spela
krigskortet 1914.
DET NYA KRIGET
Från gångna krig till de nuvarande: Herfried Munkler
är en tysk samhällsvetare som specialiserat sig på kriget.
Senast har han i en iskallt skrämmande analys beskrivit
vad han kallar ”De nya krigen” i boken med samma
namn Die neuen Kriege. Med de nya krigen menar han
de billiga fattigmanskrig som ständigt pågår i tredje
världen främst i utkanterna på de gamla kollapsade
imperiernas områden: från Sydostasiens övärld, via
Centralasien, med nedslag i mellanöstern i det svarta
Afrika till delar av Sydamerika.
Krig, menar Munkler är sällan krig mellan stater och
deras dyra militärapparater längre. Snarare är det kondottiärer, warlords, krigsherrar- oälskat barn har många
namn- som drar härjande runt. Kriget riktar sig främst
mot civilbefolkningen och har blivit ett sätt att leva, ja, ett företag
för de deltagande manshoparna.
De nya krigen har sin ekonomi,
också den globaliserad numera.
Narkotika och slavhandel i form
av tillfångatagna flickor som skickas till OECD-ländernas bordeller
är exportvaror via ett nätverk med
förgreningar till den organiserade
brottsligheten i den rika världen.
De nya krigen och den internationella brottsligheten utgör en
skumraskets globalisering.
Men andra ekonomiska stöttepelare är ironiskt nog FN och de
internationella media. De nya krigen producerar massakrer och
våldtäkter men också de som lyckas ta sig undan krigsherrarna och
deras anhang- flyktingarna. Krigszonernas gigantiska flyktingläger är
importcentraler för världens välmenande hjälpsändningar som till
största delen hamnar i krigsherrars
händer. Tragiskt nog bidrar hjälpsändningarna till att göda kriget
som, med den klassiska termen från
30-åriga kriget, ”föder sig själv”.
För att framstå som offren i kriget, gäller det för
den ena sidan att få världens medier att visa just den
egna gruppens lidanden. Etniska, religiösa och, numera
mer sällan politiska skyltar på krigsherrarnas verksamheter- för att inte säga företag – döljer enligt
Munkler att kriget är ett sätt att försörja sig för stora
delen av tredje världens unga män. Det bästa livsalternativ som erbjuds en trettonåring är att liksom
sina förebilder sluta sig till en krigsherre. Han får då
ett liv som en blandning av Hollywood och Kalasjnikov,
fyllt av spännande orgier i massakrer och våldtäkter,
en pubertal allmaktsfantasi, långt från arbetets
dystra vardag, om ett sådant alternativ överhuvud
taget finns i denna värld där staten sedan länge
kollapsat. Munkler påpekar att de nya krigen utgör
en ekonomi vars intressenter inte är intresserade av
att de någonsin tar slut. Rövartågen runt förödda
landsändar är inte avsedda att leda till någon ”seger”
i någon batalj.
Lars Firnmerstad (lars.fimmerstad@telia.com) är
frilansskribent och författare.
co
Q:
n
:;:<;
m
Al
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 lm
UJ
::.:::
u
:Q
cc
LARS FIMMERSTAD OM
tyska krigsdebatter
K
riget har en ständig och i dessa dagar beklagligt ökad aktualitet.
Olika aspekter av kriget har nyligen belysts i några uppmärksammade tyska
böcker.
Tyska opinionsbildares samveten sönderslits för närvarande av frågan om tiden är mogen för att dra fram
också det tyska folkets lidanden under det andra
världskriget. Rollfördelningen i det skulddrama som
utspelat sig efter de tolv naziåren har ju varit givenrollen av offer har inte legat för tyskar. Men ändå blev
ju också tyskar offer för krigets fasor. Debatten startade med nobelpristagaren Glinter Grass’ ”Im Krebsgang” häromåret, den som roman tämligen likgiltiga
bok, som dock genom sitt ämnesval – fördrivandet
av 12 miljoner tyskar från de tyska områden som skulle ha tilldelats Polen vid krigsslutet- väckte tvehågsna känslor. Debatten fick nyligen nytt bränsle när den
tyske historikern Jörg Friedrich publicerade sin Der
Brand. Deutschland im Bombenkrieg 1940-45. Det
är märkligt nog första gången en historiker tar ett helhetsgrepp på det allierade bombkriget mot tyska stä-
der under framför allt andra världskrigets slutskede.
Det helvete på jorden boken beskriver har givetvis
inte varit okänt men ändå skjutits undan i eftervärldens medvetande med en slags ”dom hade sej själva
att skylla”. Just den tyska skulden användes som vanligt i strävan att lägga embargo på anläggandet av
moraliska aspekter på den systematiska förstörelsen av
de tyska städerna. Bombkriget var ett utrotningskrig,
en hämnd för tyska krigsförbrytelser som de facto så
gott som utplånade alla tyska städer och massakrerade många tusen människor. Diskussionen är värd att
föras: förvandlades även ledarna på den allierade sidan
till krigsförbrytare? Bör eftervärlden se med nya, mindre
partiska ögon på en gestalt som Winston Churchill?
Skall också han inrangeras i 1900-talets galleri
av massmördare? Så långt har ingen vågat driva frågeställningen. Men Friedrichs nästan överväldigande
faktaspäckade, för att inte säga encyklopediska redovisning av bombkrigets kostnader i form av mänskliga
offer och förstört kulturarv, bör få bidra till bilden
av vad som skedde under de mörka åren. Bombkriget
kostade också allierade liv. Endast en ringa del av
besättningarna på de bombeskadrar som skickades
iväg- unga män i tjugoårsåldern- överlevde bombkriget. De var en kalkylerad kostnad – eller för att
uttrycka saken brutalt: kanonmat.
KAISERN
”Alla katastrofers moder” har det första världskriget
kallats. I synnerhet vägen till dess utbrott erbjuder
historikerna ständigt diskussionsunderlag. Inte minst
kejsar Wilhelm II:s roll förblir möjlig att tolka inom en
vid ram, från ”en av de huvudansvariga för kriget” till
”en löjeväckande marionett i militärens händer”.
En synnerligen välavvägd och klargörande redogö-
relse för Kaiserns roll i tysk politik ges nu av den tyske
historieprofessorn Wolfgang G. Mommsen. I sin War
der Kaiser am allen schuld? ger han en elegant analys av
den såväl i sin glans dagar som senare ständigt lika kontroversielle siste Hohenzollern på Preussens och det
andra tyska rikets tron. Kaisern som institution sågs av
de maktägande konservativa kretsarna, som behärskade
administrationen och militären, som ett bålverk mot ett
parlamentariskt styre och framför allt mot den ständigt
växande socialdemokratiska representationen i riksdagen. Ändå fann samma kretsar kejsarens person både
pinsam och begränsad och- märkligt nog- för obenä-
gen att ta till militärt våld när den utrikespolitiska
situationen tillät.
I någon mån liknar frågan om Kaiserns skuld till att
det tyska samhället allt mer militariserades diskussionen
om hönan och ägget, menar Mommsen. Kaisern hade
ensamrätt till alla viktiga utnämningar i riket såväl som
i Preussen som var ungefär halva riket. Han tillsatte rikskanslern och han var högste befälhavare för krigsmakten, inte enbart i teorin som i konstitutionella monarkier, utan de facto. Han kunde inte tänka sig att rekrytera
ledande befattningar i riket utanför kretsen av de konservativa, förkroppsligade i det tysknationella konservativa partiet. Men i sin tur gjorde det av Kaisern utnämnda mestadels adliga etablissemanget i riket allt för att
manipulera Kaisern i enlighet med sina intressen.
Även Morumsen ansluter sig till den numera ganska
vanliga tesen att Kaisern under de sista åren före krigsutbrottet var en svag monark. Han behärskade knappast
I!J lSvensk Tidskrift l2oo3,nr 1 l
de krafter han släppt fram, framför allt militärledningen
lyckades intrigera fram krigsutbrottet. Dess tes var grovt
uttryckt ”Nu eller aldrig”. Tysklands relativa militära
styrka skulle med tiden minska i förhållande till de
stater som inringade det. Därför gällde det att spela
krigskortet 1914.
DET NYA KRIGET
Från gångna krig till de nuvarande: Herfried Munkler
är en tysk samhällsvetare som specialiserat sig på kriget.
Senast har han i en iskallt skrämmande analys beskrivit
vad han kallar ”De nya krigen” i boken med samma
namn Die neuen Kriege. Med de nya krigen menar han
de billiga fattigmanskrig som ständigt pågår i tredje
världen främst i utkanterna på de gamla kollapsade
imperiernas områden: från Sydostasiens övärld, via
Centralasien, med nedslag i mellanöstern i det svarta
Afrika till delar av Sydamerika.
Krig, menar Munkler är sällan krig mellan stater och
deras dyra militärapparater längre. Snarare är det kondottiärer, warlords, krigsherrar- oälskat barn har många
namn- som drar härjande runt. Kriget riktar sig främst
mot civilbefolkningen och har blivit ett sätt att leva, ja, ett företag
för de deltagande manshoparna.
De nya krigen har sin ekonomi,
också den globaliserad numera.
Narkotika och slavhandel i form
av tillfångatagna flickor som skickas till OECD-ländernas bordeller
är exportvaror via ett nätverk med
förgreningar till den organiserade
brottsligheten i den rika världen.
De nya krigen och den internationella brottsligheten utgör en
skumraskets globalisering.
Men andra ekonomiska stöttepelare är ironiskt nog FN och de
internationella media. De nya krigen producerar massakrer och
våldtäkter men också de som lyckas ta sig undan krigsherrarna och
deras anhang- flyktingarna. Krigszonernas gigantiska flyktingläger är
importcentraler för världens välmenande hjälpsändningar som till
största delen hamnar i krigsherrars
händer. Tragiskt nog bidrar hjälpsändningarna till att göda kriget
som, med den klassiska termen från
30-åriga kriget, ”föder sig själv”.
För att framstå som offren i kriget, gäller det för
den ena sidan att få världens medier att visa just den
egna gruppens lidanden. Etniska, religiösa och, numera
mer sällan politiska skyltar på krigsherrarnas verksamheter- för att inte säga företag – döljer enligt
Munkler att kriget är ett sätt att försörja sig för stora
delen av tredje världens unga män. Det bästa livsalternativ som erbjuds en trettonåring är att liksom
sina förebilder sluta sig till en krigsherre. Han får då
ett liv som en blandning av Hollywood och Kalasjnikov,
fyllt av spännande orgier i massakrer och våldtäkter,
en pubertal allmaktsfantasi, långt från arbetets
dystra vardag, om ett sådant alternativ överhuvud
taget finns i denna värld där staten sedan länge
kollapsat. Munkler påpekar att de nya krigen utgör
en ekonomi vars intressenter inte är intresserade av
att de någonsin tar slut. Rövartågen runt förödda
landsändar är inte avsedda att leda till någon ”seger”
i någon batalj.
Lars Firnmerstad (lars.fimmerstad@telia.com) är
frilansskribent och författare.
co
Q:
n
:;:<;
m
Al
lSvensk Tidskrift l2oo3, nr 1 lm