Print Friendly, PDF & Email

Lämnade M kyrkan i händerna på S?

Av Fredrik Johansson | 23 april 2021



I en intervju i Dagen får Ärkebiskopen Antje Jackelén en rad frågor om hur hon ser på anklagelser om att den svenska kyrkan skulle vara vänster. Hon ger tämligen förutsägbara svar som väl i sig säger en del om  var Svenska Kyrkan befinner sig.

Men det som fångar mitt intresse är hennes uppfattning kring politiska partier i kyrkan. De är ”otidsenliga” menar hon. “Skulle vi börja om från scratch skulle vi aldrig ha den här kopplingen till de politiska partierna”

Om man med ”scratch” menar vad som hände för tvåtusen år sedan eller för femhundra år sedan i samband med reformationen framgår dock inte.

Den kvardröjande partipolitiseringen av kyrkan är intressant i det att den avspeglar en fundamental analytisk svaghet hos borgerligheten: Man tror att socialdemokrater tänker som man själv gör, åtminstone på ett övergripande plan.

Jag lägger ingen värdering i detta, utan det handlar om hur man ser på politik. För en hyggligt sorterad borgerligt sinnad person finns det en klar distinktion mellan vad som är politikens domän och vad som inte är det. Om vissa saker fattar vi politiska beslut, men annat är en fråga för det bredare samhället, för marknaden, familjen och de nära gemenskaperna eller för civilsamhället – dit kyrkan ju hör.

Ur ett borgerligt perspektiv var avpolitiseringen av kyrkan en konsekvens av det konstitutionella beslutet att skilja staten från kyrkan. Eller borde ha varit. Som någon konstaterade: vi har gått från en statskyrka till en partikyrka.

Jag tror att en viktig förklaring är att det socialdemokratiska perspektivet i grunden är ett annat. Politiken (partiet) har en roll i alla samhällssfärer och att använda partiet som bas för att utöva kontroll över olika kommandohöjder i samhället är fullt naturligt. Det handlar om makt, men makt som givet partiets värderingar har ett gott syfte.

Vad som hände i fallet kyrkan är att moderater med flera drog sig tillbaka, samtidigt som S stod kvar. I en artikel i SvD skrev den dåvarande Partisekreteraren Sofia Arkelsten och den moderata parti- och kyrkostyrelseledamoten Hans Wallmark att:

”När det nu gått mer än tio år sedan de förändrade relationerna mellan Svenska kyrkan och staten finns det också anledning för partierna att fundera huruvida dessa aktivt ska agera inom Svenska kyrkan eller istället dra sig tillbaka och tydligare markera skillnaden mellan det civila samhället å ena sidan och de politiska organisationerna å den andra.”

Socialdemokraterna funderade aldrig. Man kandiderade. För dem var aldrig den konstitutionella frågan kopplad till partipolitiskt agerande. Finns det något att kandidera till, så kandiderar man helt enkelt någon av sina egna. Något lite mer sossigt blir ju samhället på marginalen om en tidigare ordförande i LO är ordförande för kyrkomötet.

Detta avspeglar en fundamental olikhet i synen på politikens roll i samhället. Där en moderat ser partiets roll i det som är politik (valda församlingar som stiftar lag och tar ut skatt), resten är upp till medborgarna. Så ser en Socialdemokrat partiets roll just i SAMHÄLLET. Kan partiet utöva makt på andra områden är det bra.

Detta är att bryta spelreglerna ur det borgerliga perspektivet. Men det ställer också frågan hur man då ska agera. Om motståndaren partipolitiserar det civila samhället, är det då ansvarsfullt att inte skapa ett mottryck?

I efterhand framstår agerandet bygga på en bristande analys. Jag lika skyldig som andra i detta. Även jag såg det konstitutionella skiljandet som ett överförande till det civila samhället och därmed också bort från partipolitiken.

Marita Ulvskogs bisarra uttalande om att regeringsskiftet 1976 kändes som en statskupp ska kanske förstås i det här perspektivet. Och när man läser en del andra socialdemokratiska uttalanden från tiden så finns det ett annat perspektiv på frågan än vad borgerliga hade (utöver att man inte gillar att förlora).

Också på en mer meta-relaterad nivå skiljer man sig helt enkelt åt. Man skulle kunna tänka sig att det fanns en bred enighet om att maktskifte ändå hade en sorts demokratisk poäng. Men jag tror att många faktiskt inte såg poängen i det argumentet. Skälet är just att man bara ser politiken som en samhällsöversridande uppgift. Den stannar inte vid fabriksgrinden, vid dörren till klubbstugan eller vid kyrkporten.

Det finns uttalanden på temat att man kände oro över att borgerligheten tar kontrollen över inte bara ekonomin, utan även politiken. Ett evigt socialdemokratiskt maktinnehav syfte var att balansera annan makt. Om all makt koncentrerades på andra sidan, så var det demokratiskt tveksamt. Kanske kändes det som en statskupp.

Att borgerliga personer inte uppfattar att man politiskt kontrollerar ekonomin är en annan sak och det har hänt mycket på 45 år. Men i grunden tror jag att den socialdemokratiska viljan att kandidera till tillgängliga poster hänger samman med detta. Man gör ingen principiell skillnad mellan politisk makt och annan makt.

Vad det innebär för kyrkopolitiken är inte självklart. Men det är uppenbart att analysen måste vara bredare än att alla förväntas uppträda på det sätt man själv finner lämpligt.

Fredrik Johansson är kommunikationsrådgivare, tidigare Politisk planeringschef vid Moderaternas Riksorganisation och Huvudsekreterare i den Moderata Idéprogramsgruppen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

Läs mer här

Samtida röster om konservatism