Print Friendly

Kyrkan och religionsfrihetskravet

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KYRKAN
OCH RELIGIONSFRIHETSKRAVET1
Av biskop G. L.JUNGGREN, Skara
KYRKAN och religionsfrihetskravet – denna sammanställning
markerar ett i flera avseenden svårbemästrat problem, som ganska länge haft stark aktualitet, men ändock inte ännu bragts till
någon verklig lösning. Det mesta av vad som hör hemma inom
detta frågekomplex regleras genom den numera ganska ålderstigna dissenterlagstiftningen av år 1873. Genom denna lagstiftning uppdrogos riktlinjerna för förhållandet mellan svenska kyrkan å ena sidan och av staten »erkända» samfund av annan kristen tro än den evangeliskt lutherska å andra sidan. Det medgavs
under vissa villkor rätt för den som så önskade att utträda ur
kyrkan, men vid utträdet skulle lämnas uppgift om det trossamfund, vartill vederbörande ville övergå. Genom denna utträdesmöjlighet ville dissenterlagen efterkomma grundlagens ord om
att Konungen skall »ingens samvete tvinga eller tvinga låta».
Det är i det närvarande framför allt tvenne faktorer, som framkallat yrkanden om revision av dissenterlagen.
l. Vid lagens tillkomst räknade man med att stora skaror av
dem som berörts av 1800-talets folkliga väckelserörelser med separatistisk tendens skulle utträda och bilda egna samfund vid sidan
av kyrkan. Av skilda anledningar har emellertid icke så skett.
Visserligen ha mer eller mindre fasta samfundsbildningar uppstått, men dessa ha i stort sett föredragit att kvarstanna inom
kyrkans ram i stället för att utträda och ställa sig under dissenterlagen. Detta gör, att vi i innevarande stund inom kyrkan ha
en rad mer eller mindre särpräglade och om sin egenart medvetna sammanslutningar, som i olika avseenden kräva likställighet med de erkända samfunden.
Religiöst sett ha dessa inom-kyrkliga sammanslutningar myct Föredrag vid 1947 års prästmöte i Skara.
477
..
l
G. Ljunggren
ket stor, ja, nära nog obegränsad rörelsefrihet. En svensk frikyrkornarr är faktiskt både när det gäller gudstjänster och andra
kultiska handlingar alldeles oberoende av kyrkan och dess prästerskap. Han kan få sitt barn döpt av vem han önskar, kan
sända det till bibelskola i och för »frikyrklig konfirmation», han
kan efter att ha blivit borgerligt vigd mottaga högtidlig välsignelse inom sitt eget samfund och slutligen överlämnas åt gravens
ro av egna trosförvanter.
Man skulle med tanke härpå kunna hålla före, att religionsfrihetskravet vore ganska väl tillgodosett ifråga om de inom kyrkan kvarstående frikyrkliga sammanslutningarna. Emellertid har
den kommitte, som sedan ett par år tilbaka arbetar med frågan
om revision av dissenterlagstiftningen, fått mottaga en rad till
Konungen gjorda framställningar, vilka i stort sett kunna sägas
avse att närma de inomkyrkliga sammanslutningarna ännu mer
till de erkända samfundens status. I somliga fall gäller det ting
av relativt underordnad betydelse: t. ex. sättet för bokföring av
frikyrkligt dop och frikyrklig jordfästning. Hit kan ock hänfö-
ras vissa åstundade lättnader ifråga om samfundens borgerliga
skatteplikt. Det mest vittgående yrkandet går ut på att rätt i
viss utsträckning skall medgivas frikyrkopredikanter att med
laga verkan förrätta vigsel. Näppeligen har man på håll, där
saken verkligen genomtänkts, härvid avsett en allmän vigselrätt,
utan att. vigselrätt skulle på ena eller andra sättet individuellt
överlämnas åt vissa predikanter eller motsvarande befattningshavare. Denna sak fäster man inom frikyrkliga kretsar stor vikt
vid. Den var också en av de mest framträdande punkterna vid
det stora frikyrkomötet i Stockholm sistlidna vår, där man över
huvud mycket ingående sysselsatte sig med olika frågor i samband med dissenterlagstiftningens revision. Det krav, som man
där- i likhet med vad som tidigare yrkats- stannade inför var
antingen vigselrätt av här antydd art eller obligatoriskt civiläktenskap för samtliga svenska medborgare.
Man kan enligt mitt förmenande diskutera, om verkligen religionsfrihetskravet skall behöva innebära konsekvenser av så vidsträckt innebörd. Vad man menar är emellertid uppenbarligen
att de frikyrkliga sammanslutningarna åsättas en viss prägel av
mindervärde, därigenom att deras medlemmar ej på samma sätt
som kyrkans och de erkända samfundens folk kunna få vigsel
med full rättsverkan inom den egna sammanslutningen utan nödgas gå antingen till prästen eller till civil vigselförrättare och i
478
Kyrkan och religionsfrihetskravet
senare fallet komplettera denna akt genom en religiös välsignelseceremoni i sina egnas krets. Från denna synpunkt kan jag skänka
en viss förståelse åt yrkandet på rätt för frikyrkliga predikanter
att med laga verkan förrätta vigsel. Vad som däremot synes mig
svårt fatta är, att man som alternativ till detta krav, om det ej
skulle vinna gehör, yrkar på obligatoriskt civiläktenskap. För
mig framstår det som en högeligen allvarlig sak att i en tid,
då sexualmoralen är starkt underminerad och då äktenskapet befinner sig i en allom uppenbar kris, lossa på de bindningar av
moralisk art, som den kristna vigseln ändock måste sägas innebära. I förhandenvarande läge, då sekulariseringen tränger så
starkt på, kan man nämligen icke bortse från den möjligheten,
att i händelse av obligatoriskt civiläktenskap stora folklager
komme att undandraga sig varje religiös sanktion av den äktenskapliga gemenskapen. Till en sådan konsekvens bör dock icke
religionsfrihetskravet utan nödtvång få föra. För de frikyrkliga
skulle det obligatoriska civiläktenskapet ju närmast betyda, att
den nu från auktoritativt håll förordade praxis med borgerlig
vigsel och åtföljande välsignelse inom det egna samfundet fortsatte, alltså status quo. Förändringen skulle alltså i huvudsak
drabba kyrkan och begränsa hennes hittillsvarande möjlighet
att med Guds ord betjäna skilda befolkningslager i samband
med äktenskapets ingående. Såsom antytts kan jag på ett helt
annat sätt uppbringa förståelse för önskemålet om frikyrkliga
vigselförrättare och vill ej vara med om att frånråda en sådan
anordning. Enligt min mening bör kyrkan i förhållande till de
frikyrkliga samfunden intaga en, så långt samvetet det medger,
generös hållning. Tidsläget kräver med allt eftertryck en samlad
front gentemot de sekularistiska strömningarna i tiden. Att under sådana förhållanden undvika allt som kan alstra söndring
och sträva mot inbördes förtroende synes mig därför nödvändigare än någonsin.
Detta är den ena sidan av problemet kyrkan och religionsfrihetskravet. Men problemet har också en annan och mera vittutseende aspekt.
2. När nu gällande dissenterlag medgav utträde ur kyrkan, var
förutsättningen, att den utträdessökande skulle ingå i annat kristet samfund. Man utgick alltså från att Sverige principiellt skulle
vara ett kristet land. Efterhand har emellertid sekulariseringsprocessen satt in med ökad kraft. Situationen är utan tvivel nu
en helt annan än tidigare, då det allmänt uppfattades som en
479
•’

G. Ljunggren
självklar sak, att en svensk medborgare också skulle vara medlem av svenska kyrkan. Ganska länge ha också röster gjort sig
hörda, som kräva rätt till utträde ur kyrkan utan tvång att
övergå till annat samfund. Detta är den andra av de faktorer
som gjort frågan om revision av den nuvarande dissenterlagen
aktuell.
Hur bör man nu från kyrkans synpunkt se på denna fråga~
Svaret kan enligt min mening inte bli mer än ett. Det kan icke
vara ett legitimt kyrkligt intresse att inom kyrkan kvarhålla nå-
gon mot hans bestämt uttalade vilja. Kyrkan fattar det visserligen såsom sin plikt att tjäna hela folket och kan aldrig avstå
från uppgiften att vara folkkyrka i denna bemärkelse. Men å
andra sidan måste allt tvång vara fjärran från en anstalt, som
vill förmedla Jesu evangelium till människorna. Med sitt budskap vädjade ju Mästaren själv fritt till samvetena och ville på
övertygelsens väg inifrån övervinna människornas motstånd. Nå-
gon annan väg kan icke heller hans kyrka gå i det läge, som nu
är inne.
I överensstämmelse med denna grundsyn på kyrkans kallelse
framlades också vid 1929 års kyrkomöte en av rikets biskopar
undertecknad motion, som förordade fritt utträde ur kyrkan, i
nära anslutning till det förslag, som framlagts av 1925 års religionsfrihetssakkunniga men som vid den tidpunkten ej givit anledning till något handlande från statsmakternas sida. Grunden
till denna passivitet från de styrande torde ha varit en viss inom
landets största parti här och var mötande böjelse att betrakta
kyrkan såsom blott ett led i statens verksamhet. Denna syn på
saken, som har gamla anor i detta land och på sin tid företräddes av Uppsala-filosofen Christofer Jakob Boström och som återigen dykt upp i nutida statsabsolutistiska ideer, behärskade åtminstone under en period av hans politiska bana en man som
Arthur Engberg. Ser man förhållandet mellan stat och kyrka på
detta sätt, är det givetvis en orimlighet att tala om utträde ur
kyrkan. Man kunde lika väl, som Engberg en gång uttryckte det,
anmäla sitt utträde ur Kungl. Telegrafstyrelsen.
Det är alldeles uppenbart, att kyrkan hårt måste värja sig mot
varje dylik uppfattning, alldenstund kyrkans innersta väsen därigenom fördunklas. Kyrkan kan aldrig, om hon över huvud aktar sitt eget liv, finna sig i den bundenhet vid staten, som en
sådan kyrkosyn har med sig, allra minst om det vore fråga om
en stat, som antagit ett mer eller mindre sekulariserat ansikte.
480

Kyrkan och religionsfrihetskravet
Därigenom skulle ju kyrkans religiösa rörelsefrihet på ett högst
betänkligt sätt kringskäras. För kyrkan är och förblir det ett ·
livsviktigt intresse att hävda, att hon i sitt religiösa handlande
icke står under statens lydno utan tar befallningar blott av sin
egen högste Herre. Aven från denna synpunkt är det alltså all
anledning för kyrkan att biträda yrkandena på fritt utträde för
envar, som ej vill ha med kyrkan att skaffa.
Men vidare – det måste anses som en mycket allvarlig belastning för kyrkan att bland sina medlemmar ha direkta kyrkofiender, som på olika sätt genom sin medbestämmanderätt ifråga om
kyrkans angelägenheter kunna sabotera hennes verksamhet. Det
är dock, för att ta ett exempel från 1946 års kyrkomöte, icke
som sig bör, att en medlem av denna församling skall kunna
öppet ge uttryck åt en ateistisk uppfattning, därvid uppenbarligen förmenande, att det med kyrkans nuvarande organisation ej
ligger något oegentligt i att kyrkomötet har representanter också
för denna kategori av medborgare. Givetvis kan det inte finnas
någon tanke på att mot vederbörandes egen vilja utesluta någon ur
kyrkan och hennes organisatoriska sammanhang. Men det skulle
utan tvivel efter genomförandet av den ifrågasatta reformen bli
en omöjlighet för en kyrkans öppne fiende att med bibehållen
moralisk auktoritet uppträda i skepnaden av en hennes specielle
förtroendeman. Utsikten att t. ex. i lokalförsamlingarnas kyrkoråd och kyrkofullmäktige behöva räkna med rena sabotörer skulle
helt säkert väsentligen minskas.
Men riskerar man då ej, att genom det fria utträdet det nuvarande förhållandet mellan kyrka och stat äventyras och att
kyrkans ställning som folkkyrka därigenom undermineras~ Först
må härtill svaras, att förhållandena i våra skandinaviska grannländer ej ge anledning tro, att utträdet i närvarande situation
skall antaga sådana proportioner, att den befarade utvecklingen
skulle som en direkt följd därav inträda. Där har det rört sig
om förhållandevis mycket blygsamma procenttal: i Finland har
t. ex. under de senaste decennierna blott mellan l och 2 Ofo av befollmingen tillhört de s. k. konfessionslösa. Dock – framtiden är
det okändas land, och man vet ingenting om, vilka vindar som
komma att blåsa. Så mycket måste vi väl dock säga oss, att
statskyrkainstitutionens fortbestånd ej kan tänkas bero av det
fria utträdet. Tilltar avkristningen och inträder en gång det läget,
att majoriteten av Sveriges folk ej vill ha med fädernas kyrka
att göra, då ha också förutsättningarna för det nuvarande för- 481
G. Ljunggren
hållandet mellan stat och kyrka upphört av sig själva. Vad det
fria utträdet bättre än några till sitt värde ganska tvivelaktiga
gallupundersökningar skulle åstadkomma är större klarhet över
vad vårt folk vill i religiöst hänseende. Och jag menar, att det
är bättre att se även en bitter verklighet i ögonen och rätta sig
därefter än att leva på bedrägliga illusioner. Slutligen skulle det
fria utträdet utan tvivel också beröva kyrkans belackare ett kärt
vapen i deras antireligiösa agitation, samt till äventyrs också för
åtskilliga likgiltiga betyda en tankeställare, som dreve dem att
bättre än nu genomtänka sitt förhållande till kyrka och kristendom.
Nu är det emellertid uppenbart, att en lösning av frågan om
fritt utträde ur kyrkan har med sig betydande svårigheter i olika
hänseenden. Jag skall här beröra allenast en sak, men en mycket
viktig, i detta sammanhang, nämligen kristendomsundervisningen
i våra skolor. Man har från kulturradikalt håll gjort gällande,
att religionsfriheten skulle som en konsekvens fordra vad man
kallat »konfessionslös kristendomsundervisning». Detta begrepp
är ju utomordentligt oklart och mångtydigt. Att dock härvid,
från deras sida som präglat slagordet, åsyftas en radikal brytning med hittillsvarande undervisningsprinciper i fråga om kristendomsämnet är allom uppenbart. Detta vore en sakernas vändning, som under inga förhållanden kan accepteras av det kristna
folket i vårt land. Emellertid ligger det trots allt i begreppet
»konfessionslös» en antydan om den enda linje som är möjlig, om
kristendomsundervisningen skall kunna kvarstå på de allmänna
skolornas schema. Jag menar det som de nuvarande undervisningsplanerna med allt eftertryck framhålla, nämligen att man
i undervisningen skall med utgångspunkt i den heliga skrift fullfölja en evangelisk linje utan oförstående och ofruktbar polemik
mot andra kristna åskådningar. Det som skall betonas är icke
det som skiljer de ur reformationen framgångna kristna samfunden åt utan det som kan betecknas såsom deras gemensamma
egendom. Därom torde det bland de kristna i detta land – bortsett från romerska katoliker och andra, som använda sig av rätten att själva svara för barnens kristna undervisning – råda en
ganska stor enighet, att man på detta område måste bekänna sig
till en vidsynt ekumenik. Ävenledes torde man allmänt inom det
kristna lägret vara klar över, att undervisningen skall ha en
strängt saklig karaktär, som utesluter varje form av okysk personlig press på lärjungarna men icke därför undertrycker den
482
Kyrkan och religionsfrihetskravet
vädjan till samvetena, som hör med till det kristna budskapets
väsen. När man däremot ger den konfessionslösa kristendomsundervisningen sådan innebörd, att den hos läraren skulle förbjuda ett personligt kristet engagemang, innebär det i verkligheten krav på en skeptisk hållning i religiöst hänssende. En sådan
tolkning av religionsfrihetskravet skulle i själva verket betyda,
att man förklarade sig urarva i förhållande till den hittillsvarande kristna traditionen på skolans område och upphävde kristendomen såsom fostrande makt i de ungas värld. Trots sekulariseringens raska frammarsch ibland oss tror jag icke, att vårt
folk kommit så långt bort från den grundsyn och de uppfostringsnormer, som hittills bestämt vår skola. Den alldeles överväldigande delen av föräldrar och fostrare skulle förvisso säga ett avgjort nej till en nyordning av detta slag.
Givetvis kan man å andra sidan diskutera, i vad mån det skulle
kunna medgivas enskilda föräldrar, som bestämt påyrka det, rätt
att få sina barn befriade från skolans kristendomsundervisning,
detta likväl under villkor att man garanterade vissa elementära
kunskaper på det religiösa området, inhämtade på annat sätt och
utgörande en borgen för att de unga ej stode främmande för den
andliga realitet, som haft avgörande inflytande på hela den västerländska kulturvärlden. En befrielse från det direkta andaktsmomentet i skolan, morgonbönerna, ligger utan tvivel ännu närmare till hands och synes än mera avgjort falla inom den ram,
som religionsfrihetskravet kan tänkas omspänna. Denna sista sak
berördes ju särskilt vid den uppvaktning inför statsrådet W eijne,
som representanter för olika kristna sammanslutningar hade föranstaltat sistlidna höst i syfte att betona den enhetliga syn på
kristendomsundervisningen i våra skolor, som f. n. – ett glädjande faktum – existerar bland kristna inom de mest skilda lä-
ger i vårt folk.
Härmed tror jag mig ha berört de viktigaste av de många problem, som ha sammanhang med den nu så livligt ventilerade frå-
gan om religionsfriheten och dess konsekvenser. Det skulle säkerligen vara till gagn för både kyrka och skola, om dessa frågor
snart kunde bringas till en i möjligaste mån lyckosam lösning.
Det skulle betyda en avspänning i den då och då uppblossande
debatten om kyrkan. Därigenom komme förvisso en mera förtroendefull relation mellan kyrkan och de frikyrkliga att skapas, och
inte minst komme kulturradikalismen därigenom att mista ett
ofta och med framgång mot kyrkan använt vapen. Kyrkan har
483
G. Ljunggren
enligt min mening mycket att vinna, föga att förlora på en reform av ovan skisserad innebörd.
Kommer sedan den dag, då kyrka och stat måste, jag säger
med flit inte »skiljas åt», utan hellre träda i en ny relation till
varandra, så är det från kyrkans synpunkt allenast gagneligt,
om detta steg dessförinnan blivit taget. En så utomordentligt
djupgripande operation, som det därvid bleve fråga om, skulle
blott onödigt störas, därest icke det irrationsmoment, som här
faktiskt föreligger, först avlägsnats.
484

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism