Print Friendly

Kvartseklet 1908-1933

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KVARTSEI(LET 1908-1933
ETT FRANSKT VITTNESBÖRD
Av fil. kand. DAGMAR ALMENBERG, Stockholm
»Överallt finnas millioner människor, hos vHka är levande ett behov av rätt, ett sinne för ordning, ärlighet och frihet, för förnuft,
trofasthet och kristen tro. Dessa människor kunna ej innefattas under
beteckningen demokrater, socialister eller inom något annat schema.
Låt oss hellre karakterisera dem med ett ord, vars klang är vida ädlare än namnet på någon som helst politisk kategori, och låt oss kalla
dem ‘homines bonae voluntatis ‘, såsom det uttrycks i Vulgata. Det är
för dessa människor, som på julnatten fredsbudskapet ‘et in terra
pax’ en gång kommer att sjungas.»
(J. Huizinga: »Wenn die Waffen schweigen» s. 198, Basel 1945.)
UNDER de senare åren har uttrycket »den goda viljans människor» och dess motsvarigheter på andra språk allt oftare förekommit i litteratur och press som benämning på den del av mänskligheten, som härovan så träffande definieras.1 I utvidgad bemärkelse förekommer beteckningen även då det gäller människor, som
icke äro i behov- eller åtminstone medvete-t i behov- av kristen
tro, och användes av människor som äro eller tro sig vara religiöst mer eller mindre indifferenta. Till den senare kategorien
hör den hösten 1946 nyvalde ledamoten av Franska Akademien,
författaren Jules Romains, vilken i ett betydande prosaverk på 27
volymer rest ett äreminne åt »Les hornmes de bonne volont!’i», så-
som arbetets samlingstitel lyder. Mellan 1932, då de två första
volymerna sågo ljuset, och 1946 då arbetet fullbordades, ha många
älskare av fransk litteratur med entusiasm, sympati eller kylig
kritik, men aldrig med likgiltighet kunnat följa Romains’ mäktiga kavalkad från det ödesdigra kvartseklet 1908-1933. Han har
givit sitt verk karaktären av en samhällsskildring. För att undvika de fallgropar, som författaren anser, att hans företrädare på
samhällsskildringens område ofta råkat ut för, bryter han emellertid med den traditionella romantekniken. Dess tillrättalagda
1 I en understreckare i Sv. D: av d. 23.12 1945 påpekar biskop Y. Brilioth att
»bonae voluntatis» egentligen syftar på »de människor till vilka han (Gud) har behag». I följande artikel förekommer benämningen endast i den populära betydelsen
»den goda viljans människan>.
109
Dagmar Almenberg
händelseförlopp och förenklade världsbild, uppfattad ur en eller
några utvalda individers synvinkel, kunde ej tillfredsställa hans
krav på en mångsidigt belyst verklighet. Följaktligen går Romains tillväga så, att han påbörjar ett flertal samtidiga intriger,
tecknar ett mångfald bilder i följd samt ökar sedan bådaderas
antal hart när för varje volym. Intrigerna kunna löpa parallellt,
gripa in i varandra, sammanflätas eller sluta lika abrupt som de
börjat. Denna teknik, att söka återge livets puls, har såsom bekant tillämpats av bl. a. amerikanen John Dos Passos redan under
tjugotalet, dock endast i mindre skala. För att ej påbörda läsaren
ett alltför stort minnesarbete har Romains själv försett var lO:e
volym samt sista volymen med ett utförligt personregister och
dessutom efterföljes varje volym av en innehållsresume, som för
den oinvigde ej röjer någon av bokens hemligheter. Dessa hjälpmedel äro ovärderliga för Romains-entusiasten.
Med tanke på denna teknik och med kännedom om Romains’
stränga verklighetskrav skulle man kunna vänta sig en roman i
avsaknad av såväl sammanhang som av förgrundsfigurer i egentlig mening. Så är dock ingalunda fallet. Mot bakgrunden av de
politiska och sociala jordskreden under den oroliga tid romanen
omspänner tecknar Romains viljornas dragkamp, främst den goda
viljans kamp och strävanden, och där resa sig högt över myllret
av gestalter, som trängas på verkets över 8,000 sidor, de två kamraterna från Ecole Normale, Jerphanion och Jallez, båda intellektuellt utomordentligt väl utrustade och goda representanter för
denna den franska intellektuella elitens plantskola. Den förre är
enligt flertalet bedömare författarens realistiske, den andre hans
lyriske alter ego.
Flera franska kritiker ha visserligen förebrått Romains, att han
på bekostnad av den psykologiska sannolikheten gjort icke blott
Jerphanion och J allez utan flera av de mera framträdande personerna i romancykeln till språkrör för sina egna tankar och
åsikter. Om så är fallet – vilket nog kan diskuteras – förminskar det knappast arbetets värde som tidsdokument, ett värde som
ytterligare förhöjs av den enkla men kärnfulla stilen där talspråk
och miljönyanserad dialog intaga hedersplatsen.
Med ett utpräglat realistiskt sinne – en frisk och övertygande
realism måste dock tilläggas – förenar Ronmins ett lyriskt drag.
Hans litterära debut skedde i början på seklet vid unga år (han
är född 1885) på lyrikens område och den intellektuella inlevelse
han då sökte ge uttryck åt har sedan dess ej genomgått några
110
Kvartseklet 1908-1933
revolutionerande förändringar, även om den, naturligt nog, modifierats. Däremot har hans livssyn utvidgats och fördjupats i flera
poetiska alster, i några romaner och essayer samt en rad teaterpjäser för att i Les hommes de bonne volonte, som var planlagd
redan i början på 20-talet, komma till ett fullödigt uttryck. Romains har f. ö. mera beredvilligt än de flesta andra författare
gång på gång framsagt sitt credo. Han sällade sig icke till någon
läromästare, tillhörde icke någon skola utan sökte sin väg fram
på dittills föga nyttjade stigar. Han stämplades som »unanimist»
och även om unanimismen i och för sig ej var någon ny företeelse
behövde Romains’ unanimistiska inlevelser tolkas. Hans mest koncist utformade egna tolkning föreligger i ett litet häfte med titeln
»Une vue des choses», som publicerades i New York 1941. Här
förklarar han, att unanimismen är mindre en litterär doktrin än
en forskningsmetod, ett motstycke till introspektionen på psykologiens område, och med denna metod söker Romains individernas
förhållande till gruppen så väl som gruppernas förhållande till
varandra. Gruppens makt över individen förhärligar han endast,
då individen självmant och av inre övertygelse underkastar sig
gruppen. Tjugo- och trettiotalens massgrupprörelser med deras
tvångsåtgärder och mekaniska förtryck anser Romains vara en
karikatyr av unanimismen. Rationalist till sin grundinställning
är Romains även vad han kallar för »surrationaliste», d. v. s. han
tillmäter individen förmågan att i vissa fall rent visionärt kunna
uppfatta verkligheten. >>La realitEl», verkligheten, är ett ord, som
ständigt återkommer i hans skrifter, och med samma glöd som
den medeltide mystikern sökte sanningen, söker Homains den genom slentrian och förutfattade meningar beslöjade verkligheten.
Men för att den upplevda verkligheten ej skall utplånas som en
krusning på havsytan, måste ett vittnesbörd avges: för sitt eget
vidkommande och för sin samtid vittnar J ules Romains i Les
hommcs de bonne volonte.
Lik en fågel, som kretsar över ett föremål, blickar författaren
i första volymen, Le 6 octobrc, ner på en stad, ett människomyller,
Paris, där han i första hand tänker söka föremålen för sitt skärskådande och sin på en gång realistiska och intuitiva verklighetstolkning. Den strålande brittsommardag han valt som tidpunkt
för att göra ett historiskt strandhugg är även symbolisk: den
markerar slutet på en epok, som numera ter sig som relativt
trygg, och på en värld där människornas tro på framtiden och
deras förhoppningar om mänskligt framåtskridande åtminstone
111
Dagmar Almenberg
föreföllo ha fog för sig. Läsaren initieras i den allmänna sinnesstämningen som rådde i Paris hösten 1908 genom stickprov på
gemene mans mer eller mindre samordnade tankar – dessa tankar som för att tolka ett tidsskede dock ha sin givna betydelse,
vare sig det gäller springpojkens funderingar rörande de tidigaste
flygexperimenten eller den seriöse borgarens ideassociationer, då
han i sin tidning läser om Österrikes annektering av Bosnien och
Herzegovina. Den därpå flyktiga presentationen av en hel rad
personer låter ej ana vem som skall bli förgrundsfigur eller bifigur. Från klass till klass, från kvarter till kvarter går Romains
med sitt strålkastarljus. »Målare i arbete. Kvinna som sover» heter
en kapitelrubrik. Målargesällen vVazemmes blir den förste, som
stiger fram ur det anonyma och införlivas med den goda viljans
brokiga människoskara. ]’amiljerna Saint-Papoul (gammal aristokratsläkt från Perigord) och Champcenais (av kapitalstark men
relativt färsk adel) tar författaren bokstavligen på sängen och
redogör för deras mer eller mindre utsägbara tankar och vanor,
samtidigt som han med en Balzacs eller en Zolas noggrannhet
tecknar rumsinredningar, förmögenhetsförhållanden, levnadsstandard- med ett ord, alla indicier som kunna bidraga till att klassificera en individ, en familj.
Men samtidigt är han trogen sitt verks innersta mening. Det
är två händelser i första volymen som på grund av denna mening
förtjäna att särskilt uppmärksammas. Den ena är, när den socialt
och politiskt vakne folkskolläraren Clanricard, åt vilken dagens
tidningsspalter den 6 oktober ingivit en förkänsla av annalkande
katastrof, plötsligt känner det futila i att ge en räknelektion åt
det femtiotal små magra och bleka medborgare, som utgöra hans
klass. De skulle egentligen behöva lärdomar av en helt annan
art, anser han, och följande ögonblickets ingivelse tar han fram
en karta a v Europa, som han hänger på väggen, och på vilken
han utpekar Balkanländerna, »där ett krig förmodligen kommer
att bryta ut». Europas länder och regeringar, låter han dem vidare
veta, stå i ett sådant förhållande till varandra, att blir det krig,
komma förmodligen alla Europas länder att bli invecklade i det.
»Barnen se med ens kriget på avstånd mörkna som ett fruktansvärt moln … de lysande slag, som man berättat om för dem under andra lektioner . . . den berusning de känt, när de själva
småkrigat, all denna fantasmagori har försvunnit. Själva ordet
krig är nytt för dem. Magister Clanricard är den förste, som sagt
dem något om det.» Och efter att sålunda ha lättat sitt hjärta
112
K vartseklet 1908-1933
börjar Olauricard sin räknelektion, dock icke utan att avundas
prästen, som i hans ställe skulle ha kunnat tillägga: »Mina barn,
låtom oss bedja Gud, att han hjälper oss i denna stora fara.»
Kampen, som har till mål att försöka förebygga världskatastrof,
är huvuduppgiften för den goda viljans människor.
Den andra episoden är, då Jean J erphanion anländer till Paris
från sin hembygd (densamma som är författarens) i Auvergne.
Han är (alltjämt i likhet med författaren) av bondestam och son
till en folkskollärare. Ehuru Romains i sitt företal låtit förstå att
han ämnar överlämna åt läsaren att skilja på agnarna och vetet,
då det gäller att utpeka den goda viljans människor, framställer
han Jerphanion på ett sådant sätt att läsaren ej tvekar att i honom se en av dess främsta förkämpar.
I första volymen, vars innehåll ~ir förbluffande brokigt, såsom
man t. o. m. av ovan gjorda korta antydningar kanske kan förstå
~ påbörjas också en detektivroman. Den stillsamme, medelålders
bokbindaren Quinette upplevde nämligen den 6 oktober 1908 den
hiindelse, som sit småningom skulle komma att förvandla honom
från ansedd småborgare i Paris till brottsling och senare till en
av Frankrikes mest beryktade lustmördare. Skildringen av Quinette är mästerlig, även om läsaren måste vänta ända till vol. 24
för att få det rätta perspektivet på denne mans roll i romanens
stora sammanhang. Utbruten ur detta kanske man felaktigt frestas att uppskatta den som underordnad.
I de närmast följande volymerna övergår författaren till att ge
en något klarare bild av de i första volymen summariskt skisserade personerna och deras miljöer. Målargesällen \Vazemmes, som
i vol. l skickats av sina kollegor till kapplöpningsbanan i Enghien för att spela på totalisator åt dem och där mött den man som
ger honom hans livs chans, visar sig vara en vaken, energisk och
målmedveten yngling. Målet heter i detta fall kort och gott:
Framgång. Den nya tiden med sina falska löften och Paris med
sina lockelser rycker honom loss från den gamla traditionsbundna
hantverkarmiljö, i vilken han har sina rötter. I andra volymen
klarHiggs också förhållandet mellan den unga intelligenta skådespelerskan Gormaine Baader (»Kvinna som sover» i vol. 1), som
har huvudet fullt av penningplaceringar och spekulationer, och
don radikale, ambitiöse och ännu idealistiske deputeraden Gurau.
Dennes tankar äro absorberade av en bedrägeriaffär av stora mått,
som ställer honom inför valet att handla rättsmedvetet eller
blunda för att ej skaffa sig mäktiga fiender på halsen, vilka
113
Dagmar Almenberg
skulle kunna äventyra en lovande politisk karriär. I denna bedrä-
geriaffär äro f. ö. flera av romanens förgrundsfigurer invecklade,.
främst greve de Champcenais och den smarte, skrupelfrie affärsmannen och estetsnobben Roger Sammecaud. Dessa herrar stå
bakom en oljekoncern. För att avvända Gurau från hans beslut
att interpellera i deputeradekammaren rörande oljekoncernens.
metoder, gå oljemagnaterna tillväga på ett föga ärbart men så
mycket mera klassiskt sätt: hot genom underhuggare mot Guraus
älskarinna, Germaine Baader, påtryckningar från inflytelserika
regeringsmedlemmar, vädjan direkt till Gurau och erbjudande av
kamouflerade mutor i form av understöd till den tidning, i vilken
Gurau ger uttryck åt sina politiska åsikter. Trots ruelse och insikt om, i vilken snara han låter sig fångas, söker Gurau finna
ett berättigande för sitt handlingssätt genom ett samtal med socialisthövdingen J aures, ett verkligt dramatiskt exempel på konflikten mellan »god vilja» och den bistra verkligheten. Inblandning
av autentiska personer i romanens handling är f. ö. vanligt hos
Romains. Läsarens intresse blir så mycket större som han vet
att författaren själv sysslat en hel del med politik varom vittna
en rad politiska essayer, och helt säkert själv haft direkt berö-
ring med många av de numera historiska personligheter, som förekomma i hans roman.
Den förste, som landsortsstudenten J erphanion stöter på i Ecole
Normale, är den förfinade pariserstudenten Pierre J allez och dessa
två kompletterande personligheter känna redan vid första kontakten en dragning till varandra. Deras rena, starkt intellektuellt färgade vänskap blir den oas, som läsaren tacksamt tyr sig
till sedan han dessemellan kanske något nedstämts av all den
lumpenhet, allt det hyckleri, som kraftigt anfrätt samhällets samtliga skikt, och som författaren ganska skoningslöst tvingat honom
att bevittna. »Lärjungarna i Emmans», Rembrandts mästerverk i
Louvren, har inspirerat J allez’ uppfattning om vänskapen; den är
reserverad för ett fåtal, som äro bundna vid varandra av samma
upplevelser, som ha bevittnat samma ting. »Två män, för att taga
ett exempel, promenera tillsammans såsom vi nu göra», säger J allez till Jerphanion på deras första strövtåg genom Paris’ gator,
»och plötsligt, tack vare en remna i molnen, faller ett ljus på övre
delen av en mur. :B1 ör ett ögonblick blir denna del av muren nå-
got odefinierbart märkvärdigt. En av männen rör vid den andres
skuldra, han lyfter på huvudet, ser det också, förstår det också.
Sedan slocknar det märkvärdiga däruppe. Men de två skola veta
114
K vartseklet 1908-1933
in aeternum, att det har existerat.» Det är tvivelsutan ett liknande förhållande, som Romains söker etablera mellan sig och
sina läsare.
Allt oftare under det romanen väller fram nödgas J erphanion
och J allez stiga ned från den intellektuella inlevelsens värld och
ställa sig ansikte mot ansikte med vardagens krav. För att skaffa
bidrag till sitt uppehälle ger J erphanion lektioner åt den unge
Bernard de Saint-Papoul, vars fader, trots sin aristokratiska härkomst och konservativa övertygelse, tänker ställa upp som kandidat för vänstern vid 1910 års val. Med detta mål för ögonen
tror han sig gagna sin sak genom att taga sin son ur den katolska undervisningsanstalten Ecole Bossuet och i stället ge honom
till informator en elev från den frisinnade Ecole Normale. Jerphanion överträffar allt vad man väntat av honom, och läsaren
blir knappast överraskad, då han sommaren 1910 finner honom
på släktgodset Saint-Papoul i egenskap av tillfällig sekreterare
åt den icke alltför listige marquisen, vars valkampanj J erphanion
diskret leder till ett lyckligt slut. Med familjen Saint-Papoul har
Romains utan att gripa till överdrift lyckats berika sin stora roman med ett utomordentligt humoristiskt inslag.
I vol. 5 och 6 iakttager Romains vid grupperingen av det mänskliga materialet andra normer än de rent sociala. I likhet med
den helgonliknande abbe Jeanne skiljer han här efter evangeliets
mönster mellan De högmodiga och De ödmjuka. Visserligen rekryteras den första kategorien huvudsakligen inom det förmögna,
styrande skiktet och den andra bland fattiga och underordnade,
men Romains visar också flera exempel på motsatsen. Medan Roger Sammecaud är och förblir en inkarnation av högmod, grips
hans älskarinna, Marie de Champcenais, av stor ödmjukhet i motgångens stund. Gurau är ett offer för intermittenta anfall av
högmod, såsom när han efter en seger i deputeradekammaren
jämför sina oratoriska talanger med kollegernas: »först kommer
J aures, sedan Briand och jag», och denna i och för sig obetydliga
seger får honom att fatta beslutet – som han f. ö. genomför –
att inom ett år förvärva en ministerportfölj. Inför lockelsen att
tillfredsställa den personliga ambitionen slår han dövörat till, när
samvetet kommer med den pockande frågan: »Bör världen omdanas1 Och är detta det rätta sättet att omdana denh
Till de högmodiga hör även den man, som givit den unge Wazemmes hans livs chans, den i tomtspekulationer engagerade Frederic Haverkamp, vars aptit på livet och strebermentalitet göra,
115
…~ –
Dagmar Almenberg
att samhällets problem te sig för honom som lämpliga trappsteg
för att komma sig fram och ta sig upp samt så småningom nå
en nyckelposition i samhällsmaskineriet, storfinansen. Men dit hör
dessutom den arbetslöse familjefadern Bastide, som hellre störtar
sin familj i nöd och elände än han utför ett arbete som han anser
vara under sin värdighet. Dit hör slutligen l’abbe Mionnet, vilken
efter studier vid Ecole Normale tagit det något oväntade steget
att bli katolsk präst. Huruvida detta steg verkligen innebär ett
kall eller är en ambitiös mans uträkning för att komma till makt
och ära, därom svävar läsaren knappast någon längre tid i okunnighet.
Det ingående studium vilket Romains genom Mionnet ägnar katolska kyrkan som sammansvetsad organisation med världsomspännande makt utgör dock blott ett litet avsnitt av ett av romanens centrala problem. Lika stort intresse ägnas nämligen åt
frimureriet och det socialistiska partiet samt åt en del smärre
sammanslutningar, som kunna utgöra en »ecclesia» i ordets egentliga bemärkelse. Till en liten grupp, bestående i huvudsak av
folkskollärare, hör bl. a. den tidigare omnämnde Clanricard. Varje
onsdag sammanträda dessa hos en f. d. folkhögskollärare, Sampeyre, för att diskutera dagens utrikespolitiska och andra aktuella samhällsfrågor. Vid uppbrottet från ett av dessa samkväm
följa gruppens medlemmar varandra hem under livliga diskussioner. Behovet av en större och kraftigare sammanslutning, som
kan och skall förhindra krig, gör sig allt mer kännbart hos dessa
sökare av en »ecclesia». Resultatet av kvällens diskussioner blir en
tidskriftsuppsats av Olauricard med titeln »Vi äro så ensamma».
Artikeln väcker genklang hos en likasinnad, Jerphanion, som genom tidskriftens redaktion söker kontakt med Clanricard. I samband med ytterligare en folkskollärare, den intelligente Laulerque,
vars brinnande iver gör honom till något av en desperado, stötes
och blötes frågan: vilken av de existerande sammanslutningarna
kan bli ett slagkraftigt redskap för de människor, som önska »frid
på jorden och åt människorna en god vilja»~ Medan Laulerque
värvas av en hemlig sammanslutning, vars namn icke uppges,
och får sig anförtrott många farofyllda uppdrag, går Olauricard
in i sitt distrikts frimurarloge. Jerphanion intar en avvaktande
hållning och avstår t. o. m. från sitt tidigare beslut att skriva in
sig i socialistiska partiet. Hans självständiga hållning påminner
icke så litet om den kurs Romains själv städse följt.
Krigshotet och krigsfaran, som blivit allt mera aktuella för
116
K vartseklet 1908-1.933
varje år och varje volym, nå sin kulmen i vol. 14. På hemresa
över kanalen efter en kort vistelse i England granskar J allez, numera poet och journalist, ansiktena på sina medpassagerare och
finner dem märkta av en ödesdiger leda: för hans lyriska sinne
förefaller det, som om båten fore under svart flagga. Den goda
viljan står inför sitt eldprov.
Romains’ krigsskildring i Pn?lude a Verdun (vol. 15) och Verdun1 (vol. 16) är en central punkt icke blott i romancykelns ideliv utan även i författarens litterära produktion överhuvud: den
är ett betydande bidrag till den franska skönlitteraturen med motiv från första världskriget. I Les homrnes de bonne volante utgör den en klimax. Själva krigsförklaringen, som föregåtts av så
många månader, ja år av stark spänning, innehöll knappast nå-
got överraskningsmoment för det stora flertalet. Så mycket mera
ovicintade blevo de individuella reaktioner, vilka kriget framkallade, och Romains har sökt att återge dem personligt nyanserat.
För läsaren, som har 1939 med dess parallella företeelser i färskt
minne, verkar det ej så egendomligt att mer än en kände det som
en lättnad då det oundvikliga kriget hade blivit ett faktum. Det
i.tterstod nu blott för varje samhällsgrupp (icke minst socialisterna med deras dröm om en samhällsomvälvning) att hoppas, att
kriget skulle gagna just deras sak. Krig inbegrep ju även spänning och under en period av några veckor, kanske några månader, skulle det bli icke blott tillåtet utan rent av påbjudet att uppträda med råbarkad hänsynslöshet. Givetvis, trodde alla, skulle
kriget väl vara undanstökat senast till julen. Först då det blev
uppenbart, att avgörandet låg någonstans i en mer eller mindre
avlägsen framtid, gick det upp för flertalet, att även om kriget
icke bleve direkt en förlust för alla parter, så skulle det absolut
icke bli en lysande affär för någondera parten – utom möjligen
för krigsprofitörerna. En stämning av allmän missräkning spred
sig alltefter som det blev klart, att striden antog formen av ett
utnötningskrig, och endast övertygelsen, att detta krig skulle bli
civilisationens sista, kunde förläna utvecklingen ett något förmildrande drag.
Men den allmänna sinnesstämningen under kriget liksom dess
händelseförlopp är blott den länk, som sammankopplar ett mångfald detaljstudier från såväl krigsskådeplatsens främsta linjer
1 Dessa två volymer ha brutits ut ur cykeln och översatts till svenska samt publicerats under den gemensamma titeln V m·dun (Bonniers förlag, 1939).
117
Dagmar Almenberg
som från högkvarter och hemmafront. Romains ställer lika höga
krav på sig här som i romancykelns övriga delar, då det gäller
att pejla personernas innersta tanke eller ge form åt de mest
svårdefinierbara reaktioner hos människor av vitt skilda miljöer.
Samtidigt som nya namn fortsätta att dyka upp, är det från romancykelns tidigare volymer kända förgrundsfigurer som stå i
händelsernas brännpunkt. Generalen Duroure, med vilken läsaren
först stiftat bekantskap vid en mondän middag hos greveparet
de Champcenais på den tid då han ännu var blott lärare vid
krigshögskolan med överstelöjtnants grad, hade den strålande turen att vid krigsutbrottet tillhöra just den rätta åldersgruppen för
att göra en lika hastig som oväntad karriär. Tillvaron, som han
lyckas ordna för sig vid sitt högkvarter på Lorrainefronten, präglas av trevnad och behag. Han ägnar största omsorg åt att ta
hem spelet för egen räkning och därför spelar han också ut sina
kort med största försiktighet. Bilden av den småskurne generalen, för vilken kriget ter sig som ett konglomerat av mer eller
mindre lyckosamma tillfällen, vilka det gäller att utnyttja rätt
för det egna jagets förhärligande, har sin motsats i den unge
löjtnanten i reserven, vars samvetsbetänkligheter förbjuda honom
att utföra en absurd order, som skulle betyda en säker död för
många av hans underordnade – detta med risk att själv bli dömd
för disciplinbrott. Denne humane, logiskt tänkande och logiskt
handlande officer är ingen annan än folkskolläraren Clanricard.
Löjtnant Jean J erphanion hör också till dem, för vilka kriget
ter sig som en absurdite_t, oförenligt med det andliga och materiella framåtskridande på vilket civilisationen var stadd före 1914.
‘l’rots att han hör till de sista förband, som skynda att förstärka
det brinnande Verdnn, får han sig tillmätt en blygsam roll i skildringen av själva striden; däremot ger författaren större utrymme
åt hans intryck av och funderingar över krigets abstrakta och
konkreta sidor, vilka utgöra Verdunvolymernas kärna. Det är särskilt med vännen J allez – som undandragit sig ett aktivt deltagande i »hela världens brott» genom att antaga en mycket underordnad plats i intendenturkelren – som krigarens »elände, stolthet och förakt» ventileras och själva krigets väsen begrundas.
En parallell företeelse på det civila området till Duroure på det
militära är strebern Haverkamp. Under tomtspekulationens glansdagar grundlade han i närheten av Paris en brunnsort som höll
på att arta sig till att bli hans livs stora skapelse. Men den ställning han så mödosamt lyckats förvärva, hotades starkt av kriget.
118
K vartseklet 1908-1933
Han hörde emellertid icke till de rådlösa, utan sadlade om med
förvånansvärd smidighet till armeleverantör och upptäckte, att
kriget, med dess ändlösa behov av skor, livremmar, fårfällar m. m.
var vida mera inkomstbringande än freden i dess bästa skeden.
Hans f. d. springpojke \Vazemmes, för vilken framtiden tedde sig
så ljus och löftesrik, går under tiden döden till mötes och stupar
vid Verdun.
Då läsaren med vol. 17 kommer in på efterkrigstiden, blir han
till en början obehagligt berörd av den stora plats som där givits
åt det perversa och kriminella. Men så småningom framträda 20-
talets konturer allt klarare, allt pinsammare tydliga med den för
denna period av efterdyningar typiskt kusliga skymningsstämning vi alla känna till från verkligheten.
Kanske det ligger en särskild mening i att första efterkrigsvolymen är ägnad åt skildringen av brott. Icke några vanliga vulgära tillfällighetsbrott, utan de mera raffinerade, omsorgsfullt
planlagda och medvetet begångna brotten. En beryktad lustmördare fanns ju även under senaste världskriget och hans i verkligheten existerande föregångare under det förra hette Landru. Romains detektivromanhjälte Quinette är så förvillande lik Landru
både fysiskt och psykiskt, att Quinette själv måste fråga sig vid
ett tillfälle, om han är denne eller Landru. Mer eller mindre mot
sin vilja får han till discipel en ung man, Vorge, som genom sina
fullständigt upp-och-ned-vända etiska och moraliska begrepp är
en paradoxal figur, dock icke utan en stark själsfrändskap med
vissa andra efterkrigsungdomar. Han tror sig vara poet och får
sina dadaistiska alster publicerade i en avancerad tidskrift. Hans
ambition är att förverkliga Rimbauds vers: »Voici le temps des
assassins l» Genom sina stora ord och stora gester lyckas det honom att kasta blå dunster i ögonen på Quinette, men när det
verkligen gäller, blir Vorges gestalt reducerad till rena ynkedomen, medan Quinette, under sitt anspråkslösa, småborgerliga
yttre, döljer en storhet och en mästare på brottets område. Medan Landru blev upptäckt och guillotinerad, lyckas Quinette gå
segerrik ur livet och på sin dödsbädd tillkallar han Jallez för att
få bikta sig för en poet.
Skryt, självtillräcklighet, förakt för arbete, förakt för den äldre
generationen, som ej lyckats förhindra kriget, en dragning åt det
perversa, som bl. a. yttrade sig i kvinnans gossaktiga modeideal
och de effeminerade männens alltmera oblyga uppträdande, en
kapplöpning efter lätt förvärvade (och lätt förlorade) pengar,
9-47174 Svensk Tidskrift 1947 119
Dagmar Almenber.q
ett på alla områden hastigare tempo äro några av de drag, som
utmärkte en icke ringa del av 20-talets ungdomar. Deras föräldrar voro knappast mera aktningsvärda än de själva. Mödrarna
tävlade med sina döttrar i att se ungdomliga och gossaktiga ut,
fäderna hade så mycken förspilld tid att ta igen, att de varken
ville eller försökte leda sina halvvuxna telningar. I jazzens och
cocktaildrickandets tecken började det anses för »fint» att vara
fördummad och moraliskt förhärdad.
Det fanns dock en grupp människor, som ehuru de kommit ur
kriget missräknade och förödmjukade, icke tappat sitt ideal ur
sikte utan alltjämt ställde som högsta mål »frid på jorden och åt
människorna en god vilja». Det var svårt, fruktansvärt svårt att
i efterkrigsvärldens kaos skönja den väg, som lämpligast skulle
kunna leda till målet. Ett betvingande ljus hade tänts i öster, och
dit vände sig nu mångas blickar. I vol. 19 och 20 förlorar Romains’ verk alltmer karaktären av roman och utmynnar i ett
reportage från det tidiga kommunistiska Ryssland. Det förefaller
kanske något egendomligt att denne författare, som i princip reagerar mot det tillrättalagda händelseförloppet, låter icke mindre
än sex av sina förgrundsfigurer sammanträffa i det så svårtillgängliga Sovjetryssland. Detta är f. ö. icke den enda situation
som verkar forcerad: Romains har i efterkrigsvolymerna infört
en rad parallella företeelser, d. v. s. han ställer samma personer
i samma situationer eller inför nästan exakt lika händelser, som
de tidigare upplevat, för att kunna göra en jämförande studie
mellan förr och nu. Dylika avvikelser från det oförutsedda och
spontana, som boken strävar att återge, verka dock knappast stö-
rande och uppvägas av en fast och konsekvent karaktärsskildring. För att återgå till det alltför väl planlagda sammanträffandet i Ryssland, besöker Jallez Sovjetriket under förevändning att
i sin egenskap av funktionär vid NF studera hungersnöden i de
östliga pruvinserna. Han reser i sällskap med en engelsk journalist, Stephen Bartlett, som förkroppsligar många av engelsmannens bästa sidor och som så småningom – förmodligen beroende på författarens allt mer övertygade anglosaxiska sympatier – införlivas med eliten av den goda viljans människoskara.
Rysslandsskildringen, som tillhör bland det bästa och mest underhållande efter Verdunvolymerna, skulle dock göra ett beklämmande intryck på grund av de om nutiden allför starkt påminnande förhållandena, om det icke vore för de humoristiska effekter Romains lyckats få fram genom att konfrontera J allez’ och
120
Kvartseklet 1908-1933
Bartletts goda vilja med ryssarnas utomordentliga misstänksamhet och ihärdiga spionage.
Medan inom J allez’ verksamhetsfält efter kriget en förskjutning
ägt rum från poet och journalist till litteratör och NF-funktionär,
har J erphanion vid samma tidpunkt helt bytt social ställning.
Från att tidigare ha varit verksam som läroverkslärare, befinner
han sig i Sovjet i egenskap av sekreterare åt utrikesminister
Bouitton, en post som han uppnått via politiken. Greve de Champcenais och Haverkamp, vilka sammanförts av efterkrigstidens
spekulationsmöjligheter, äro båda i Moskva för att erbjuda lån
och erhålla koncessioner. Haverkamp går snabbt mot en Ivar
Kreugers karriär, samtidigt som hans mystiska försvinnande lå-
nar mer än ett drag av den belgiske storfinansiären Löwenstein.
Av de följande volymerna är det icke svårt att tyda de nya
strömningar som så småningom hota världsfreden: diktaturernas
era begynner och får i vol. 23 en kuriös utformning. Ty Romains’
strålkastarljus riktas här på diktaturfrön i det franska samhället,
på jordmånens förberedelse genom uppluckring av moralen. En
ung flicka, Fran~;oise Maieul (vars födelse 1910 läsaren bevittnat
i vol. 9), är förnuftets spröda förkroppsligande i ett kaotiskt samhälle. Med högburet huvud tangerar hon utan att låta sig röras
av »La bande», gänget, där det enande är medbrottslighet i blodskam, exhibitionistiska orgier och perversa snedsprång.
J erphanion blir med tiden alltmer aktiv på politikens område
och tillträder i vol. 25 utrikesministerposten. Han nödgas emellertid lämna den ganska snart då den påtänkta fyrmaktspakten, där
ett samarbete med Mussolini och Hitler skulle vara oundvikligt,
fullständigt strider med hans inre övertygelse. J allez, å sin sida,
intar, efter nedlagd verksamhet vid NF – där han fått smaka
på besvikelsens bittra frukter – alltmer rollen av observatör.
Hans liv har fått en anstrykning av den firade och blaserade
litteratörens då han möter FranQoise Maieul och deras öden i vol.
26 och 27 sammanlänkas i bästa konventionella romanstiL
Romanen slutar på ett något oväntat ackord, icke dess mindre
typiskt för en annan J ules Romains, som i likhet med den unge
J allez alltid hyst en förkärlek för Rabelais, Voltaires Candide
och Anatole Frances Jerömc Coignard: Kring ett med mat och
vin välförsett bord samlas nu några vänner, främst J erphanion
och hans hustru, den förtjusande Odette, .Jallez och hans tjugo år
yngre fästmö Franr;oise. Samvaron under festligheten utmynnar
i en lovsång till vänskapen i den goda viljans tecken. Säkert är,
121
,- .
Dagmar Almenberg
att om Romains finge fullmakt från ovan att stämma människornas sinnen till större harmoni, skulle han ingjuta i dem icke
blott den oumbärliga goda viljan utan även förmågan att njuta
detta livets goda.
Efter väl förrättat värv vänder sig författaren i en efterskrift
till läsaren. Andra världskriget, som avbröt detta verk vid vol.
18, tvingade honom i landsflykt. Trots krigets moraliska påfrestningar slutförde han vad han föresatt sig och lyckades rädda sitt
»vittnesbörd» åt eftervärlden.
För vem är detta arbete avsett om icke just för den goda viljans människor~ För dessa människor som Romains »är övertygad om alltjämt äro spridda i många länder» och hos vilka han
skönjer följande karakteristiska drag, som utgöra ett band dem
emellan: »Kanske en viss läggning för frihet och intellektuell
renhårighet; en viss öm medkänsla, fullständigt fri från naivitet
och hyckleri, för det vågspel som är människosläktets tillvaro –
och som det skulle vara hjärtslitande, men inte alls osannolikt att
se hastigt och tragiskt komma till ända. Kanske också en viss
(icke alltid så passande) böjelse för skadeglädje, för att leva livet
‘trots allt’, för en poetisk kamratanda; kort sagt, någon form av
rabelaisisk pantagruelism. En grundmurad avsky för dumhet,
våld och brottsliga organisationer varur allt ont härrör sig. Vidare ett visst ståndpunktstagande gentemot de stora händelsernas
gång, mot lögn, förtryck, grymhet och dåraktig fanatism som
ständigt antaga nya skepnader. Ofta drömmer jag om hur bra
det skulle vara om man kunde finna ett sätt att göra detta band
ännu mera levande och även mera trösterikt, ty alla ha vi, eller
hur, behov av tröst av att intala varandra hopp och- om det inte
är alldeles fåfängt – behov av en förnyad tro på den goda viljan.» (Les kommes de bonne volonte, vol. 27, Le 7 octobre, s. 329-
330.)
122

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism