Print Friendly, PDF & Email

Kunskapsresistens är en social företeelse

Av Patrik Strömer | 31 januari 2020



Hur kommer det sig att så många människor föredrar att fortsätta att ha fel i stället för att ändra sig? Den frågan har jag ägnat oproportionerligt mycket tid åt att tänka på. Något svar har jag ännu inte funnit. Skulle Lundaprofessorn Mikael Klintman lyckas bättre i boken Knowledge resistance? (Manchester University Press 2019)

Klintman är professor i sociologi vid Lunds universitet och dessutom knuten till LSE och har tidigare varit verksam vid MIT. Egentligen besvarar han inte min grundfråga, men det blir ändå en ganska bred, om än stundtals upprepande, genomgång av kunskap som begrepp, hur vetenskapsteori kan användas, och även en del hypoteser som är väl värda att pröva.

I grunden är bokens förklaring till kunskapsresistens att vi som människor är sociala djur och att visa lojalitet till den egna gruppen är viktigare än att söka efter sanningen. Ännu viktigare är att absolut inte köpa motståndarnas (”deras”) uppfattning. Därför blir den politiska debatten polariserad och fördummande. Av det skälet är resistensen inte individuell, utan en mekanism som sker på gruppnivå. Och det är sällan själva faktan som är relevant, utan vilka tolkningar som görs.

En person kan mycket väl acceptera påståendet att jordens temperatur har stigit, men en person som värnar demokrati – och därmed är mot klimatdiktatur – kan ändå bli svår att övertyga, eftersom det finns en tydlig koppling mellan att oroa sig för klimatet och att vilja köra över demokratin. Det är inte fakta om temperaturen, utan vad som hävdas att vi måste göra, som skapar motståndet. (De återkommande exemplen i boken handlar mestadels om klimat och vaccin, även GMO förekommer på flera ställen)

Varför påstås då personer vara faktaresistenta? En förklaring kan vara av det passiva slaget – ignorans helt enkelt. I stället för att aktivt söka efter ny, mer eller exaktare kunskap, inser vi att alternativnyttan av den tid och kostnad vi skulle behöva lägga ner inför framtiden inte kan komma att överstiga ett beslut fattat på begränsad information idag. Men att inte aktivt söka kunskap kan inte gärna betraktas som samma sak som att mer aktivt slå ifrån sig verkligheten. I detta kapitel utvecklas inte perspektivet om ”tillräckligt bra” i vardagen, vilket ger boken en onödig uppförsbacke.

En intressant aspekt som jag inte kände till tidigare är att förlustaversiva individer tycks vara mindre benägna att ompröva sina ståndpunkter, vilket riskerar att de håller fast vid felaktiga föreställningar, vilka i sin tur faktiskt ökar risken för att de kommer att begå misstag som verkligen påverkar dem negativt.

Ett motsatt personlighetsdrag, som generellt är mindre utbrett, är att ändra sig när man har fel, och betrakta detta som en personlig vinst! Den som upphört med att ha felaktiga föreställningar har i själva verket blivit bättre rustad att handskas med en komplicerad verklighet där målkonflikter och alternativ är ständigt närvarande. Att kunna ändra sig innebär rent kognitivt en förbättring eller som det heter i den aforism som tillskrivs John Steinbeck: ” Förmågan att idag tänka annorlunda än igår skiljer den vise från den envise.”

Kopplingen mellan vetenskap och allmänhetens förtroende för forskning tas också upp. I flera undersökningar visar det sig att förtroendet för forskningen som sådan är högt, men betydligt lägre när det gäller politiska förslag som hänvisar till forskning. Klintman tar upp David Hume och ”det naturalistiska misstaget”, alltså att utifrån hur verkligheten ÄR går det inte att säga vad som BÖR göras. Att exempelvis införa skatt på plastpåsar i Sverige med hänvisning till att det finns plast i haven är på detta vis ett sätt att förolämpa människors intelligens och skapa politikerförakt.

Ett mig närliggande exempel (som inte tas upp i boken) handlar om rökning och tobak. Organisationer som WHO, Folkhälsomyndigheten och Tobaksfakta är fullt medvetna om att rökning ökar risken för sjukdomar och förtida död – ett faktum. Men dessa organisationer förmår inte ta till sig att tobak i sig, eller nikotin i sig, inte ökar dessa risker. Varför? Kanske för att de misstror budskap från ”industrin”, som bevisligen hade företrädare som för decennier sedan ljög för både allmänhet och domstolar. Kanske för att deras nuvarande uppgift skulle behöva omdefinieras om de tog till sig fakta. I stället för dogmatiska påståenden om att ”våra och industrins intressen är oförenliga” skulle de vara tvungna att erkänna att ett sådant påstående har mycket litet med verkligheten att göra.

Det är viktigare att vara emot ”fienden” än att tänka självständigt och dra korrekta slutsatser ur empirin, som att ökat snusande i Sverige och Norge har bidragit till ett minskat rökande. I stället famlar de efter stöd för sin åsikt, genom att hitta på att företag skulle vilja marknadsföra sig till minderåriga, trots att dessa inte har rätt att köpa produkterna.

Genom att upprepa ett visserligen felaktigt påstående om ”de andra”, kan sammanhållningen i den egna gruppen stärkas och det är sannolikt den bästa förklaringen till kunskapsresistens. De flesta föredrar att behålla sin plats i gruppen och sin sociala status, framför att bli utstött eller kallad svikare och förrädare.

Just därför är det viktigt att på samhällelig nivå försöka skapa institutioner och strukturer för att undvika ekokammare. Tyvärr blir sådana ansträngningar oftare riktade mot privatpersoner, än mot de samhälleliga institutionerna. Att det spelar större roll hur universitet och myndigheter hanterar kritisk granskning torde vara uppenbart.

Så hur kommer det sig att även forskningen uppvisar oenighet? När det handlar om vetenskapliga processer och hur ny kunskap adderas till det kända vetandet, tar Klintman fasta på Karl Poppers teorier om falsifierbarhet. Vi kommer aldrig att kunna nå ett fullkomligt ideal av sanning, men genom att systematiskt kritisera/granska och upprepa experiment och studier, kan forskarsamhället efterhand nå en stabilare grund för sina provisoriska sanningar. Läkare numera ägnar sig inte så mycket åt åderlåtning eller trepanering, men tillämpar sannolikt metoder som i framtiden kommer att betraktas som mindre gångbara. Endast genom att ständigt tillåta kritisk prövning av tidigare etablerad kunskap, kan vi nå längre i vårt vetande.

Vad är då lösningen på människors utbredda kunskapsresistens? Enligt författaren handlar det först och främst att inse att det handlar mindre om fakta än om social tillhörighet. Sedan ger han tre handfasta råd för att kunna överbrygga ogrundad skepsis.

Det första är att de flesta har svårt att greppa långa och abstrakta processer, som klimatförändringar eller evolutionen. Försök till konkretion med exempel kan underlätta här. Det andra är hur fakta eller problem ramas in, det vill säga ”vad är egentligen problemet”? Slutligen handlar det om det som beskrivs som ”cognative rolemodels”, alltså personer eller budbärare som uppfattas vara ”en av oss” och som kan nyansera bilden något. En tidigare Greenpeaceaktivist, är sannolikt en bättre förespråkare för kärnkraft än en VD för ett bolag som bygger kärnkraftverk.

Inte minst inom universitetsvärlden är det centralt att ett fritt sökande efter sanningen behöver vara en bärande del i både undervisning och forskning. Dogmer låser fast tänkandet och minskar nyfikenheten på verkligheten. Isolering leder till ökad tvärsäkerhet i tangentens riktning. Att ständigt våga utmana sina egna övertygelser är inte bekvämt. Särskilt inte om våra vänner upphör att vara vänner, bara för att vi kommer till insikt och lämnar dem kvar med sina gamla vanföreställningar. Kunskapsresistens är inte primärt ett individuellt fenomen, utan en social företeelse som bygger på rädslan över att bli fredlös och utstött. Och kanske inte alls välkomnad i den andra gruppen.

Patrik Strömer är generalsekreterare i Svenska Snustillverkarföreningen

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism