Krustjev


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

210
KRUSTJEV
N. S. Krustjev fyllde i april i år 70
år. Väl vetande att en politiker är
– eller nästan är – vad partipropagandan gör honom till, har den
ryska propagandan tagit hand om
honom inför evenemanget. Detta
har skett mycket mera diskret än
på Stalins tid, men effektivt. Han
har framställts som mannen av folket, som med enkla men värdiga
ord visar att han förstår folkets behov. Han är den välvilliga, faderliga gestalten, som sörjer för att
dessa behov tillfredsställas. Han är
statsmannen, som för freden på
sina läppar. Han är Lenins trogne
efterföljare, uttolkare av marxismen. Han är t. o. m. krigshjälten,
strategen, som genom sin personliga insats ledde generalerna och
marskalkarna till seger i striden
för fosterlandet.
Hur mycket av allt detta tror
man på i Sovjetunionen? Det är
naturligtvis mycket svårt att säga.
Av uttalanden av kännare får man
det intrycket, att just det folkliga
draget är något som man uppskattar. Man lyssnar gärna till Krustjev. Hans talekonst är också utomordentlig. Han kan hålla ett auditorium fånget i timtal, och han kryddar sitt tal med drastiska ordspråk
Av OBSERVER
och vulgära uttryck, som går bra
in men som numera omsorgsfullt
censureras bort före publicering.
Bland intelligentian tycks han åtnjuta mindre aktning. Trots att det
synes vara genom hans personliga
ingripanden som en viss liberalisering skett i bedömningen av litteratur och konst, är han ju klart ickeintellektuell. Vad man anser om
honom i militära kretsar är mera
ovisst. Han har sina trogna, av vilka marskalk Malinovski är en, men
där måste finnas andra som inte
har glömt hur han en gång utnyttjade och sedan störtade marskalk
Sjukov. Och hans berömmelser under kriget torde inte ha vunnits på
det strategiska området. Sina bästa
följeslagare bör han ha inom partiet. Han har alltid satt partiet
främst. Han har från början underskattats, han har haft misslyckanden och framgångar, men partiet
har alltid vunnit.
Det har tydligt framgått att
Krustjev inte alls åtnjöt någon särskild uppskattning bland dem i
partipresidiet, som tog upp maktkampen efter Stalins död. Han placerades på den plats i partisekretariatet, som Stalin själv en gång begagnat för att nå sin ställning som
diktator. Man räknade tydligen inte
med att han skulle vara mannen att
utnyttja sin position, men man räknade fel. I början av 1955 förflyttades Malenkov. Bulganin blev regeringschef, men redan i skuggan av
Krustjev, som han följde i allt fram
till den stora ledarkrisen 1957.
Krustjev blev då angripen i partipresidiet och avsatt. Han lyckades
med militärens hjälp samla partiets centralkommitte, och av den
avsattes i stället Molotov, Malenkov, Kaganovitch och andra. Både
Bulganin och Vorosjilov satt i försvagade ställningar och försvann
senare. Krustjev finns kvar, stödd
på partiet. Han lyckades övertala
partiet att demonstrera sin styrka,
och denna framhåller han alltid
som grunden och kärnan i det sovjetiska samhället. Partiet utgör eliten av sovjetfolket. Vald av denna
elit, utövar han sin makt, som är
ofantlig men ej alldeles obestridd.
Ty Krustjev har sina svaga
punkter. På det berömda mötet
med XX partikongressen 1956 avslöjade han Stalin med all den
drastiska retorik han är mäktig. Intrycket var chockerande och effekten i kommunistvärlden sannolikt
större än Krustjev själv räknat
med. Viktigt för ögonblicket var
emellertid, att endast en man av
alla, som delat Stalins regeringsbörda och som överlevt, framstod
som den som inte också delat ansvaret för hans brott: Krustjev själv.
Man kan lätteligen tänka sig ansiktena hos hans kamrater i partiled- 211
ningen. De visste, som historien vet,
att Krustjev på sin tid ledde utrensningarna i Ukraina. Han lär
där inte ha visat någon som helst
tvekan att använda alla Stalins terrormetoder i full utsträckning.
Samma fullständiga hänsynslöshet
utmärkte honom då han senare,
också under året 1956, lät sovjetryska trupper förkväva frihetsrö-
relsen i Ungern. Detta skedde öppet
inför all världen: ingen historieförfalskning kan befria honom från
det ansvaret. Men just på dessa två
händelser 1956 vilade hans makttillträde 1957. Han hade brännmärkt samtliga sina prominenta
kamrater från stalintiden i partiets
och folkets ögon. Detta var förutsättningen för att de, och inte han,
avlägsnades ur ledningen. Han hade sett till att den sovjetiska armen
inte drogs tillbaka med förlorat ansikte ur Ungern. Han kunde räkna
på armen då maktkampen kulminerade i juni 1957.
Man kan inte nog starkt framhäva den skicklighet, som partipolitikern Krustjev utvecklade under dessa kritiska år. Han har utvecklat betydande skicklighet också då det gällt administrativa frå-
gor. Han har omgivit sig med några
få trogna i presidiet, bland dem
Mikojan och Brezhnev, och dessa
utövar nu regeringen. Partisekretariatet har utökats. Samtidigt har
centraliseringen åtminstone börjat
brytas, genom att partiet fått åtaga
sig rent konkreta uppgifter över
hela landet, dels som ansvarigt för
212
industriutvecklingen, dels som ansvarigt för jordbruket. Hur viktigt
detta sistnämnda är, och hur skickligt tänkt av Krustjev, framgår just
nu av jordbruksläget. Jordbruksproduktionen är av yttersta vikt i
Sovjetunionen, där både befolkning
och levnadsstandard samtidigt ökar.
Den sistnämnda ökningen har
Krustjev både önskat och utlovat.
Han anser sig med rätt eller orätt
vara jordbruksexpert, och han lägger sig som bekant i detaljfrågor
om både sådd och skörd. Det stora
jordbruksexperimentet med nyodlingar i Kazakstan genomdrevs av
honom. I början gav den jungfruliga marken ett antal goda skördar,
och Krustjev tog vederbörligen
äran åt sig och prisades i höga
ordalag. Men torka och jorderosion
satte in, och för vart år har experimentet visat sig alltmer misslyckat.
Ekonomer anser sig kunna konstatera, att man efter den misslyckade
skörden 1963 i Kazakstan måste
avskriva de väldiga investeringar
som gjorts. Kvar kommer i fortsättningen att bli begränsade skörderesultat och minnet av Krustjevs
största inrikes misslyckande. Men
just han hade i tid engagerat partiet i jordbruket. Man kan inte ställa Krustjev till ansvar utan att
ifrågasätta partiets roll.
Det är naturligt att Krustjev inte
hade tillnärmelsevis samma förutsättningar på den utrikespolitiska
fronten som på den inrikespolitiska. Ingenting i hans utbildning
till ledare har gett honom förståelse
för andra folks problem. Om han
bedömt dem alls, har han gjort det
bara som doktrinär marxist. Också
har hans utrikespolitiska misslyckanden varit mer spektakulära än
hans inrikes. De kan sägas vara
koncentrerade kring FN, Berlin och
Kuba. Det är inte glömt, hur Krustjev 1960 for till FN :s generalförsamling, hur han dunkade med
skorna i bordet för att ge eftertryck
åt sina fadäser och hur han hämningslöst angrep Dag Hammarskjöld, som han ville tvinga att avgå och ersätta med en meningslös
”trojka”. Vad han alls inte förstod
var att de nya staternas representanter såg på hans uppträdande
med avsmak och att de, med något
undantag, såg mot Hammarskjöld
med djup beundran. I Sverige är
det väl inte heller glömt, eller borde
inte vara det, att när Lumumba
mördats, beskyllde Krustjev Hammarskjöld för att vara ”medbrottsling” i mordet.
Krustjev har själv talat om, att
Berlinmuren byggdes på hans order. Man kan spekulera över hur
mycket lättare en försoning mellan
öst och väst skulle kunna genomföras, om inte detta monument över
kommunismen som fängelse stode
där till världens beskådande. Det
är också av intresse att komma
ihåg, att den byggdes efter mötet
mellan Krustjev och president
Kennedy i Wien våren 1961. Av allt
att döma har Krustjev där fått det
intrycket av Kennedy – kanske
också mot bakgrund av de jämna
valsiffrorna i novembervalet 1960
– att denne inte var någon stark
vare sig personlighet eller president. Krustjev beordrade att muren
skulle byggas. Ingen reaktion följde, om inte den moraliska, som han
inte brydde sig om. Följden var infiltrationen på Kuba, försöket att i
hemlighet bygga baser, sist dittransporten av raketvapen. Kennedys reaktion hösten 1962 kom tydligen som en fullständig överraskning för Krustjev. Han fick dra sig
ur det kubanska äventyret med
föga prestige räddad. Att han överlevde den militära kritik, som givetvis måste ha riktats mot honom, visar hur stark hans ställning i Sovjetunionen var. Men i Kina bedömdes han annorlunda.
Just nu är han invecklad i en
strid med kineserna, och detta på
ett fält som man tycker skulle vara
honom utomordentligt främmande,
nämligen det ideologiska. Om ett
ideologiskt tänkande kräver någon
filosofisk skolning, bör Krustjev ha
haft få möjligheter att utöva denna
form av tankeverksamhet. Men den
häftiga striden har bara de ideologiska argumenten som en dimridå,
för övrigt nu ganska sönderriven
av okvädingsord och grovskäll.
Krustjev har beskyllts för att vara
trotskist – en fruktansvärd förolämpning – och kapitulant. Bakgrunden är läran om den fredliga
samexistensen. Vid Budapestmötet
mellan de kommunistiska partierna i juni 1960 förklarades på ryskt
initiativ, att det nuvarande världs- 213
läget är resultatet av en tävlan mellan de kapitalistiska och kommunistiska systemen och inte av ett
världskrig. Seger i den fortsatta
tävlan kan enligt Krustjev alltså
vinnas genom fredliga medel. Han
har insett riskerna av ett kärnvapenkrig och, framför allt, riskerna av att förse ytterligare makter
med kärnvapen som kan utnyttjas
i ett krig. Han vägrade alltså att
hjälpa Kina att utveckla egna kärnvapen, och han har vägrat att förse
Kina med ryska sådana stridsmedel. Detta är, förenklat, den
maktpolitiska bakgrunden till den
ideologiska striden. Mycket annat
tillkommer. I Sovjetunionen har
man säkerligen observerat, för att
nämna ett exempel, att nya kinesiska kartor upptar Yladivoslok
som en kinesisk stad.
Hur denna strid skall sluta vet
ingen. För närvarande utkämpas
den inom de kommunistiska partierna över hela världen. I Sverige,
i Polen, i Korea, i Afrika, i Latinamerika. överallt agiteras, intrigeras, utfärdas resolutioner, utgastas
beskyllningar. Det är ett fascinerande skådespel att iakttaga, hur
presumpliva eller verkliga landsförrädare mot sina egna länder
ställs inför avgörandet om vems
stövel de skall böja sin nacke under, kinesen Maos eller ryssen
Krustjevs.
Om det blir den sistnämndes, och
för Europas del skall man räkna
därmed, kommer han att kräva
ovillkorlig och skärpt lojalitet i

214
fortsättningen. Det ryska kommunistpartiet kan i en konflikt som
denna inte acceptera någon ljumhet. Krustjevs ideer måste anammas helt. Till dem hör en militär
nedrustning. Det är något paradoxalt med Krustjev som nedrustare.
Han menar säkert fullt allvar, när
det gäller alla andra länder än Sovjetunionen. Hans tes är ju den, att
krig inte behövs, och att kommunismen i sovjetrysk version kommer att erövra världen inifrån länderna själva. Samtidigt har han
sagt ifrån, att det socialistiska lägrets styrka och försvarsförmåga på
allt sätt skall stärkas. Som nedrustare är han alltså något ensidig.
Väsentligare är hans krav på att
kommunismen skall få fritt utveckla sig. Ingen stat har enligt honom rätt att hindra kommunistisk
propaganda. Detta kallas för fredlig tävlan.
Det är som ledaren för denna
fredliga tävlan, i sak ett obegränsat
krav på att vi alla skall ge upp vår
andliga och nationella frihet, som
man skall se Krustjev. Vid fyllda
70 år är han vital, maktlysten, mer
erfaren, förhoppningsfull. Alla spekulationer om hans efterträdare är
meningslösa. statschefer har en tendens att tro sig oersättliga, och de
sitter länge nu för tiden. Om inget
oförutsett inträffar, kommer vi att
finna Krustjev under många år än
i olika situationer men alltid sig
lik, nyter och spontan på en propagandaresa i Sverige, hämningslös i
sina utfall mot sin kinesiske fiende,
impulsiv och landsfaderlig bland
sina egna, en hård herre över det
kommunistiska imperium i Östeuropa, som han härskar över och
där underkuvade folk hoppas på
befrielse.