Kristoffer Tamsons: Myten om den röda storstaden

Myten om den förlorade huvudstaden är just en myt. Olyckskorparna som kraxar om att storstäder styrda av högern bara är perifera undantag har fel. I en internationell utblick ger både historien och nutiden fog för att högern kan ta makten i Europas huvudstäder.

Den första maj 2008 klev torypartiets kandidat upp på scenen som segraren i Londons borgmästarval. Med 53,2 procent mot 46,9 procent besegrade Boris Johnson den sittande borgmästaren Ken Livingstone. Vid en första anblick en skräll, med lite djupare analyser för handen stort, men inte otroligt. 

Torypartiets valseger i London 2008 följdes som bekant av ännu en valseger 2012 då Johnson åter igen besegrade Livingstone. 

Med dokumenterade valresultat på en bit över 40 procent över tid kan knappast heller hävdas att torypartiet skulle vara en svag eller uträknad kraft i London. I det senaste borgmästarvalet 2021 fick exempelvis den tämligen okände Shaun Bailey 44,8 procent mot den även internationellt välprofilerade och sittande labourborgmästaren Sadiq Khan. London som ett rött fäste förefaller med andra ord vara en något överdriven beskrivning.

Boris Johnsons valframgångar i Londons borgmästarval lyfts i många sammanhang upp som ett unikum i storstädernas politiska historia. Olyckskorparna som kraxar om att större städer styrda av högern bara är perifera undantag har dock fel. 

I en internationell utblick ger både historien och nutiden fog för att högern kan ta makten i Europas huvudstäder. Faktum är att centre-right-partier är och förblir en stark och viktig del i storstädernas politiska identitet. Myten om den förlorade storstaden är just en myt.  

Ett av de senaste exemplen utgörs av Berlins omval i februari 2023. I detta växte CDU under ledning av Kai Wegner med 10,2 procentenheter och blev med 28,2 procent det i särklass största partiet i staden. Huvudmotståndaren SPD fick nöja sig med 18,4 procent och var bara en hårsmån ifrån att förpassas till rollen som stadens tredje största parti. 

Ser vi historiskt och över en bredare geografi är en framgångsrik, och i europeiska städer ledande, borgerlighet inte heller ett ovanligt fenomen. I Paris prenumererade Jacques Chirac och efterträdaren Jean Tiberi på borgmästartiteln. I Norden har borgerligheten i modern tid haft sina styrkebälten i huvudstäderna Stockholm, Oslo samt Helsingfors. Exempelvis Helsingfors har aldrig haft något annat än en borgerlig borgmästare eller stadsdirektör.

I dag styrs Tallinn, Riga och Vilnius av liberala, konservativa och borgerliga borgmästare. Detsamma gäller i skrivande stund Aten, Luxemburg, Sofia och Warszawa. I februari valdes en centre-right-koalition att styra den italienska huvudstadsregionen Lazio. Sedan samma månad styrs den tjeckiska huvudstaden av högerpartiet ODS. I veckans spanska lokal- och regionval stod Partido Popular som klar segrare. I Madrid fick högerpartiet egen majoritet och valet vanns dessutom i storstäder som Valencia och Sevilla.

I slutet av 2022 lät LSE Cities sammanställa en kartläggning över hur borgmästare politiskt fördelade sig i europeiska städer med fler än 200 000 invånare. Resultatet visade att en tredjedel av dessa var hemmahörande i den traditionella centre-right-rörelsen. En liten bit framför ligger andelen borgmästare hemmahörande i centre-left-rörelsen. Tillsammans dominerar dessa två grupper alltjämt den europeiska urbana scenen.

Från Johnson till Wegner går också att se några tydliga mönster då centre-right-partier och deras kandidater vinner städer i vår tid. 

I Boris Johnsons fall fanns välkänd kandidat, men också en igenkännbar politik. En stolthet över staden, men även en ärlig vilja att tala klartext om dess problem. ”Back Boris – For a Greater London” blev kampanjen för makten i Greater London Assembly.

Torypartiets kampanj 2008 fokuserade på frågor om kollektivtrafik och trygghet. Trafikfrågorna lyftes inte bara som trafikfrågor utan också som trygghetsfrågor. Miljöfrågor lyftes inte bara som miljöfrågor utan som kollektivtrafikfrågor. Ett perspektiv som rörde och berörde vardagsmänniskan. Sist men inte minst genomfördes en kampanj som tydligare än tidigare fokuserade på borgerligt sinnade områden i ytterstaden och deras bortglömda vardagsproblem.

CDU:s framgångsrika valrörelse i Berlin 2023 har ett liknande mönster där ledordet från Wegner var: ”Meine Politik muss nicht allen gefallen. Aber für alle funktioneren”. Politiken måste inte gillas av alla men den fungerar för alla.

Att tala klarspråk och att inte ducka för svåra frågor blev devisen. Liksom i London blev man ett värn mot en trött socialdemokrati som regerat alldeles för länge. Strategin var att lyfta och driva lösningar på vad vardagsmänniskan såg som problem. I fokus: Brottsligheten och trafiken (bland annat med den uppmärksammade kampanjen ”Berlin ist für alle da. Auch für Autofahrer”). Kort och gott var devisen att stå på invånarnas sida.

Intressant är att det verkar finnas få, om ens någon, framgångsrik storstadskampanj i modern tid som inte innehåller tunga element av trygghet och trafik. 

Mönstren går igen i stad efter stad där borgerligheten vinner framgång: Att lösa vardagsproblem, och stå på invånarnas sida. Att trygga vardagen, och samtidigt förenkla vardagen. Även progressiva inslag av modernitet och framtidstro finns ofta närvarande, hand i hand med kärvare budskap som ordning och reda samt hårda tag mot buset. Torypartiets förmåga att gå in i, omsätta i kampanj och skapa ett ägande över kollektivtrafikfrågan i London är ett tydligt uttryck för detta. I andra sammanhang är det ny teknik och miljö som gifts samman för att bryta loss miljöfrågan från vänsterns problemformuleringar.

Sist men inte minst byggs idén om att vinna staden på en kärlek till staden och vilja att vara en röst för staden. Den genomsyrar ofta en nationell ambition, men mest av allt förmågan att finna en självständig röst som parti i staden, sprungen ur staden och för staden. Alldeles säkert obekvämt för den nationella politiska arenan. Dock med förmåga att vinna förtroende över tid, forma värderingsbygget och i sin förlängning bära berättelsen om staden och om landet. I Berlin vanns valet av CDU då valet kom att handla om Berlin och inte rikspolitiken. Hela 7 av 10 väljare angav de lokala frågorna som avgörande för var rösten slutligen landade.

En sak står klar. Den röda storstaden är till stora delar en historisk myt som på sin höjd kan försvara egna tillkortakommanden. Det är ingen deterministisk sanning att väljarna vandrar en viss väg. På gott och ont: Den som vågar staden vinner staden. Den som vänder staden ryggen riskerar i förlängningen förlora också kampen om landet. Det lär oss framgångar i vår omvärld både då och nu. Det är en lärdom som Moderaterna har att ta in för framtiden.

Kristoffer Tamsons (M) är oppositionsregionråd i Region Stockholm