Kristoffer Tamsons: Där ekarna växer långsamt – och Lettland väljer sin framtid

Det lettiska parlamentsvalet blev en historisk seger för den borgerliga och västorienterade högern. Samtidigt växte missnöjespartierna, det gamla politiska etablissemanget förlorade mark och valdeltagandet sjönk till den lägsta nivån sedan självständighetens återkomst. För att förstå vad som hänt måste man blicka bortom valresultatets siffror, mot ett land där historia, identitet och frihet alltid vandrat sida vid sida.

Den som vandrar genom Rigas gamla stad kommer förr eller senare till Frihetsmonumentet. Där står Milda, som hon kallas i folkmun, med tre gyllene stjärnor höjda mot himlen. De symboliserar Lettlands historiska landsdelar och en nation som hålls samman trots sina olikheter.

Nedanför breder esplanaden ut sig. En bit bort ligger parkerna, kanalen och de praktfulla jugendhusen. Här finns ett Riga som påminner om det gamla Europas elegans, med kaféer, operahus och boulevarder. Men under gatstenarna, bakom fasaderna och i människornas berättelser finns också ett annat Europa. Det som under ett halvt sekel försvann bakom järnridån.

Lettland är ett land där historien sällan nöjer sig med att vara historia.

Det är därför inte alldeles enkelt att förstå lettisk politik med svenska måttstockar. Där vi gärna sorterar partier längs en höger–vänsterskala finns i Lettland ytterligare en dimension. Den handlar om språk, nationell identitet och framför allt om vilken riktning landet ska ha i världen.

Österut, mot det gamla imperiet? Eller västerut, mot det Europa som Lettland alltid kulturellt och historiskt varit en del av?

I parlamentsvalet den 3 oktober gav väljarna ett tydligt svar. Men också ett svar som rymmer vissa motsägelser.

En borgerlig seger i ett land som minns

Valets stora segrare blev premiärminister Andris Kulbergs och den borgerliga alliansen Apvienotais saraksts, AS. Med 35,3 procent av rösterna och 41 av Saeimans 100 mandat blev alliansen överlägset störst.

Det är ett anmärkningsvärt resultat i ett land där partier kommer och går, koalitioner bildas och upplöses och där den politiska kartan inte sällan ritas om mellan två val.

Tillsammans med den nationalkonservativa Nationella alliansen, NA, som fick 8,9 procent och tio mandat, skulle Kulbergs kunna samla precis de 51 mandat som krävs för majoritet.

Det är en majoritet tunn som ett höstlöv. Men en majoritet likafullt.

Apvienotais saraksts är inte någon enkel motsvarighet till ett svenskt parti. Alliansen samlar regionala, gröna och konservativa krafter i en pragmatisk borgerlighet, där ekonomisk utveckling och regional förankring förenas med ett starkt försvar för Lettlands västliga orientering.

EU och Nato är självklara utgångspunkter. Stödet till Ukraina likaså. Motståndet mot ryskt inflytande är inte en bisats i partiprogrammet utan en del av dess politiska grund.

Detsamma gäller Nationella alliansen, vars nationalism ibland kan förefalla främmande i svenska ögon. Partiets starka betoning på det lettiska språket och den nationella identiteten blir emellertid begripligare om man betänker att just dessa under lång tid var föremål för systematiska försök att trängas undan.

För den som aldrig förlorat sitt land kan nationalism vara en ideologisk fråga. För den som har erfarenhet av att ett land kan utplånas från kartan kan den också vara en fråga om överlevnad.

Det gör inte varje nationalistiskt förslag riktigt eller varje historisk hänvisning oemotsäglig. Men det hjälper oss att förstå varför den lettiska politiken ser ut som den gör.

Ett folk som sjöng sig till friheten

Det finns en särskild symbolik i att Lettlands nationella identitet så ofta uttrycks genom sång.

De stora sång- och dansfesterna, Dziesmu un deju svētki, samlar tiotusentals deltagare. Där sjungs sånger som vandrat genom generationer, burit språk och minnen och hållit samman människor också när staten inte längre fanns.

Under självständighetskampen i slutet av 1980-talet blev sången ett politiskt vapen. Inte ett vapen som kunde besegra stridsvagnar, men ett som kunde påminna ett folk om att det fortfarande var ett folk.

Den sjungande revolutionen var ingen poetisk efterhandskonstruktion. Den var en del av den baltiska frihetskampens verklighet.

Den 23 augusti 1989 bildade omkring två miljoner människor en mänsklig kedja genom Estland, Lettland och Litauen. Den baltiska kedjan sträckte sig från Tallinn genom Riga till Vilnius. Människor höll varandras händer längs vägar och genom städer, som för att med sina egna kroppar rita tillbaka de gränser som stormakterna en gång suddat ut.

Det är en bild värd att bära med sig när man betraktar dagens lettiska politik.

För i Lettland handlar frågan om landets orientering inte bara om handel, diplomati eller försvarsanslag. Den handlar om att aldrig mer bli någon annans provins.

Valets andra berättelse

Valet var dock inte någon odelad framgång för de etablerade västorienterade partierna.

På andra plats kom Ainārs Šlesers högerpopulistiska Latvia First, LPV, med omkring 13 procent av rösterna och 17 mandat. Partiet förenar ekonomisk populism, konservativa familjevärderingar och kritik mot det politiska etablissemanget. Det söker också stöd bland delar av den ryskspråkiga befolkningen.

Alliansen Suverēnā vara/Apvienība Jaunlatvieši, SV/AJ, fick 11,7 procent och 15 mandat. Dess politik går i flera avseenden i en annan riktning än den som präglat Lettlands utrikes- och säkerhetspolitik sedan självständighetens återkomst.

Alliansen har argumenterat för neutralitet, minskade försvarsutgifter, en omläggning av stödet till Ukraina och återupprättade förbindelser med Ryssland och Belarus.

Det är ståndpunkter som står långt från den lettiska säkerhetspolitiska huvudfåran.

LPV och SV/AJ samlar tillsammans närmare en fjärdedel av rösterna och 32 mandat. Det är en betydande parlamentarisk representation och ett resultat som förtjänar att tas på allvar.

Samtidigt vore det missvisande att beskriva valet som att Lettland vänt sig emot väst. Partierna har vunnit röster och mandat, men de ingår inte i det regeringsalternativ som hittills diskuterats kring valets segrare. Den västorienterade politiken har fortfarande ett brett och öronbedövande parlamentariskt stöd.

Det är också viktigt att skilja mellan de båda partierna. Latvia First har inte samma utrikespolitiska program som SV/AJ och ifrågasätter inte Lettlands medlemskap i EU och Nato på samma sätt som den mer långtgående neutralistiska politiken utmanar landets säkerhetspolitiska inriktning.

Man bör också vara försiktig med att sätta likhetstecken mellan ryskspråkiga letter och rysk lojalitet. Språk är inte detsamma som politisk övertygelse. Lettlands historia är alltför sammansatt för sådana förenklingar.

Det finns ryskspråkiga medborgare som helhjärtat stöder Ukraina och Lettlands självständighet, liksom det finns lettisktalande väljare som är missnöjda med den politiska utvecklingen.

Det verkligt intressanta är därför inte att Ryssland skulle ha vunnit valet. Det har Ryssland verkligen inte gjort.

Det är att missnöjet med det politiska etablissemanget har funnit nya och politiskt betydande uttryck.

När det gamla förlorar sin självklarhet

Ett tydligt uttryck för hur kontinuitet och förändring korsas i valresultatet får vi också om vi ser till de etablerade partiernas resultat. Jaunā Vienotība, Ny enhet, fick endast 6,4 procent och sju mandat.

Det är ett dramatiskt fall för det parti som under många år varit en av de bärande krafterna i lettisk politik, med premiärministrar som Krišjānis Kariņš och Evika Siliņa.

Partiet har stått för en liberal-konservativ, reforminriktad och starkt västorienterad politik. Men i ett land där den västliga orienteringen i breda delar av politiken blivit en självklarhet räcker det inte längre att enbart företräda den.

Väljarna vill också ha fungerande sjukvård, ekonomisk utveckling, rimliga levnadsvillkor och politiker som kan visa resultat.

Det gröna och socialdemokratiskt orienterade Progresīvie fick samtidigt 7,9 procent och tio mandat. Även detta parti står tydligt bakom EU, Nato och Ukraina, men med en annan ekonomisk och socialpolitisk profil.

En annan förlorare blev De grönas och böndernas förbund, ZZS, som inte klarade femprocentsspärren och därmed för första gången på 24 år står utan representation i Saeima.

Lettland har alltså inte övergett sin västliga orientering. Snarare har väljarna omfördelat sitt förtroende mellan olika partier inom och utanför den västorienterade huvudfåran.

Det är en viktig skillnad.

Ekarna och den tysta valdagen

I lettisk folktro och diktning har eken en särskild plats. Ozols är mer än ett träd. Den förknippas med styrka, uthållighet och kontinuitet. I de gamla folkvisorna, dainas, återkommer naturen som en självklar del av människans tillvaro.

Den lettiska mytologins Pērkons, åskans gud, förknippas också med eken. Han är den kraft som bryter fram över skogarna, driver bort mörkret och återställer ordningen.

Det är vackra bilder. Men ekar växer långsamt.

Det gör också demokratiskt förtroende.

Kanske finns också valets mest bekymmersamma resultat inte bland partiernas mandat, utan bland dem som aldrig lade någon röst.

Endast 51,8 procent av de röstberättigade deltog i valet. Det är den lägsta nivån sedan Lettland återvann sin självständighet 1991. Vid valet 2022 var valdeltagandet 59,4 procent.

Nästan varannan röstberättigad stannade hemma.

Det är svårt att inte förundras över detta. I ett land där människor för bara några årtionden sedan riskerade sina liv för rätten att själva bestämma, väljer nu en stor del av medborgarna att inte använda den rättigheten.

Men historien ger inga enkla svar. Att människor en gång kämpat för demokratin innebär inte att kommande generationer automatiskt känner samma engagemang för dess institutioner.

Ett lågt valdeltagande behöver inte betyda att demokratin är hotad. Det kan bero på missnöje, likgiltighet, bristande tilltro eller helt andra omständigheter. Det är samtidigt en signal som förtjänar att tas på allvar.

Kulbergs allians fick drygt 35 procent av rösterna, men stöddes därmed av knappt en femtedel av samtliga röstberättigade.

Det förtar inte segern. Men det påminner om att parlamentarisk styrka och folklig delaktighet är två olika saker.

Den som vill försvara ett lands frihet behöver vårda båda.

En regering på en skör gren

Nu väntar regeringsbildningen. Där den lettiska politiken, som så ofta, är en påminnelse om att det är en sak att vinna ett val och en annan att samla en regering.

Den 6 oktober gav president Edgars Rinkēvičs premiärminister Andris Kulbergs klartecken att inleda arbetet med en ny regering. Den formella nomineringen får vänta tills den nyvalda Saeiman tillträder den 3 november.

Valets segrare har därmed fått initiativet, men ännu återstår förhandlingarna om hur den kommande regeringen ska se ut.

AS och Nationella alliansen kan tillsammans samla 51 mandat. Det är en majoritet, men en ytterst knapp sådan. En regering på en skör gren, där varje mandat räknas.

Ett alternativ är att också låta Ny enhet ingå. Då skulle regeringen samla 58 mandat och samtidigt förena tre partier med en tydlig förankring i EU, Nato och stödet till Ukraina.

Det är heller ingen oprövad samarbetskrets. De tre partierna har redan erfarenhet av att regera tillsammans.

Kulbergs har samtidigt avvisat ett regeringssamarbete med Ainārs Šlesers Latvia First. Den avgörande frågan är därför inte bara hur en majoritet ska kunna räknas ihop, utan vilka partier som kan enas om en gemensam riktning.

Premiärministern har betonat att regeringsförhandlingarna ska börja med innehållet, inte med fördelningen av ministerposter. Först vad regeringen ska göra, sedan vem som ska göra det.

Det är en ordning som låter enkel. Men som politiken, inte bara i Lettland, ibland har svårt att leva upp till.

Regeringens verkliga prövning blir emellertid större än att överleva voteringar i Saeiman. Den blir att visa att den frihet som återvanns 1991 också kan omsättas i ett samhälle som människor upplever fungerar.

Ett starkt försvar och stöd till Ukraina är centrala delar av Lettlands säkerhetspolitik. Men lika viktiga för medborgarnas vardag är ekonomisk utveckling, sjukvård, utbildning och framtidstro.

Det är där den demokratiska legitimiteten måste förnyas. Inte bara i parlamentets omröstningar, utan i människors förtroende för att politiken faktiskt förmår förändra deras tillvaro.

Det land som aldrig riktigt försvann

Det finns en lettisk gryningsgud, Auseklis, vars namn också betyder morgonstjärnan. I den nationella symboliken har morgonstjärnan kommit att förknippas med ljus, uppvaknande och hopp.

Det är en passande symbol för ett land som under 1900-talet tvingades uppleva både självständighetens födelse och dess våldsamma förlust, innan friheten till sist återvände.

När Lettland utropade sin självständighet 1918 var det inte ett folk utan historia som skapade en stat. Det var ett folk med ett eget språk, egna sånger och en stark kulturell identitet som äntligen fick politisk form.

När Sovjetunionen ockuperade landet 1940 försvann staten, men inte nationen.

Människor flydde över Östersjön. Andra deporterades österut. Familjer splittrades och hem övergavs. Språket, sångerna och minnet av det självständiga Lettland levde dock vidare, också i exilen.

För Sverige är detta inte någon avlägsen historia. Den finns i familjer, föreningar och människors minnen här hos oss. Den finns i berättelserna om dem som kom över havet och om dem som aldrig kunde återvända.

Den finns också i det moderna Lettland, i ett Riga där jugendfasaderna återigen lyser, där människor fyller restauranger och parker och där Frihetsmonumentets tre stjärnor fortfarande höjs över staden.

Och den finns i politiken.

Lettlands val är därför mer än en fråga om vilket parti som fått flest mandat. Det är ännu ett kapitel i berättelsen om hur ett litet land söker förena frihet, trygghet och framtidstro i skuggan av en stormakt som aldrig helt försonats med sina grannars självständighet.

För Sverige finns en tydlig lärdom. Lettlands västliga orientering är inte bara viktig för letter. Den är en del av säkerheten kring hela Östersjön. Men även den starkaste säkerhetspolitiska övertygelse behöver ett levande demokratiskt förtroende att vila på.

Valet den 3 oktober visar att Lettlands västorienterade partier behåller förutsättningarna att styra landet. Det visar också att de politiska partierna har ett arbete framför sig för att återvinna förtroendet hos dem som inte längre röstar.

Det är kanske där den verkliga uppgiften börjar.

Ty frihet är inte ett monument som en gång rests och sedan står för evigt. Den är snarare som den lettiska eken. Den måste slå rot, växa och vårdas genom generationer. Den kan stå emot stormar, men bara så länge rötterna håller.

Ekar växer långsamt. Det gör också friheten. Och ingendera får någonsin tas för given.

Kristoffer Tamsons är exilbalt, näringslivsföreträdare och ordförande i Samarbetsfonden Sverige-Lettland