Krister Thelin: Ingen bättre skickad än Wästberg att beskriva den hotade demokratin

För några månader sedan publicerade Olle Wästberg en stridsskrift till demokratins försvar, ”Den Hotade Demokratin – Så kan den räddas i populismens tid” ( Ekerlids 2021). Ingen kan vara bättre skickad än Wästberg, att utlåta sig i ämnet med en synnerligen solid bakgrund som riksdagsledamot (L), statssekreterare i Finansdepartementet under regeringen Bildt ( då jag var hans kollega i Justitiedepartementet), chefredaktör för Expressen, ordförande i Sveriges Radio, generalkonsul i New York, generaldirektör för Svenska Institutet och, inte minst, ordförande i 2014 års demokratiutredning ( se SOU 2016:5).

När detta skrivs har Sverige just gått igenom sin moderna midsommarkris och regeringen Löfven III återuppstått, sedan Löfven II avsatts av de två ”ytterkantspartierna” (populistpartier, om man så vill) V & SD med stöd av M& KD. Ett extraval, vilket av de flesta ( på lite oklara grunder) ansetts vara en olycka, undveks men till priset av att Löfven tappat båda sina stödhjul (L & C), Jöken skjutits ner och Löfven nu måste, för att få igenom en budget i höst, kryssa mellan C-Scylla och V-Charybdis. De karismatiska ledarna för dessa två blindskär ( vilka i utstrålning vida överglänser statsministern) har genom olika uttalanden låst sig och ställt till det för S samtidigt som koalitionspartner Mp öppnat en egen stridsfront mot C vad avser skog och strandskydd. Det blir en intressant höst.

Vad vi sett är dock inte någon demokratins kris utan parlamentarism i verksamhet. Räcker inte mandaten, räcker inte mandaten. En del skyller på att väljarna röstat ”fel”, andra på att partierna inte förmått konstituera sig för en stabil regering, andra åter på att tekniken att genom*månadsbeslut* utestänga parti(er) nu nått vägs ände: Decemberöverenskommelsen och Januariavtalet, båda avsedda att hålla SD ( och i det senare fallet också V) utanför inflytande , har misslyckats. Både DÖ & Jöken dog men mandaten består, och S/Mp får fortsätta att hanka sig fram i minoritet i RD.

I boken gör Wästberg en genomgång av populistpartiers globala framväxt med referenser till Trumps USA och till Europas Ungern och Polen. Sverigedemokraterna står dock i centrum och ges en lödig och tankeväckande genomlysning. SDs oförmåga uppfylla löftet att i en vitbok redovisa sin historia ter sig både förklarlig och oförklarlig. Förklarlig på grund av den besvärande bakgrunden men oförklarlig, om partiet menar allvar med att frigöra sig från just denna bakgrund.

Wästberg utdelar varningar  för att inlåta sig i samarbete med ett parti som har en illiberal agenda och en retorik som syftar till att dölja det verkliga syftet: att få inflytande över framför allt migrations- och kulturpolitik, vrida utvecklingen i nationalkonservativ riktning och undergräva demokratin i vårt land. Han distanserar sig alltså från den linje M, KD och- numera- L valt.

Orsakerna till den framväxande populismen är de välkända: ökade klyftor mellan ”folk” och ”elit”, den ekonomiska utvecklingen i globaliseringens spår och (hade Marx sagt) allmän alienation. Wästberg pekar på en rad remedier vilka bör sättas in för att stärka demokratin och motverka populism i vårt land: vitalisera lokalpolitiken genom att tillåta skilda valdagar för riks-och lokal-/regionalpolitik, utnyttja digitaliseringen för direkt medborgarinflytande för att motverka politikens centralisering och professionalisering. På riksplanet förespråkas ett ökat inslag av personval och ett förändrat partistöd för att stärka de enskilda riksdagsledamöternas ställning gentemot partiledningarna (Wästberg gör gillande hänvisning till Ann-Marie Pålssons Knapptryckarkompaniet. Se min recension i denna tidskrift).

I en avslutande del lyfts behovet av grundlagsändring fram i bland annat två hänseende: försvåra genomförande av grundlagsändringar och stärk domstolsväsendets oberoende. (I denna del speglar Wästberg väl en sittande grundlagsöversyn. Se p 73 i den nu döda Jöken och regeringens kommittédirektiv om förstärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende)

Han förordar också inrättande av en författningsdomstol och att public service ges grundlagsskydd. Här är det svårare att instämma. Efter ändring i regeringsformen 2010 föreligger nu möjlighet till full judiciell kontroll. Högsta Domstolen och Högsta Förvaltningsdomstolen har i det hänseendet samma behörighet som USAs Högsta Domstol ( som inte är en Författningsdomstol). Krav på författningsdomstol har i den svenska debatten sedan många decennier blivit synonymt med just oinskränkt judiciell kontroll som ett uttryck för maktdelning. Det har vi alltså nu sedan drygt tio år. Låt den reformen får verka. Vad som dock kan övervägas är att förstärka Lagrådets roll som kontrollmakt ex ante: ge Lagrådet vetorätt i vissa fall. Vad gäller public service är Wästbergs omsorg begriplig, men här har reformerna hittills lett till att kärran spänts för hästen: SR/SVT har garanterats full finansiering efter beslut av riksdagen utan att diskussion om dess uppdrag och utformning förts till slut. En sådan översyn borde ha föregått finansieringsbeslutet. BBC, all public service moder, genomförde på eget intiativ en introspektion som föranledde nyttiga reformer. Det borde svensk PS också ha gjort. Enligt min mening är det inte ett visst medium som bör ges grundlagsskydd utan yttrandefriheten som sådan. Här räcker tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen dock ännu gott. Även här kan USA tjäna som förebild: genom första författningstillägget står yttrandefriheten och medierna utomordentligt starka och det utan att det över huvud taget finns en public service i europeisk mening. Pluralism räcker långt.

Wästberg avstår från att ha synpunkter på riksdagens sammansättning, riksdagsspärr och proportionalitetprincipen. Möjligen kan här omsorgen om Liberalerna som parti varit vägledare. En återgång till majoritetsval i enmansvalkretsar gynnar inte ett litet parti, lika lite som en minskning av nuvarande antal riksdagsledamöter. Däremot borde preferensröstning, dvs möjligheten att ange ett alternativt parti, om förstahandsvalet inte klarar spärren, ha varit av intresse. Sådan möjligheter finns i andra system. Jfr Tysklands system med en blandning av enmans-och flermansvalkretsar, där väljarna har två röster, en för varje krets. I andra länder är valkarteller tillåtna, dvs. att parter före valet går samman och efter valet delar på mandaten. I Sverige är detta förbjudet, främst av det skälet, att S velat vidmakthålla möjligheten till borgerlig splittring. Även en sådan möjlighet borde Wästberg ha lyft fram, inte minst för att den skulle ha förlöst Liberalerna ur den spärrångest partiet nu står inför: M, KD och L skulle  då kunnat ha ingå en valkartell, varvid spärren förlorat sin betydelse för de enskilda partierna i kartellen. ( Ett alternativ inom nuvarande ordning genom registrering av ett nytt parti får samma effekt men är mera omständligt och tillåter inte bevarande av partinamn. Se förslaget till uppväxling av dåvarande Alliansen till ett parti.) Andra ändringar som förtjänat en rad är nackdelarna med negativ parlamentarism, dvs. att en statsminister inte behöver ha en majoritet med sig i RD utan kan väljas, så länge det inte föreligger en majoritet emot. Löfven III blev som bekant vald med enbart 116 röster för och 173 emot. Likaså hade vår ordning med fasta mandatperioder förtjänat en kommentar. Om vi i likhet med bl a Danmark och Storbritannien haft rörliga mandatperioder, dvs efter val börjar en ny mandatperiod att löpa, hade entusiasmen i sommarens kris för extra val säkert varit större. Nu skall ordinarie val alltid hållas på utsatt tid, oavsett om och när extra val hålls.

Avslutningsvis ett par randanmärkningar. Prövning av Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg av svenska avgöranden var möjlig redan innan Europakonventionen blev svensk rätt år 1995. Vad som då hände var att konventionen direkt kunde åberopas och tillämpas av svenska domstolar. Klagorätten till Strasbourg fanns alltså redan ( s. 190). Domarnämndens inrättande år 2008 medförde att ordningen för de gamla sk kallelsetjänsterna, för presidenter, överrättslagmän och lagmän i de tre största tingsrätterna, helt upphörde och alla tjänster måste prövas av nämnden. Någon särbehandling av dessa finns alltså inte längre ( s. 191)

Allra sist vill jag gratulera Olle, inte bara till en utomordentligt värdefull och läsvärd bok, utan också till den maktutövning han visade prov på under tiden som statssekreterare i Finansdepartemetentet. Enligt egen utsago ( s 119) gav han, ”utan att förankra det i regeringen, instruktion om att vår bensinskatt skulle höjas så att den var näst högst i Europa”. Tänk, jag som trodde att skatt var något för Riksdagen att beslutat om ( eller åtminstone Regeringen efter delegation). Men det bekräftar förstås fördomen, att i Sverige är det ytterst Fideps tjänstemän som styr…

Krister Thelin är före detta statssekreterare och domare, bosatt i Frankrike.