Kriserna på den brittiska arbetsmarknaden
1969
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
ERIN JUCKER-FLEETWOOD:
Kriserna på den brittiska
arbetsmarknaden
De ”vilda” strejkerna har långt gående
återverkningar på Storbritanniens
ekonomi. Regeringen har under våren
sökt lösa problemet genom ett
lagförslag, som delvis stött på kraftigt
motstånd från fackföreningarna. Själva
saknar dessa tillräcklig auktoritet för
att hindra strejkerna. Alla är medvetna
om vikten av att finna lösningar. Om
situationens bakgrund och om framtida
möjligheter skriver här dr Erin JuckerFleetwood, själv verksam i London.
Artikeln är översatt från hennes
engelska manuskript.
För att förstå de problem, som är förbundna med förhållandena inom industrin i Storbritannien, måste man komma ihåg att ”Storbritannien har två system för arb~tsmarknadsförhandlingar.
Det ena är det formella, förkroppsligat
i de officiella institutionerna. Det andra
är det informella, skapat genom det faktiska uppträdandet hos fackföreningar,
arbetsgivareföreningar, industriledare,
shop stewards (dvs arbetarnas förtroendemän) och arbetare”. Så summeras
problemet i den s k Donovanrapporten,
avgiven av en kommission under ordförandeskap av Lord Donovan i juni
1968, vilken tillsatts för att undersöka
just dessa frågor.
Denna splittring har sina rötter i brittisk fackföreningshistoria. Den har fått
sin prägel av tillfälliga åtgärder, som
förenats med en stark tendens att söka
konstitutionella lösningar i samarbete
med mera liberala politiska partier.
Missförstånd och förhandlingsstopp har
inte varit okända: regering, arbetsgivare
och fackföreningar har ofta stått mot
varandra. Dess historia skulle kunna
skrivas genom att skildra strejker, så-
dana som utkämpats och sådana som
undvikits; men av större intresse är att,
om också kortfattat, antyda organisationernas historia och hur olika inflytanden skiftat.
De första allvarliga försöken till samverkan arbetare emellan finner man
inom lokala och regionala yrkesföreningar under 1800-talets förra hälft. Det
var de yrkesutbildade, som hade både
tillräcklig bildning och kraft att försöka
hindra lönenedsättningar i samband med
förkortning av arbetstiden. Under senare
hälften av samma århundrade började
också icke utlärda arbetare att organisera sig. Fackföreningarna koncentrerade sig till en början nästan uteslutande
på löner, arbetstider, medlemmarnas
vidareutbildning och på ömsesidig hjälp
och på sociala aktiviteter.
Fackföreningarna fördes samman då
Trade Union Congress (landsorganisationen – TUC) bildades, vilket anses
ha skett vid ett möte 1868. Ur detta
möte uppstod först en tillfällig grupp
som skulle påverka parlamentet för att
få fram det legala erkännandet av år
1871, och därur uppstod en permanent
parlamentarisk kommitte. Denna samarbetade i första hand med liberalerna
för att säkra önskvärda reformer. slutet på århundradet såg någorlunda fullbordade framsteg i riktning mot både
förhandlingar och förlikningsförfaranden för att bilägga arbetstvister.
Sedan en domstol år 1900 utdömt
höga böter mot en järnvägsfackförening
därför att denna blockerat och hindrat
ett järnvägsföretag (Taff Vale Railway
Company) att importera strejkbrytare
under en strejk, togs hela frågan om
förhållandena på arbetsmarknaden upp
på nytt. Typiskt nog fann man till sist
en konstitutionell lösning. TUC och
Labour party, vilka växt upp oberoende
av varandra, nådde en överenskommelse i Caxton Hall 1905. De skulle utkämpa nästa val tillsammans och stödja
357
varandras officiellt erkända kandidater.
Samarbete med liberalerna hade redan
ordnats. Detta är det första officiella
sambandet mellan TUC och arbetarpartiet. Sedan dess har deras förbindelser skiftat. En av de viktigaste beståndsdelarna i dagens debatt är just vilka dessa förbindelser är i dag.
Shop stewards
Det första världskriget förde för första
gången fram de s k shop stewards, arbetarnas förtroendemän, till deras betydande ställning. De enskilda fackföreningarna hade organiserats som yrkesföreningar, eller, i fråga om icke utlärda
arbetare, på grundval av sysselsättning,
eller i allmänna föreningar. 1914 hade
de flesta av dessa hunnit sammanslutas
i nationella föreningar. Men redan under
1800-talet hade de funnit att de behövde representanter inom fabrikerna, huvudsakligen för att samla in avgifter eller för att öka medlemsantalet men också för att i varierande utsträckning se
till att fackföreningsreglerna hölls. Jämförelsevis litet är känt om dessa förtroendemäns tidiga verksamhet; skrivna
redogörelser tycks inte ha förekommit.
De var vanligen inte fackföreningstjänstemän utan lydde direkt under lokala
eller distriktsorganisationer. De torde
ha blivit valda av sina kamrater; många
av dem fick som ersättning för sitt arbete en viss procent av de föreningsavgifter som de drev in.
Dessa förtroendemäns uppgifter blev
större under kriget, då produktionen
358
skulle höjas och viss arbetsbegränsande
praxis måste överges, med ty åtföljande
”utspädning” av arbetskraft genom att
icke utlärda, och även kvinnor, sattes
in i arbete som vanligen tillkommit yrkesarbetare. Eftersom fackföreningarna
samarbetade med regeringen för att
åstadkomma vad som krävdes för kriget,
blev förtroendemännen faktiskt mera
representanter för arbetarna, både för
kvinnor och män, genom att de fick
träffa uppgörelser på ort och ställe med
förmän och arbetsledning. De bildade sin
egen organisation, Shop Stewards Movement, som kom under starkt socialistiskt
och även syndikalistiskt inflytande och
som på 1920-talet också blev influerad
av kommunistiska ideer. Några år efter
krigsslutet upphörde organisationen och
shop stewards återvände till sin ursprungliga verksamhet.
Redan före andra världskriget började de emellertid stärka sina ställningar
inom vissa nyckelindustrier, verkstadsindustrin, varven och särskilt flygindustrin. 1940 sammanträdde för första
gången Shop Stewards Council, och
därmed började ett utbrett samarbete
inom fackföreningarna och emellan dessa. Förtroendemännens uppgifter var i
mycket desamma som under första
världskriget, men i många avseenden
också ökade, inte minst på grund av
den tekniska utvecklingen. Strejker och
strejkhot bilades under kriget många
gånger av förtroendemännen, som därvid helt gick förbi förlikningsmaskineriet. Fortfarande är frågan öppen om
detta kan ha berott på det kommunistiska inflytandet bland förtroendemännen – de var nämligen emot strejker
under kriget.
Efter kriget har förtroendemännen ytterligare stärkt sina positioner. Åtskilliga faktorer har bidragit. Främst bland
dessa var den fulla sysselsättningen, men
också på att styrkan hos det nationella
förhandlingsmaskineriet minskat, på att
fackföreningarna lidit brist på tjänstemän och på att några av dem officiellt
erkänt shop stewards. Därmed har förhandlingar på platsen, förda av förtroendemän ökat i betydelse, och överenskommelser har ofta träffats utan skriftlig bekräftelse, t ex i fråga om styckeprissättning. sådant har direkt bidragit
till att öka löneglidningen och därmed
lönetrenden. Brist på arbetskraft eller
andra speciella faktorer inom en fabrik
ledde till särskilda avtal, som sedan
spreds till andra fabriker. Den stora
variationen i arbetsvillkoren kunde inte
beaktas i de nationella avtalsförhandlingarna. Förtroendemännen blev nyckelmän att räkna med inom så gott som
alla industrier.
Förhandlingsfrågor
Industriledningarna har inte varit i
stånd att hålla sina positioner uppe. Arbetsgivarnas nationella förhandlingsorganisation, som nätt och jämnt kan mäta
sig med fackföreningarnas motsvarighet, är tämligen svag. Dessa två organ
förhandlar om minimilöner, arbetsvillkor och speciella bidrag över hela linjen. Dessa kollektiva förhandlingar har
utvecklats otillräckligt, och dessutom
har flera arbetsgivare vägrat att erkänna eller ens tillåta sina anställdas fackföreningstillhörighet och har därigenom
kringgått problemen. Inom varje enskild
fabrik förhandlar den lokala arbetsledningen med de lokala förtroendemännen. Dessa, i ordets verkliga mening förhandlingar på verkstadsgolvet, har ofta
lämnats i händerna på jämförelsevis lägre tjänstemän. Fastän det finns vissa
bemärkta undantag, så är det först nyligen som industrier har börjat utse högre
tjänstemän för att handha arbetsfrågor.
Fackföreningarnas anklagelse, att rådande kaos i situationen på arbetsmarknaden egentligen beror på arbetsledningens
tvekan att leda är säkert delvis berättigad. Därtill kommer den för låga arbetsintensiteten, vare sig denna är förbunden med produktionsbegränsande åtgärder, maskning, eller inte, som man börjat uppmärksamma under 1960-talet.
Hur nödvändigt det är att ha speciell
uppmärksamhet fästad på arbetsproblem har först på sista tiden gått upp
för industrin i allmänhet.
Industriledningen skyller mycket av
sitt bristande intresse för och oförmåga
att uträtta något i arbetsfrågor på produktionsbegränsningarna. Dessa är en
gammal ingrediens i fackföreningarnas
praxis i Storbritannien. De första föreningarna var yrkesföreningar, som verkade för att hindra löneminskningar och
för att genom utbildningsregler och genom medlemsbegränsningar behålla sina
359
yrken för sig själva. ”Utspädningen”
under de båda världskrigen ansågs vara
ett bakslag, och den tekniska utvecklingen ses av många som ett hot. Regeringens omskolningsprogram är nya och obetydliga i förhållande till arbetskraftens
storlek. Befolkningens ovilja att flytta
för att finna nya arbeten är tydligen
också endemisk.
De produktionsbegränsande åtgärderna är en betydande orsak till den förhållandevis låga produktiviteten och
låga lönenivån i Storbritannien. Låga
investeringar är en annan. En av de frå-
gor, som ständigt debatteras, är hur dessa två faktorer påverkar varandra och
hur industrins ledning påverkar båda.
En följd är att övertid ofta blir nödvändig för att förtjänsten skall bli hygglig. Mer än en tredjedel av industriarbetarna arbetar normalt övertid, och genomsnitten är 8 till 9 timmar per vecka.
Produktionsöverenskommelser har, med
eller utan stöd av National Board of
Prices and Incomes, träffats i allt större
utsträckning inom enskilda industrier eller företag, och därigenom har maskningarna upphört eller i avsevärd grad
skurits ned. Avlöningarna, vanligen baserade på någon form av arbetsvärdering, har ofta betytt avsevärda löneökningar, plus säkerhet för arbetet och
andra stundom tillkommande fördelar.
Sådana överenskommelser har alltså ofta
utfallit väl, särskilt som ”överflödiga”
arbetare kunnat absorberas genom
minskning av nyanställningar, genom
omskolning och annat. Förtroendemän- 360
nen har bidragit vid förhandlingarna till
att nyheterna kunnat genomföras i praktiken.
De vilda strejkerna
Detta är bakgrunden till debatter som
förts på senare tid om hur man skall
komma till rätta med oron på arbetsmarknaden. De vilda strejkerna, som
plötsligt flammar upp av som det tyckes
otillräckliga anledningar, har många orsaker och de är inte begränsade till blott
organisationsproblem. Särskilt inom vissa sektorer tycks det finnas en allmän
känsla av osäkerhet och otillfredsställelse som det inte är lätt att helt förklara. Kanske är den grundläggande orsaken den att ingen, vare sig arbetsgivare fackföreningar eller regeringar har
’ • o
vågat att under de senaste tJugo aren
klart erkänna vilka komplikationer som
oundgängligen följer med den teknologiska utvecklingen. Britterna föredrar
utveckling framför revolution: om de
hade förberetts psykologiskt medan tid
var hade allt gått mycket lättare. Det
skulle också ha varit möjligt att på ett
tidigare stadium bygga in i det ekonomiska systemet sådana metoder, som
minskar de ekonomiska och sociala
följderna av anpassningen, alltså planer
och metoder som endast på senaste tid
har påbörjats i begränsad skala.
Sedan Donovanrapporten publicerats,
har regeringen, TUC och Confederation
of British Industry (arbetsgivareföreningen – CBI) tillsammans undersökt
hur man skall handskas med problemen. Regeringen offentliggjorde i januari 1969 en vitbok ”In place of strife”,
I stället för strid. Där föreslogs ett stort
antal antingen icke kontroversiella eller
allmänt godtagna åtgärder, som alla avsåg att förbättra inte bara metoderna för
kollektivförhandlingar utan också att
stärka och strömlinjeforma alla tillkommande organisationer. En kommission
för industriförhållanden (CIR) skulle
tillskapas för att bli ansvarig för hela
frågekomplexet. Men vitboken föreslog
också, att om en strejk hotade ”att få
allvarliga konsekvenser” skulle en 28
dagars ”förlikningspaus” kunna beordras. Under denna tid skulle krav på återgång till arbetet kunna ställas, och om
dessa krav ej åtlyddes skulle böter kunna utdömas. Det var denna åtgärd som
blev föremål för hetsig debatt.
Fackföreningarna reste invändningar,
inte bara mot att avtal skulle bli lagligt
bindande, en punkt som man både på
industrihåll och i övrigt ansåg väsentlig, utan särskilt mot att i samband med
förlikningspauser individuella ”vilda”
strejkande eller fackföreningar skulle
kunna bötfällas. Detta blev en principsak, ty sedan 1906 års lagstiftning i arbetstvister ”får klagan mot en fackförening ej tagas upp av domstol”. Redan
före, men särskilt efter händelserna i
Taff Vale 1900 hade det funnits en
tradition i landet att regeringen inte
skulle ingripa i arbetstvister, en tradition som brutits under krigen, men inte
ens under 1926 års generalstrejk.
Händelserna under våren har resulterat i att TUC:s ledning offentliggjort
ett ”Aktionsprogram”. Däri förkastades
regeringens förslag om domstolsförfaranden men accepterades dess övriga
förslag att förbättra förhållandena på
arbetsmarknaden. Samtidigt fick ledningen av TUC i uppdrag att hjälpa till
när det gällde biläggandet av arbetstvister. Ledningens fullmakter bekräftades
av en extra TUC-kongress i juni i år,
där fackföreningarna under stark press
från regeringen delegerade befogenheter
till kongressen i en hittills otänkbar utsträckning.
Framtiden
Vilken framgång dessa åtgärder kommer att få beror på vilka personer som
kommer att handlägga dem och på det
sätt som de nya befogenheterna utövas.
Vissa allmänna riktlinjer är emellertid
klara. Huvuduppgiften förblir att reformera förhandlingsproceduren inom
industrin, och där detta inte går, att
återinföra skiljedomsförfarandet. Enskilda fackföreningar får ändra sina stadgar
om dessa ej tillåter sådant. TUC skall
ingripa på olika sätt för att avgöra officiella eller icke officiella tvister mellan
fackföreningarna. I allmänhet kommer
sammanslagningar av fackföreningar att
uppmuntras, så att förhandlingar kommer att behöva föras endast med ett
mindre antal sådana. Större hänsyn
kommer att tas till förtroendemännen.
361
Genom kurser och föreläsningar kommer problemen att klarläggas. BBC har
för sin del meddelat att särskilda program riktade till shop stewards kommer
att börja i höst.
Arbetsgivarna har också vidtagit åtgärder. CBI har tillsatt en särskild kommitte med vidsträckta befogenheter att
lösa tvister på arbetsmarknaden. Och
vidare har arbetsgivarna på verkstadsområdet föreslagit berörda fackföreningar en reform av förhandlingsordningen. Eftersom verkstäderna har det
överväldigande antalet av vilda stn!jker, kan konstruktiva åtgärder på detta
speciella område få särskild betydelse.
Regeringen har lämnat sitt bidrag.
Den har redan tillsatt den kommission
(CIR) för arbetsmarknadsfrågor som
föreslogs i Donovanrapporten och som
alla parter gillat. I höst kommer regeringen sannolikt att i lagform lägga
fram alla punkter om vilka enighet i huvudsak råder, alltså en lag utan hötesförelägganden.
Det är ännu för tidigt att förutsäga
effekten av alla dessa åtgärder, av vilka
flera fortfarande behöver kompletteras.
Den strålkastarbelysning, som under senare tid satts på arbetsmarknadsförhållandena i Storbritannien, kommer knappast att lösa alla problem över en natt,
men den kommer att bidraga till att steg
tas i rätt riktning mot en mera modern
ekonomi.
Kriserna på den brittiska
arbetsmarknaden
De ”vilda” strejkerna har långt gående
återverkningar på Storbritanniens
ekonomi. Regeringen har under våren
sökt lösa problemet genom ett
lagförslag, som delvis stött på kraftigt
motstånd från fackföreningarna. Själva
saknar dessa tillräcklig auktoritet för
att hindra strejkerna. Alla är medvetna
om vikten av att finna lösningar. Om
situationens bakgrund och om framtida
möjligheter skriver här dr Erin JuckerFleetwood, själv verksam i London.
Artikeln är översatt från hennes
engelska manuskript.
För att förstå de problem, som är förbundna med förhållandena inom industrin i Storbritannien, måste man komma ihåg att ”Storbritannien har två system för arb~tsmarknadsförhandlingar.
Det ena är det formella, förkroppsligat
i de officiella institutionerna. Det andra
är det informella, skapat genom det faktiska uppträdandet hos fackföreningar,
arbetsgivareföreningar, industriledare,
shop stewards (dvs arbetarnas förtroendemän) och arbetare”. Så summeras
problemet i den s k Donovanrapporten,
avgiven av en kommission under ordförandeskap av Lord Donovan i juni
1968, vilken tillsatts för att undersöka
just dessa frågor.
Denna splittring har sina rötter i brittisk fackföreningshistoria. Den har fått
sin prägel av tillfälliga åtgärder, som
förenats med en stark tendens att söka
konstitutionella lösningar i samarbete
med mera liberala politiska partier.
Missförstånd och förhandlingsstopp har
inte varit okända: regering, arbetsgivare
och fackföreningar har ofta stått mot
varandra. Dess historia skulle kunna
skrivas genom att skildra strejker, så-
dana som utkämpats och sådana som
undvikits; men av större intresse är att,
om också kortfattat, antyda organisationernas historia och hur olika inflytanden skiftat.
De första allvarliga försöken till samverkan arbetare emellan finner man
inom lokala och regionala yrkesföreningar under 1800-talets förra hälft. Det
var de yrkesutbildade, som hade både
tillräcklig bildning och kraft att försöka
hindra lönenedsättningar i samband med
förkortning av arbetstiden. Under senare
hälften av samma århundrade började
också icke utlärda arbetare att organisera sig. Fackföreningarna koncentrerade sig till en början nästan uteslutande
på löner, arbetstider, medlemmarnas
vidareutbildning och på ömsesidig hjälp
och på sociala aktiviteter.
Fackföreningarna fördes samman då
Trade Union Congress (landsorganisationen – TUC) bildades, vilket anses
ha skett vid ett möte 1868. Ur detta
möte uppstod först en tillfällig grupp
som skulle påverka parlamentet för att
få fram det legala erkännandet av år
1871, och därur uppstod en permanent
parlamentarisk kommitte. Denna samarbetade i första hand med liberalerna
för att säkra önskvärda reformer. slutet på århundradet såg någorlunda fullbordade framsteg i riktning mot både
förhandlingar och förlikningsförfaranden för att bilägga arbetstvister.
Sedan en domstol år 1900 utdömt
höga böter mot en järnvägsfackförening
därför att denna blockerat och hindrat
ett järnvägsföretag (Taff Vale Railway
Company) att importera strejkbrytare
under en strejk, togs hela frågan om
förhållandena på arbetsmarknaden upp
på nytt. Typiskt nog fann man till sist
en konstitutionell lösning. TUC och
Labour party, vilka växt upp oberoende
av varandra, nådde en överenskommelse i Caxton Hall 1905. De skulle utkämpa nästa val tillsammans och stödja
357
varandras officiellt erkända kandidater.
Samarbete med liberalerna hade redan
ordnats. Detta är det första officiella
sambandet mellan TUC och arbetarpartiet. Sedan dess har deras förbindelser skiftat. En av de viktigaste beståndsdelarna i dagens debatt är just vilka dessa förbindelser är i dag.
Shop stewards
Det första världskriget förde för första
gången fram de s k shop stewards, arbetarnas förtroendemän, till deras betydande ställning. De enskilda fackföreningarna hade organiserats som yrkesföreningar, eller, i fråga om icke utlärda
arbetare, på grundval av sysselsättning,
eller i allmänna föreningar. 1914 hade
de flesta av dessa hunnit sammanslutas
i nationella föreningar. Men redan under
1800-talet hade de funnit att de behövde representanter inom fabrikerna, huvudsakligen för att samla in avgifter eller för att öka medlemsantalet men också för att i varierande utsträckning se
till att fackföreningsreglerna hölls. Jämförelsevis litet är känt om dessa förtroendemäns tidiga verksamhet; skrivna
redogörelser tycks inte ha förekommit.
De var vanligen inte fackföreningstjänstemän utan lydde direkt under lokala
eller distriktsorganisationer. De torde
ha blivit valda av sina kamrater; många
av dem fick som ersättning för sitt arbete en viss procent av de föreningsavgifter som de drev in.
Dessa förtroendemäns uppgifter blev
större under kriget, då produktionen
358
skulle höjas och viss arbetsbegränsande
praxis måste överges, med ty åtföljande
”utspädning” av arbetskraft genom att
icke utlärda, och även kvinnor, sattes
in i arbete som vanligen tillkommit yrkesarbetare. Eftersom fackföreningarna
samarbetade med regeringen för att
åstadkomma vad som krävdes för kriget,
blev förtroendemännen faktiskt mera
representanter för arbetarna, både för
kvinnor och män, genom att de fick
träffa uppgörelser på ort och ställe med
förmän och arbetsledning. De bildade sin
egen organisation, Shop Stewards Movement, som kom under starkt socialistiskt
och även syndikalistiskt inflytande och
som på 1920-talet också blev influerad
av kommunistiska ideer. Några år efter
krigsslutet upphörde organisationen och
shop stewards återvände till sin ursprungliga verksamhet.
Redan före andra världskriget började de emellertid stärka sina ställningar
inom vissa nyckelindustrier, verkstadsindustrin, varven och särskilt flygindustrin. 1940 sammanträdde för första
gången Shop Stewards Council, och
därmed började ett utbrett samarbete
inom fackföreningarna och emellan dessa. Förtroendemännens uppgifter var i
mycket desamma som under första
världskriget, men i många avseenden
också ökade, inte minst på grund av
den tekniska utvecklingen. Strejker och
strejkhot bilades under kriget många
gånger av förtroendemännen, som därvid helt gick förbi förlikningsmaskineriet. Fortfarande är frågan öppen om
detta kan ha berott på det kommunistiska inflytandet bland förtroendemännen – de var nämligen emot strejker
under kriget.
Efter kriget har förtroendemännen ytterligare stärkt sina positioner. Åtskilliga faktorer har bidragit. Främst bland
dessa var den fulla sysselsättningen, men
också på att styrkan hos det nationella
förhandlingsmaskineriet minskat, på att
fackföreningarna lidit brist på tjänstemän och på att några av dem officiellt
erkänt shop stewards. Därmed har förhandlingar på platsen, förda av förtroendemän ökat i betydelse, och överenskommelser har ofta träffats utan skriftlig bekräftelse, t ex i fråga om styckeprissättning. sådant har direkt bidragit
till att öka löneglidningen och därmed
lönetrenden. Brist på arbetskraft eller
andra speciella faktorer inom en fabrik
ledde till särskilda avtal, som sedan
spreds till andra fabriker. Den stora
variationen i arbetsvillkoren kunde inte
beaktas i de nationella avtalsförhandlingarna. Förtroendemännen blev nyckelmän att räkna med inom så gott som
alla industrier.
Förhandlingsfrågor
Industriledningarna har inte varit i
stånd att hålla sina positioner uppe. Arbetsgivarnas nationella förhandlingsorganisation, som nätt och jämnt kan mäta
sig med fackföreningarnas motsvarighet, är tämligen svag. Dessa två organ
förhandlar om minimilöner, arbetsvillkor och speciella bidrag över hela linjen. Dessa kollektiva förhandlingar har
utvecklats otillräckligt, och dessutom
har flera arbetsgivare vägrat att erkänna eller ens tillåta sina anställdas fackföreningstillhörighet och har därigenom
kringgått problemen. Inom varje enskild
fabrik förhandlar den lokala arbetsledningen med de lokala förtroendemännen. Dessa, i ordets verkliga mening förhandlingar på verkstadsgolvet, har ofta
lämnats i händerna på jämförelsevis lägre tjänstemän. Fastän det finns vissa
bemärkta undantag, så är det först nyligen som industrier har börjat utse högre
tjänstemän för att handha arbetsfrågor.
Fackföreningarnas anklagelse, att rådande kaos i situationen på arbetsmarknaden egentligen beror på arbetsledningens
tvekan att leda är säkert delvis berättigad. Därtill kommer den för låga arbetsintensiteten, vare sig denna är förbunden med produktionsbegränsande åtgärder, maskning, eller inte, som man börjat uppmärksamma under 1960-talet.
Hur nödvändigt det är att ha speciell
uppmärksamhet fästad på arbetsproblem har först på sista tiden gått upp
för industrin i allmänhet.
Industriledningen skyller mycket av
sitt bristande intresse för och oförmåga
att uträtta något i arbetsfrågor på produktionsbegränsningarna. Dessa är en
gammal ingrediens i fackföreningarnas
praxis i Storbritannien. De första föreningarna var yrkesföreningar, som verkade för att hindra löneminskningar och
för att genom utbildningsregler och genom medlemsbegränsningar behålla sina
359
yrken för sig själva. ”Utspädningen”
under de båda världskrigen ansågs vara
ett bakslag, och den tekniska utvecklingen ses av många som ett hot. Regeringens omskolningsprogram är nya och obetydliga i förhållande till arbetskraftens
storlek. Befolkningens ovilja att flytta
för att finna nya arbeten är tydligen
också endemisk.
De produktionsbegränsande åtgärderna är en betydande orsak till den förhållandevis låga produktiviteten och
låga lönenivån i Storbritannien. Låga
investeringar är en annan. En av de frå-
gor, som ständigt debatteras, är hur dessa två faktorer påverkar varandra och
hur industrins ledning påverkar båda.
En följd är att övertid ofta blir nödvändig för att förtjänsten skall bli hygglig. Mer än en tredjedel av industriarbetarna arbetar normalt övertid, och genomsnitten är 8 till 9 timmar per vecka.
Produktionsöverenskommelser har, med
eller utan stöd av National Board of
Prices and Incomes, träffats i allt större
utsträckning inom enskilda industrier eller företag, och därigenom har maskningarna upphört eller i avsevärd grad
skurits ned. Avlöningarna, vanligen baserade på någon form av arbetsvärdering, har ofta betytt avsevärda löneökningar, plus säkerhet för arbetet och
andra stundom tillkommande fördelar.
Sådana överenskommelser har alltså ofta
utfallit väl, särskilt som ”överflödiga”
arbetare kunnat absorberas genom
minskning av nyanställningar, genom
omskolning och annat. Förtroendemän- 360
nen har bidragit vid förhandlingarna till
att nyheterna kunnat genomföras i praktiken.
De vilda strejkerna
Detta är bakgrunden till debatter som
förts på senare tid om hur man skall
komma till rätta med oron på arbetsmarknaden. De vilda strejkerna, som
plötsligt flammar upp av som det tyckes
otillräckliga anledningar, har många orsaker och de är inte begränsade till blott
organisationsproblem. Särskilt inom vissa sektorer tycks det finnas en allmän
känsla av osäkerhet och otillfredsställelse som det inte är lätt att helt förklara. Kanske är den grundläggande orsaken den att ingen, vare sig arbetsgivare fackföreningar eller regeringar har
’ • o
vågat att under de senaste tJugo aren
klart erkänna vilka komplikationer som
oundgängligen följer med den teknologiska utvecklingen. Britterna föredrar
utveckling framför revolution: om de
hade förberetts psykologiskt medan tid
var hade allt gått mycket lättare. Det
skulle också ha varit möjligt att på ett
tidigare stadium bygga in i det ekonomiska systemet sådana metoder, som
minskar de ekonomiska och sociala
följderna av anpassningen, alltså planer
och metoder som endast på senaste tid
har påbörjats i begränsad skala.
Sedan Donovanrapporten publicerats,
har regeringen, TUC och Confederation
of British Industry (arbetsgivareföreningen – CBI) tillsammans undersökt
hur man skall handskas med problemen. Regeringen offentliggjorde i januari 1969 en vitbok ”In place of strife”,
I stället för strid. Där föreslogs ett stort
antal antingen icke kontroversiella eller
allmänt godtagna åtgärder, som alla avsåg att förbättra inte bara metoderna för
kollektivförhandlingar utan också att
stärka och strömlinjeforma alla tillkommande organisationer. En kommission
för industriförhållanden (CIR) skulle
tillskapas för att bli ansvarig för hela
frågekomplexet. Men vitboken föreslog
också, att om en strejk hotade ”att få
allvarliga konsekvenser” skulle en 28
dagars ”förlikningspaus” kunna beordras. Under denna tid skulle krav på återgång till arbetet kunna ställas, och om
dessa krav ej åtlyddes skulle böter kunna utdömas. Det var denna åtgärd som
blev föremål för hetsig debatt.
Fackföreningarna reste invändningar,
inte bara mot att avtal skulle bli lagligt
bindande, en punkt som man både på
industrihåll och i övrigt ansåg väsentlig, utan särskilt mot att i samband med
förlikningspauser individuella ”vilda”
strejkande eller fackföreningar skulle
kunna bötfällas. Detta blev en principsak, ty sedan 1906 års lagstiftning i arbetstvister ”får klagan mot en fackförening ej tagas upp av domstol”. Redan
före, men särskilt efter händelserna i
Taff Vale 1900 hade det funnits en
tradition i landet att regeringen inte
skulle ingripa i arbetstvister, en tradition som brutits under krigen, men inte
ens under 1926 års generalstrejk.
Händelserna under våren har resulterat i att TUC:s ledning offentliggjort
ett ”Aktionsprogram”. Däri förkastades
regeringens förslag om domstolsförfaranden men accepterades dess övriga
förslag att förbättra förhållandena på
arbetsmarknaden. Samtidigt fick ledningen av TUC i uppdrag att hjälpa till
när det gällde biläggandet av arbetstvister. Ledningens fullmakter bekräftades
av en extra TUC-kongress i juni i år,
där fackföreningarna under stark press
från regeringen delegerade befogenheter
till kongressen i en hittills otänkbar utsträckning.
Framtiden
Vilken framgång dessa åtgärder kommer att få beror på vilka personer som
kommer att handlägga dem och på det
sätt som de nya befogenheterna utövas.
Vissa allmänna riktlinjer är emellertid
klara. Huvuduppgiften förblir att reformera förhandlingsproceduren inom
industrin, och där detta inte går, att
återinföra skiljedomsförfarandet. Enskilda fackföreningar får ändra sina stadgar
om dessa ej tillåter sådant. TUC skall
ingripa på olika sätt för att avgöra officiella eller icke officiella tvister mellan
fackföreningarna. I allmänhet kommer
sammanslagningar av fackföreningar att
uppmuntras, så att förhandlingar kommer att behöva föras endast med ett
mindre antal sådana. Större hänsyn
kommer att tas till förtroendemännen.
361
Genom kurser och föreläsningar kommer problemen att klarläggas. BBC har
för sin del meddelat att särskilda program riktade till shop stewards kommer
att börja i höst.
Arbetsgivarna har också vidtagit åtgärder. CBI har tillsatt en särskild kommitte med vidsträckta befogenheter att
lösa tvister på arbetsmarknaden. Och
vidare har arbetsgivarna på verkstadsområdet föreslagit berörda fackföreningar en reform av förhandlingsordningen. Eftersom verkstäderna har det
överväldigande antalet av vilda stn!jker, kan konstruktiva åtgärder på detta
speciella område få särskild betydelse.
Regeringen har lämnat sitt bidrag.
Den har redan tillsatt den kommission
(CIR) för arbetsmarknadsfrågor som
föreslogs i Donovanrapporten och som
alla parter gillat. I höst kommer regeringen sannolikt att i lagform lägga
fram alla punkter om vilka enighet i huvudsak råder, alltså en lag utan hötesförelägganden.
Det är ännu för tidigt att förutsäga
effekten av alla dessa åtgärder, av vilka
flera fortfarande behöver kompletteras.
Den strålkastarbelysning, som under senare tid satts på arbetsmarknadsförhållandena i Storbritannien, kommer knappast att lösa alla problem över en natt,
men den kommer att bidraga till att steg
tas i rätt riktning mot en mera modern
ekonomi.