Print Friendly

Kris i beskattningsfrågan

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KRIS
I BESKATTNINGSFRÅGAN?
Av andre direktören i Sveriges Industriförbund, j. d.
statssekreteraren RAGNAR SUNDl~’N, Saftsjöbaden
ÅR 1934 utgåva makarna Myrdal sin bekanta väckelseskrift »Kris
i befolkningsfrågam. »Kris i befolkningsfrågam hade otvivelaktigt ett angeläget budskap till svenska folket. Boken ville fästa
gemene mans uppmärksamhet på hur grundvalarna för det svenska välståndet äventyrades genom de katastrofalt sjunkande fö-
delsesiffrorna. Den ena av de viktigaste produktionsfaktorerna,
arbetskraften, skulle inom en näraliggande framtid icke förslå i
vårt folkhushåll.
12 år senare utkom en julbok, som under säregna förhållanden
snabbt blev en best-seller. Det var betänkandet med förslag till
omläggning av den direkta statsbeskattningen och angående kvarlåtenskapsskatt m. m.
Om »Kris i befolkningsfrågam var hr Myrdals politiska förstlingsverk kan statsskatteberedningens betänkande måhända betecknas såsom hr Wigforss’ politiska testamente. Medan »Kris i
befolkningsfrågan» var ämnad som ett varningsord, har skatteberedningens betänkande på många håll uppfattats som en hotelse.
Näringslivets män ha ej dolt sin oro inför förslaget utan öppet
givit uttryck åt sina farhågor, att om det förverkligas komma
nya, förut icke anade hinder att resas mot förnyelsen och fortbeståndet av enskilt företagande och kapital i detta land. På så sätt
– menar man – artar det sig till en kris i beskattningsfrågan
av lika allvarlig innebörd som krisen i befolkningsfrågan.
Om man emellertid lämnar de allmänna talesätten och går in
på en grundligare granskning av förslagets olika huvudpunkter,
hur te sig då dess innebörd och verkningar~ Efterföljande sidor
avse att vara ett bidrag till svaret på den frågan.
För att få den rätta bakgrunden till en sådan undersökning
14
Kris i beskattningsfrågan?
kan det vara anledning att kasta en blick tillbaka på de skattehöjningar som vidtagits sedan krigsutbrottet.
Under denna tid infördes för det första en rad nya skatter, de
egentliga krisskatterna. Under det sista budgetåret gåvo de tillsammans drygt 1,100 miljoner kronor. De viktigaste bland dem
äro värnskatten, den allmänna omsättningsskatten och krigskonjunkturskatten. För det andra höjdes under kriget skatterna på
sprit och tobak med bortåt 400 miljoner kronor. Det sammanlagda
beloppet av skattestegringen under kriget kan därför sägas vara
11/2 miljard kronor.
Vad har då denna skattepolitiska storoffensiv inneburit för svenska folkeU Jo, före kriget tog det allmänna, d. v. s. stat och kommun, omkring 14% av de sammanlagda inkomsterna här i landet.
1945 hade det allmännas andel ökats till 22 %. skattetrycket hade
alltså under kriget generellt sett stigit med drygt 50 %.
Kristidens skattehöjningar ha i mångt och mycket varit improvisationer. Tidsomständigheterna medgåvo inte alltid en omsorgsfull avvägning mellan olika skattetyper, ej heller ett tillräckligt hänsynstagande till beskattningens allmänekonomiska
verkningar.
Det var för att ansa denna brokiga rabatt, där onekligen en
och annan tistel insmugit sig, som finansministern hösten 1945
tillkallade sin statsskatteberedning. Kommitten har räknat 9 ledamöter, därav 5 socialdemokrater, l kommunist, l bondeförbundare,
l representant för folkpartiet och l för högern.
Sammansättningen har präglat förslagen. Det torde vara länge
sedan meningarna gingo så vitt i sär i en offentlig utredning som
i detta betänkande. Majoritetens linje innebär, när det gäller beskattningen av enskilda personers inkomster, å ena sidan att de
skattefria beloppen bli högre än förr, vilket kommer de små inkomsttagarna till godo, å andra sidan att skatteskalan blir hårdare, vilket går ut över de högre inkomsterna. För dem blir värnskatten inte bara en permanent pålaga utan den blir ännu hårdare än under kriget.
Skatten för bolag och därmed jämställda höjes från 32 % till
40%.
Den statliga förmögenhetsskatten kommer inte att omfatta
några nya slag av tillgångar. I motsats till vad som tidigare ryktesvis försports komma alltså möbler, konstverk och dylikt icke
heller i framtiden att beskattas vid den årliga beskattningen. En
annan sak är att de kunna bli föremål för kvarlåtenskapsskatt.
2-4737 Svensk Tidskrift 1947 15

Ragnar Sunden
Förmögenheter under 20,000 kronor skola vara skattefria, men i
övrigt genomföres en i allmänhet högst betydande skärpning av
förmögenhetsskatten. Den mest radikala nyheten i betänkandet
är, som vi alla veta, att vid sidan av den nuvarande arvslottsbeskattningen en särskild kvarlåtenskapsskatt lägges på det oskiftade dödsboet. Kvarlåtenskapsskatt skall också utgå för gåvor av
enskilda personer liksom i vissa fall för livförsäkringar.
Skärpningen av den årliga förmögenhetsskatten och av arvsoch gåvobeskattningen har av beredningens socialdemokratiska
ledamöter ansetts vara en ersättning för den förut mycket diskuterade engångsskatten på förmögenhet. Huvudanledningen till att
tanken på en engångsskatt fått förfalla är emellertid de taxeringstekniska svårigheterna. Finansministern framhöll vid ett tillfälle
under beredningens arbete, att den kontroll av förmögenheterna,
som sker vid den årliga taxeringen, är ytterst otillfredsställande.
De brister som vidlåda kontrollen, skulle vid en engångsskatt
mångfaldigas. Man måste enligt hans åsikt eftersträva en rättvisa, om icke på millimetern så dock på metern. Av dessa så att
säga rent tekniska skäl är det som majoriteten nu avböjt engångsskatten. Det finns anledning att lägga märke till motiveringen.
I betänkandet förutsättes nämligen samtidigt, att en särskild utredning skall komma till stånd om förbättrad förmögenhetskontrolL Om en sådan undersökning leder till positivt resultat, förfaller i verkligheten majoritetens huvudinvändning mot engångsskatten. Kvar står då bland annat ett mycket märkligt uttalande
av beredningens socialdemokrater, där dessa säga, att både finansiella och konjunkturpolitiska skäl för närvarande kunna anses
tala för att också engångsskatten prövas. Man bör vidare observera, att den kommunistiska ledamoten i en reservation påyrkat
en omedelbar engångsskatt vid sidan av den skärpta förmögenhets- och arvsbeskattningen. Han finner, att dessa skattehöjningar
verka alltför långsamt och att det kommer att dröja orimligt lång
tid, innan förmögenheterna lämnat det bidrag, som synes honom
skäligt.
Mot förslagen i betänkandet ha folkpartiets och högerns representanter, d. v. s. riksdagsmannen Elon Andersson och undertecknad, reserverat sig på åtskilliga väsentliga punkter ifråga om inkomstbeskattningen av enskilda personer och mot praktiskt taget
alla de förslag i övrigt, som innebära skatteskärpningar. Bondeförbundets representant, riksdagsmannen Rubbestad, har i huvudsak godtagit majoritetsförslaget ifråga om inkomstbeskattningen
16
Kris i beskattningsfrågan?
både för enskilda och bolag, men har gått med de övriga borgerliga ledamöterna när det gäller avstyrkandet av höjda förmögenhets-, arvs- och gåvoskatter.
Vid den nya avvägningen av skatterna har beredningen till en
början måst söka bilda sig en uppfattning om ramen för skattesystemet. Man får här ha i minnet att en del av krisskatterna
redan ha slopats och att andra äro satta på avskrivning. Krigskonjunkturskatten försvinner ur budgeten med detta budgetår,
den allmänna omsättningsskatten har avskaffats från och med
den l januari i år, kaffeskatten har sänkts till hälften. Dessa åtgärder betyda en årlig sammanlagd skattelättnad på i runt tal
450 a 500 miljoner kronor. Beredningens majoritet har ansett, att
det statsfinansiella läget härutöver medger en viss minskning av
den direkta statsbeskattningen, nämligen med netto 40 miljoner
kronor. Till denna siffra har man kommit på följande vägar. Inkomstbeskattningen för enskilda personer sänkes med 190 miljoner
kronor, men i gengäld uttagas 80 miljoner mer av bolagen, 30 miljoner mer av enskilda förmögenhetsägare och 40 miljoner av dödsboen. Emellertid är skattelindringen på 190 miljoner kronor vid
inkomstbeskattningen av enskilda personer redan i sig ett nettobelopp, och jag skall nu förklara, hur den summan framkommit.
Vi ha för närvarande i Sverige 3,010,000 inkomsttagare. Av
dessa ha 2,930,000 en inkomst under 12,000 kronor. Dessa inkomsttagare skulle få en sammanlagd skattelättnad, som för statskassan betyder 218 miljoner kronor. I gengäld höjes skatten för de
80,000 personer, som ha inkomster över 12,000 kronor. Beloppet
12,000 är emellertid intet exakt gränsmärke. För gifta går skiljelinjen mellan skattelättnad och skatteskärpning litet högre, nämligen vid omkring 15,000 kronors inkomst, för ogifta däremot betydligt längre ner, nämligen vid omkring 7,000 kronor. De nya
bördor, som läggas på de större inkomsttagarna, betyda i pengar
28 miljoner kronor. Mot minskningen av 218 miljoner kronor för
de lägre står alltså ökningen med 28 miljoner kronor för de högre
inkomsttagarna, och resultatet blir följaktligen ett minus-saldo på
190 miljoner kronor.
Herr Elon Andersson och jag ha icke godtagit denna avvägning. Vi ha i vår reservation strävat efter en sådan utformning
av inkomstbeskattningen, att en merbelastning av de större inkomsttagarna, i varje fall sådana med familjer, undvikes. I gengäld få ungkarlar och en del andra ensamstående i vissa inkomstlägen en något högre skatt enligt vårt förslag än enligt majorite- 17
Ragnar Sunden
tens. Vi ha också som vår uppfattning uttalat, att den föreslagna
inkomstbeskattningen av enskilda icke bör åtföljas av en skärpning av andra skatter. Enligt vår mening böra skatteskärpningar
icke vidtagas annat än i den mån så är oundgängligen nödvändigt för täckande av utgifter. Det har varit nödvändigt att säga
ifrån detta, eftersom majoritetens resonemang är ganska oklart
på denna punkt.
Redan i vår reservation gåvo vi uttryck för vår åsikt, att statsinkomsterna för närvarande stiga i höjden på ett sådant sätt att
några skatteskärpningar inte äro behövliga, under förutsättning
givetvis att regering och riksdag allvarligt sträva efter en sund
avvägning av statens utgifter. Denna optimistiska syn har visat
sig fullt befogad. När den nya budgeten nu föreligger, sluta beräkningarna på ett inkomstöverskott på 334 miljoner kronor över
utgifterna. Det är visserligen sant, att de nu så rikt flödande
statsinkomsterna i stor utsträckning äro resultat av inflationen.
Men man bekämpar inte inflation genom skatter på förmögenheter och företagarna.
Det viktigaste medlet för att genomföra skattelättnaden för de
många små inkomsttagarna är, som jag nyss antydde, att de
skattefria beloppen, d. v. s. ortsavdragen, höjas.
Detta får högst betydelsefulla verkningar, när det gäller frå-
gan, hur många som faktiskt få betala skatt till staten. Av de
3,010,000 inkomsttagarna äro för närvarande endast 230,000 befriade från direkta statsskatter på den grund, att deras inkomst
icke når upp till beskattningsbart belopp. Beredningens förslag
till ortsavdrag innebär, att antalet från skattskyldighet frikallade
stiger med icke mindre än 970,000 till 1,200,000. Det blir alltså
bara 1,800,000 inkomsttagare, som behöva betala direkta statsskatter, medan 1,200,000 bli fria därifrån.
Frågan kan givetvis ställas – och den har ställts -, om det
är rimligt, att 40 procent av alla dem som ha inkomster skola
slippa betala någon som helst direkt medlemsavgift till den förening som heter Svenska Staten. Härtill kan svaras, att det också
före kriget var en mycket stor del av svenska folket, som befriades från utskylder till staten och att förslaget i grund och hotten
bara innebär att man återvänder till vad som då gällde. Å andra
sidan är det obestridligen så, att de ökningar, som sedan krigsutbrottet skett av statens ordinarie utgifter, till stor del kommit
just de lägre inkomsttagarna till godo i form av bättre social
omvårdnad, ökade utbildningsmöjligheter, gynnsammare kommu- 18
Kris i beskattningsfrågan?
nikationer o. s. v. Därför vore det i och för sig inte orimligt,
om dessa grupper av vårt folk i åtminstone något större omfattning än förr finge bidraga till kostnaderna för den samhälleliga
verksamheten. Skillnaden mot England är i detta hänseende på-
fallande. Där vilar sociallagstiftningen i stor utsträckning på
försäkringsteknisk grund, vilket innebär att också de små inkomsttagarna få lämna betydande bidrag till de sociala åtgärderna. Där ha också de allmänna konsumtionsskatterna en betydande höjd vilket likaledes är till nackdel för särskilt lägre inkomsttagare.
Emellertid – det är inte förmånerna åt de små utan den hårdare behandlingen av dem som ha mera, som stöter rättskänslan.
Säregen är också motiveringen för den nu föreslagna fördelningen
av bördorna. Ett av de huvudmotiv, som beredningen åberopar
härför, är nämligen, att inkomst- och förmögenhetsskatten under
kriget har ökats mer för små inkomsttagare än för stora. Detta
söker man också statistiskt bevisa på det sättet, att man pekar
på att skatten för en inkomst på 2,000 kronor har stigit med drygt
160 % men för en inkomst på 200,000 bara med 100 %. En kritiker
av skatteförslaget har anmärkt, att man med samma metod kan
bevisa, att en person som förut betalat 50% av sin inkomst i skatt
och nu erlägger 100 %, d. v. s. hela sin inkomst, har drabbats
mindre- skatteökningen är ju bara 100% – än en. person med
2,000 kronors inkomst, där stegringen enligt undersökningen ju är
omkring 160% eller från 13 till 34 kronor.
I den borgerliga huvudreservationen ha vi hävdat, att skattetrycket måste mätas i förhållande till vad skattebetalaren får
kvar av inkomsten, sedan skatterna erlagts. En beräkning enligt
denna metod visar, att skattebelastningen under kriget ökats vida
mer i de högre inkomstskikten än i de lägre. Vi ha sökt undvika
överord i vår reservation. Därför ha vi nöjt oss med att säga, att
vi mena, att vår metod är mera verklighetstrogen. Jag tror, att
det omdömet står sig.
En genomgående svaghet i majoritetsförslaget är bristen på en
verklig avvägning. Det gäller inte bara de olika skatteformerna
var för sig utan framträder ännu mera, om man ser skattesystemet som en odelbar enhet.
Sedan inkomstskatten för enskilda personer bestämts på det sätt
som jag nyss nämnde, skruvas bolagsskatten upp med 25% över
den nuvarande nivån. Det sker med bl. a. den motiveringen, att
skatten på bolag bör korrespondera mot skatten för enskilda per- 19
,.
Ragnar Sun(Mrt
soner; skatteberedningens majoritet har då utgått från den i och
för sig tvivelaktiga förutsättningen, att aktieägarna i regel återfinnas i de högre inkomstskikten. Vidare skärpes förmögenhetsskatten för dem som äga medelstora eller större förmögenheter,
och slutligen lägges till den nuvarande arvsskatten den särskilda
kvarlåtenskapsskatten.
Det går följaktligen till så, att inkomsttagaren A, som får sin
inkomstskatt höjd, därför att hans intäkter falla över den kritiska gränsen kring 15,000 kronor, behandlas som en helt annan
person än aktieägaren A, även när de äro en och samma man.
Till den omständigheten, att bolagsinkomsterna, i den mån de utdelas, också beskattas hos de enskilda, tar förslaget alltså icke
hänsyn. skatteskärpningen blir dubblerad. Inte heller fästes avseende vid, att den som har inkomster av aktier eller andra kapitalvärden också är innehavare av en förmögenhet. Tvärtom fingeras, att inkomsttagarna stå i motsättning till förmögenhetsägarna. Vid skärpningen av skatten på arven bortses på samma
sätt från att förmögenheterna belastas hårdare redan under ägarens livstid. Långt ifrån att befordra en fördelning av skattebördan efter bärkraften leder detta system uppenbarligen till en anhopning av skattehöjningarna på en och samma grupp av medborgare. Detta är ej en avvägning utan en snedbelastning. Rättvisan i beskattningen får sitta emellan.
Här i Sverige ha vi under de sista hundra åren i stort sett varit förskonade från renodlade klasslagar. Är det verkligen meningen att nu bryta denna tradition~ Man tvingas göra den frå-
gan, när man finner, hur propagandan för skatteförslaget understryker hur rnånga som ha gagn därav och hur få som det skadar.
Men i längden drabbar en sådan politik även dem, som velat
draga nytta därav. I en av sina berömda analyser av samhällslivet hävdar Harald Hjärne, att all politisk makt alstras och i
längden upprätthålles av uppoffring, ej av enskild eller samfälld
egennytta. Den europeiska nutidshistorien har förvisso icke jävat
denna tes.
Särskilt framträdande är identifieringen av makt med rätt i
avsnittet om familjebeskattningen. Beredningen föreslår där, att
de nuvarande barnavdragen skola avskaffas och ersättas med kontanta barnbidrag. Det nya systemet betyder bättre villkor för
barnfamiljer med små inkomster men en försämring för sådana
som förtjäna mer än 15,000 kronor. .Tu större barnens antal är
och ju större inkomsten är, desto kraftigare blir försämringen.
20
K ris i beskattningsfrågan?
Anmärkningsvärt nog har även folkpartiets representant anslutit
::.;ig till denna linje. Detta betyder ett klart avsteg från den hittills upprätthållna grundsatsen i vår familjebeskattning, nämligen
att man skall :,;öka utjämna olikheterna mellan olika familjetyper i samma inkomstskikt, inte däremot på denna väg åstadkomma
en utjämning mellan familjer i olika inkomstlägen. Till försvar
för sin ståndpunkt åberopar majoriteten emellertid bl. a., att det
bara är ett relativt litet antal skattskyldiga som får sina villkor
försiimrade. Det är just ett sådant betraktelsesätt som är så grundväsentligt främmande för gammal svensk rättskultur, sådan som
vi kunna följa den tillbaka i tiden ända till våra landskapslagar,
dessa urkunder som i all sin primitivitet dock uppbäras av en strä-
van att väga skilda intressen mot varandra, att skydda den mindre mäktige mot den övermäktige, att värna minoriteten mot majoriteten.
Vi behöva förresten inte fördjupa oss i de rättshistoriska urkunderna för att finna paralleller. Vi kunna nöja oss med att se,
hur den nya aktiebolagslagen slår vakt om minoritetsintressena
för att på allt sätt skydda dem mot majoritetsförtryck. Vad lagen stadgar för det enskilda bolagets delägare borde rimligtvis
gälla även delägarna i den stora koncern som heter vårt svenska
folkhushåll.
Det är inte bara genom inkomstbeskattningens utformning som
de stora familjerna skulle missgynnas. Samma tendens gör sig
ännu starkare gällande i de nya reglerna för arvs- och gåvobeskattningen. Kvarlåtenskapsskatten innebär, att den som är ensam arvinge till en mindre förmögenhet endast får ett måttligt
a vdrag på arvet, medan däremot de barn, som ärva samma eller
kanske ett mindre helopp tillsammans med flera syskon i ett
större dödsbo, få sin lott kraftigt reducerad. En man, som har en
förmögenhet på 400,000 kronor, kan ge 25,000 kronor till sitt enda
barn utan att behöva betala kvarlåtenskapsskatt på beloppet. Men
om en annan familjefar med samma förmögenhet har 4 barn och
vill ge var och en av dem 25,000 kronor, måste han samtidigt betala 30,000 kronor i kvarlåtenskapsskatt till staten. Ger han 100,000
kronor till en alldeles oskyld, blir kvarlåtenskapsskatten 7,250 kronor, vilket är mindre än fjärdedelen av vad det kostar att ge
samma belopp till barn eller barnbarn.
Jämförelser med främmande länders skatterätt äro alltid vanskliga att göra. Att behärska skatterätten hör nu en gång till västerlandets mandarinvisdom. Det har gjorts ett stort nummer av
21
,- .
Ragnar Sunden
att den svenska arvsbeskattningen enligt det nya förslaget inte
skulle bli hårdare än t. ex. den engelska utan snarare tvärtom.
Detta är för det första oriktigt i de flesta praktiskt betydelsefulla fall. För det andra har man i England ingen årlig förmögenhetsskatt. Där kan man med fog hävda, att kvarlåtenskapsskatten är en uppskjuten pålaga på kapitalet. Men allra viktigast
är den engelska regeln om gåvobeskattningen. Gåvor äro nämligen där fria, om de skett minst 5 år före givarens frånfälle. I
Sverige skulle enligt det nya skatteförslaget den familjefar, som
vill sörja för de sina genom att i livstiden dela upp sina tillgångar, behandlas som en sabotör av statens skatteanspråk Ja,
betänkandet använder verkligen ordet »Saboterar» i detta sammanhang! I England däremot anses det självklart, att en bonus pater
familias på detta sätt tillvaratar barns och barnbarns intressen.
Jag har så utförligt uppehållit mig vid förslagets verkningar
för familjernas villkor, därför att familjekänslan, så som de flesta
av oss se saken, är en av det svenska samhällets grundstenar.
Andra viktiga fundament i vår samhällsbyggnad äro arbetsvilja
och sparsamhet. Hur ställer sig skatteförslaget till dessa~
Arbetaren är värd sin lön, är den tes som inpräntats hos generationer av svenskar. Vi betrakta det också som självklart att
bestämmandet av denna lön är en fråga mellan den anställde och
arbetsgivaren eller när det gäller en fri företagare en sak mellan
honom och hans kunder. Den satsen håller knappast streck längre.
skattepolitiken har blivit ett instrument, varigenom staten i allt
större utsträckning ingriper reglerande på arbetsförtjänstens storlek.
Man har ibland ställt frågan, vad som är den innersta motiveringen för det progressiva skattesystemet. Från framskjutet radikalt håll har framförts synpunkten, att staten genom den progressiva skatteskalan har fått makt att korrigera den fria inkomstbildningen, om den anser att vissa medborgare få mer betalt än
de äro värda. Den progressiva skalan skulle därmed bli det viktigaste instrumentet för att genomföra en inkomstutjämning. Synpunkten är intressant; men de som ha denna uppfattning förbise,
att medlet är alldeles för grovt och klumpigt. Det skär alla större
förtjänster över en kam och medger praktiskt taget ingen nyansering efter de vitt skiftande individuella förhållandena. Det är
därför otjänligt för detta ändamål.
Den hävdvunna åsikten är emellertid en annan, nämligen att
22
Kris i beskattningsfrågan?
den progressiva beskattningen syftar till att fördela skatterna efter bärkraften. Hur stor skattekraften är, måste dock alltid bli
beroende på subjektiva värderingar. Den kan aldrig bestämmas
objektivt. Vid skatteskalans avvägning måste hänsyn alltid tagas
till återverkningarna på viljan att arbeta och förmågan att spara.
Den skärpning av inkomstskatten, som nu föreslås för vissa
medborgargrupper, innebär tekniskt sett, att skatten på inkomstens toppskikt undan för undan höjes till högre procenttal än
som nu gälla. Det är särskilt vid inkomstökningar, som man får
känning av detta system. Nu förhåller det sig emellertid så, att
de höga inkomster av arbete eller rörelse, som enskilda personer
åtnjuta, ofta äro resultat av tillfälliga uppdrag vid sidan av en
huvudsyssla eller av en särskilt riskbetonad verksamhet. Om skatten på toppinkomsterna blir alltför hög, måste uppenbarligen viljan att göra sådana insatser starkt försvagas. Övergången till
källskattesystemet kommer att på ett långt omedelbarare sätt än
förr ställa skattedragaren inför valet att åtaga sig en ny uppgift
eller att avstå från denna på grund av det ringa utbytet.
Skärpningen av skatten på inkomstökningar är särskilt framträdande i de skikt, vari många egna företagare och andra fria
yrkesmän såsom advokater, läkare, arkitekter och konsulterande
ingenjörer befinna sig. Några exempel räcka för att belysa detta
förhållande.
Enligt nu gällande skattesystem får en person med 30,000 kronors inkomst betala 40 procent i statlig och kommunal skatt på
varje krona, som han förtjänar över de 30,000. Detta i och för sig
höga procenttal ökas enligt förslaget till inemot 50 procent. Hälften får han alltså avstå till det allmänna. För en man med 40,000
kronors inkomst är skatten på inkomstökningen för närvarande
45 procent, men den stiger enligt förslaget till 55 procent. För
att få det riktiga perspektivet på denna beskattning av inkomstökningarna måste man se till förhållandena före kriget och då
även taga hänsyn till inte bara den hårdare progressionen utan
även till penningvärdets försämring. Man finner då, att en bruttoinkomst på 20,000 kronor 1939 skall jämföras med en bruttoinkomst på 40,000 kronor 1947. Marginalskatten vid 20,000 kronors
inkomst var 1939 24 %, medan den enligt det nya skatteförslaget
för en likvärdig inkomst blir 55 procent. Inkomstökningarna
komma alltså att beskattas mer än dubbelt så hårt som före
kriget i dessa skikt. Vi behöva emellertid inte gå så långt upp
på inkomstskalan som till 30 a 40,000 kronor för att den hårdare
23
Ragnar Sunden
skatten på inkomstökningarna skall bli kännbar. Har man 10,000
kronor i inkomst och förtjänar 100 kronor till, fick man 1939 betala 17 kronor i skatt för hundralappen. För närvarande får man
lämna ifrån sig 26 kronor och enligt det nya förslaget tar stat
och kommun 27 kronor och 80 öre av de hundra kronorna.
Den som påstår, att en sådan skattepolitik icke är produktionshämmande, måste bära bevisbördan, inte däremot den som på
goda skäl gör gällande, att effektiviteten, initiativförmågan och
arbetsviljan måste bli lidande på kuppen. De finnas emellertid,
som tyckas utgå från att varje bevisning är överflödig. I likhet
med kyrkofadern Tertullianus tro de, emedan det är orimligt.
Staten eller en majoritet i samhället kan väl ha en känsla av att
arbetaren icke är sin lön värd. Men i det ekonomiska livet är det
inte känslor, som fälla utslaget.
Arbetaren, som icke får sin lön här hemma, kan komma att
söka den på annat håll. Det nya skatteförslaget är avsett att tilllämpas från och med år 1948. Vi rusta oss att det året fira sekelminnet av den första stora svenska emigrationsvågen till Nordamerikas Förenta Stater. Drivkraften i denna folkvandring var
det missnöje, som gripit vida kretsar i vårt land över ofriheten
och intoleransen här hemma. Vad som hände för 100 år sedan, kan
komma att upprepas, om också inte på samma sätt. Vi ha gudskelov aldrig lidit brist på duglig, framåtsträvande ungdom här
i landet, på unga män och kvinnor som vilja taga en chans och
satsa på sin egen förmåga. Vad som nu sker här hemma är för
många av dem inte uppmuntrande. Ej heller äro statsmakternas
göranden alltid präglade av något större mått av konsekvens. Genom företagareföreningar och på annat sätt utdelas billiga statslån eller understöd i annan form åt personer, vilkas förutsättningar att driva rörelse stundom otvivelaktigt äro goda, stundom
åter kunna dragas i tvivelsmål. Men den som skaffat sig en gedigen utbildning och ärvt ett kapital eller upparbetat ett företag,
som är statt i rask utveckling, han får nu genom skatteförslaget
veta, att han nogsamt bör akta sig för att bli alltför framgångsrik. Konsekvenserna ge sig själva. Den som intresserar sig för
Sveriges förbindelser med de transoceana länderna får oupphörligen förfrågningar och besök av duktiga ungdomar, som misströsta om framtidsutsikterna här hemma och därför längta ut till
de fria vidderna och till de obundna möjligheterna. Redan den 20
januari i år, alltså på mindre än 3 veckor, hade i Stockholm 9
viseringar utfärdats till ett litet och ganska bortglömt utomeuro- 24
K ris i beskattningsfrågan?
peiskt land, vilket icke lär ha någon inkomstskatt. 100-årsminnet
av 1848 års massemigration kan komma att sammanfalla med en
elitens utvandring till den nya världen, en avtappning av ungt
blod ur den svenska samhällskroppen, som icke blir lätt att ersätta.
Om vi så vände blicken mot skatteförslagets inställning till den
tredje av de nyss nämnda grundstenarna i vår samhällsbyggnad,
nämligen sparandet, så har man i den aktuella debatten särskilt
uppmärksammat, hur ogynnsamt de nybildade sparmedlen behandlas. Man har då kanske mest tänkt på det sparande, som
sker på enskilda händer. Det har påvisats, att ju längre upp man
kommer i inkomst och förmögenhet, desto högre blir skatten på
nysparandet. Den som samtidigt har en stor inkomst och en stor
förmögenhet, måste ofta tillgripa kapitalet för att betala skatten
på räntan.
Det är emellertid inte bara det enskilda spararrdet som förslaget
går hårt åt. Å ven nybildningen av kapitalet hos bolagen kommer
att träffas mycket kännbarare än förr. Det är långt ifrån alltid
som allmänheten i vårt land har klart för sig vikten av denna
verksamhet.
Nyligen firade ett bruksföretag ett jubileum. Bruket hade för
25 år sedan förvärvats av en kapitalstark koncern. Det var då
fysiskt sett i mycket dåligt skick. Anläggningarna voro ineffektiva, arbetarbostäderna voro dåliga, överhuvud taget gav det hela
intryck av att man under en följd av år arbetat med alldeles för
knappa kapitalresurser. De nya ägarna hade råd att satsa in ett
ganska betydande kapital. De hade också råd att avstå från alla
utdelningar. Vinsterna kumulerades därför eller rättare sagt, de
investerades i rörelsen och i nyanläggningar. På jubileumsdagen
framstod bruket som ett mönster. Driften var rationaliserad och
lämnade ett värdefullt tillskott till den svenska exporten. Arbetarbostäderna voro verkliga hem, som bjödo goda utrymmen och
underlättade husmoderns arbete. Folket trivdes och dess förtroendemän gåvo uttryck åt sina känslor vid jubileet.
Vilken lön får nu ägarna för att de avstodo från att taga ut
några vinster under 25 års tid~ Jo, de få betala en bolagsskatt,
och inkomst- och förmögenhetsskatter som mångdubbelt överstiga
dem som gällt under större delen av 25-årsperioden. De ha gjort
en samhällsinsats som betytt ett tillskott inte bara till vårt ekonomiska utan också vårt sociala liv, men med de nya skatterna
få de praktiskt taget ingen lön för allt detta.
25
..
…. ~
Ragnar Sunden
Detta gällde nu ett storföretag. Vi kunna i stället se på ett
annat exempel, godtyckligt valt bland många möjliga. En driftig verkmästare gjorde en gång i början på 1920-talet en uppfinning eller snarare en förbättring, som betydde ganska mycket för
samfärdseln här i landet, särskilt uppe i Norrlandslänen med de
många milen och de få människorna. Med lånat kapital och sin
egen duglighet som insats startade han en liten verkstad, som så
småningom utvecklat sig till en rörelse där han investerat 200,000
kronor av sina sparmedel. På den får han ett överskott som med
ränta och företagarelön är 10 % av kapitalet, d. v. s. 20,000 kronor. Hur mycket skulle en sådan företagare få behålla enligt det
nya skatteförslageU
Jo, i statlig och kommunal inkomstskatt bortgår c:a 5,100 kronor, i årlig förmögenhetsskatt bortgår i runt tal 1,600 kronor.
Därjämte måste hänsyn tagas till kvarlåtenskapsskatten, d. v. s.
den skuld som han ådrager sig till samhället genom att spara ett
kapital i stället för att leva upp sina årsförtjänster. Under förutsättning av boskillnad mellan makarna blir kvarlåtenskapsskatten, utslagen på 20 år, lågt räknat 1,300 kronor om året. skattebelastningen för verkstadsägaren blir alltså i runt tal 8,000 kronor, och han får följaktligen behålla 12,000 kronor.
Om vi jÄmföra denne företagare med en statstjänsteman, som
har 20,000 kronor i inkomst av tjänst, finna vi, att statstjänstemannen får behålla inemot 15,000 kronor av sin lön.
Olikställigheten mellan företagaren och statstjänstemannen
framträder ändå tydligare, när man beaktar, att statstjänstemannen har en ålders- och familjepension, vars kapitaliserade värde
är 145,000 kronor. För detta värde behöver han icke skatta. Det
är härvid att märka, att statstjänstemannens kapital, d. v. s. pensionsförmånerna, är en guldkantad tillgång. Den kan lika litet
som lönen tagas ifrån honom och den är genom bestämmelserna
om dyrtidstillägg och kristillägg åtminstone i viss utsträckning
skyddad mot penningvärdesförsämring. Företagarens kapital är
däremot i hög grad riskbärande. Värdet av hans verkstadsrörelse
fluktuerar med konjunkturerna. Det är också i hög grad beroende
av hans egen skicklighet och arbetsamhet. För dessa risker kompenseras han, som framgår av de anförda siffrorna, på intet sätt.
Tvärtom drabbas han av en skattebelastning, som årligen är c:a
3,000 kronor högre än statstjänstemannens.
Allra tydligast framträder dock skillnaden i behandlingen av
verkstadsägaren å ena sidan och statstjänstemannen å den andra,
26
Kris i beskattningsfrågan?
om vi anta att båda två spara 1,000 kronor av sin inkomst. Verkstadsägaren investerar de 1,000 kronorna i sin rörelse och de avkasta 5 %. statstjänstemannen köper obligationer för dem och
får 3 %. Räntan blir alltså 50 respektive 30 kronor. Verkstadsägaren får nu betala 38 kronor i inkomstskatter och förmögenhetsskatt, statstjänstemannen 14 kronor. Det skulle alltså synas som
om verkstadsägaren fick behålla 12 och statstjänstemannen 16
kronor. Men detta är inte alldeles riktigt. Verkstadsägarens tusenlapp kommer nämligen en gång i tiden att drabbas av en 25-procentig kvarlåtenskapsskatt. Taga vi hänsyn också till denna, då
går det bort 12: 50, d. v. s. att han i verkligheten inte får behålla
någonting av avkastningen utan hans sparande är förlustbringande, fastän hans inkomst inte är större än 20,000 kronor och
hans förmögenhet ligger vid omkring 200,000 kr. och fastän förräntningen är så hög som 5 %. Vid lägre förräntning blir det
nämligen ännu ofördelaktigare att spara.
Allt detta ger anledning till åtskilliga reflexioner.
Den första gäller beskattningen av kapital överhuvud taget.
När förmögenhetsbeskattningen infördes i vårt land, var grunden
därtill, att man ansåg, att förmögenhetsinkomster besutto en
större skattekraft än arbetsinkomster. Det kunde vara riktigt,
medan räntenivån var ungefär dubbelt så hög som nu, och framför allt så länge inte penningvärdet undergick några väsentliga
förändringar. Det hade också en viss betydelse under den tid, då
pensionering av löntagare var sällsynt utanför statens verksamhet, och då löntagarnas anställningsförhållanden var betydligt
osäkrare än nu. På alla dessa punkter ha omständigheterna ändrat sig, och förskjutningen har över lag gått i den riktningen,
att inkomst av arbete och framför allt inkomst av tjänst blivit
allt säkrare, medan inkomst av kapital blivit allt osäkrare. Samtidigt med denna radikala omstöpning av förhållandena har emellertid skatten på kapital och kapitalavkastning undan för undan
skärpts. Det nya skatteförslaget tenderar att ytterligare vidga
klyftan mellan beskattningen av kapitalinkomster och skatten på
arbetsförtjänster. På denna viktiga punkt anser jag själv, efter
den ytterligare belysning frågan fått i vissa remissuttalanden,
inte heller det borgerliga minoritetsförslaget tillfredsställande,
men olägenheterna äro mera framträdande i majoritetsförslaget.
Att man påpekar dessa brister får inte tagas till intäkt för att
t. ex. pensionsförmånernas kapitalvärde skulle beläggas med skatt.
27
Ragnar Sunden
Man bör i stället gå den andra vägen och mildra eller i varje
fall inte höja skatten på kapitalets avkastning. Och detta krav
framstår som alldeles särskilt berättigat, när det gäller sparmedel, som arbeta i en rörelse och bär risker.
När det gäller beskattningen av just de sparmedel, som söka
sig till riskbetonade placeringar, inställer sig också en annan reflexion. I vissa remissyttranden över skatteförslaget peka näringsorganisationerna på hur praktiskt taget allt företagande är förbundet med risk. Varje skatt på inkomsten minskar vinstchansen
utan att reducera förlustriskerna. Blir det vinst på en affär, måste
en del reserveras för staten, men blir det däremot förlust, får
företagaren i regel bära den ensam. När man skall väga chanserna för vinst eller förlust måste man alltså alltid taga hänsyn
också till skatten. Ju högre skatten är, desto fler projekt måste
sovras ut därför att de äro alltför riskabla. Detta gäller alldeles
särskilt, när det är fråga om nya tillverkningar, där förlustriskerna naturligtvis äro störst. Av detta självklara förhållande följer, att varje skattehöjning minskar och varje skattesänkning vidgar fältet för sådana nya initiativ som kunna genomföras. skatteberedningens majoritet har lagt ned åtskillig möda på att söka
bevisa, att det är ofarligt att höja bolagsskatten med 25 %. För ett
lekmannaöra kanske detta inte låter så mycket. Ännu ofarligare
låter det när beredningen i stället för om 25 % talar om 8 enheter,
nämligen från 32 % till 40% av den redovisade vinsten. Men det
blir inte fullt lika oskyldigt, när man betänker, att den nya bolagsskatten på 40 % motsvarar en uttagning av 400 % av det
grundbelopp, som fastställdes 1938.
Det är framför allt kombinationen av en hög bolagsskatt med
en hårt progressiv inkomstskatt och en likaledes hårt progressiv
förmögenhets- och kvarlåtenskapsskatt som kommer att göra det
så svårt att få fram riskvilligt kapital för nya företag och att
utveckla de bestående småföretagen. Redan nu är det 2 a 3 gånger
dyrare att skaffa kapital i form av aktier än i form av obligationslån eller bankkrediter.
Det nya skatteförslaget kan sägas i någon mån favorisera det
lilla sparandet, bildandet av små förmögenheter upp till 20,000
kronor. Det är naturligt och riktigt, att sådant sparande skall
söka riskfria placeringar. Men kapitalmarknaden är icke betjänt
av endast denna typ av sparare och investerare. Det kapital, som
söker säker placering, behöver bakom sig ett riskvilligt kapital.
Ju flera personer som äro villiga och ha möjlighet att satsa
28
Kris i beskattningsfrågan?
pengar i investeringar, som äro förbundna med risker, desto större
blir också utrymmet för det icke riskbärande kapitalet. Om man
vill undvika de störningar, som ett övermått av sparande kan
medföra inom näringslivet, finns det därför ingen säkrare väg
än att i första hand uppmuntra till riskvilliga investeringar.
Denna sista synpunkt har viss betydelse i sammanhanget. Om
man nämligen frågar sig, vilken uppfattning om sparandets och
kapitalbildningens roll, som kan ligga till grund för ett förslag,
sådant som det, vilket vi nu blivit ställda inför, så är det, såvitt
jag kan finna, just den föreställningen att det kan bli för mycket
sparande, och att sparandet följaktligen bör motverkas. Det var
en föreställning, som vann en viss spridning både utomlands och
här hemma under 1930-talets krisår. De som ännu i dag förfäkta
den uppfattningen, göra det delvis mot bakgrunden av ett alldeles
speciellt förhållande, nämligen befolkningsutvecklingen. Det finns
nämligen åtskilliga, som anse, att ju mindre befolkningsökningen
är, desto mindre blir också samhällets behov av kapitalinvesteringar, d. v. s. av nya maskiner, nya fabriker, skolbyggnader, butiker, bostadshus o. s. v. Detta resonemang kan vara riktigt bara
från en bestämd utgångspunkt, nämligen den, att vi äro beredda
acceptera en sänkning av välståndsutvecklingen i takt med den
minskade tillväxten av de arbetande årskullarna. Men jag tror,
att mycket få av oss i grund och botten äro benägna att godtaga
detta som något oundvikligt. Och vi ha så mycket mindre anledning att göra det, som de tekniska förutsättningarna för en lyftning av hela vårt näringsliv nu egentligen äro större än på länge.
Kapitalbehovet är inte en en gång för alla given storhet. Det
iir i själva verket direkt beroende av det mått av framåtskridande, som vi anse önskvärt. Nöja vi oss med ringa eller måttliga
framsteg, är kapitalbehovet begränsat. Om vi däremot eftersträva
en stark och snabb höjning av välståndet och en materiell förkovran, som skall möjliggöra inte bara en väsentlig stegring av
den enskildes levnadsstandard utan också betydande sociala reformer, då är vårt lands kapitalbehov förvisso mycket stort.
I denna väsentliga fråga bryter sig uppenbarligen en pessimistisk, jag skulle vilja kalla den stagnationistisk, syn mot en mera
optimistisk och frarnstegsbejakande. Denna skillnad i ternperament – för något annat är det i grund och botten inte – får
också sin reflex, när det gäller att bestämrna målsättningen för
skattepolitiken på längre sikt. Om man tror på eller fruktar, att
vi skola råka in i en stagnationsperiod, då uppgifterna för privat
29
,- .
Ragnar Sunden
kapitalbildning sina och överhuvud taget det enskilda initiativets
utrymme begränsas, då är det alldeles följdriktigt att gå in för
en hård skattepolitik och att särskilt rikta denna mot det enskilda
sparandet. I gengäld anser man det då lyckligt, att staten tar i anspråk en ökad andel av nationalinkomsten. År man däremot övertygad om, att det ännu finns gott om uppgifter för enskilda investeringar och att det privata initiativet är den verksammaste
kraften för att höja vår levnadsstandard, då kan man inte vara
lika hågad att se statens uppgifter svälla och då är man heller
inte så tjusad av tanken på höga skatter.
Den stora faran ligger nu i att pessimisterna lyckas vinna gehör för sina åsikter och få tillfälle att forma ut skattepolitiken
efter sitt sinne. Det kan nämligen i så fall mycket väl hända,
att just de ekonomiska förutsättningarna för en sådan politik skapas, förutsättningar som eljest inte skulle varit för handen. På
samma gång raseras då den grund, på vilken optimisterna, d. v. s.
de som tro på det enskilda initiativets möjligheter, byggt si,n åsikt
om framtiden.
Dessa synpunkter gälla den långsiktiga utvecklingen. Men också
några reflexioner ur konjunkturpolitisk synpunkt kunna knytas
till skatteberedningens sätt att se på kapitalbildningen. statsmakternas representanter och inte minst den nuvarande finansministern ha vid många tillfällen betygat sitt intresse att få till stånd
en samverkan med det enskilda näringslivet för att mildra konjunktursvängningarna eller verkningarna av dessa. Bestämmelserna om den fria avskrivningsrätten och reglerna om konjunkturinvesteringsfonder äro direkta utflöden ur dessa strävanden.
Hur ansluter sig nu den höjda bolagsbeskattningen till dessa föregående åtgärder~ Ja, här måste man nog konstatera, att så länge
industrien arbetar med jämförelsevis goda vinster och framtidsutsikterna ifråga om avsättningsmöjligheter te sig ljusa, så kommer det fortfarande att finnas en betydande investeringsvilja.
Minskas däremot vinsterna och te sig framtidsutsikterna mörkare,
då kommer den höjda bolagsbeskattningen att pressa ned investeringarna till en ännu lägre nivå än som eljest skulle blivit fallet.
Förhandenvaron av konjunkturinvesteringsfonder kan visserligen
modifiera men inte ändra denna slutsats. En hög bolagsskatt verkar därför i den riktningen, att konjunkturrörelserna förstärkas i
stället för dämpas. Den arbetar alltså stick i stäv mot statsmakternas politik i övrigt på detta område.
Och så ännu en synpunkt. Högre bolagsskatt betyder antingen
30
Kris i beskattningsfrågan?
minskad konsolidering, minskade löneutbetalningar eller sänkta
utdelningar. I samtliga fallen beskäres skatteunderlaget på längre
sikt eller omedelbart. Om utdelningarna gå ned, sjunka också aktiekurserna och därmed de kapitalvärden, på vilka förmögenhetsoch arvsbeskattningen till icke ringa del vilar. En sådan skattepolitik är därför intet annat än en egendomlig form av finansiell
självstympning.
Vill man till sist försöka kritiskt belysa skatteförslagets motiv,
beger man sig ut på osäker grund, eftersom motiven ej alltid ligga
i öppen dag. Likväl vågar jag försöket. Då må först som sist sägas,
att de höjningar som föreslås, äro ur statsfinansiell synpunkt, så
vitt nu kan bedömas, icke blott obehövliga utan kanske även till
direkt förfång för det fiskaliska intresset. Effekten kan bli så förlamande på det ekonomiska livet, att statens inkomster också absolut sett minskas. I dagens läge erfordras icke de c:a 100 miljoner kronor som skulle tagas ut i merskatter på högre inkomster,
förmögenheter och arv. De 80 miljonerna,varmed bolagen skulle
merbelastas, reduceras automatiskt till en bråkdel av det beräknade beloppet. Hållbara statsfinansiella motiv kunna därför inte
anföras för dessa höjningar.
Åtgärderna kunna lika litet motiveras ur penningpolitisk synpunkt. De drabba ej medel, som regelmässigt användas för konsumtion, utan innebära en belastning av kapitalet eller företagandet.
Ytterligare två tänkbara motiv återstå. Det ena är, att man
önskar åstadkomma en inkomst- och förmögenhetsutjämning. Finansministern har själv öppet deklarerat, att han syftar till något
sådant. Man kan respektera önskemålet, även om man ej delar
det. över huvud taget bör man ju respektera varje ärlig önskan
och övertygelse. Men mot det kan sägas, att de belopp som skulle
dragas från produktionen och företagsamheten ~ och som betyder mycket för dessa — och som skulle föras över på samhällets
breda lager av konsumenter, därvid bli till den grad pulvriserade,
att effekten för mottagarna blir rent homeopatisk. De 100 miljoner kronor i merskatt som tagas från de större inkomsterna och
förmögenheterna, betyda i själva verket ej mer än 15 kronor på
varje svensk medborgare. Den praktiska innebörden av en sådan
nivelleringspolitik demonstrerades en gång enligt en gammal god
historia av det franska huset Rothschiids huvudman, när han
skänkte en socialistiskt anstucken tiggare de 5 francs, som skulle
utgjort dennes andel i den rothschildska familjeförmögenheten, om
den slagits ut på hela franska folket.
3- 47~7 Svensk Tidskrift 1947 31
..
Ragnar Sunden
Skall man våga en gissning, sa ar det, att den verkliga men
sällan erkända bevekelsegrunden till förslaget är att ändra den
bestående maktfördelningen i samhället. Finansministern snuddade vid denna synpunkt under debatten på Nationalekonomiska
föreningen härom sistens, men han gick icke närmare in på den.
Det är icke tu tal om, att de ändrade reglerna för förmögenhetsoch arvsbeskattningen kunna leda till en förskjutning av det ekonomiska inflytandet. Det kan ske i den riktningen, att familjeföretag upplösas och övergå i storkoncerner. Detta skulle ofta
innebära, att landsortens ekonomiska liv komme att i stigande
utsträckning dirigeras från huvudstaden. Alldeles påtagligt är,
att företag med personligt kapital i många fall skulle missgynnas till förmån för de kollektiva och kooperativa rörelseformerna.
Gross- och detaljhandeln med dess många tiotusental självständiga yrkesutövare skulle få än svårare att bestå i konkurrensen
med sådana företagsformer, som bli alldeles fria från förmögenhetsskatt. Allvarligare är dock den förskjutning av inflytandet
· över näringslivet från företagarna själva till en fåtalig krets av
politiker, som skulle äga rum. När enskild kapitalbildning i stor
utsträckning omöjliggöres, träder staten in i dess ställe, varvid
det slutliga avgörandet i alla viktigare frågor koncentreras till
ett par, tre departementschefer.
All samhällelig och ekonomisk verksamhet i ett fritt land förutsätter en sund maktbalans. Det är denna, som nu är i fara.
Detta är den djupaste innebörden av krisen i beskattningsfrågan.
Oppositionen mot skatteförslaget har därför även den viktiga uppgiften att slå vakt om den ekonomiska och medborgerliga friheten.
Gibbons återger i sitt klassiska arbete om romerska rikets nedgång och fall – en icke minst i våra dagar aktuell läsning – en
gammal romersk sägen, som visste berätta följande. När templet
på Capitolium grundlades av en av Roms konungar, var guden
Terminus den enda av de ringare gudomligheterna, som vägrade
att avstå sin plats åt Jupiter; Terminus var gränsernas gud och
avbildades enligt tidens sed som en stor sten. Hans envishet betraktades som ett gott omen. Augurerna tolkade den så, att romerska rikets gränser skulle komma att ligga fast. Vi behöva
förvisso i vår tid en Terminus, som markerar gränsen mellan enskilda och allmänna maktbefogenheter, en klippa, som icke låter
sig rubbas utan håller stånd även mot anspråk, som icke vilja
erkänna några gränser.
32

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism