Print Friendly

Krigsrisk och försvar

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

2
KRIGSRISK OCH FÖRSVAR
Den kände amerikanske journalisten James Reston fick i början
av december 1965 tillstånd att intervjua Sovjets premiärminister
Kosygin. Sådana tillstånd lämnas
aldrig utan orsak och inte till vem
som helst. Reston är en av toppmännen i New York Times. Vad
han publicerar blir läst och kommenterat. I Sverige har kommentarerna dock nästan uteblivit. Om en
flyktig genomgång varit riktig,
nämndes intervjun med herr Kosygin aldrig i utrikesdebatten efter
herr Ohlins interpellation i andra
kammaren. Försvarsministern citerade den inte i sitt interpellationssvar till herr Virgin. Men den
är allt för viktig för att bli bortglömd.
Att ingen på svenskt regeringshåll tagit fasta på herr Kosygins
uttalanden kan man förstå. Där är
man för närvarande igång med att
försöka skära ned försvarsutgifterna. Det kan då inte vara opportunt
att nämna, att huvuddelen av intervjun gav uttryck åt en enda
grundtanke, nämligen att enligt
Sovjetledningens mening krigsrisken i allmänhet ökar och detta alldeles särskilt i Europa. Offentliggörandet någon dag senare, att Sovjetunionens försvarsbudget skall
förstärkas, kom som ett understrykande av lägets allvar. Ingen vet
ju hur stora summor som egentligen läggs ned på Sovjetunionens
stridskrafter. Ingen behöver emellertid betvivla, att försvarsbördorna är betungande för ett land, som
har så många eftersläpande behov
på praktiskt taget alla områden
som rör den enskilde medborgaren.
En höjning av försvarsutgifterna
i Sovjetunionen sker säkert inte
utan att man anser sig ha goda skäl
därtill.
Ett skäl är utvecklingen i Vietnam. Kosygin gjorde gällande, och
Reston erkände, att det är USA som
höjt krigsnivån i Vietnam. Ur sovjetisk synpunkt är detta så mycket
mera fördömligt, som Vietcong enligt kommunistisk terminologi för
ett »befrielsekrig». Varje krig, som
avser att bidraga till en kommunistisk maktutvidgning, är nämligen ett »befrielsekrig», som utländska kommunistpartier bör understödja men andra stater inte
får lägga sig i. Häri ligger förklaringen till att det är så svårt att
finna en formel som grundval för
fredskontakter i Vietnam. Och ju
längre kriget fortsätter, desto mer
understöd måste utgå från Sovjetunionen.
Ett annat skäl är utvecklingen
i Europa. Herr Kosygin sade detta
rakt fram. Vad som betyder något
nu är det faktum, menade han, att
kärnvapen placerats i Västtyskland
och att den västtyska krigsmakten
utbildats att handha dem, visserligen med amerikansk hjälp. säkerligen är det i huvudsak riktigt att
det förhåller sig så. Kriget i Vietnam har redan fått sina verkningar i Europa. Att hålla snart 200.000
man i Vietnam ställer utomordentliga krav på amerikanska materiella och personella resurser, inte
minst på de sistnämnda. Det är ju
inte samma 200.000 man som förblir i sydöstasien, utan den amerikanska armen tillämpar ett oroloppsförfarande räknat efter tjänstgöringsmånader och andra grunder. I längden går det då inte för
USA att stationera samma styrkor
som nu i Europa. För att bibehålla
den nuvarande försvarskraften,
den nuvarande kapaciteten gentemot \Varszawapakten, måste NATO mera lita till vad Europa sj älv
kan prestera i fråga om utbildad
personal. Nu finns egentligen bara
franska och västtyska styrkor att
välja på. Frankrike har alltmera
ställt sig vid sidan av NATO. Den
västtyska försvarsmakten har i
stället seglat upp som den givna
ersättaren för amerikanerna. Det
är då ganska naturligt, att den
västtyska försvarsledningen säger
ifrån att den också vill ha tillgång
3
till bästa möjliga och mest moderna vapen. Sådana krav ställer alla
armeer. I Västtyskland anser man
sig alltså ha rätt att få handha och
utnyttja kärnvapen, om detta skulle bli nödvändigt, ty utan kärnvapenpotentialen är Västeuropa i dag
klart underlägset vid ett angrepp
av sovjetiska stridskrafter över
gränsen.
Sett från Moskva måste läget verka annorlunda. I och för sig kan
man där inte ha så mycket emot
att USA splittrar sina konventionella stridskrafter mellan Europa
och Sydöstasien. Eftersom den
strategiska diskussionen visar, att
inte heller ryssarna räknar med en
typ av kärnvapenkrig, elektroniskt
styrt från \Vashington och Moskva
med interkontinentala robotar som
vapenbärare, bör ju varje försvagning av NATO vara till Warszawapaktens fördel. Helt annat blir förhållandet om Västtysklands arme
träder i amerikanernas ställe, till
på köpet utrustad med taktiska
kärnvapen. Man må inte förtänka
ryssarna, att de avvisar talet om
att en sådan arme bara är avsedd
som en försvarsstyrka för Västeuropa och inte som en anfallsstyrka
för Västtyskland. De är realister,
och med sin historiska erfarenhet
måste de säga sig, ja rent av ha
skyldighet mot sitt land att säga
sig, att krigsfaran ökat och att risk
finns att Västtyskland kommer att
utnyttja sin maktställning för att
revanschera sig på sina gamla fiender i öster.
4
Detta är just precis vad Sovjetunionens premiärminister Kosygin
sagt i sin intervju. Sannolikt har
han fel. Integrationen inom NATO
är redan så långt driven, att en enskild medlem inte kan drömma om
att dra de andra med sig i ett anfallskrig, till på köpet mot USA :s
vilja. Men det väsentliga är att ryssarna tror annorlunda, eller att de
intar attityden av att tro annorlunda. De säger att krigsrisken ökar,
och själva ökar de sina rustningar.
Mot den bakgrunden måste
Om borgerlig samverkan
svensk försvarspolitik i dag föras.
Regeringen måste ju vara väl medveten om att spänningen i Europa
blivit större, och nu har den dessutom herr Kosygins ord på samma
sak. I detta läge behöver man för
svenskt försvar inte kräva några
orimligheter, ty även om vårt läge
försämras samtidigt med det övriga Europa, är vårt försvar långt
ifrån dåligt. Men en sak har vi alla
rätt att begära. Försvaret får just
nu inte försvagas.
Den skärpta motsättningen mellan allmänt borgerlig och socialistisk åskådning – vid 1926 års riksdag åstadkom ju i själva verket
det nästan otroliga, nämligen svensk borgerlig samling. Sålunda
blev den halvt bortglömda parollen »front mot socialismen» de
borgerligas gemensamma fältrop under en valkampanj, som i längd
och intensitet icke lämnade något övrigt att önska.
Fil. lic. Viking Källström om kommunalvalet 1926 i Svensk
Tidskrift.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism