Konungariket Libyen – ett nytt Kuwait


1962


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KONUNGARIKET LIBYEN
ETT NYTT KUWAIT?
Av konsul CLAES NYMAN och civilekonom CARL-JOHAN BOUVENG
LIBYEN HAR LÄNGE betraktats som
ett av Afrikas fattigaste och mest
efterblivna länder med en nästan
total brist på naturtillgångar, ett
mycket primitivt jordbruk samt en
av ekonomisk utveckling och standardstegringar ganska ointresserad
nomadiserande befolkning. Denna
karikatyr av landet torde fram till
50-talets början ej ha varit helt
missvisande, men därefter har förutsättningarna för landets framtid
i två viktiga avseenden förändrats;
landet blev 1951 ett självständigt
kungadöme och vid ungefär samma
tid fick de framgångsrika oljeprospekteringarna i Sahara världens
blickar att åter riktas mot Nordafrikas ökenområden. Sålunda började man inom oljekretsar fråga
sig om inte även de libyska öknarna
kunde dölja rika tillgångar. De libyska myndigheterna var dock till
en början ganska negativt inställda
till de stora oljebolagens ansökningar om tillstånd att företaga
prospekteringar, då man fruktade
att de utländska företagen skulle
komma att exploatera landet och
äventyra den nyvunna politiska
självständigheten. De första oljeprospekteringarna gav ej särskilt
uppmuntrande resultat, och det
dröjde ganska länge innan man
fann oljekällor med förutsättningar
att kommersiellt utnyttjas. Så snart
det blev bekant att oljeförekomsterna i Libyen sannolikt var betydande, har emellertid de flesta
större oljeföretagen sökt erhålla
eller erhållit koncessioner. Dessa
utgör för närvarande något över
åttio till antalet och bearbetas av
ett 20-tal bolag från USA, Storbritannien, Holland, Italien samt
Frankrike.
Geografiska förhållanden
Libyen är ytmässigt Afrikas
tredje eller fjärde land – ca fyra
gånger större än Sverige – och
denna stora yta består till ca 85
procent av öken. Landets nordgräns utgöres av en nära 200 mil
lång medelhavskust, medan landgränserna löper i öster mot Egypten, i söder mot Sudan, Tshad och
Niger samt i väster mot Algeriet
och Tunisien.
Landets befolkning uppgår blott
till ca 1,3 miljoner och är koncentrerad till kustområdena. Sålunda
har den längs kusten i landets
västra del belägna regionen Tripolitanien nära 70 procent av befolkningen och regionen Cyrenaica,
också vid kusten, drygt 25 procent,
medan Fezzan, som omfattar större
delen av landets inre, blott svarar
för 5 procent. Ungefär 95 procent
av befolkningen är muhammedaner
av arabiskt och nordafrikanskt ursprung. Det har uppskattats, att 25
a 30 procent av befolkningen bor
i städer, främst Tripoli och Benghazi, 45 a 50 procent är bofasta på
landsbygden och ca 25 procent nomadiserande med boskapsskötsel
som huvudnäring. Libyens ickeafrikanska befolkning utgöres huvudsakligen av ca 40 000 italienare
och ca 12 000 engelsmän och amerikaner, varom mera nedan. Befolkningstillväxten beräknas av en av
Världsbanken till Libyen utsänd
delegation1 till 11l4 a 1 1l2 procent
– en låg siffra, som dock ej beror
på ringa nativitet utan på en mycket hög spädbarnsdödlighet; myndigheterna har dock på sistone vidtagit åtgärder för att få till stånd
en förbättrad hygien och sjukvård.
En ~dual economy’b
Libyen utgör ett gott exempel på
vad nationalekonomerna brukar
kalla en »dual economy», en ekonomi bestående av en högt utvecklad exportsektor med stora utländska ekonomiska intressen och en
»subsistence secton, där huvudpar- 1 Jfr dennas rapport »Economic Development of Libya», John Hopkins Press, Baltimore 1960.
411
ten av den inhemska befolkningen
lever på ett sätt som i ringa utsträckning påverkats av detta århundrades förändringar. Landets
nationalinkomst beräknades 1958
– senare uppgifter har ej stått att
erhålla – av Världsbanken till ca
780 miljoner kronor eller ca 600
kronor per capita och den privata
konsumtionen till blott ca 400 kronor per capita, en siffra som ändock anses ha stigit avsevärt under
de dessförinnan gångna fem åren.
Bruttokapitalbildningen uppskattades till 15 a 20 procent. Av nationalinkomsten beräknades blott en
knapp fjärdedel härröra från jordbruk och fiske, en tiondel från industri och bergsbruk (exklusive
oljeprospekteringsverksamhet) och
huvuddelen av återstoden dels från
allehanda serviceverksamheter som
handel och transportväsende dels
från byggnation och oljeprospekteringar. De utländska oljeföretagens
sedan 1958 intensifierade verksamhet har emellertid sannolikt bidragit till att höja nationalinkomsten.
Mer än hälften av den libyska befolkningen är för sin utkomst beroende av jordbruket, vilket nästan
uteslutande bedrives längs medelhavskusten. Jordbrukets möjligheter är bäst utnyttjade i Tripolitanien, där också en stor del av landets italienare sedan länge är verksamma som jordbrukare. Det förtjänar noteras, att endast 5 a 10
procent av landets yta anses kunna
ekonomiskt utnyttjas för fast åkerbruk, men att för närvarande
412
knappt en halv procent av ytan
brukas på detta sätt, medan ytterligare en del användes för bete o. d.
Jordbrukets viktigaste produkter
är spannmål, jordnötter, oliver och
dadlar. Boskapsskötseln spelar
också en viktig roll, inte minst för
de nomadiserande delarna av befolkningen. De inkomster, jordbrukets utövare erhåller, uppgår som
nämnts till blott en knapp fjärdedel av nationalinkomsten och de är
därtill osäkra, då missväxt på
grund av torka är en vanlig företeelse. Det är därför ej ägnat att
förvåna att arbetskraften söker sig
från jordbruket till mera lönande
sysselsättningar, varigenom myndigheternas ansträngningar att stimulera jordbruksproduktionen –
åtgärder som rekommenderats av
Världsbanken – delvis omintetgjorts.
Den libyska marknaden utgör ett
otillräckligt underlag för industriell
produktion i stor skala och industrins framväxt har ytterligare
försvårats av bristen på inhemska
råvaror och bränsle. Icke desto
mindre har under de senaste 25
.åren ett avsevärt antal små in·dustriföretag vuxit fram, främst i
trakten av Tripoli och under ledning av italienare. Industrin är inriktad på vidareförädling av jordbrukets produkter och inkluderar
bl. a. kvarnar, tobaks- och saltfabriker (statsmonopol), textilfabriker,
konservfabriker, tvålfabriker samt
bryggerier. Själva industrin beräknas sysselsätta 15 a 20 000 man,
jämte åtskilliga verksamma i olika
hantverksgrenar såsom vävnad
samt matt- och korgtillverkning.
Libyen har vidare, som Världsbanken påpekat i sin rapport, goda
förutsättningar att kunna skapa en
konkurrenskraftig fiskerinäring,
ehuru utvecklingen av denna givetvis måste bli en långsiktig fråga.
Libyen har också en värdefull tillgång i sitt medelhavsklimat, vilket
utgör en gynnsam grund för en
turistindustri. Förutom oljan har
landet få värdefulla naturtillgångar. Rikliga havssalttillgångar
finns dock längs kusten, och i landet finns också bl. a. gips, natron
och pottaska, vilken senare nu kan
tänkas börja utvinnas, då olja hittats i närheten. I regionen Fezzan
har stora järnmalmstillgångar upptäckts, vilka lär ha en järnhalt av
ca 45 procent. Fyndigheterna förefaller dock att ligga alltför långt
från kusten för att kunna inge
stora förhoppningar om en ekonomiskt lönsam exploatering.
Oljan – en ekonomisk reserv
av okänd omfattning
Landets idag enda stora och
verkligt betydande mineraltillgång
är oljan, och de största upptäckterna därav har gjorts först
under 50-talets sista år. Förefintliga uppgifter om fyndigheternas
storlek är emellertid alltjämt
osäkra. De är i främsta rummet belägna i gränstrakterna mellan regionerna Tripolitanien och Cyrenaica, och det förefaller som om
tillgängarna vore rikast i den sistnämnda östra regionen.
Den libyska oljan – liksom den
franska från Sahara – ligger
transportekonomiskt avsevärt närmare den västeuropeiska marknaden än oljan från Mellersta östern
men synes kvalitetsmässigt vara
något underlägsen denna. Den libyska oljan har visserligen en förhållandevis låg svavelhalt, men den
är alltför vaxartad, vartill kommer
att den till största delen är lätt och
följaktligen icke särskilt lämplig
som brännolja. Den lätta oljan
kommer företrädesvis att skeppas
till Storbritannien och Västtyskland, medan man avser att förädla
de kvaliteter olja som har större
handelsvärde vid ett raffinaderi,
som eventuellt kommer att förläggas till Spanien. Om oljetillgångarna är så betydande som man tror,
kommer vid en senare tidpunkt ett
raffinaderi sannolikt också att anläggas i själva ursprungslandet.
Två oljeledningar på respektive 120
-och 190 km har redan byggts för
att möjliggöra oljans transportering till Medelhavet. Den ena av
dessa blev klar i slutet av förra
året, vilket möjliggjorde en export
detta år om 6 000 fat råolja, och
den andra torde kunna tas i bruk
inom en ganska snar framtid. Vaga
planer föreligger också att lägga
·en oljeledning på havsbottnen över
till Sicilien, men projektet strandar
sannolikt på grund av de höga
kostnaderna och riskerna.
starkt ekonomiskt beroende
av utlandet
413
Få länder torde ha ett så stort
handelsbalansunderskott som Libyen. Under de senaste åren har så-
lunda värdet av importen varit icke
mindre än l O gånger högre än
exportvärdet. Exporten, som 1960
uppgick till ca U: 4 miljoner,1 består främst av jordnötter, olivolja
och frukt och går i första hand till
Egypten och Italien. Importen, vilken 1960 utgjorde ca U: 40 miljoner, kommer framför allt från Storbritannien, Italien och USA. Libyen har en i förhållande till sin
nationalprodukt exceptionellt stor
import, i värde motsvarande omkring hälften av den inhemska produktionen. De importerade varorna
utgöres främst dels av produktionsvaror nästan uteslutande för den
mineralexporterande sektorn dels
av konsumtionsvaror av lyxkaraktär för de i denna sektor sysselsatta. Importrestriktioner finnes i
princip, s. k. open general licence,
men de tillämpas liberalt och
stränga införselföreskrifter gäller
blott för ett fåtal varor, främst livsmedel. Libyen kan i många avseenden sägas föra en nästan lika importvänlig politik som Nigeria.
Det enorma handelsbalansunderskottet täckes genom en mycket
stor kapitalimport, vilket i ringa
omfattning har formen av lån. I
första hand utgöres kapitalimporl Det libyska pundet är i paritet med det
engelska.
414
ten av det finansiella bistånd, som
lämnas av Storbritannien och USA
som motprestation för de militära
baser Libyen upplåtit åt dessa länder. Därtill kommer att de utländska oljeföretagen själva betalar den
materialimport, som erfordras för
deras prospekterings- och anläggningsverksamhet, samt har stora
utgifter för de inhemska tjänster
av olika slag som tas i anspråk.
Flera andra länder, såsom Egypten,
Italien och Frankrike har vidare
givit finansiell hjälp, varjämte
Förenta Nationerna finansiellt och
tekniskt bistått landet. På detta
sätt har Libyens betalningsbalans
i praktiken kunnat uppvisa ett
mindre överskott.
Det utländska inflytandet i ekonomin markeras också därav att
ungefär hälften av statsinkomsterna härrör från utländsk hjälp
eller utländska utgifter i landet.
Dessa inkomster behövs förvisso;
icke mindre än 40 procent av statsutgifterna åtgår för att täcka omkostnaderna för förvaltningen, då
den dubbla uppsättningen av regionala och federala myndigheter är
betungande. Världsbanken har rekommenderat en stark nedskärning
av utgifterna på denna punkt, en
nog så svår operation, vilken bl. a.
torde kräva en minskning av den
nu mycket starka decentraliseringen i förvaltningen.
Femårsplan för infrastrukturell
uppbyggnad
Den femårsplan för landets utveckling under 60-talets första
hälft, som skapats med hjälp av
Världsbankens experter, sätter ej i
främsta rummet som mål att bygga
upp industrier utan att skapa förutsättningar för sådana. Sålunda
lägges huvudvikten vid en uppbyggnad av landets infrastruktur,
såsom bevattningsanläggningar,
jordförbättringar, transportväsende, kraftverk, sjukvård och skolväsende. Genom att på detta sätt
skapa en gynnsam ekonomisk miljö
hoppas man ge incitament till privata – inhemska eller utländska
– företagare att starta sekundära
industriföretag, då oljeintäkterna
börjar flyta in i landet och ytterligare ökar landets köpkraft. Ett
led i denna politik är de betydande
förmåner i form av tull- och skattelättnader under ett visst antal år,
som beviljas utländska företag,
vilka vill investera i Libyen. Det
förtjänar påpekas, att den i femårsplanen utstakade ekonomiskpolitiska kursen, vilken helt undviker omedelbart produktiva industriinvesteringar, avviker skarpt
från flera andra afrikanska staters
-men den intresserar och tilltalar
utan tvivel åtskilliga ekonomiska
utvecklingsteoretiker.
Sociala och ekonomiska
spänningar
Oljerushen har medfört stora
sociala omvälvningar i Libyen.
Sakta håller den gamla samhällsstrukturen på att brytas sönder,
och den feodala regimen ersätts
·efter hand av ett system, som börjar få vissa, om än begränsade, likheter med ett västerländskt statsskick.
Den kraftiga expansionen inom
oljesektorn har ej kunnat försiggå
utan ianspråktagande av inhemsk
.arbetskraft, och de libyer, som fått
anställning i de stora oljebolagen,
har erhållit löner, som vida överstiger vad jordbruksnäringen eller
den statliga tjänsten kan erbjuda.
Den avsevärt förbättrade ekonomiska situation, som dessa libyer
uppnått, har inom loppet av några
år alstrat en rätt burgen medelklass, framför allt i städerna. Den
är ännu rätt fåtalig, men en klyfta
har dock skapats mellan dessa nyrika och dem, som icke blivit delaktiga av de utländska pengar som
strömmar in i landet. Den »nya
klassen» är utan tvekan en stor
konsument av lyxvaror, vilka i stor
<>mfattning också efterfrågas av de
utländska trupperna och oljebolagens personal. Affärsidkarna gör
sålunda idag lysande affärer. Dessa
förhållanden kan komma att leda
till spänningar mellan de olika
,grupperna, men regeringen synes
ha sin uppmärksamhet inriktad
härpå vilket bl. a. kommit till uttryck i ovannämnda femårsplan.
Denna tar sålunda sikte på att
utveckla jordbruket i hopp om
att kunna höja jordbrul\sbefolkningens idag mycket låga levnadsstandard, vilken tidigare berörts.
Denna kraftiga efterfrågeökning
har icke oväntat medfört, att Li- 415
byen på kort tid begåvats med en
galopperande inflation, som myndigheterna hittills icke lyckats bemästra.
Lugnt inrikespolitiskt läge
Libyen styres av kung Idris I El
Senussi, som synes åtnjuta vidsträckt popularitet bland sina undersåtar. Kungens maktbefogenheter, vilka är betydande, förefaller
en utlänning ha utnyttjats på ett
klokt sätt, och en av hans angelägnaste uppgifter är att utjämna
motsättningarna mellan landets tre
regioner Cyrenaica, Tripolitanien
samt Fezzan, vilka tillsammans utgör federationen Libyen. Liksom i
Nigeria har de olika regionerna ett
betydande mått av självbestämmanderätt, men ett problem är att
gränsen mellan de federala och de
regionala myndigheternas befogenheter är tämligen diffust formulerad i konstitutionen. Detta har
tidvis lett till förvecklingar, som
dock hittills kunnat lösas genom
kungens förmedling. Det kan emellertid antecknas att de federala
myndigheternas ställning stärkts
bl. a. ifråga om de bestämmelser
som reglerar importen. Dessa var i
praktiken ohållbara, då de möjliggjorde, att vissa varor kunde infö-
ras i en region men inte i en annan.
Riskerna för att de tre regionerna skall söka gå sina egna vä-
gar förefaller åtminstone idag
ganska små. Den nya generationen
synes hysa den åsikten, att man
har allt att vinna på ett regionalt
··~
416
samarbete, och att fördelarna kommer att bli än mera påtagliga
längre fram.
Några egentliga politiska partier
finnes knappast utan man kan
snarare tala om ett slags lösa sammanslutningar, vars politiska målsättningar hittills icke synes ha
närmare utkristalliserats. Detta
torde ej heller av allt att döma
komma att ske förrän efter
kungens frånfälle; han är nu 65 år.
Kronprinsen, som hittills hållit sig
i bakgrunden, torde få svårigheter
att upprätthålla faderns auktoritet,
varför det ej är omöjligt att han
liksom Beyen i Tunisien i sinom
tid sättes ur spel. Någon verkligt
dominerande personlighet vid sidan
av kungen kan inte idag skönjas,
varför den reella makten i händelse av regimskifte torde komma
att övertagas av regeringen. Det
finns ett parlament, vilket dock
knappast arbetar efter västerländskt demokratiskt mönster.
Svårbestämbar utrikespolitisk
hållning
Libyens utrikespolitiska kurs
har alltsedan landet blev självständigt varit dunkel och svår att förutse. I princip är den provästlig;
därom bär de baser, som upplåtits
åt England och USA, otvivelaktigt
vittnesbörd. Men vid de tillfällen
då arabvärldens och västmakternas
synpunkter gått isär, har Libyen
icke tvekat att ge sitt fulla stöd åt
de förra. De allra första åren efter
självständigheten var det brittiska
inflytandet mycket starkt – landet var ju efter kriget också ockuperat av brittiska trupper – men
det har efter hand försvagats, samtidigt som amerikanarnas ställning
stärkts. Såväl Italien som Västtyskland har också, framför allt i
kommersiellt hänseende, fått ett
visst fotfäste i landet. Det bör betonas, att trots en lång italiensk
ockupation, som tidvis var mycket
hård, råder det inte någon antiitaliensk stämning. Idag är man så-
lunda, åtminstone på officiellt håll,
mycket angelägen att behålla den
italienska arbetskraften, då denna
i stor utsträckning alltjämt behövs
för mera kvalificerade uppgifter,
såsom i verkstäder och entreprenadverksamhet, dvs. den spelar
ungefär samma roll som fransmännen i Algeriet.
Gentemot de kommunistiska regimerna har den libyska regeringen
hittills ställt sig kallsinnig. Trots
trevare från rysk sida har man icke
upprättat några diplomatiska relationer med Sovjetunionen, och detsamma gäller kommunist-Kina.
Däremot har det förekommit vissa
kommersiella kontakter med staterna inom östblocket.
Relationerna till arabstaterna är
mera komplicerade. Man- har bemödat sig att ha ett gott förhållande till Egypten, men det kan
knappast, åtminstone idag, betraktas som särskilt hjärtligt. Man är
rädd för att den långt folkrikare
och ekonomiskt starkare grannstaten är intresserad av att söka utöva
något slags förmyndarskap över
Libyen. Nasser har också gjort försök att övertala den libyska regeringen att inleda ett intimare ekonomiskt och politiskt samarbete,
försök som väl får ses som ett led
i hans pan-arabiska strävanden.
Dessa strävanden har hövligt men
bestämt avvisats, särskilt som man
ansett sig kunna inregistrera hur
Nasser sökte »egyptisera» Syrien.
På en punkt har emellertid Nasser
vunnit ett visst insteg i Libyen, i
det att flera hundra egyptiska
lärare finns i skolorna, och det är
inte uteslutet att dessa har möjligheter att påverka den libyska ungdomen. Man kan nog inte heller
bortse från att det inom vissa kretsar i Libyen finns ett rätt starkt
pro-egyptiskt inslag, ehuru dessa
idag hålls i schack av den libyske
kungen.
Den enda arabiska stat Libyen
idag har speciellt hjärtliga relationer med är Algeriet och motståndsrörelsen FLN. Det var därför
symptomatiskt, att när FLN’s
högsta råd under våren sammanträdde för att godkänna Evian-förhandlingarna, rådet avhöll sitt
möte i den libyska huvudstaden
Tripoli. Även i internationella sammanhang har man gett den provisoriska algeriska regeringen sitt
stöd. Som bekant sammanträdde
den s. k. Monroviagruppen1 jämte
1 Denna består som bekant av dels de s. k.
Brazzaville-staterna, d. v. s. flertalet av de
f. d. franska kolonierna i Afrika, dels av Etio- 417
några andra afrikanska stater i
Lagos kring årsskiftet för att diskutera bl. a. gemensamma angelägenheter samt förutsättningarna för
ett intimare ekonomiskt och politiskt samarbete samtliga de afrikanska staterna emellan. På bl. a.
libyskt håll ansåg man, att den
provisoriska algeriska regeringen
borde ha inbjudits till konferensen.
Då emellertid denna åsikt ej omfattades av de övriga staterna, lämnade den libyska delegationen omgående konferensen.
Tidvis har Libyen medverkat i
den andra av de två stora grupperingarna i Afrika, Casablancagruppen,2 men på sistone har man ej
heller närvarit vid denna grupps
konferenser. Det är tydligt, att man
ännu ej på libyskt håll bestämt sig
för vilken av de två hästarna man
bör satsa på. Därtill kommer säkerligen, att man idag är obenägen att
alliera sig med det ena eller det
andra blocket. Man har ju under
många år helt dominerats av utländska makter, och det är därför
knappast att undra över att man
nu önskar markera sitt politiska
oberoende, icke minst sedan upptäckterna av de betydande fyndigheterna av olja kanske kan göra
det möjligt för libyerna att inom
en icke alltför avlägsen framtid
även i stort sett ekonomiskt stå på
egna ben.
pien, Nigeria, Liberia, Sierra Leone, Somaliland samt Tunisien.
2 Ghana, Guinea, Mali, Förenade Arabrepubliken, Algeriet samt Marocko.
, r
J·,j