Kommer ljuset från Söder?

Bayern går i väntans tider. Ska delstatens mycket uppskattade ministerpresident Markus Söder faktiskt bli Tysklands näste kansler? Kommer CDU att släppa posten till det tidvis bångstyriga systerpartiet i söder? Och skulle det göra någon skillnad? Mats Fält funderar över den tyska borgerlighetens framtid.

Det har traditionellt inte varit särskilt populärt, inte heller att låta CSUs ledare agera kanslerskandidat i allmänna val. Det brukar dessutom inte gå särskilt bra.

Söders siffror ser för närvarande bra ut. Han är överallt i media hela tiden, i samtliga kanaler, och uttrycker sig numera både sympatiskt och diplomatiskt. Den gamle Söder som var känd som en aggressiv debattör som älskade att markera mot Merkel och storebror CDU känns långt borta. Nu är det samling och ansvar som gäller – just nu med stöd av delstatens tills vidare framgångsrika hantering av coronaepedemin.

Stämningen i delstatshuvudstaden München är inte entydigt positiv. De som sett till att metropolen styrs av det nationellt allt svagare SPD vill inte ha Söder som kansler. Det är illa nog att CSU alltid styr delstaten. En del av partiets anhängare har ett annat motargument – Bayern går före Berlin. Hellre en bra ministerpresident här hemma än en kansler vars fortsatta framgång i det fjärran Berlin inte är garanterad.

De flesta man möter tror dock på Söder som kansler. Mediabilden är tydlig och det lokala motståndet drunknar i de positiva helsidesreportagen i den lokala och regionala pressen. Att den tilltänkte ledaren själv envist förnekar några kanslersambitioner tar de flesta inte på allvar. Merkels nyligen genomförda besök uppfattades av många som en markering av att det faktiskt är på allvar den här gången. Det hör liksom i Sverige normalt till kulturen att den berörde markerar klädsam blygsamhet innan frågan är slutgiltigt avgjord. Det säger ingenting om hur det till slut kommer att bli.

Söder har en tung meritlista. Bayern är en av Europas rikaste och bäst fungerande regioner. Kombinationen av lederhosen och high tech är inte bara en slogan. Bayerns industri är ledande inom sina respektive sektorer och utbildningen håller erkänt hög nivå. En examen från Bayern och Baden-Wurttemberg slår alltid lite högre.

Trots en grundläggande restriktivitet fungerar mottagandet av invandrare bättre än i de flesta andra delstater. Det gällde även under ödesåret 2015, då Bayern låg i öppet krig med Merkel och Berlin, nära allierat med Österrikes kansler. Sebastian Kurz turades om med CSUs dåvarande ledare om att ta debatterna med Merkel.

Dessutom är Markus Söder en lysande talare. Hans insats på den senaste CDU- kongressen var en mycket välavvägd blandning av oblygt skryt om Bayerns framgångar, en betoning av konservativa teman som många länge saknat – och humor. Söder är en rolig politiker som kan använda det som ett redskap utan att samtidigt underminera sin egen trovärdighet. Han behöver inte välja.

Risken är att högern skulle förlora en tydlig ministerpresident och istället få en kansler som inte kan ge den förändring som tysk borgerlighet så väl behöver. Merkel är en duktig administratör som har backat in i framtiden. När KD ibland kördes över i alliansregeringarna var det ett parti på väg mot spärrgränsen till riksdagen. När Merkel kört över de egna har CDU/CSU varit regeringens ledande parti med mer än 40 procent av de tyska väljarnas stöd. Det är inte konstigt att missnöjet är utbrett.

Faran är att Söder för att underlätta skiftet till Berlin tonar ned sin profil så mycket att poängen med förändringen till stor del försvinner. Idag är budskapet från CSU inte alls så tydligt som tidigare – varken i inrikespolitiken eller när det gäller relationerna till EU. Tyskland måste ta ansvar för sin roll i Europa, äntligen få ordning på det pinsamt misskötta försvaret, på allvar markera mot Putins Ryssland och rida spärr mot brysselbyråkratins växande maktambitioner.

Om skiftet från Merkel till Söder mest blir ett byte av namnskyltar missar både Europa och Tyskland en viktig möjlighet till omstart. Det är inte givet att det blir resultatet men signalerna är oroande. Paris må vara värt en mässa men kanslersposten är inte värd fortsatt brist på borgerlig handlingskraft i Berlin. Europa behöver en förbundskansler som både vill och vågar.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun