Klasskamp i Afrika
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
304
KLASSKAMP I AFRIKA
”Det finns inga samhällsklasser i
europeisk eller amerikansk mening
i Afrika.” Detta påstående är en
hörnsten i argumenteringen för det
enpartisystem som alltmera tenderar att bli det förhärskande politiska mönstret i de nya afrikanska
staterna – det framföres t. ex. av
Julius Nyerere i Tanganyika och
Tom Mboya i Kenya. ”överklassen” enligt traditionell terminologi
motsvarades under tiden före självständigheten av kolonialmakten; i
kampen mot den stod hela den
svarta befolkningen enad som en
man. Den enigheten gäller det att
bevara efter befrielsen – leden
måste hållas lika slutna i kampen
mot den ekonomiska underutvecklingen som i striden för uhuru.
”Den afrikanska socialismen” –
som mer eller mindre vagt formulerad är den officiellt dominerande
ideologien i det fria Afrika – skall
skapa ett klasslöst samhälle, med
sina rötter i bykommunism och
storfamilj och med gemenskap,
samarbete, enhällighet som främsta
honnörsord. Kapitalism och exploatering skall inte få förekomma, följaktligen inte heller någon uppskiktning i klasser, alltså icke helAv fil. lic. LEIF CARLSSON
ler någon uppdelning på flera politiska partier.
Till den del – säkerligen en betydande del – som denna teori inte
är något annat än ett försvar för
enpartisystemet, ett paradoxalt
försök att demokratiskt legitimera
undertryckandet av opposition, är
den relativt ointressant. Det högljudda hävdandet att opposition
inte kan tillåtas därför att nationen
i själva verket är så enig i sin uppslutning bakom det statsbärande
partiet och dess ledare att ingen
opposition, djupare sett, kan finnas
har alltid hört till de karakteristiska om också något kuriösa inslagen i totalitära förkunnelser.
Däremot är det, för den som är intresserad av att .spekulera över
Afrikas framtid, i hög grad intressant att fråga sig huruvida Mboyas
teori om det klasslösa samhället
verkligen stämmer med den afrikanska verkligheten. Det säger sig
självt, att man därvid först och
främst måste göra klart för sig –
något som ingalunda alltid framgår av de afrikanska politikernas
egna svepande formuleringar – att
förhållandena kan gestalta sig vä-
sentligt olika i skilda stater: Afrika
är ej ett land utan en kontinent.
Att vissa afrikanska områden verkligen kan uppvisa den av Mboya
och hans meningsfränder prisade
homogeniteten skall icke bestridas;
en annan sak är om inte just detta
tillstånd i så fall kan uppfattas som
ett utslag av den brist på ekonomisk differentiering som är själva
grunden till ”underutvecklingen.;;”
förbannelse. Säkert är däremot, att
vi på andra håll i Afrika har att
räkna med klassproblem, som trots
alla högstämda försäkringar snart
nog kan komma att spela en vä-
sentlig roll för den politiska utvecklingen.
Frågan belyses, från mycket skilda utgångspunkter, av två bedömare som har det gemensamt att de
båda är skarpt kritiska mot kolonialismen – och båda djupt oroade
över utvecklingstendenserna i de
frigjorda staterna. Det bör betonas,
att båda närmast utgår från förhållandena i Västafrika; intet tyder på
att situationen i Östafrika skulle
vara radikalt annorlunda, men en
viss försiktighet bör iakttagas vid
överflyttningen av iakttagelser ocil
erfarenheter från det ena området
till det andra, bl. a. beroende på de
kända skillnaderna mellan frans!-.
och brittisk kolonial tradition.
Det ena av dessa vittnen är den
algeriska revolutionens kände teoretiker Franz Fanon, blodsmystikern och våldsprofeten par excellence bland nationalistiska förkunnare. Hans berömda manifest från
1961, Les Damnes de la Terre, (~v.
305
övers. Jordens fördömda, 1962) är
inte bara en appell till kompromisslös, blodig kamp mot europeerna
– ett mönster som när allt kommer omkring inte visat sig giltigt
för så värst många fler länder i
Afrika än just Algeriet. Den innehåller också en hård vidräkning
med den tendens till en ny afrikansk fascism som författaren redan tycker sig urskilja, en ny form
av klassförtryck och exploatering,
som hotar att ersätta den koloniala – det stora sveket mot den
nationalistiska revolutionen. Fanon
utgår, som många andra afrikanska
teoretiker, från en huvudsakligen
marxistisk samhällsmodell; han
uttrycker sina observationer på en
existentialistisk jargong av svåruthärdlig art. Huvuddragen i den bild
han tecknar är dock enkla nog, och
låter sig bekräftas genom mindre
dogmatiskt bundna observatörer.
Fanons grundtanke är, att det
råder en ödesdiger klyfta mellan
städernas och landsbygdens befolkning. De nationalistiska partierna
har normalt byggts upp på den urbaniserade grupp av ”spårvagnsoch taxichaufförer, gruv- och varvsarbetare, tolkar, sjukvårdare o.s.v.”
som Fanons marxistiska doktrin
bjuder honom att förbryllande nog
kalla ”proletariatet” men som han
själv i nästa andetag inser i själva
verket utgör ”det koloniserade folkets bourgeoisie”. Hit räknas också
”förmän, intellektuella och köpmän som huvudsakligast bor i stä-
derna”. Rekryterade ur detta klien- 306
tel kommer partierna helt följdriktigt att präglas av främlingsskap
eller förakt för bönderna, som dock
utgör folkets överväldigande majoritet – ”proletariatet” i angiven
mening uppskattas till knappast
mer än en procent av befolkningen.
Fanon står lidelsefullt på böndernas sida. Det är hos dem insikten om våldets nödvändighet finns:
byarnas folk drömmer ”inte de
drömmar om lyx eller lyckade examina stadsbarn drömmer, utan så-
dana där barnen identifierar sig
med den eller den krigaren, och berättelsen om hans heroiska död
framkallar än i dag stora tåreflö-
den”. Partifunktionärerna i städerna försummar att organisera bondemassorna till väpnad aktion, vill
inte ens solidarisera sig med dem
när upproret spontant bryter ut.
”Under rnau-mau-upproret i Kenya
var det t. ex. ingen känd nationalist
som hävdade att han tillhörde denna rörelse eller sökte försvara dessa människor.”
Nationaliströrelsernas ledare och
den relativt sett arriverade och
etablerade svarta bourgeoisie den
stöder sig på förråder folkets stora
massa, det är i korthet Fanons tes.
Det finns i detta sammanhang ingen anledning att följa hans resonemang om hur till sist denna taktik
misslyckas, hur striden trots allt
övertas av bondeproletariatet och
de ”militanter” som från städerna
begivit sig ut på Iandet för att dela
folkets villkor och leda dess kamp.
Skildringen saknar här varje lokal
och historisk konkretisering: den
berättar inte om hur kolonialismen
faktiskt avvecklades, den är knappast ens en instruktion för revolutionärer, snarare en eskatologisk
dröm. Så mycket viktigare är Fanons ord om hur situationen ter sig
efter det att kolonialmakten likviderats. Misstron mellan städernas
elit och landsbygdens massa sätter
alltfort sin prägel på samhället.
”Ledarna misstror lantbefolkningen. Denna misstro kan för övrigt
ta allvarliga former. Så är t. ex.
fallet med vissa regeringar som
lång tid efter självständigheten betraktar inlandet som ett icke pacificerat område, dit statschefen och
ministrarna inte vågar sig annat
än i samband med militära övningar. Detta inland likställes praktiskt
taget med okänt land. Paradoxalt
nog påminner vissa drag i den nationella regeringens uppförande visavi lantbefolkningen om kolonialmaktens beteende.”
Det Afrika Fanon ser växa fram
efter uhuru är inte ett klasslöst
samhälle, det är ett samhälle behärskat av ”medelklassen”. I dess
händer blir Partiet ett medel till
individuell karriär, rikedom och
spekulation florerar i den nya regimens mitt. Mannamånen ökas, korruptionen triumferar, sederna fördärvas … Partiet hjälper makten
att hålla folket tillbaka. Det är alltmer ett tvångsinstrument och rent
antidemokratiskt.”
Den springande punkten i denna
utveckling är självfallet det som
Fanon finner paradoxalt – att den
nationella regeringens uppförande
överensstämmer med kolonialmaktens, med den avgörande skillnaden, bör man tillägga, att den gjort
sig av med dennas rättssäkerhetstradition och saknar dess tekniska
och administrativa kompetens. De
privilegierade positioner, som under kolonialtiden uppfattades som
ett outhärdligt förtyck har ingalunda avskaffats – de nya ledarna
har skyndat att installera sig själva,
sina släktingar och vänner på de
poster som de vita herrarna tvingats att lämna vakanta. För folket
i gemen visar sig förändringen huvudsakligen i stagnation och ökad
korruption.
Fanon är själv revolutionär, en
troende som brinner av harm när
han finner verkligheten utveckla
sjg så brutalt annorlunda än den
enligt hans drömmar borde ha gjort.
Det är värdefullt att kontrastera
hans nästan religiöst exalterade
framställning mot en analys av annan art, konkret, nyktert jordbunden, vetenskapligt kalkylerande.
En sådan föreligger i den franske
jordbruksexperten Rene Dumonts
uppmärksammade varningsrop
l’Afrique noire est mal partie, som
nu föreligger på svenska under
titeln ”Afrikas dåliga start” (Raben & Sjögren, 21: 50).
Också för Dumont är under~
skattningen av och föraktet för
jordbruksbefolkningen och jordbruksarbetet det svåraste hindret
307
för en sund ekonomisk utveckling
i Afrika. Den dåliga starten består
framförallt i att resurserna inte
koncentrerats till detta område
utan till mer eller mindre misslyckade skrytinvesteringar – och till
att bygga upp en orimligt dyrbar
och ineffektiv förvaltningsapparat.
Utbildningssystemet fungerar på
de flesta håll rent groteskt. Den
som gått i skola anser sig ha oavvislig rätt att bli anställd som
tjänsteman av någon sort i den
offentliga administrationen – i
brist på sådana arbetstillfällen sluter de skolutbildade sig i förfärande utsträckning till kuststädernas
drivande, sysslolösa proletariat.
Karakteristisk är en episod från ett
internationellt studiebesök på en israelisk kibbutz – endast de afrikanska studenterna vägrade bestämt att egenhändigt befatta sig
med kroppsarbete! Så länge skolsystemet behärskas av teoretiska,
franska kurser och krav, och så
länge utbildningen framförallt uppfattas som en personlig inträdesbiljett till den förnämligare tillvaron i städerna är det tydligt att
ingen uppryckning på landsbygden
kan komma till stånd – och detta
i länder där en enorm majoritet
lever på landet och där en effektivisering av jordbruksproduktionen
är det mest angelägna av alla ekonomiska projekt.
Dumonts skildringar av den nya
administrativa överklassen i det
fria Afrika skulle kunna läsas som
en bister komedi av modell ”Affä-
308
ren Costa Negra” – om inte bakgrunden, massornas hopplöshet och
nöd, gjorde att det avgjort känns
som om skämtet drivits vida över
anständighetens gränser. Förvaltningen är, fastslår han torrt, den
främsta näringsgrenen i dessa länder. I Dahomey slukar personalstaten 60 procent av budgeten! En
deputerad – Gabon t. ex. håller
sig med en sådan per 6 000 invånare- tjänar på ett halvår lika mycket som en lantbrukare under 36
år. Förutseende presidenter tryggar sin ålderdom genom reserver i
Schweiz, deras damer köper villor
längs stranden av Genevesjön.
Bekant är, att presidentslottet på
Elfenbenskusten byggdes av marmor som transporterades med
flyg . . . statsmedvetandet kan ta
sig befängda uttryck: ”De flesta
människor kräver att alla tjänstemän, både de europeiska och de
afrikanska, har kavaj och slips när
de träffar dem. Det har hänt att
fransmän skickats tillbaka till moderlandet för att de ett ögonblick
varit utan kavaj.” Effektiviteten i
stort som i smått lämnar bedrövligt mycket att önska. ”En maskinskriverska som arbetar för regeringen i Dakar skriver . . . mindre
än en fjärdedel av vad en fransk
maskinskriverska gör i genomsnitt,
och lönen är minst lika hög.” Korruptionen florerar- Dumont träffade bl. a. en västafrikansk ”expert” som i två år uppburit stipendium för att i Frankrike studera
tillverkningen av – höga klackar!
Listan kan förlängas i det oändliga. Alla de groteska exemplen pekar på ett och samma fundamentala förhållande, att ”i Afrika håller på att uppstå en ’bourgeoisie’ av
en ny typ, som Karl Marx inte gärna kunde ha förutsett, en tjänstemannabourgeoisie. Den kommer
kanske så småningom att få den
gamla västeuropeiska bourgeoisien
att framstå i ett förklarat ljus, trots
alla anklagelser som vi tidigare har
riktat mot den”, skriver Dumont.
Den franske agronomen och den
algeriske revolutionären har sett
samma sak – att det ”fria” Afrika
inte blev klasslöst och fritt, att det
redan från starten gled över i en ny
form av exploatering och orättvisa,
ett system av skendemokrati, arrogans och stagnation.
Hur kommer ett sådant samhälle
att utveckla sig? Både Farron och
Dumont tycks, från sina skilda utgångspunkter, föreställa sig att
”detta kan inte fortgå”- det måste
komma ännu en revolution, en social, det vill i detta fall säga bondeproletariatets revolt mot städernas
högmodiga, korrumperade, maktberusade härskarkast.
Intet är lättare att förstå än att
den som på nära håll och med personligt engagemang sett detta afrikanska system – i allt utom namnet fascistiskt – växa fram där
man under kampen mot kolonialismen drömde om framsteg och demokrati, lätt glider över till sådana
tankar.
Den första revolten misslyckades
– låt oss alltså göra ett försök till!
Politisk etik – för att ej tala om
politisk estetik – kan synas ”krä-
va” en sådan utveckling.
Frågan är dock om denna framtidsbild är korrekt, om bondemassornas revolt inom överskådlig tid
kommer att inträffa – och än mer
om den i så fall kommer att lyckas.
Städerna kan, som Dumont i förbigående påpekar, med modern teknik behärskas även av löjligt små
militära styrkor; och samma omständigheter som gör det svårt att
på landsbygden utöva någon effektiv politisk eller militär makt kommer förmodligen att göra det svårt
att där organisera en effektiv upprorsrörelse. Framförallt gäller detta så länge utbildningen fungerar
på samma sätt som nu – en kon- 309
tinuerlig avtappning från landsbygden av det element som skulle
kunna bilda en agrar elit i motsättning till den administrativa bourgeoisien. När allt kommer omkring
visar historien -melankoliskt nog,
om man så vill – att ett samhälle
mycket väl kan fortsätta under avsevärd tid att fungera trots en häpnadsväckande volym av m1sar,
grymhet och korruption. En förutsättning är självfallet, att den härskande kasten utan att anfäktas av
skrupler är fast besluten att hålla
sig kvar i sin position och inte tvekar att till den ändan använda alla
resurser i fråga om polisiärt och
militärt våld som står till dess förfogande. Ingenting tyder på att
denna förutsättning för systemets
fortvaro skulle saknas i det befriade svarta Afrika.
KLASSKAMP I AFRIKA
”Det finns inga samhällsklasser i
europeisk eller amerikansk mening
i Afrika.” Detta påstående är en
hörnsten i argumenteringen för det
enpartisystem som alltmera tenderar att bli det förhärskande politiska mönstret i de nya afrikanska
staterna – det framföres t. ex. av
Julius Nyerere i Tanganyika och
Tom Mboya i Kenya. ”överklassen” enligt traditionell terminologi
motsvarades under tiden före självständigheten av kolonialmakten; i
kampen mot den stod hela den
svarta befolkningen enad som en
man. Den enigheten gäller det att
bevara efter befrielsen – leden
måste hållas lika slutna i kampen
mot den ekonomiska underutvecklingen som i striden för uhuru.
”Den afrikanska socialismen” –
som mer eller mindre vagt formulerad är den officiellt dominerande
ideologien i det fria Afrika – skall
skapa ett klasslöst samhälle, med
sina rötter i bykommunism och
storfamilj och med gemenskap,
samarbete, enhällighet som främsta
honnörsord. Kapitalism och exploatering skall inte få förekomma, följaktligen inte heller någon uppskiktning i klasser, alltså icke helAv fil. lic. LEIF CARLSSON
ler någon uppdelning på flera politiska partier.
Till den del – säkerligen en betydande del – som denna teori inte
är något annat än ett försvar för
enpartisystemet, ett paradoxalt
försök att demokratiskt legitimera
undertryckandet av opposition, är
den relativt ointressant. Det högljudda hävdandet att opposition
inte kan tillåtas därför att nationen
i själva verket är så enig i sin uppslutning bakom det statsbärande
partiet och dess ledare att ingen
opposition, djupare sett, kan finnas
har alltid hört till de karakteristiska om också något kuriösa inslagen i totalitära förkunnelser.
Däremot är det, för den som är intresserad av att .spekulera över
Afrikas framtid, i hög grad intressant att fråga sig huruvida Mboyas
teori om det klasslösa samhället
verkligen stämmer med den afrikanska verkligheten. Det säger sig
självt, att man därvid först och
främst måste göra klart för sig –
något som ingalunda alltid framgår av de afrikanska politikernas
egna svepande formuleringar – att
förhållandena kan gestalta sig vä-
sentligt olika i skilda stater: Afrika
är ej ett land utan en kontinent.
Att vissa afrikanska områden verkligen kan uppvisa den av Mboya
och hans meningsfränder prisade
homogeniteten skall icke bestridas;
en annan sak är om inte just detta
tillstånd i så fall kan uppfattas som
ett utslag av den brist på ekonomisk differentiering som är själva
grunden till ”underutvecklingen.;;”
förbannelse. Säkert är däremot, att
vi på andra håll i Afrika har att
räkna med klassproblem, som trots
alla högstämda försäkringar snart
nog kan komma att spela en vä-
sentlig roll för den politiska utvecklingen.
Frågan belyses, från mycket skilda utgångspunkter, av två bedömare som har det gemensamt att de
båda är skarpt kritiska mot kolonialismen – och båda djupt oroade
över utvecklingstendenserna i de
frigjorda staterna. Det bör betonas,
att båda närmast utgår från förhållandena i Västafrika; intet tyder på
att situationen i Östafrika skulle
vara radikalt annorlunda, men en
viss försiktighet bör iakttagas vid
överflyttningen av iakttagelser ocil
erfarenheter från det ena området
till det andra, bl. a. beroende på de
kända skillnaderna mellan frans!-.
och brittisk kolonial tradition.
Det ena av dessa vittnen är den
algeriska revolutionens kände teoretiker Franz Fanon, blodsmystikern och våldsprofeten par excellence bland nationalistiska förkunnare. Hans berömda manifest från
1961, Les Damnes de la Terre, (~v.
305
övers. Jordens fördömda, 1962) är
inte bara en appell till kompromisslös, blodig kamp mot europeerna
– ett mönster som när allt kommer omkring inte visat sig giltigt
för så värst många fler länder i
Afrika än just Algeriet. Den innehåller också en hård vidräkning
med den tendens till en ny afrikansk fascism som författaren redan tycker sig urskilja, en ny form
av klassförtryck och exploatering,
som hotar att ersätta den koloniala – det stora sveket mot den
nationalistiska revolutionen. Fanon
utgår, som många andra afrikanska
teoretiker, från en huvudsakligen
marxistisk samhällsmodell; han
uttrycker sina observationer på en
existentialistisk jargong av svåruthärdlig art. Huvuddragen i den bild
han tecknar är dock enkla nog, och
låter sig bekräftas genom mindre
dogmatiskt bundna observatörer.
Fanons grundtanke är, att det
råder en ödesdiger klyfta mellan
städernas och landsbygdens befolkning. De nationalistiska partierna
har normalt byggts upp på den urbaniserade grupp av ”spårvagnsoch taxichaufförer, gruv- och varvsarbetare, tolkar, sjukvårdare o.s.v.”
som Fanons marxistiska doktrin
bjuder honom att förbryllande nog
kalla ”proletariatet” men som han
själv i nästa andetag inser i själva
verket utgör ”det koloniserade folkets bourgeoisie”. Hit räknas också
”förmän, intellektuella och köpmän som huvudsakligast bor i stä-
derna”. Rekryterade ur detta klien- 306
tel kommer partierna helt följdriktigt att präglas av främlingsskap
eller förakt för bönderna, som dock
utgör folkets överväldigande majoritet – ”proletariatet” i angiven
mening uppskattas till knappast
mer än en procent av befolkningen.
Fanon står lidelsefullt på böndernas sida. Det är hos dem insikten om våldets nödvändighet finns:
byarnas folk drömmer ”inte de
drömmar om lyx eller lyckade examina stadsbarn drömmer, utan så-
dana där barnen identifierar sig
med den eller den krigaren, och berättelsen om hans heroiska död
framkallar än i dag stora tåreflö-
den”. Partifunktionärerna i städerna försummar att organisera bondemassorna till väpnad aktion, vill
inte ens solidarisera sig med dem
när upproret spontant bryter ut.
”Under rnau-mau-upproret i Kenya
var det t. ex. ingen känd nationalist
som hävdade att han tillhörde denna rörelse eller sökte försvara dessa människor.”
Nationaliströrelsernas ledare och
den relativt sett arriverade och
etablerade svarta bourgeoisie den
stöder sig på förråder folkets stora
massa, det är i korthet Fanons tes.
Det finns i detta sammanhang ingen anledning att följa hans resonemang om hur till sist denna taktik
misslyckas, hur striden trots allt
övertas av bondeproletariatet och
de ”militanter” som från städerna
begivit sig ut på Iandet för att dela
folkets villkor och leda dess kamp.
Skildringen saknar här varje lokal
och historisk konkretisering: den
berättar inte om hur kolonialismen
faktiskt avvecklades, den är knappast ens en instruktion för revolutionärer, snarare en eskatologisk
dröm. Så mycket viktigare är Fanons ord om hur situationen ter sig
efter det att kolonialmakten likviderats. Misstron mellan städernas
elit och landsbygdens massa sätter
alltfort sin prägel på samhället.
”Ledarna misstror lantbefolkningen. Denna misstro kan för övrigt
ta allvarliga former. Så är t. ex.
fallet med vissa regeringar som
lång tid efter självständigheten betraktar inlandet som ett icke pacificerat område, dit statschefen och
ministrarna inte vågar sig annat
än i samband med militära övningar. Detta inland likställes praktiskt
taget med okänt land. Paradoxalt
nog påminner vissa drag i den nationella regeringens uppförande visavi lantbefolkningen om kolonialmaktens beteende.”
Det Afrika Fanon ser växa fram
efter uhuru är inte ett klasslöst
samhälle, det är ett samhälle behärskat av ”medelklassen”. I dess
händer blir Partiet ett medel till
individuell karriär, rikedom och
spekulation florerar i den nya regimens mitt. Mannamånen ökas, korruptionen triumferar, sederna fördärvas … Partiet hjälper makten
att hålla folket tillbaka. Det är alltmer ett tvångsinstrument och rent
antidemokratiskt.”
Den springande punkten i denna
utveckling är självfallet det som
Fanon finner paradoxalt – att den
nationella regeringens uppförande
överensstämmer med kolonialmaktens, med den avgörande skillnaden, bör man tillägga, att den gjort
sig av med dennas rättssäkerhetstradition och saknar dess tekniska
och administrativa kompetens. De
privilegierade positioner, som under kolonialtiden uppfattades som
ett outhärdligt förtyck har ingalunda avskaffats – de nya ledarna
har skyndat att installera sig själva,
sina släktingar och vänner på de
poster som de vita herrarna tvingats att lämna vakanta. För folket
i gemen visar sig förändringen huvudsakligen i stagnation och ökad
korruption.
Fanon är själv revolutionär, en
troende som brinner av harm när
han finner verkligheten utveckla
sjg så brutalt annorlunda än den
enligt hans drömmar borde ha gjort.
Det är värdefullt att kontrastera
hans nästan religiöst exalterade
framställning mot en analys av annan art, konkret, nyktert jordbunden, vetenskapligt kalkylerande.
En sådan föreligger i den franske
jordbruksexperten Rene Dumonts
uppmärksammade varningsrop
l’Afrique noire est mal partie, som
nu föreligger på svenska under
titeln ”Afrikas dåliga start” (Raben & Sjögren, 21: 50).
Också för Dumont är under~
skattningen av och föraktet för
jordbruksbefolkningen och jordbruksarbetet det svåraste hindret
307
för en sund ekonomisk utveckling
i Afrika. Den dåliga starten består
framförallt i att resurserna inte
koncentrerats till detta område
utan till mer eller mindre misslyckade skrytinvesteringar – och till
att bygga upp en orimligt dyrbar
och ineffektiv förvaltningsapparat.
Utbildningssystemet fungerar på
de flesta håll rent groteskt. Den
som gått i skola anser sig ha oavvislig rätt att bli anställd som
tjänsteman av någon sort i den
offentliga administrationen – i
brist på sådana arbetstillfällen sluter de skolutbildade sig i förfärande utsträckning till kuststädernas
drivande, sysslolösa proletariat.
Karakteristisk är en episod från ett
internationellt studiebesök på en israelisk kibbutz – endast de afrikanska studenterna vägrade bestämt att egenhändigt befatta sig
med kroppsarbete! Så länge skolsystemet behärskas av teoretiska,
franska kurser och krav, och så
länge utbildningen framförallt uppfattas som en personlig inträdesbiljett till den förnämligare tillvaron i städerna är det tydligt att
ingen uppryckning på landsbygden
kan komma till stånd – och detta
i länder där en enorm majoritet
lever på landet och där en effektivisering av jordbruksproduktionen
är det mest angelägna av alla ekonomiska projekt.
Dumonts skildringar av den nya
administrativa överklassen i det
fria Afrika skulle kunna läsas som
en bister komedi av modell ”Affä-
308
ren Costa Negra” – om inte bakgrunden, massornas hopplöshet och
nöd, gjorde att det avgjort känns
som om skämtet drivits vida över
anständighetens gränser. Förvaltningen är, fastslår han torrt, den
främsta näringsgrenen i dessa länder. I Dahomey slukar personalstaten 60 procent av budgeten! En
deputerad – Gabon t. ex. håller
sig med en sådan per 6 000 invånare- tjänar på ett halvår lika mycket som en lantbrukare under 36
år. Förutseende presidenter tryggar sin ålderdom genom reserver i
Schweiz, deras damer köper villor
längs stranden av Genevesjön.
Bekant är, att presidentslottet på
Elfenbenskusten byggdes av marmor som transporterades med
flyg . . . statsmedvetandet kan ta
sig befängda uttryck: ”De flesta
människor kräver att alla tjänstemän, både de europeiska och de
afrikanska, har kavaj och slips när
de träffar dem. Det har hänt att
fransmän skickats tillbaka till moderlandet för att de ett ögonblick
varit utan kavaj.” Effektiviteten i
stort som i smått lämnar bedrövligt mycket att önska. ”En maskinskriverska som arbetar för regeringen i Dakar skriver . . . mindre
än en fjärdedel av vad en fransk
maskinskriverska gör i genomsnitt,
och lönen är minst lika hög.” Korruptionen florerar- Dumont träffade bl. a. en västafrikansk ”expert” som i två år uppburit stipendium för att i Frankrike studera
tillverkningen av – höga klackar!
Listan kan förlängas i det oändliga. Alla de groteska exemplen pekar på ett och samma fundamentala förhållande, att ”i Afrika håller på att uppstå en ’bourgeoisie’ av
en ny typ, som Karl Marx inte gärna kunde ha förutsett, en tjänstemannabourgeoisie. Den kommer
kanske så småningom att få den
gamla västeuropeiska bourgeoisien
att framstå i ett förklarat ljus, trots
alla anklagelser som vi tidigare har
riktat mot den”, skriver Dumont.
Den franske agronomen och den
algeriske revolutionären har sett
samma sak – att det ”fria” Afrika
inte blev klasslöst och fritt, att det
redan från starten gled över i en ny
form av exploatering och orättvisa,
ett system av skendemokrati, arrogans och stagnation.
Hur kommer ett sådant samhälle
att utveckla sig? Både Farron och
Dumont tycks, från sina skilda utgångspunkter, föreställa sig att
”detta kan inte fortgå”- det måste
komma ännu en revolution, en social, det vill i detta fall säga bondeproletariatets revolt mot städernas
högmodiga, korrumperade, maktberusade härskarkast.
Intet är lättare att förstå än att
den som på nära håll och med personligt engagemang sett detta afrikanska system – i allt utom namnet fascistiskt – växa fram där
man under kampen mot kolonialismen drömde om framsteg och demokrati, lätt glider över till sådana
tankar.
Den första revolten misslyckades
– låt oss alltså göra ett försök till!
Politisk etik – för att ej tala om
politisk estetik – kan synas ”krä-
va” en sådan utveckling.
Frågan är dock om denna framtidsbild är korrekt, om bondemassornas revolt inom överskådlig tid
kommer att inträffa – och än mer
om den i så fall kommer att lyckas.
Städerna kan, som Dumont i förbigående påpekar, med modern teknik behärskas även av löjligt små
militära styrkor; och samma omständigheter som gör det svårt att
på landsbygden utöva någon effektiv politisk eller militär makt kommer förmodligen att göra det svårt
att där organisera en effektiv upprorsrörelse. Framförallt gäller detta så länge utbildningen fungerar
på samma sätt som nu – en kon- 309
tinuerlig avtappning från landsbygden av det element som skulle
kunna bilda en agrar elit i motsättning till den administrativa bourgeoisien. När allt kommer omkring
visar historien -melankoliskt nog,
om man så vill – att ett samhälle
mycket väl kan fortsätta under avsevärd tid att fungera trots en häpnadsväckande volym av m1sar,
grymhet och korruption. En förutsättning är självfallet, att den härskande kasten utan att anfäktas av
skrupler är fast besluten att hålla
sig kvar i sin position och inte tvekar att till den ändan använda alla
resurser i fråga om polisiärt och
militärt våld som står till dess förfogande. Ingenting tyder på att
denna förutsättning för systemets
fortvaro skulle saknas i det befriade svarta Afrika.