Klas Östman; Vänsterns SA farligare än bin-Ladin


2001


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Vänsterns SA
farligare än bin-Ladin
l av Klas Östman
F
RAM EMOT ÅRSSKIFTENA brukar redaktörer
tycka att det är lämpligt med en återblick på
det gångna årets händelser. Denna gång blir
det dock inte så lätt: hände det någonting alls
före den 11 september?
Från och med detta datum har vi oupphörligen
påmints om hur världen egentligen ser ut, om
vi höjer blicken från vår vanliga, röriga vardagstillvaro. Än en gång har det blivit klart
att ett liv i frihet inte är en självklarhet,
utan något som bara några få lyckliga
samhällen lyckats komma i närheten av
att göra möjligt. Än en gång har vi tvingats inse att denna ovanliga samhällsform
är ständigt hotad och ständigt måste försvaras. Antingen det nu görs från cockpiten i en B-52, med målstyrda bomber,
eller på Kabuls marknader, med försäljning av parabolantenner som snabbt
satts ihop av tillplattade läskburkar.
Och än en gång har det tydligt framgått
att många människor i världen lever hela
sina liv under olika former av motbjudande
förtryck. En from förhoppning inför det nya
året är att resten av världen, även när de allra
värsta bandithövdingarna har rensats ut, skall
lyckas komma ihåg var Afghanistan ligger och
hur folk där har det.
M
EN TROTS ATT TERRORDÅDEN nästan helt överskuggar andra händelser under 2001, bör man nog
fråga sig om inte de allvarligaste hoten mot den liberala
demokratin kommer inifrån, snarare än utifrån. Nyligen
förstördes en demonstration i Lund av motdemonstranter med anknytning till Ung Vänster. Det var ett
ovanligt tydligt exempel på att den yttre vänsterns
diktaturkramande inte enbart är av teoretisk natur. Sabotagen mot ja-sidans lokaler under ED-omröstningen,
trakasserikampanjen mot Ian Wachtmeister under den
senaste valrörelsen och kravallerna i Göteborg har visat
samma sak.
D lSvensk Tidskrift 12001, nr 61
För några år sedan kallade sig vänsterns påkviftare
för antifascister och kunde på det sättet dra nytta av allmänhetens motvilja mot skinnskallar. Numera står det
helt klart vilka förebilder de egentligen har. Nämligen
nazistpartiets stormavdelningar, Maos rödgardister och
Robert Mugabes krigsveteraner.
S
VENSKA STATSRÅD HAR GJORT skarpa uttalanden om
bristande demokratiskt sinnelag i andra europeiska
länder. Den moraliska auktoriteten i det talet framstår
kanske inte som alldeles obestridlig. Inte när samma
statsråd stöder sig på ett parti vars ungdomsförbund har
en märklig förmåga att dyka upp på samma platser som
vänsterns SA.
Årets sista nummer av Svensk Tidskrift innehåller
förstås nya artiklar om fundamentalism och terrorism, av
Nils-Eric Sandberg och Lisa Abramowicz, och Knut
Carlqvist utför ett porträtt av mannen som förde Turkiet
in i den moderna världen, Kemal Atattirk. Per Ericson
skildrar kommunismen i en form, maoismen, som var
svår att skilja från religiös fundamentalism.
Frihetens villkor behandlas också av andra medverkande. Carl Johan Ljungberg skriver om Tage Lindbom
och den vardagliga åsiktskonformism, som försvårar
verkligt fria meningsutbyten, medan Peter J Olsson
frågar sig om det är god journalistik att skriva av statliga
kommunikeer. Nils Karlson och Peje Emilsson analyserar möjligheterna att skapa mångfald och oberoende
inom forskning och utbildning. Jens Rydström beskriver
hur staten ständigt utfärdat nya reglementen för vad
människor får göra med varandras kroppar.
IVÅR sTöRsTA ARTIKEL sTÄLLER Urban Lundberg frågan
om huruvida pensionsreformen innebär ett dubbelt
nederlag för borgerligheten: ett i sak och ett i historieskrivningen. Det känns välgörande att få avsluta det här
året med ett resonemang om innebörden av en i laga ordning, under stor politisk vånda framkompromissad reform.
Åratal av gnetande med indextal och stånkande över intjä-
nanderegler ger inga stilpoäng i massmedia. Likväl finns
det en speciell skönhet hos en demokrati i arbete.