Klas Östman; Makthavarna som inte finns
2003
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Makthavarna som inte finns
l av Klas Östman
D
E SENASTE MÅNADERNA har givit några
viktiga besked om tillståndet i nationen:
vi lider av djupgående infantilisering och
politisk schizofreni, samtidigt som stora
delar av etablissemanget börjat undra om
det här med demokrati verkligen var en så fiffig ide.
Mordet på Anna Lindh har blixtbelyst vanlighetskulten i svensk politik. Om inte Lindh hade uppträtt
som en vanlig människa, utan åkt limousine och haft
livvakt, hade inte tragedin inträffat; ”vanlig” och ”enkel”
var också de vackraste lovorden efter hennes död. Eftersom socialdemokraterna brukar ha makten är det de som
har satt tonen – se, våra ministrar är inga makthavare
egentligen, de köper också sin mjölk på Konsum!
Det är nog inte bara listig taktik, utan en del av
ett svenskt politiskt mönster som är långt äldre
än SAP. Sverige var nästan det enda landet i
1600- och 1700-talens Europa där det var alldeles nödvändigt för en regent att kunna göra
sig gemen och tala med bönder på bönders
vis- såväl den brutale Karl IX som den lärda
drottning Kristina var synnerligen skickliga
på det.
M
EN PÅ DEN TIDEN visste alla ändå vilka
överheten var. Dagens vanlighetsmyt
är något helt annat. Tillsammans med socialdemokratins allmänna förmåga att framställa
sig som ett oppositionsparti, trots att man har
styrt landet under en hel mansålder, har vanligheten
blivit ett politiskt problem. För nu ser det ut som
om alla är vanliga människor, medan ingen styr och
ingen har ansvar och saker liksom bara händer. Den
avgörande ledtråden i ett av Sherlock Holmes mer
berömda fall var tystnaden, att hunden inte hade skällt.
På samma sätt är kanske det viktigaste just nu att ingen,
när detta skrivs, har krävt justitieministerns eller socialministerns avgång. Vad jag kan begripa borde Thomas
Bodström vara politiskt ansvarig för att Säpo 17 år efter
Palmemordet fortfarande inte skyddar våra regeringsmedlemmar. Liksom Lars Engqvist borde vara ansvarig
för att livsfarliga galningar går lösa landet runt. Likväl
hörs inte en viskning om att någon av ministrarna skall
få sparken. Ingen har makt, ingen har ansvar. Ett politiskt
system som fungerar på det sättet lider av schizofreni.
Den där politiska makten som ingen har styr dessutom mer av människors liv i Sverige än i något annat
IJlSvensk Tidskrift !2oo3, nr si
land. Medborgarnas tillvaro bestäms således av okända
men mäktiga krafter. I en sådan situation är det inte konstigt om vuxna, myndiga människor börjar bete sig som
barn. Sorgemanifestationerna efter Lindhs död hade
tyvärr en del obehagliga drag. Inte bara snaskandet i
kvällspressen. Ingen inom den ymnigt gråtande allmänheten verkade heller fråga sig om de själva, som medborgare i en demokrati, hade någon liten del av ansvaret
för att detta kunde hända. Förlåt, jag vill inte vara okänslig, men om all offentlig makt utgår från folket utgår
faktiskt också makten över polisen och psykvården
därifrån. Det räcker inte med tårar.
N
EJET TILL EURON behöver dock inte betraktas som
infantilt. Det kan lika väl som ja-rösterna motiveras rationellt på en mängd olika sätt. Många på den förlorande sidan har dock bestämt sig för att resultatet var
så osannolikt jäkla dumt att något liknande inte får
inträffa igen. Plötsligt skriver man till och med i Aftonbladet att det minsann finns gränser för vilka frågor vanligt folk kan klara av att bestämma om. Svensk Tidskrift
har alltid verkat för att så lite som möjligt i samhället
skall bestämmas genom majoritetsbeslut och att det skall
finnas spärrar för tillfälliga opinionsstormars genomslag i lagstiftningen. Tyvärr tror jag inte alls att vänstern
kommer att ledas till sådana slutsatser av sina nyvaknade bekymmer över majoritetsprincipens svagheter. De
kommer också i fortsättningen att vilja utvidga den politiska sfären ad infinitum, men försöka lägga mer av makten över den i händerna på en upplyst elit, nämligen sig
själva och sina kompisar. Tyvärr kommer de inte att
kunna erkänna, ens mellan skål och vägg, att det är det
de sysslar med, så schizofrenin kommer att tillta också på
det viset. Gud vet vilka stolleprov som blir resultatet.
ETT BEKYMMERSAMT men intressant politiskt läge,
således. Det största oppositionspartiets kris gör det
inte mindre komplicerat. I detta nummer behandlas
moderaternas förflutna och framtid. Har partiet vilseletts av taktiska hänsyn, eller är det en djupare historisk
konjunktur som ligger bakom nedgången? Nya murar
kring Stockholm, ett ärkeamerikanskt musikkrig och
svårigheten att ha företag utan företagare är andra ämnen
i detta nummer. Debatten om EU:s framtida konstitution
går dessutom vidare. Både den och maktens ansiktslöshet lär vi få anledning att återvända till i kommande
utgåvor av Svensk Tidskrift.
l av Klas Östman
D
E SENASTE MÅNADERNA har givit några
viktiga besked om tillståndet i nationen:
vi lider av djupgående infantilisering och
politisk schizofreni, samtidigt som stora
delar av etablissemanget börjat undra om
det här med demokrati verkligen var en så fiffig ide.
Mordet på Anna Lindh har blixtbelyst vanlighetskulten i svensk politik. Om inte Lindh hade uppträtt
som en vanlig människa, utan åkt limousine och haft
livvakt, hade inte tragedin inträffat; ”vanlig” och ”enkel”
var också de vackraste lovorden efter hennes död. Eftersom socialdemokraterna brukar ha makten är det de som
har satt tonen – se, våra ministrar är inga makthavare
egentligen, de köper också sin mjölk på Konsum!
Det är nog inte bara listig taktik, utan en del av
ett svenskt politiskt mönster som är långt äldre
än SAP. Sverige var nästan det enda landet i
1600- och 1700-talens Europa där det var alldeles nödvändigt för en regent att kunna göra
sig gemen och tala med bönder på bönders
vis- såväl den brutale Karl IX som den lärda
drottning Kristina var synnerligen skickliga
på det.
M
EN PÅ DEN TIDEN visste alla ändå vilka
överheten var. Dagens vanlighetsmyt
är något helt annat. Tillsammans med socialdemokratins allmänna förmåga att framställa
sig som ett oppositionsparti, trots att man har
styrt landet under en hel mansålder, har vanligheten
blivit ett politiskt problem. För nu ser det ut som
om alla är vanliga människor, medan ingen styr och
ingen har ansvar och saker liksom bara händer. Den
avgörande ledtråden i ett av Sherlock Holmes mer
berömda fall var tystnaden, att hunden inte hade skällt.
På samma sätt är kanske det viktigaste just nu att ingen,
när detta skrivs, har krävt justitieministerns eller socialministerns avgång. Vad jag kan begripa borde Thomas
Bodström vara politiskt ansvarig för att Säpo 17 år efter
Palmemordet fortfarande inte skyddar våra regeringsmedlemmar. Liksom Lars Engqvist borde vara ansvarig
för att livsfarliga galningar går lösa landet runt. Likväl
hörs inte en viskning om att någon av ministrarna skall
få sparken. Ingen har makt, ingen har ansvar. Ett politiskt
system som fungerar på det sättet lider av schizofreni.
Den där politiska makten som ingen har styr dessutom mer av människors liv i Sverige än i något annat
IJlSvensk Tidskrift !2oo3, nr si
land. Medborgarnas tillvaro bestäms således av okända
men mäktiga krafter. I en sådan situation är det inte konstigt om vuxna, myndiga människor börjar bete sig som
barn. Sorgemanifestationerna efter Lindhs död hade
tyvärr en del obehagliga drag. Inte bara snaskandet i
kvällspressen. Ingen inom den ymnigt gråtande allmänheten verkade heller fråga sig om de själva, som medborgare i en demokrati, hade någon liten del av ansvaret
för att detta kunde hända. Förlåt, jag vill inte vara okänslig, men om all offentlig makt utgår från folket utgår
faktiskt också makten över polisen och psykvården
därifrån. Det räcker inte med tårar.
N
EJET TILL EURON behöver dock inte betraktas som
infantilt. Det kan lika väl som ja-rösterna motiveras rationellt på en mängd olika sätt. Många på den förlorande sidan har dock bestämt sig för att resultatet var
så osannolikt jäkla dumt att något liknande inte får
inträffa igen. Plötsligt skriver man till och med i Aftonbladet att det minsann finns gränser för vilka frågor vanligt folk kan klara av att bestämma om. Svensk Tidskrift
har alltid verkat för att så lite som möjligt i samhället
skall bestämmas genom majoritetsbeslut och att det skall
finnas spärrar för tillfälliga opinionsstormars genomslag i lagstiftningen. Tyvärr tror jag inte alls att vänstern
kommer att ledas till sådana slutsatser av sina nyvaknade bekymmer över majoritetsprincipens svagheter. De
kommer också i fortsättningen att vilja utvidga den politiska sfären ad infinitum, men försöka lägga mer av makten över den i händerna på en upplyst elit, nämligen sig
själva och sina kompisar. Tyvärr kommer de inte att
kunna erkänna, ens mellan skål och vägg, att det är det
de sysslar med, så schizofrenin kommer att tillta också på
det viset. Gud vet vilka stolleprov som blir resultatet.
ETT BEKYMMERSAMT men intressant politiskt läge,
således. Det största oppositionspartiets kris gör det
inte mindre komplicerat. I detta nummer behandlas
moderaternas förflutna och framtid. Har partiet vilseletts av taktiska hänsyn, eller är det en djupare historisk
konjunktur som ligger bakom nedgången? Nya murar
kring Stockholm, ett ärkeamerikanskt musikkrig och
svårigheten att ha företag utan företagare är andra ämnen
i detta nummer. Debatten om EU:s framtida konstitution
går dessutom vidare. Både den och maktens ansiktslöshet lär vi få anledning att återvända till i kommande
utgåvor av Svensk Tidskrift.