Klas Östman; Krönika
2002
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KLAS ÖSTMAN om
robotarnas uppror
D
et är inget fel med teknisk utveckling. Tvärtom, hurra för den.
Jag vill bara slippa vara med.
Att vi omges av komplicerade tekniska system är
inte något alldeles nytt. En vanlig svensk 1700-talsbonde behövde kunna lite av det mesta. Icke blott
om kornsådd och hästskötsel, utan också hur man
snickrade ihop en plog, täljde en sked eller byggde
ett hus; och redskapen för det måste man också till
stor del kunna göra själv. Den som hade tummen
mitt i handen gick det illa, helt enkelt.
M EN ÄVEN OM DET KRÄVDES stor praktisk
skicklighet för att timra ett hus, var principerna i alla falllätta att begripa sig på. Tidens människor hade ett rationellt förhållande till tingen. De
betraktades inte som ogenomträngliga mysterier. I
dag, i en tidsålder som på så många sätt är det kritiska förnuftets stora triumf, tvingas vi betrakta
våra vardagssaker med primitiv bävan för vad de
skall hitta på härnäst. Vilken ond ande kommer
idag att fara in i videons programmeringsfunktion?
Eller i webbläsaren?
Teknostress, tror jag att det kallas, åtminstone
borde det heta så. Få människor har numera något
vidare begrepp om hur deras komplicerade tillhörigheter egentligen fungerar. Utvecklingen har
accelererat de senaste årtiondena. Ju äldre bil man
har, desto större är chansen att man skall kunna laga den själv om något går sönder. På senare årsmodeller ställer all elektronik gör-det-självaren hjälplös. Och när lagade någon sin grammofon med en
gummisnodd senast?
SJÄLV HAR JAG KONSTANT åtminstone en trasig
elektronisk sak hemma. Eller, rättare sagt, de är
sällan riktigt trasiga, det är bara jag som inte har
läst på ordentligt i de tumstjocka instruktionsböckerna. Jag förstår till exempel inte vilka avancerade
kommandon man skall ge den trådlösa telefonen
för att få den att börja ringa igen. Däremot frågar
teckenfönstret tjänstvilligt om det inte skallläggas
till olika funktioner – av vilka samtliga förefaller
mig lika onödiga. Vem bryr sig om att det går att få
detaljerad samtalsinformation för de 199 senast
slagna numren? Allt jag vill är att det skall höras
om någon ringer. Är det för mycket begärt?
Felet ligger antagligen i att tillverkningsindustrin, möjligen av goda skäl, helt koncentrerar sig
på det marknadssegment som består av tekniskt intresserade pionjärtyper. De som inte ser det som ett
nödvändigt ont att behöva sätta sig in i alla finesser
på nya modeller av än det ena, än det andra, utan
som en bonus. Vi andra, däremot, kommer fortfarande ihåg begreppet transaktionskostnader. Därför vill vi inte
byta varenda grej omkring oss en gång
om året.
M EN VI ÄR OFTAST TVUNGNA.
Alliansen mellan de tekniska
pionjärerna i tillverkningsledet
och i konsumentledet är ramstark.
Därför blir det ständigt samma
sak. Den apparat vi just har lärt oss
behärska måste ersättas med en ny.
Inte för att den gamla har exploderat, utan för att datorn inte kan
hantera de nya program som vi inte
har bett om, eller för att man inte längre kan få service på kopiatorn.
För min del upphörde !T-utvecklingen att tillföra något nyttigt ungefär i
höjd med Apples första Classic-modelL
Eller i alla fall när det blev möjligt att läsa
tidningar på internet. Men det spelar liksom
ingen roll. Jag är inte tillfrågad.
Science-fictionförfattare brukade vara förtjusta i att spekulera om robotarnas uppror. De skulle
vakna upp en dag och ta makten över en skräckslagen mänsklighet. Som vanligt blir verkligheten
lite annorlunda än förutsägelserna: det ser faktiskt
ut som om upproret redan har börjat, utan att vi
märkt det.
Klas Östman (klas.ostman@telia.com) är redaktör för
Svensk Tidskrift.
lSvenskTidskrift 12002, nr l III
robotarnas uppror
D
et är inget fel med teknisk utveckling. Tvärtom, hurra för den.
Jag vill bara slippa vara med.
Att vi omges av komplicerade tekniska system är
inte något alldeles nytt. En vanlig svensk 1700-talsbonde behövde kunna lite av det mesta. Icke blott
om kornsådd och hästskötsel, utan också hur man
snickrade ihop en plog, täljde en sked eller byggde
ett hus; och redskapen för det måste man också till
stor del kunna göra själv. Den som hade tummen
mitt i handen gick det illa, helt enkelt.
M EN ÄVEN OM DET KRÄVDES stor praktisk
skicklighet för att timra ett hus, var principerna i alla falllätta att begripa sig på. Tidens människor hade ett rationellt förhållande till tingen. De
betraktades inte som ogenomträngliga mysterier. I
dag, i en tidsålder som på så många sätt är det kritiska förnuftets stora triumf, tvingas vi betrakta
våra vardagssaker med primitiv bävan för vad de
skall hitta på härnäst. Vilken ond ande kommer
idag att fara in i videons programmeringsfunktion?
Eller i webbläsaren?
Teknostress, tror jag att det kallas, åtminstone
borde det heta så. Få människor har numera något
vidare begrepp om hur deras komplicerade tillhörigheter egentligen fungerar. Utvecklingen har
accelererat de senaste årtiondena. Ju äldre bil man
har, desto större är chansen att man skall kunna laga den själv om något går sönder. På senare årsmodeller ställer all elektronik gör-det-självaren hjälplös. Och när lagade någon sin grammofon med en
gummisnodd senast?
SJÄLV HAR JAG KONSTANT åtminstone en trasig
elektronisk sak hemma. Eller, rättare sagt, de är
sällan riktigt trasiga, det är bara jag som inte har
läst på ordentligt i de tumstjocka instruktionsböckerna. Jag förstår till exempel inte vilka avancerade
kommandon man skall ge den trådlösa telefonen
för att få den att börja ringa igen. Däremot frågar
teckenfönstret tjänstvilligt om det inte skallläggas
till olika funktioner – av vilka samtliga förefaller
mig lika onödiga. Vem bryr sig om att det går att få
detaljerad samtalsinformation för de 199 senast
slagna numren? Allt jag vill är att det skall höras
om någon ringer. Är det för mycket begärt?
Felet ligger antagligen i att tillverkningsindustrin, möjligen av goda skäl, helt koncentrerar sig
på det marknadssegment som består av tekniskt intresserade pionjärtyper. De som inte ser det som ett
nödvändigt ont att behöva sätta sig in i alla finesser
på nya modeller av än det ena, än det andra, utan
som en bonus. Vi andra, däremot, kommer fortfarande ihåg begreppet transaktionskostnader. Därför vill vi inte
byta varenda grej omkring oss en gång
om året.
M EN VI ÄR OFTAST TVUNGNA.
Alliansen mellan de tekniska
pionjärerna i tillverkningsledet
och i konsumentledet är ramstark.
Därför blir det ständigt samma
sak. Den apparat vi just har lärt oss
behärska måste ersättas med en ny.
Inte för att den gamla har exploderat, utan för att datorn inte kan
hantera de nya program som vi inte
har bett om, eller för att man inte längre kan få service på kopiatorn.
För min del upphörde !T-utvecklingen att tillföra något nyttigt ungefär i
höjd med Apples första Classic-modelL
Eller i alla fall när det blev möjligt att läsa
tidningar på internet. Men det spelar liksom
ingen roll. Jag är inte tillfrågad.
Science-fictionförfattare brukade vara förtjusta i att spekulera om robotarnas uppror. De skulle
vakna upp en dag och ta makten över en skräckslagen mänsklighet. Som vanligt blir verkligheten
lite annorlunda än förutsägelserna: det ser faktiskt
ut som om upproret redan har börjat, utan att vi
märkt det.
Klas Östman (klas.ostman@telia.com) är redaktör för
Svensk Tidskrift.
lSvenskTidskrift 12002, nr l III