Klas Östman; Berlin och Bomber Harris


2002


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KLAS ÖSTMAN om
Berlin och ”Bomber” Harris
H
istorisk litteratur rider både i Sverige och utomlands på den
framgångsvåg som började för mer än ett årtionde sedan.
I Times Literary Supplement bekymrade sig en professor nyligen för att upplagesiffror och feta förskott
skulle ersätta analytisk skärpa och precision som kriterier på framgång inom yrket. Skulle det bli så torde
Antony Beevor komma att höra till de allra högsta
hönsen. Hans Stalingrad blev härom året en stor och
välförtjänt framgång både som engelskt original och
i svensk översättning. Beevors nya bok, Berlin: The
Downfall1945 (Viking/Penguin) har redan kommit i
svensk översättning, bara några månader efter originalutgåvan. Här är det bestseller-tempo som gäller.
B
OKEN OM BERLIN har många av de kvaliteter som
gjorde föregångaren till succe. Framför allt gäller
det Beevors flitiga utnyttjande av ögonvittnesskildringar från såväl vanliga soldater som civila. Det gör
hans verk mycket levande, i motsats till en äldre typ av
miltärhistoria som behandlade anfall och reträtter
främst som röda och blåa pilar på högkvarterens kartbord. Tyvärr blir Beevors framställning samtidigt ganska svåröverskådlig, vilket inte var fallet med hans
verk om Stalingrad.
En anmärkningsvärd detalj är vilken framträdande roll som de frivilliga norrmännen, danskarna och
svenskarna i SS-divisionen Nordland, liksom 90 man
från den franska SS-divisionen Charlemagne, spelade
i försvaret av Berlins regeringskvarter. Det mest förblivande intrycket av Beevors bok är dock de extremt
ojämna styrkeförhållandena, med 10- eller 20-faldig
rysk övervikt på de flesta områden. Faktiskt var de
allierade överlägsna i både manskap och materiel från
ett ganska tidigt stadium av kriget, något som väl inte
riktigt ingår i den allmänna historiemedvetandet.
D
EN SOM VILL FÖRSTÅ ORSAKEN till den överlägsenheten, som avgjorde krigets utgång, har inte
mycket att hämta i Beevors bok, men kan istället gå till
ett några år gammalt svensk arbete, Lennart Samuelsons Röd koloss på larvfötter: Rysslands ekonomi i
skuggan av 1900-talskrigen (SNS Förlag, 1999) Samuelson förklarar bland annat hur den sovjetiska försvarsindustrins kapacitet kunde ökas så kraftigt efter
1941. En viktig del av svaret är att sovjetiska industrier
under mellankrigstiden konsekvent byggdes för snabb
omställning till alternativ produktion av krigsmateriel.
De på senare år hett omdebatterade brittiska och
amerikanska bombningarna av tyska städer behandlas
i Robin Neillands The Bomber War: Arthur Harris and
the Allied Bomber Offensive 1939-1945 (John Murray,
2001). Neillands vill framför allt försvara den brittiske
flygmarskalken ”Bomber” Harris mot anklagelser om
folkmord och han lyckas ganska bra med det. Åtminstone så till vida att han övertygar om att tekniska och
taktiska faktorer gjorde det i praktiken omöjligt att att
slå ut den tyska krigsindustrin och järnvägsnätet utan att
samtidigt närmast förinta stora områden rumt omkring.
Den vidare moraldiskussionen är mer valhänt.
N
EILLANDS NÖJER SJG DESSUTOM med att bara
antyda ett centralt problem: hade inte armadorna av bombplan kunnat användas på ett bättre sätt,
från såväl militär som humanitär synpunkt, om de
istället hade satts in mot det tyska ubåtsvapnet? Det är
inte omöjligt att bombkriget i själva verket förstås
bäst som ett exempel på hur organisationer – i det
här fallet de brittiska och amerikanska flygvapnenskapar egna mål och sett ur ett större perspektiv
agerar tämligen irrationellt.
Detta nummers recensionsavdelning domineras av
engelskspråkiga historikers verk, men även i Sverige är
förlag och författare ovanligt flitiga.Atlantis har i år tagit
ett berömvärt initiativ genom att ge ut en faksimilutgå-
va av E.W. Dahlgrens stora tvåbandsverk från 1923 om
Louis De Geer, 1587-1652: Hans lif och verk. Mindre
berömvärt är att förlaget har glömt att korrekturläsa den
nyskrivna inledningen, där en rad mycket fula språkfel
förekommer. Lars-Olof Larssons biografi över Gustav
Vasa (Prisma) och Gunnar Wetterbergs över Axel Oxenstierna (Atlantis) är kanske bättre exempel på den svenska historiens fortgående renässans. Recensioner av dem
följer.
Klas Östman (klas.ostman@svensktidskrift.se) är redaktör
för Svensk Tidskrift.
cc
o :
n
”’([)
……
lSvensk Tidskrift 12002, nr sifil