Klas Östman; Avslöjade
2001
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Avslöjade!
l av Klas Östman
F
RÅN OCH MED DETTA NUMMER har Svensk Tidskrift två redaktörer. Per Heister stannar kvar
och jag tillträder. Nyblivna redaktörer brukar
avge en programförklaring. Jag skall istället,
efter bästa förmåga, avlägga full bekännelse.
Både Per och jag är nämligen medlemmar i en omfattande konspiration. Det är lika bra att erkänna nu, eftersom Dagens Nyheters avdelning för undersökande journalistik ännu en gång har visat
lejonklon.
I en signerad ledare i våras kunde
skribenten Peter Wolodarski avslöja
att Per på moderaternas elektroniska hemsida tillstått att han ”vill
avveckla staten helt”. Wolodarski
var skakad av sin upptäckt. Avskaffar man staten försvinner ju kungen, regeringen, riksdagen och
domstolarna; för att inte tala om
”skatter, bistånd, bidrag, lagar,
och så vidare. Avvecklar man staten avvecklar man alltså allt
detta”, konstaterade han ödesmättat. Dylika utopier är ”livsfarliga för det samhälle där de
omsätts i praktiken”, så därför är
det helt följdriktigt att de som
verkar för dem måste hålla sig i skumrasket på en elektronisk anslagstavla.
Nu är det här min bekännelse och
inte Pers, men jag tror jag vågar påstå
att vi är ganska många som tänker på
just detta livsfarliga sätt. Jag ser staten
som ett nödvändigt ont, inte som ett
nödvändigt gott. I en mer paradisisk
existens, utan allvarliga motsättningar människor emellan, skulle vi kunna klara oss utan statsmakt, så som även
Karl Marx drömde om (i en riktig bekännelse ingår givetvis att ange andra viktiga deltagare i konspirationen).
TYVÄRR FÖREFALLER DETTA SLUTMÅL ganska avlägset. Inom överskådlig framtid behöver vi staten,
eftersom alternativet är att vara utlämnade åt den starkares rätt. Det betyder att statsmakten också måste ha
fJ j Svensk Tidskrift l2oo1, nr 31
resurser nog att, exempelvis, kunna förhindra att delar av
storstädernas förorter tas över av lynchmobbar- vilket
nu under våren faktiskt inträffat i Stockholm.
Alltså behövs det fler poliser på gatorna. Men om
man som jag betraktar vår statliga Leviathan med en
grundläggande misstänksamhet vill man likväl hålla
honom i synnerligen strama tyglar. Även den minsta
antydan tilllöst grepp får konstiga följder. Hur man kan
vilja ge Leviathan rätten att inte bara förhindra lynchningar, utan också att bestämma om det är mamma eller
pappa som skall vara föräldraledig, om cykelhjälm skall
bäras å huvud eller om cigarett bör rökas å krog, det är
mig mycket svårt att förstå.
Kanske blir det besynnerliga i sådana maktsträvanden
svårt att uppfatta för den som väl en gång, utan egentliga
reservationer, accepterat de krav som numera är statsmaktens minimum: att den offentliga sektorn på olika
sätt skall ta hand om och fördela den allra största delen
av samhällets resurser.
PÅDAGENs NYHETERs och Expressens ledar- och kultursidor finner man idag knappt en själ som anser
att det är något större fel på det arrangemanget. De som
inte tillhör 1968 års etablissemang brukar oftast vara
någon sorts pop-populister med trendriktig vänsterkamning. I ett sådant intellektuellt sammanhang känns
det säkert som riktigt vågat nyliberalt att motsätta sig
maxtaxa på dagis. Att det också existerar människor som
egentligen skulle vilja avveckla hela staten blir då en verkligt chockerande nyhet, som allmänheten omgående
måste få vetskap om.
Så här sitter vi nu, Per och jag, och kan icke annat.
Avslöjade. Men tyvärr också förhärdade. Svensk Tidskrift
nummer 3/2001 är, tror vi, ett av de mer graverande
bevisen mot oss. Här förekommer flera artiklar om hur
man på bästa sätt kontrollerar och begränsar den offentliga makt som vi ändå är tvungna att upprätthålla, såväl
på svensk som europeisk nivå. Här klandras landets
högre utbildning, trots att systemet utformats av riksdagen. Och här ifrågasätts ännu en gång om rättvisa och
jämlikhet är liktydiga begrepp.
Svensk Tidskrift framhärdar alltså. Allt talar för att
nästa nummer kommer att innehålla fler övertramp av
samma slag.
l av Klas Östman
F
RÅN OCH MED DETTA NUMMER har Svensk Tidskrift två redaktörer. Per Heister stannar kvar
och jag tillträder. Nyblivna redaktörer brukar
avge en programförklaring. Jag skall istället,
efter bästa förmåga, avlägga full bekännelse.
Både Per och jag är nämligen medlemmar i en omfattande konspiration. Det är lika bra att erkänna nu, eftersom Dagens Nyheters avdelning för undersökande journalistik ännu en gång har visat
lejonklon.
I en signerad ledare i våras kunde
skribenten Peter Wolodarski avslöja
att Per på moderaternas elektroniska hemsida tillstått att han ”vill
avveckla staten helt”. Wolodarski
var skakad av sin upptäckt. Avskaffar man staten försvinner ju kungen, regeringen, riksdagen och
domstolarna; för att inte tala om
”skatter, bistånd, bidrag, lagar,
och så vidare. Avvecklar man staten avvecklar man alltså allt
detta”, konstaterade han ödesmättat. Dylika utopier är ”livsfarliga för det samhälle där de
omsätts i praktiken”, så därför är
det helt följdriktigt att de som
verkar för dem måste hålla sig i skumrasket på en elektronisk anslagstavla.
Nu är det här min bekännelse och
inte Pers, men jag tror jag vågar påstå
att vi är ganska många som tänker på
just detta livsfarliga sätt. Jag ser staten
som ett nödvändigt ont, inte som ett
nödvändigt gott. I en mer paradisisk
existens, utan allvarliga motsättningar människor emellan, skulle vi kunna klara oss utan statsmakt, så som även
Karl Marx drömde om (i en riktig bekännelse ingår givetvis att ange andra viktiga deltagare i konspirationen).
TYVÄRR FÖREFALLER DETTA SLUTMÅL ganska avlägset. Inom överskådlig framtid behöver vi staten,
eftersom alternativet är att vara utlämnade åt den starkares rätt. Det betyder att statsmakten också måste ha
fJ j Svensk Tidskrift l2oo1, nr 31
resurser nog att, exempelvis, kunna förhindra att delar av
storstädernas förorter tas över av lynchmobbar- vilket
nu under våren faktiskt inträffat i Stockholm.
Alltså behövs det fler poliser på gatorna. Men om
man som jag betraktar vår statliga Leviathan med en
grundläggande misstänksamhet vill man likväl hålla
honom i synnerligen strama tyglar. Även den minsta
antydan tilllöst grepp får konstiga följder. Hur man kan
vilja ge Leviathan rätten att inte bara förhindra lynchningar, utan också att bestämma om det är mamma eller
pappa som skall vara föräldraledig, om cykelhjälm skall
bäras å huvud eller om cigarett bör rökas å krog, det är
mig mycket svårt att förstå.
Kanske blir det besynnerliga i sådana maktsträvanden
svårt att uppfatta för den som väl en gång, utan egentliga
reservationer, accepterat de krav som numera är statsmaktens minimum: att den offentliga sektorn på olika
sätt skall ta hand om och fördela den allra största delen
av samhällets resurser.
PÅDAGENs NYHETERs och Expressens ledar- och kultursidor finner man idag knappt en själ som anser
att det är något större fel på det arrangemanget. De som
inte tillhör 1968 års etablissemang brukar oftast vara
någon sorts pop-populister med trendriktig vänsterkamning. I ett sådant intellektuellt sammanhang känns
det säkert som riktigt vågat nyliberalt att motsätta sig
maxtaxa på dagis. Att det också existerar människor som
egentligen skulle vilja avveckla hela staten blir då en verkligt chockerande nyhet, som allmänheten omgående
måste få vetskap om.
Så här sitter vi nu, Per och jag, och kan icke annat.
Avslöjade. Men tyvärr också förhärdade. Svensk Tidskrift
nummer 3/2001 är, tror vi, ett av de mer graverande
bevisen mot oss. Här förekommer flera artiklar om hur
man på bästa sätt kontrollerar och begränsar den offentliga makt som vi ändå är tvungna att upprätthålla, såväl
på svensk som europeisk nivå. Här klandras landets
högre utbildning, trots att systemet utformats av riksdagen. Och här ifrågasätts ännu en gång om rättvisa och
jämlikhet är liktydiga begrepp.
Svensk Tidskrift framhärdar alltså. Allt talar för att
nästa nummer kommer att innehålla fler övertramp av
samma slag.