Print Friendly

Kärnvapen och försvarssatsningar i München

Av Hans Wallmark | 23 februari 2018



En återkommande liknelse är att hävda att Münchenkonferensen är för försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade vad Davos är för den globala eliten. Även om den är sliten är den relevant, menar Hans Wallmark, nyss hemkommen från Bayerns huvudstad.

2018 och därmed den 54:e MSC (Munich Security Conference) är inget undantag. Det här är platsen med framträdanden och debatter det sedan refereras till. Fortfarande påminns om exempelvis mötet 2007 då Putin höll det tal där väst attackerades och ouvertyren spelades upp till det som sedan manifesterats ibland annat angreppet på Georgien 2008 och den illegala annekteringen av Krim 2014.

Runt 600 deltagare med stundtals betydande medföljande delegationer och entourage är på plats. Till det kommer media från hela världen samt olika tankesmedjor. Det nordiska avtrycket var betydande och säger något om vilken vikt situationen i Östersjöområdet numera tillmäts. Här fanns Finlands president, utrikes- och försvarsministrar från Norge och Danmark och tiotalet svenskar från både näringslivet och politiken. En skandinav uppvisar extra lyskraft där han går runt och talar med alla om allt – Carl Bildt befinner sig i en miljö där han uppträder lika självklart som naturligt.

Under tre dagar lyckas de flesta vinklar av världens alla konflikter, hot och utmaningar penetreras. Inte bara från den stora scenen i den konferenshall endast själva delegaterna äger tillträde till utan dessutom via mängder med sidoarrangemang, rundabordsmöten, frukost- och lunchbjudningar samt bilaterala träffar militärer och regeringsföreträdare emellan.

Även om Ryssland varit det stora samtalsämnet ett antal år i rad så finns ett fortsatt intresse att försöka förstå. Allra helst ett år då Putin har för avsikt att låta sig omväljas som president. Men i år pockade även Nordkoreas kärnvapenhot, utvecklingen i Iran, Kinas ambitioner och behovet av fortsatta försvarssatsningar på uppmärksamheten.

Konferensens inledning stod Tysklands och Frankrikes försvarsministrar för tillsammans. En gest som tydligt markerade de förändringar Europa genomgår i kombinationen av president Macrons försök att forma en agenda, Brexits konsekvenser för kontinenten och beslut inom EU kring fördjupat samarbete inom just försvarsområdet. Återkommande hänvisades dock till den osäkerhet som finns i Berlin i och med att ett samarbetsavtal undertecknats mellan CDU/CSU och socialdemokratiska SPD om en ny stor regeringskoalition men många verkar osäkra på det långsiktiga utfallet.

Flera inlägg och kommentarer berörda Pesco och vad det kan få för konsekvenser. Inte minst från amerikansk sida finns en uttalad misstänksamhet för att något byggs upp som tar kraft och pengar från nödvändiga investeringar och försvarsreformer Nato och dess medlemsländer står inför. En delegat från ett land i Mellanöstern frågade mig teaterviskande exakt vad denna förkortning betydde då den upprepats som en självklarhet av ett antal talare och efter att kortfattat ha förklarat hur den permanenta strukturen vuxit fram och vad länder förväntas få ut av samarbetet ryckte han på axlarna och återgick till att lyssna på alla som underströk hur viktigt det är att inte dubblera kapaciteter mellan EU och Nato.

Till det kommer så även det franska förslaget om en expeditionär snabbinsatsstyrka. På något sätt verkar det som om man inte riktigt fått Pesco dit man ville. Men även det skapar lätt förvirring om vad länderna vill och vart de är på väg.

Tysklands Försvarsminister Ursula von der Leyen lyckades markera den nya möjliga koalitionsregeringens mjukare kanter genom att betona hur viktig utveckling och bistånd är för att bygga upp länder. Det handlar inte bara om militär förmåga, förklarade hon. Försvar, diplomati och bistånd är delar av samma helhet.

En som imponerade var FN-chefen Guterres. Han liknade Mellanöstern vid en knut med ett virrvarr av aktörer och konflikter som skapar ett närmast obegripligt och komplext läge. Och med Iran finns en regim som med hjälp av så kallade proxys – lokala företrädare inom olika terrornätverk – slåss på andra håll som Syrien och Libanon. Särskilt bekymrad var han över cybervärlden där stor skada kan tillfogas andra genom attacker. Han påminde om att det finns krigets lagar men att detta är ett område i praktiken helt utan reglering. En process efterlystes där någon form av basöverenskommelser borde tas fram. En position rimligtvis västeuropeiska stater kan ställa sig bakom. En av de stora globala trenderna är ju kampen mellan rättsstat och fungerande legala ordningar och framväxten av flera varianter av auktoritära och kleptokratiska regimer där lag och rättvisa uteslutande är en fråga om makt. Ukraina lyfter gärna fram det egna landet som en konfliktzon där strider står just inom detta område med anfall från rysk sida.

Ett återkommande ämne brukar vara påminnelser om behovet av ökade försvarsansträngningar. Nato-chefen Jens Stoltenberg var inget undantag då han talade om två procent av BNP. Men det finns ett annat allvar och bestämdhet numer. Inte minst efter att president Trump och USA understryker att Europa måste axla ett större ansvar för det egna försvaret. Med UK utanför EU kommer motsvarande 80 procent av Nato-ländernas samlade försvarsutgifter att axlas av icke EU-medlemsstater samtidigt som 90 procent av alla EU-medborgare bor i ett Nato-land.

Särskilt Tyskland är i blickfånget. En nyligen publicerad rapport visar på ett allt annat än smickrande tillstånd inom Bundeswehr. Vad som redovisas på pappret finns sällan i verkligheten. Av alla landets ubåtar är det för närvarande ingen som går att använda. På armésidan är det lika skralt. I likhet med flera europeiska länder, inklusive Sverige, handlar det om neddragningar och underlåtenheter under flera decennier. Enkelt uttryckt finns för litet av allt. När det således talas om att bygga upp kapaciteter är det därför viktigt att veta varifrån man börjar. Det handlar om ett betydande återtagande av förmåga innan man ens kan börja beskriva åtgärder i termer av ”satsningar”. Ursula von der Leyen påpekade att motsvarande 2 procent av BNP skulle för tysk del betyda 70 miljarder euro per år till försvaret att jämföras med Frankrikes nuvarande nivå på cirka 40 miljarder. Alla i Europa kanske inte vill se en sådan styrka hos hennes land, menade hon. Från amerikansk sida muttrades att få var skrämda över vad Tysklands ökningar skulle leda till utan snarast fanns en oro för att förbundsrepubliken inte förmår ta nödvändiga steg. Och det gäller nog fler länder…

Kärnvapen fanns tydligt på agendan. Inte så mycket i form av det kärnvapenavtal den rödgröna svenska regeringen driver som oro över den verkliga spridningen med Nordkoreas aggressiva program och osäkerhet kring Irans intentioner. Ryssland gör heller ingen hemlighet av hur dessa vapen ingår i landets försvarsdoktrin som en självklar och synnerligen farlig komponent. Jens Stoltenberg var tydlig om att Natos mål är en värld utan kärnvapen men att det inte finns någon anledning att vara naiv om andra staters ambitioner och förmågor.

Vissa frågetecken restes i samband med konferensen kring det amerikanska deltagandet. Försvarsminister Mattis fanns på plats men talade inte publikt. Utrikesminister Tillerson valde att inte komma. Medverkade gjorde dock den nationella säkerhetsrådgivaren McMaster som underströk värdet av ”gemensamma värderingar och vilja till fred”. Han angav tre prioriteringar: 1) Icke spridning av kärnvapen och därmed behovet av total blockad av Nordkorea där Kina uppmanas göra mycket mer än i dag. 2) Slå mot jihadismen. 3) Stärka det internationella förbundet för fred. Med tydlig riktning mot Ryssland, bland annat för inblandning i USAs demokratiska valprocesser, likande han cyberattacker vid vår tids ”maskirovka”. Utrikesminister Lavrov avfärdade med sedvanligt stenansikte alla anklagelser som pladder. Inget i hans framträdanden antydde ursäkt eller vilja att backa. Tvärtom.

Den temperaturmätare som Münchenkonferensen är visar 2018 inget som tyder på lugn eller ett förbättrat säkerhetsklimat. Istället kan närmast en doft av krutrök förmärkas. Av det finns skäl att dra relevanta slutsatser och lära av tidigare misstag. Det Putin sade 2007 har fått stor påverkan även om de flesta valde att bortse från det där och då. Så bör verkligen inte ske med årets möte.

Hans Wallmark är riksdagsledamot och försvarspolitisk talesperson för Moderaterna

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner