Karl Isaksson; Brev till världens antiliberaler
2001
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MARKNADSEKONOMI
Brev till världens antiliberaler
Av Karl Isaksson
D
ET MAN FRÄMST SLÅS
AV i David Hendersons pamflett Brev till
världens antiliberaler
är att författaren är
frustrerad och lite uppgiven. För
honom är det självklart att det är
marknadsliberalism som är bäst,
både ekonomiskt och moraliskt.
da. Denna uppfattning leder ofelbart
till interventionism.
Det är tydligt att de antiliberala
krafterna saknar en sammanhållen
ideologi. Henderson hittar företag
och deras organisationer, fackföreningar, sakfrågeorganisationer, FN
och politiker på samma sida i debatten. Dessa grupper propagerar för
interventionism inom olika områ-
den där de själva har
Populärt är också att tala om
växande klyftor i världen. Det är ofta
utgångspunkten i diskussioner om
människor fått det bättre eller inte.
Henderson menar att det är orimligt
att säga att globaliseringen bär
ansvaret för att tillväxten inte har
gått snabbare i länder som Kuba,
Nordkorea, Afghanistan, Iran eller
Zimbabwe. Naturligtvis skulle de
inte haft det bättre om den ekonomiska tillväxten varit lägre i resten
av världen. Det skulle dock ha inneburit minskade klyftor.
Globaliseringsdemonstranterna
brukar hävda att vi lever i en nyliberal hegemoni. Hur mycket man änNär man läser en bok med titeln
Brev till världens antiliberaler vill
man så gärna att den skall vara
intressant och nyskapade. Man vill
läsa och lära sig nya intressanta argument och få nya infallsvinklar. Nya
argument presenteras kanske inte för
dem som kan sin Frederic Bastiat,
det är det emellertid få som kan prestera. Trots det är det en läsvärd text
som på enkelt sätt belyser debatten
idag. Henderson fångar elegant de
svårigheter vi som tror på en liberal,
icke-interventionistisk världsordning
står inför.
ett egenintresse. Tillsammans skapar de
oväntade koalitio- ”Giobaliseringsdemonstranterna
Henderson tar avstånd från Francis Fukuyamas deterministiska tes
att liberalismen nu har segrat. Han
menar istället att liberalismen visserligen haft medvind sedan slutet
av 70-talet men att den nu är hotad.
Vidare hävdar han att den led ”hundra år av nedgång” efter 1880.
Hendersons tes är att det inte är
ideologiska skäl utan snarare ekonomiska nödvändigheter som ligger
bakom de landvinningar den ekonomiska liberalismen gjort sedan
slutet av 70-talet då Reagan och
Thatcher visade vägen.
Massan tenderar att vara antiliberal, enligt Henderson. Hans frustration märks tydligt när han menar
att det faktum att det förekommer
klyftor mellan människor uppfattas
som ett bevis, eller ett starkt indicium, på orättvisor som går att åtgärbrukar hävda att vi lever i enner.
Henderson slår
huvudet på spiken
då han beskriver den
enkla antiliberala retoriken. Antiliberalerna anför termer som företagens sociala ansvar, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling för
att försvara interventionism. Vad
skallliberaler kontra med? Ohållbar
utveckling?
Den liberala retoriken är komplicerad, den kräver ett längre resonemang. Det handlar ju inte om att
vara emot minimilöner för att människor skall hållas kvar i fattigdom.
Liberaler tänker ett steg till, på alternativet till ett lågavlönat arbete. Och
det är ju sällan ett högavlönat.
Avsaknaden av principer och ideologi blir tydlig när antiliberala ekonomer trots allt erkänner funktionen och nyttan av marknader, priser och konkurrerande krafter. Henderson retar sig på att debatten ofta
beskriver en mittenväg mellan två
fasor. Total kontroll mot totalt fri
ekonomi. För det första finns den
fria ekonomin inte någonstans i världen. För det andra är totala kontrollstater utan undantag repressiva
enpartidiktaturer.
nyliberal hegemoni.”
önskar att det var så inser man
snabbt att de har fel. Henderson
menar dock att denna uppfattning
innebär ett hot mot den ekonomiska
liberalismen eftersom den retoriken
underlättar för interventionisterna
att genomdriva sina krav. Som bevis
för att liberalismen verkligen är
hotad anför han arbets- och miljö-
klausuler i frihandelsavtal, så kallade
”sociala rättigheter”, offentliga välfärdstjänster, jordbrukssubventioner
samt det faktum att anställningslagar blir mer och mer icke-liberala.
Lärdomen att där äganderätt
respekteras, ordning upprätthålls och
marknaden tillåts vara den viktigaste influensen för ekonomisk aktivitet ökar den materiella välfärden
tycks vara avlägsen för de flesta.
Karl Isaksson (karl.isaksson@moderat.se) arbetar i Europaparlamentet
BOKFAKTA
Författare: David Henderson
Titel: Brev till världens antiliberaler
Förlag: Timbro 2001
lSvenskTidskrift l2oo1, nr 31 m
Brev till världens antiliberaler
Av Karl Isaksson
D
ET MAN FRÄMST SLÅS
AV i David Hendersons pamflett Brev till
världens antiliberaler
är att författaren är
frustrerad och lite uppgiven. För
honom är det självklart att det är
marknadsliberalism som är bäst,
både ekonomiskt och moraliskt.
da. Denna uppfattning leder ofelbart
till interventionism.
Det är tydligt att de antiliberala
krafterna saknar en sammanhållen
ideologi. Henderson hittar företag
och deras organisationer, fackföreningar, sakfrågeorganisationer, FN
och politiker på samma sida i debatten. Dessa grupper propagerar för
interventionism inom olika områ-
den där de själva har
Populärt är också att tala om
växande klyftor i världen. Det är ofta
utgångspunkten i diskussioner om
människor fått det bättre eller inte.
Henderson menar att det är orimligt
att säga att globaliseringen bär
ansvaret för att tillväxten inte har
gått snabbare i länder som Kuba,
Nordkorea, Afghanistan, Iran eller
Zimbabwe. Naturligtvis skulle de
inte haft det bättre om den ekonomiska tillväxten varit lägre i resten
av världen. Det skulle dock ha inneburit minskade klyftor.
Globaliseringsdemonstranterna
brukar hävda att vi lever i en nyliberal hegemoni. Hur mycket man änNär man läser en bok med titeln
Brev till världens antiliberaler vill
man så gärna att den skall vara
intressant och nyskapade. Man vill
läsa och lära sig nya intressanta argument och få nya infallsvinklar. Nya
argument presenteras kanske inte för
dem som kan sin Frederic Bastiat,
det är det emellertid få som kan prestera. Trots det är det en läsvärd text
som på enkelt sätt belyser debatten
idag. Henderson fångar elegant de
svårigheter vi som tror på en liberal,
icke-interventionistisk världsordning
står inför.
ett egenintresse. Tillsammans skapar de
oväntade koalitio- ”Giobaliseringsdemonstranterna
Henderson tar avstånd från Francis Fukuyamas deterministiska tes
att liberalismen nu har segrat. Han
menar istället att liberalismen visserligen haft medvind sedan slutet
av 70-talet men att den nu är hotad.
Vidare hävdar han att den led ”hundra år av nedgång” efter 1880.
Hendersons tes är att det inte är
ideologiska skäl utan snarare ekonomiska nödvändigheter som ligger
bakom de landvinningar den ekonomiska liberalismen gjort sedan
slutet av 70-talet då Reagan och
Thatcher visade vägen.
Massan tenderar att vara antiliberal, enligt Henderson. Hans frustration märks tydligt när han menar
att det faktum att det förekommer
klyftor mellan människor uppfattas
som ett bevis, eller ett starkt indicium, på orättvisor som går att åtgärbrukar hävda att vi lever i enner.
Henderson slår
huvudet på spiken
då han beskriver den
enkla antiliberala retoriken. Antiliberalerna anför termer som företagens sociala ansvar, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling för
att försvara interventionism. Vad
skallliberaler kontra med? Ohållbar
utveckling?
Den liberala retoriken är komplicerad, den kräver ett längre resonemang. Det handlar ju inte om att
vara emot minimilöner för att människor skall hållas kvar i fattigdom.
Liberaler tänker ett steg till, på alternativet till ett lågavlönat arbete. Och
det är ju sällan ett högavlönat.
Avsaknaden av principer och ideologi blir tydlig när antiliberala ekonomer trots allt erkänner funktionen och nyttan av marknader, priser och konkurrerande krafter. Henderson retar sig på att debatten ofta
beskriver en mittenväg mellan två
fasor. Total kontroll mot totalt fri
ekonomi. För det första finns den
fria ekonomin inte någonstans i världen. För det andra är totala kontrollstater utan undantag repressiva
enpartidiktaturer.
nyliberal hegemoni.”
önskar att det var så inser man
snabbt att de har fel. Henderson
menar dock att denna uppfattning
innebär ett hot mot den ekonomiska
liberalismen eftersom den retoriken
underlättar för interventionisterna
att genomdriva sina krav. Som bevis
för att liberalismen verkligen är
hotad anför han arbets- och miljö-
klausuler i frihandelsavtal, så kallade
”sociala rättigheter”, offentliga välfärdstjänster, jordbrukssubventioner
samt det faktum att anställningslagar blir mer och mer icke-liberala.
Lärdomen att där äganderätt
respekteras, ordning upprätthålls och
marknaden tillåts vara den viktigaste influensen för ekonomisk aktivitet ökar den materiella välfärden
tycks vara avlägsen för de flesta.
Karl Isaksson (karl.isaksson@moderat.se) arbetar i Europaparlamentet
BOKFAKTA
Författare: David Henderson
Titel: Brev till världens antiliberaler
Förlag: Timbro 2001
lSvenskTidskrift l2oo1, nr 31 m