Johan Norberg; Det harmoniska systemskiftet
1998
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DET HARMONISKA
SYSTEMSKIFTET
JOHAN NORBERG
Sverige var dåsigt och ekonomiskt efterblivet. Många var arbetslösa och fattiga. Men efter en tid av liberal
politik vände utvecklingen. Systemskiftet hade lyckats. 1800-talets liberala systemskifte, alltså.
y vetenskap, ny och den enskilde bonden fick utrym- stordrift. Tullarna hindrade utrikesteknologi och nya me för sin företagsamhet och fick åt- handeln från att driva på konkurrenproduktionsme- njuta resultatet om han nyttjade den. sen. Arbetsmarknaden stelnade och
toder omvandlar Produktionen hade ökat snabbt, och konkurrensen förtvinade. Den enda
landet. Sveriges arbetskraft fick lämna jordbruket.
gamla nänngar revolutioneras och
mekaniseras, och produktionen ökar
dramatiskt. Det innebär emellertid
också att allt fler arbetare friställs och
arbetslösheten ökar. De nya sektorer
dit arbetskraften skulle kunna strömma för att ge svenskarna nya former
av varor och tjänster, är stängda genom politikens försorg. De som har
sin position tryggad klarar sig bra,
men de som står utanfår hankar allt
mer efter.
Det är Sverige i böljan av 1800-talet, ett u-land som ännu inte fatt
smaka en bit av industrialiseringens
frukter. Men jordbruken hade privatiserats genom skiften i omgångar,
JOHAN NORBERG är idehistoriker
och författare till den nyligen utgivna
boken Den svenska liberalismens historia (Timbro 1998).
36
När köp av livsmedel blev en mindre
utgiftspost för svenskarna fick de utrymme för ny efterfrågan, sådana
hantverksprodukter som de kanske
bara drömt om tidigare var nu överkomliga.
Men genom skråväsendet fick vem
som helst inte söka sig till de nya nä-
ringarna, städerna och skråna bestämde hur många som fick arbeta med
vad, vilka det skulle vara och hur
mycket de fick producera. De som
sedan tidigare arbetade inom t ex
skomakeri hade naturligtvis inget
personligt intresse av att tillåta andra,
kanske effektivare personer, att arbeta inom samma näring. Fabriker,
bruk och skogsindustri hämmades
fortfarande av strikta merkantilistiska
regleringar. Ibland var det miljöpolitiska överväganden som förbjöd dem
att utnyttja råvaror och expandera till
SVENSK TIDSKRIFT
rörligheten stod de arbetslösa lösdrivarna för, som tog sig mellan socknarna för att ra fattigvård.
Paradox skakade liv i li beraler
Lars Johan Hierta, som 1830 grundade Aftonbladet, ställde frågan varför
Sverige var så dåsigt och efterblivet
trots alla dess naturliga förutsättningar. Här fanns trots allt både arbetsamhet, ovanligt välutbildat folk och naturresurser i mängder.
Det var denna paradox som skakade liv i den borgerliga liberalismen
under första hälften av 1800-talet.
Medelklassen hade börjat växa
fram, de hade projekt att förverkliga,
kapital att placera och ideer att sprida, men den gamla överheten stod i
vägen. Carl XIV Johans regering ville bevara merkantilismen, privilegierna och ståndsriksdagen, och höll
den nya informationsteknologin,
pressen, nere. Staten och folket var
på kollisionskurs. Och urladdningen
resulterade i liberala segrar under perioden 1840-70 då Sverige mer eller
mindre genomförde näringsfrihet,
frihandel, tryckfrihet, religionsfrihet,
demokratisering och kvinnans myndighet.
Ny frihetssyn
Den liberala oppositionen var inriktad på att lyfta på locket till den initiativkraft som låg och jäste under paragrafer och bestämmelser. En ny,
dynamisk syn på friheten hade vuxit
fram. Liberalerna hade förr varit inriktade på staten och makten. Man
bekämpade privilegierna som gav
vissa en position på andras bekostnad
och förtrycket som tystade det fria
tänkandet. Bönderna klagade på skatterna som tog ifrån dem levebrödet.
Men i början av 1800-talet, i svallvå-
gorna från Adam Smith och den engelska industrialismen, såg man att friheten inte bara var ett sätt att slippa
något negativt, tvång och godtycke,
utan även en chans att skapa något
positivt: Öppna fördämningar för nå-
got helt nytt i det civila samhället, att
revolutionera industrin, att skaffa sig
en dräglig materiell tillvaro.
Men något genombrott kom inte
för liberalismen så länge den bara
framstod som borgarklassens 15 minuter av kändisskap – som borgarnas
chans att ge igen på kungens och
adelns förtryck och i stället tillfredsställa sina egna klassintressen under
en period. Det var först när det gick
att gifta ihop olika intressen som liberalerna började vinna sina slag.
Sverige har en dokumenterat stark
tradition av jämlikhet. Den har levt i
den självägande bondeklassen, som
har haft egen makt och politiskt inflytande och alltid sluppit underkasta
sig feodalismen. Svensken är helt enkelt intresserad av harmoni och jämlikhet. Dessa drag kan visserligen
yttra sig i avundsjuka, men också i
något långt mer positivt. Det är först
när alla äter ur samma krympande
krubba som hästarna börjar bitas, och
man börjar titta snett på den som
lyckas. Annars kan det yttra sig i ett
sunt önskemål att själv inte hamna
utanför, och i en genuin vilja att alla,
även de eftersatta, ska ha chanser och
möjligheter.
Om sådana garantier krävs för politisk framgång kan man säga att två
personer mer än några andra möjliggjorde det liberala systemskiftet i mitten av 1800-talet. Och det ser inte ut
som ett dream-team för liberalisering: den ene var de reaktionäras ideolog och den andre var fransman.
Det var Erik Gustaf Geijer och
Frederic Bastiat.
Den tidiga 1800-talsliberalismen
hade en tendens till atomism. Nu
skulle privilegier bort och människor
skulle sköta sig själva, utan att tillhöra
stånd och skrån. Det var en frihetsvilja som skrämde inte bara de makthavande som skulle gå miste om sina
underlydande, utan även de underlydande som skulle mista sin trygghet.
Privilegier gav människor i systemet
en säker position och i skråväsendet
fanns bidrag och trygghetskassor för
SVENSK TIDSKRIFT
den som behövde.
Diktaren och historikern Geijer
ledde kampen mot den liberala individualismen, men genom sina historiska studier tyckte han sig snart se att
det hierarkiska system han föredrog
inte alls byggde på någon högre visdom, utan på en kortsiktig privilegiejakt mellan stånden. Geijer avföll från
konservatismen runt 1838 och gjorde
sig till tolk för liberala ideer. Men
han kunde fortfarande inte acceptera
att det patriarkala samhället ersattes
med ren atomistisk frihet. Han sökte
i stället nya metoder att skapa gemenskap i ett fritt samhälle, och
blandade och skakade därför om sin
personliga kristendom med fransk
utopism, och amerikansk verklighet.
Blandningen gav iden om associationerna, de fria föreningar som byggde
på samarbete för att lösa individuella
och samhälleliga problem.
Föreningar för trygghet
Iden vann anklang och liberalerna såg
framför sig ett samhälle där friheten
skapade sammanhållning i stället för
splittring. Under andra hälften av
1800-talet började människor grunda
bildningssällskap, arbetarföreningar
och institutioner för ömsesidig trygghet. Välfärden tryggades inte längre
genom tvångskorporationer, utan genom att människor själva organiserade sig i och finansierade sjuk- och
begravningskassor, livränte- och livförsäkringsanstalter, pensionsfonder,
fabriks- och yrkeskassor o s v.
Det innebar inte bara att de själva
fick större makt över välfärdens vill- 37
kor, utan även att folk fick lära sig att
organisera, att ta ansvar for sitt eget
liv, och sitt samhälles villkor. Geijers
efterföljare visade att friheten kunde
innebära gemenskap, men en så
mycket starkare sådan än tvånget eftersom den var frivilligt vald och
stärktes, inte försvagades, ju mer individen kämpade for sina intressen.
Adam Smith hade förvånat en hel
värld som vuxit upp på hobbesianism, genom att visa att individens
egenintresse inte stod i motsatsställning till andras intresse. Tvärtom är
det just själviskheten som gör att fö-
retagaren ger oss arbete, bagaren ger
oss bröd, och bokhandlaren forser oss
med The Wealth oj Nations. Tankegången renodlades av 1800-talets
”ham1oniekonomer”, och mest harutom gick fordelen till en annan
grupp nästa gång. Enligt Basriat tjä-
nade alla på att sluta fred i kriget om
privilegier, och i stället koncentrera
sig på att öka sin egen och därmed
samhällets förmögenhet. Staternas
järnhand skulle ersättas med försynens, eller snarare prismekanismens
och egenintressets, osynliga hand.
Bastiat, som enligt Marx var den
ytligaste företrädaren for den ”vulgä-
rekonomisriska apologetiken”, blev
de svenska liberalemas husgud, och
den liberale finansministern J A
Gripenstedt bar alltid med sig hans
skrifter. Alla liberaler bar med sig
Geijer, vare sig de visste det eller ej.
Resultatet blev att liberalismen i mitten av 1800-talet inriktade sig på harmoni och på gemenskap. Med Geijer
monisk var den franske ekonomen och Basriat visade man att frihetliga
Frederic Bastiat. Han fOrklarade att
skilda samhällsgrupper i grund och
botten hade sammanfallande intressen. Fria kontrakt, fritt företagande
och fritt utbyte gjorde att inga avtal
kom till stånd utan att båda parter
tyckte sig tjäna på det.
Osynlig hand i stället för
järnhand
Med ökad produktion, nya innovationer och en större handel skulle arbetets frukter kunna skördas av alla,
forklarade harmoniliberalerna. Ett
monopol, en tull eller ett bidrag kunde se ut att gynna en enskild grupp,
men det skadade hela ekonomin, det
gjorde att ansträngningarna koncentrerades på att ta från andra, och dess- 38
refom1er kunde göra alla delaktiga,
alla skulle ra möjligheter och alla
skulle tjäna på en ökad rikedom och
en framåtsyftande kultur.
Alla skulle ra en plats i det nya systemet, men inte genom att de tilldelades en position ovanifrån, utan genom att de fick finna den själv.
Greven och pedagogen Torsten
Rudenschölds begrepp ståndsdrkulation blev centralt. Människor skulle ra
sträva till den position som deras anlag och vilja möjliggjorde. Skolan
skulle inte längre med latinet som vapen endast forrna eleverna till kyrkliga och statliga ämbetsmän, utan vara
inriktad på det praktiska livet, och
därfor ge utrymme for valfrihet och
privata skolor.
SVENSK TIDSKRIFT
Det var inte en viss grupp som
skulle gynnas, utan alla – inte genom
att staten tog från alla, gick ett varv
runt kvarteret och sedan gav tillbaka
till alla, utan genom att alla vägar
skulle öppnas, allas potential skulle
tas till vara. Man skulle inte hänmas
på den traditionella överklassen, den
skulle ha samma likhet inför lagen
som alla andra. Men framfor allt riktade man sig till de grupper som
hämmats av det tidigare systemet, de
som blivit arbetslösa genom regleringar, de som inte fick konkurrera
genom skråväsendet, de vars associationsvilja krävde föreningsfrihet.
Därfor flockades inte bara borgare
och den gamla skattetyngda liberala
kärntruppen, bönderna, kring marknadsreforrnerna.
Vit, inte röd
Även arbetarna slöt upp kring tankarna om näringsfrihet och frihandel.
De sociala problemen och strävan efter bildning löste de i slutet av 1860-
talet genom arbetarforeningar. Arbetarfårgen var vit, inte röd.
Den liberala agitationen kan låta
som en idyllisering, och visst var problemen ännu stora. Men det nya riket hade ärvt dem, inte skapat dem.
På 1870-talet tog industrialiseringen
fart, och den ökade rikedomen kunde börja nedkämpa barkbröd, barnarbete, usla bostäder och farliga arbetsplatser.
Liberalerna hade sått ett litet frö till
samarbetsvilja och delaktighet, och
till hundra år av tillväxt.
SYSTEMSKIFTET
JOHAN NORBERG
Sverige var dåsigt och ekonomiskt efterblivet. Många var arbetslösa och fattiga. Men efter en tid av liberal
politik vände utvecklingen. Systemskiftet hade lyckats. 1800-talets liberala systemskifte, alltså.
y vetenskap, ny och den enskilde bonden fick utrym- stordrift. Tullarna hindrade utrikesteknologi och nya me för sin företagsamhet och fick åt- handeln från att driva på konkurrenproduktionsme- njuta resultatet om han nyttjade den. sen. Arbetsmarknaden stelnade och
toder omvandlar Produktionen hade ökat snabbt, och konkurrensen förtvinade. Den enda
landet. Sveriges arbetskraft fick lämna jordbruket.
gamla nänngar revolutioneras och
mekaniseras, och produktionen ökar
dramatiskt. Det innebär emellertid
också att allt fler arbetare friställs och
arbetslösheten ökar. De nya sektorer
dit arbetskraften skulle kunna strömma för att ge svenskarna nya former
av varor och tjänster, är stängda genom politikens försorg. De som har
sin position tryggad klarar sig bra,
men de som står utanfår hankar allt
mer efter.
Det är Sverige i böljan av 1800-talet, ett u-land som ännu inte fatt
smaka en bit av industrialiseringens
frukter. Men jordbruken hade privatiserats genom skiften i omgångar,
JOHAN NORBERG är idehistoriker
och författare till den nyligen utgivna
boken Den svenska liberalismens historia (Timbro 1998).
36
När köp av livsmedel blev en mindre
utgiftspost för svenskarna fick de utrymme för ny efterfrågan, sådana
hantverksprodukter som de kanske
bara drömt om tidigare var nu överkomliga.
Men genom skråväsendet fick vem
som helst inte söka sig till de nya nä-
ringarna, städerna och skråna bestämde hur många som fick arbeta med
vad, vilka det skulle vara och hur
mycket de fick producera. De som
sedan tidigare arbetade inom t ex
skomakeri hade naturligtvis inget
personligt intresse av att tillåta andra,
kanske effektivare personer, att arbeta inom samma näring. Fabriker,
bruk och skogsindustri hämmades
fortfarande av strikta merkantilistiska
regleringar. Ibland var det miljöpolitiska överväganden som förbjöd dem
att utnyttja råvaror och expandera till
SVENSK TIDSKRIFT
rörligheten stod de arbetslösa lösdrivarna för, som tog sig mellan socknarna för att ra fattigvård.
Paradox skakade liv i li beraler
Lars Johan Hierta, som 1830 grundade Aftonbladet, ställde frågan varför
Sverige var så dåsigt och efterblivet
trots alla dess naturliga förutsättningar. Här fanns trots allt både arbetsamhet, ovanligt välutbildat folk och naturresurser i mängder.
Det var denna paradox som skakade liv i den borgerliga liberalismen
under första hälften av 1800-talet.
Medelklassen hade börjat växa
fram, de hade projekt att förverkliga,
kapital att placera och ideer att sprida, men den gamla överheten stod i
vägen. Carl XIV Johans regering ville bevara merkantilismen, privilegierna och ståndsriksdagen, och höll
den nya informationsteknologin,
pressen, nere. Staten och folket var
på kollisionskurs. Och urladdningen
resulterade i liberala segrar under perioden 1840-70 då Sverige mer eller
mindre genomförde näringsfrihet,
frihandel, tryckfrihet, religionsfrihet,
demokratisering och kvinnans myndighet.
Ny frihetssyn
Den liberala oppositionen var inriktad på att lyfta på locket till den initiativkraft som låg och jäste under paragrafer och bestämmelser. En ny,
dynamisk syn på friheten hade vuxit
fram. Liberalerna hade förr varit inriktade på staten och makten. Man
bekämpade privilegierna som gav
vissa en position på andras bekostnad
och förtrycket som tystade det fria
tänkandet. Bönderna klagade på skatterna som tog ifrån dem levebrödet.
Men i början av 1800-talet, i svallvå-
gorna från Adam Smith och den engelska industrialismen, såg man att friheten inte bara var ett sätt att slippa
något negativt, tvång och godtycke,
utan även en chans att skapa något
positivt: Öppna fördämningar för nå-
got helt nytt i det civila samhället, att
revolutionera industrin, att skaffa sig
en dräglig materiell tillvaro.
Men något genombrott kom inte
för liberalismen så länge den bara
framstod som borgarklassens 15 minuter av kändisskap – som borgarnas
chans att ge igen på kungens och
adelns förtryck och i stället tillfredsställa sina egna klassintressen under
en period. Det var först när det gick
att gifta ihop olika intressen som liberalerna började vinna sina slag.
Sverige har en dokumenterat stark
tradition av jämlikhet. Den har levt i
den självägande bondeklassen, som
har haft egen makt och politiskt inflytande och alltid sluppit underkasta
sig feodalismen. Svensken är helt enkelt intresserad av harmoni och jämlikhet. Dessa drag kan visserligen
yttra sig i avundsjuka, men också i
något långt mer positivt. Det är först
när alla äter ur samma krympande
krubba som hästarna börjar bitas, och
man börjar titta snett på den som
lyckas. Annars kan det yttra sig i ett
sunt önskemål att själv inte hamna
utanför, och i en genuin vilja att alla,
även de eftersatta, ska ha chanser och
möjligheter.
Om sådana garantier krävs för politisk framgång kan man säga att två
personer mer än några andra möjliggjorde det liberala systemskiftet i mitten av 1800-talet. Och det ser inte ut
som ett dream-team för liberalisering: den ene var de reaktionäras ideolog och den andre var fransman.
Det var Erik Gustaf Geijer och
Frederic Bastiat.
Den tidiga 1800-talsliberalismen
hade en tendens till atomism. Nu
skulle privilegier bort och människor
skulle sköta sig själva, utan att tillhöra
stånd och skrån. Det var en frihetsvilja som skrämde inte bara de makthavande som skulle gå miste om sina
underlydande, utan även de underlydande som skulle mista sin trygghet.
Privilegier gav människor i systemet
en säker position och i skråväsendet
fanns bidrag och trygghetskassor för
SVENSK TIDSKRIFT
den som behövde.
Diktaren och historikern Geijer
ledde kampen mot den liberala individualismen, men genom sina historiska studier tyckte han sig snart se att
det hierarkiska system han föredrog
inte alls byggde på någon högre visdom, utan på en kortsiktig privilegiejakt mellan stånden. Geijer avföll från
konservatismen runt 1838 och gjorde
sig till tolk för liberala ideer. Men
han kunde fortfarande inte acceptera
att det patriarkala samhället ersattes
med ren atomistisk frihet. Han sökte
i stället nya metoder att skapa gemenskap i ett fritt samhälle, och
blandade och skakade därför om sin
personliga kristendom med fransk
utopism, och amerikansk verklighet.
Blandningen gav iden om associationerna, de fria föreningar som byggde
på samarbete för att lösa individuella
och samhälleliga problem.
Föreningar för trygghet
Iden vann anklang och liberalerna såg
framför sig ett samhälle där friheten
skapade sammanhållning i stället för
splittring. Under andra hälften av
1800-talet började människor grunda
bildningssällskap, arbetarföreningar
och institutioner för ömsesidig trygghet. Välfärden tryggades inte längre
genom tvångskorporationer, utan genom att människor själva organiserade sig i och finansierade sjuk- och
begravningskassor, livränte- och livförsäkringsanstalter, pensionsfonder,
fabriks- och yrkeskassor o s v.
Det innebar inte bara att de själva
fick större makt över välfärdens vill- 37
kor, utan även att folk fick lära sig att
organisera, att ta ansvar for sitt eget
liv, och sitt samhälles villkor. Geijers
efterföljare visade att friheten kunde
innebära gemenskap, men en så
mycket starkare sådan än tvånget eftersom den var frivilligt vald och
stärktes, inte försvagades, ju mer individen kämpade for sina intressen.
Adam Smith hade förvånat en hel
värld som vuxit upp på hobbesianism, genom att visa att individens
egenintresse inte stod i motsatsställning till andras intresse. Tvärtom är
det just själviskheten som gör att fö-
retagaren ger oss arbete, bagaren ger
oss bröd, och bokhandlaren forser oss
med The Wealth oj Nations. Tankegången renodlades av 1800-talets
”ham1oniekonomer”, och mest harutom gick fordelen till en annan
grupp nästa gång. Enligt Basriat tjä-
nade alla på att sluta fred i kriget om
privilegier, och i stället koncentrera
sig på att öka sin egen och därmed
samhällets förmögenhet. Staternas
järnhand skulle ersättas med försynens, eller snarare prismekanismens
och egenintressets, osynliga hand.
Bastiat, som enligt Marx var den
ytligaste företrädaren for den ”vulgä-
rekonomisriska apologetiken”, blev
de svenska liberalemas husgud, och
den liberale finansministern J A
Gripenstedt bar alltid med sig hans
skrifter. Alla liberaler bar med sig
Geijer, vare sig de visste det eller ej.
Resultatet blev att liberalismen i mitten av 1800-talet inriktade sig på harmoni och på gemenskap. Med Geijer
monisk var den franske ekonomen och Basriat visade man att frihetliga
Frederic Bastiat. Han fOrklarade att
skilda samhällsgrupper i grund och
botten hade sammanfallande intressen. Fria kontrakt, fritt företagande
och fritt utbyte gjorde att inga avtal
kom till stånd utan att båda parter
tyckte sig tjäna på det.
Osynlig hand i stället för
järnhand
Med ökad produktion, nya innovationer och en större handel skulle arbetets frukter kunna skördas av alla,
forklarade harmoniliberalerna. Ett
monopol, en tull eller ett bidrag kunde se ut att gynna en enskild grupp,
men det skadade hela ekonomin, det
gjorde att ansträngningarna koncentrerades på att ta från andra, och dess- 38
refom1er kunde göra alla delaktiga,
alla skulle ra möjligheter och alla
skulle tjäna på en ökad rikedom och
en framåtsyftande kultur.
Alla skulle ra en plats i det nya systemet, men inte genom att de tilldelades en position ovanifrån, utan genom att de fick finna den själv.
Greven och pedagogen Torsten
Rudenschölds begrepp ståndsdrkulation blev centralt. Människor skulle ra
sträva till den position som deras anlag och vilja möjliggjorde. Skolan
skulle inte längre med latinet som vapen endast forrna eleverna till kyrkliga och statliga ämbetsmän, utan vara
inriktad på det praktiska livet, och
därfor ge utrymme for valfrihet och
privata skolor.
SVENSK TIDSKRIFT
Det var inte en viss grupp som
skulle gynnas, utan alla – inte genom
att staten tog från alla, gick ett varv
runt kvarteret och sedan gav tillbaka
till alla, utan genom att alla vägar
skulle öppnas, allas potential skulle
tas till vara. Man skulle inte hänmas
på den traditionella överklassen, den
skulle ha samma likhet inför lagen
som alla andra. Men framfor allt riktade man sig till de grupper som
hämmats av det tidigare systemet, de
som blivit arbetslösa genom regleringar, de som inte fick konkurrera
genom skråväsendet, de vars associationsvilja krävde föreningsfrihet.
Därfor flockades inte bara borgare
och den gamla skattetyngda liberala
kärntruppen, bönderna, kring marknadsreforrnerna.
Vit, inte röd
Även arbetarna slöt upp kring tankarna om näringsfrihet och frihandel.
De sociala problemen och strävan efter bildning löste de i slutet av 1860-
talet genom arbetarforeningar. Arbetarfårgen var vit, inte röd.
Den liberala agitationen kan låta
som en idyllisering, och visst var problemen ännu stora. Men det nya riket hade ärvt dem, inte skapat dem.
På 1870-talet tog industrialiseringen
fart, och den ökade rikedomen kunde börja nedkämpa barkbröd, barnarbete, usla bostäder och farliga arbetsplatser.
Liberalerna hade sått ett litet frö till
samarbetsvilja och delaktighet, och
till hundra år av tillväxt.